Var nyligen pa ett besok i Zanzibar for att kolla upp hotell. Ny favorit ar Zanzibar Retreat.  Fakta om nagra besok ser du nedan. Forst beskrivningen de sjalva har pa engelska, darefter mina kommentarer pa svenska.

Zanzibar Retreat Hotel is a lovely boutique hotel located on the famous Matemwe beach on the North East coast of Zanzibar. The hotel faces the longest interrupted stretch of finest white coral sand on the Spice Island making it a perfect location for long walks and swimming at high tide.  Built in 2007, the hotel was planned for tranquillity and relaxation using the highest quality local materials. The rooms are made with beautiful wood carvings, hardboard verandas and are rooved with traditional Makuti (coconut thatch). On the beach are small makuti bandas giving plenty of shade and space for relaxing and enjoying the exclusive view of the beach.

Zanzibar Retreat vid Matemwe beach pa nordostra sidan. Mitt nya favorithotell pa znz! Travlig personal, mycket sympatisk manager/agare som talar svenska (finlandssvenska). Mellanklass hotell. Litet (9 rum i dagslaget men kan anvanda ett eller tva extrarum vid behov). Kan ta emot upp till 24 gaster. Mycket vallagad och god mat. Trevlig restaurang och bar med utsikt over beachen och havet. Bra swimmingpool. Cykel finns att hyra. Bra certifierat dykcenter ca 15 min promenad langs stranden. Lang, fin sandstrand och bekvama solstolar bade i solen och skuggan, vid poolen och pa stranden. Sma medn trevliga rum med traditionella znz-sangar och bra badrum med bra dusch. Enda nackdelarna (sma) ar halvbra massage och en del tang pa stranden ibland pga att byborna odlar tang att salja till kosmetikabranchen.

Narliggande Matemwe beach ags av Asilia (sydafrika) – valkant, trevligt men med klippor och svindyrt.

Sultan Sands Beach Resort

It is a uniquely constructed magical Africa resort, with a choice of 76 rooms built in single storey African style rondavels – each with two tastefully decorated rooms with a separate changing room leading into the superbly appointed en-suite bathroom. It nestles on the beachfront of a 25 acre stretch of subtly landscaped gardens decked with over 1000 palm trees.

Sultan Sands Resort.  Det var en chock att komma dit efter lugnet och den trevliga atmosfaren pa Zanzibar retreat. Stort, stokigt, langa trista rader med rum. Mycket trist och sur personal i receptionen! Rummen forvanansvart sma for ett sant hotell. Trist mat men ok. Bra swimmingpool och beach men annars enda bra ar att de ligger granne med Blue Bay och man kan ata pa bada stallena (mot extra kostnad) och utnyttja alla fasciliteter, inklusive ett mycket bra Spa pa Blue Bay.

Blue Bay (intill med oppning mellan hotellen, samma agare) ar betydligt trevligare pa alla satt men ocksa dyrare.

Gjorde en utflykt med African leisure cente, och guiden Jackson (har bott i Sverige): Spice tour (short version) . Mycket trevlig med duktig guide pa ett litet stalle langs vagen mellan Blue Bay och Stone Town.

Mtoni Marine is as relaxed, laid back and comfortable as home. Situated on the west coast, only 5 minutes north of Stone Town and historically located on a private beach between The Maruhubi Palace and The Mtoni Palace Ruins. An ideal location from which to explore Stone Town and the rest of the island, while providing a peaceful retreat from it all. They have good food in the acclaimed Mtoni Marine Restaurant, big swimming pool and a Spa. Mtoni Marine also arrange romantic weddings and is ideal for the start of a honeymoon by the Indian Ocean to an affordable price.

Trevlig men slapp personal. Trist mat. Harlig swimmingpool. Sandstrand men man bor ej bada i havet pga avfall. Mycket mygg da det inte ar nan bris att tala om pa denna sidan on. De lite storre och lyxigare rummen ar mycket fina. Bra och prisvart for de som vill besoka Stone Town men anda ha bra swimmingpool. Bra for barnfamiljer. Taxi in till stan kostar Tsh 7000.-

Var nyligen pa besok vid Indiska Oceanen for att kolla upp nagra nya hotell som jag kan rekommendera till vara kunder. fick ett nytt favoritstalle: Zanzibar Retreat Hotel. Ett litet boutique hotel, endast 9 rum, pa nordostra kusten. Rena, fina rum. Bra swimming pool, restaurang och bar med utsikt over en flera km lang sandstrand. Mycket god mat och trevlig, service minded personal. Bra dykning! nar vi var ute och snorklade kring narliggande Mnemba island kom en grupp delfiner och simmade runt oss! Later for ovrigt bilderna tala for sig sjalv.

Imorgon bar det av pa safari for att besoka nya hotell i bl a Serengeti sa snart kommer en uppdatering aven om det.

Det ar full fart i Tanzania. Efter ett trist ar med alldeles for fa turister pa besok har det tagit fart fr o m julen 2009 och for forsta gangen pa valdigt lange kanner jag mig lite stressad och borjar bli trott. Har bokat in en tur till Zanzibar och en safari genom Ngorongoro, Serengeti och hela vagen till Lake Victoria i mars. Ska titta pa nya hotell och det ar ett jobb som jag verkligen ser fram emot. Kanns uppmuntrande att planera min egna safari efter att varje dag fixa och se turisgrupper komma och ga och hora deras entusiastiska kommentarer. Det ar ett tacksamt jobb men man langtar onekligen ut sjalv hela tiden.

Naturligtvis blir det en hel del beskadande av vilda djur langs vagen, aven om min tur ar arbetsresa.  Hoppas migrationen med 1,5 miljoner gnuer och 600 000 sebror fortfarande finns langs vagen. Migrationen ar en fantastisk syn med savannen helt tackt av djur sa langt ogat nar at alla hall. Och ogat nar langt – Serengeti ar maa (maasaiernas sprak) och betyder oandlig slatt. Det ar latt att forsta varfor man forr trodde att varlden tog slut for pa savannen kan man faktiskt tro att man ser varldens ande. Minns ni filmen ”Gudarna maste vara tokig”? Latt att tanka sig att en coca cola flaska fran skyn ar fran gudarn och kan kastas over kanten vid varldens ande nar man star mitt pa slatten coh all varldens bekymmer med de varldsliga tingen finns pa langt avstand.

Eller som Lord Byron skrev: ”You can have a taste of earthly bliss in such a setting. Ye stars! which are the poetry of heaven…”

Bilderna ar fran mitt ‘paradis’ och lovar fler efter hogsasongen ar over och jag atervant fran min egna resa.

Sa har i juletid kanns det konstigt att vara langt ort fran sno och slask och istallet koppla av i stekande sol vid en swimmingpool eller i tradgarden. Kanns mer som om man ska fira midsommarafton….

Tanzanierna sjalva firar genom att ga i midnattsmassan och umgas med familj och vanner och ata extra god och lyxig mat. Traditionella maten inkluderar kryddat ris mixat med gronskaer och kott eller kycklig. Man klar upp sig fint och dricker mycket öl. Sen har man inte rad med sa mycket mer i de flesta hem. Det ar ocksa hogsasong for inbrottstjuvar sa det galler att vara forsiktig. De harjar ofta i stora gang och med pistoler i hogsta hugg. Bryter ner dorrar och gallergrindar med stora stenar och tar allt som kan generera pengar eller mat. Otackt men en del av verkligheten nar man bor i Afrika.

Tankarna i juletid gar onekligen ofta till de fattiga och mindre lyckligt lottade (sjalv har jag trevligt besok fran Sverige och ska fira genom att aka till Tarangire national Park och pa julafton ata traditionell (nastan) svensk mat – julskinka, kottbullar, prinskorv, pepparkakor och lussebullar….). Stan vimlar av manniskor som forsoker hinna med allt infor helgdagarna – det ar ju samtidigt hogsasong for turismen och i Arusha kretsar det mesta kring turisterna.

Mer tankar kring traditioner och vardagen i Tanzania kommer efter jul. Tills dess onskar jag er alla en riktigt God Jul, vart ni an befinner er.

Basfödan för chaggafolket och några andra stammar som bor i trakten kring Kilimanjaro och Mount Meru, är matbanan. Nästan alla har en egen liten odling. Man rostar matbanan till frukost och serverar dem i buljong till lunch. Till middag serveras matbananer i buljong, och i bästa fall, tillsammans med lite kött till middag. Annars är nog ugali  och kyckling mångas favoriträtt.

Vid kusten är det annorlunda. Där har man tillgång till havets frukter. Turisterna frossar i hummer medan ortsbefolkningen helst äter pilau eller biriani som är en blandning av ris med en massa kryddor och kött, kyckling eller fisk.

Mat for turister

Frågar man folk i Arusha så äter de helst ugali (majsgröt), ”spenat” (lokal variant) och grillat kött eller kyckling. Men både kött och kyckling är dyrt, speciellt biff. Man köper kött och levande eller slaktade kycklingar på marknaden, och i ärlighetens namn vet jag inte vad det kostar där. Det kött jag köper är både bättre och dyrare än det som lokalbefolkningen köper. Mina omkostnader är nästan lika höga som hemma i Sverige, bortsett fran hyra. Men som sagt var, det finns två priser för allt – ett för de inhemska och ett för de vita och jag undviker gärna att köpa kött på marknaden. Det ligger eller hanger där fullt av flugor och andra kryp och man kan aldrig veta var köttet kommer från.

Ett kilo ris kostar på marknaden ca SEK 4.-, en knippe bananer ca SEK 3.- På en afrikansk restaurang där de serverar traditionell, lite finare mat står nyama choma eller kuku choma högst på menyn. En portion kostar knappt 20.-. Nyama choma och kuku choma är även min favoriträtt. Det betyder ordagrant rostat kött och rostad kyckling. Man kan också få get, gärna revben (gott!). Det serveras tillsammans med ugali och sås, ris eller pommes frites. Man äter med fingrarna! Före och efter maten kommer serveringspersonalen med en skål varmt vatten så att man kan tvätta händerna.

Utöver de rätter jag nämnt så finns det naturligtvis, liksom hemma, en massa varianter. Det finaste man kan bjuda på är get. Mer än en gång har jag blivit serverad grytor av olika slag, ofta med kyckling, potatis, grönsaker och matbanan. Men ”riktig” chakula (mat) är banan och ugali, helst med grillat kött till (om man har råd). Det är det som de bofasta längtar efter, så som vi kan längta efter mammas köttbullar.

På en lokal bar kostar en öl (och de har mycket god öl här) ca SEK 10 och en läsk ca SEK 4. På de finare restaurangerna och hotellen är det betydligt dyrare, men fortfarande mycket billigt jämfört med hemma. Vin är dyrt, i affärerna kostar en flaska vin från Sydafrika samma som på systemet i Sverige. Det inhemska vinet är billigare men smakar vinäger. På en internationell restaurang kostar en måltid med en öl till runt 50 – 80,-. I Arusha finns det en massa olika restauranger, förutom de lokala varianterna, – indiska, kinesiska, franska och italienska (jag vill aldrig mer se en pizza). Arushas svar på McDonald’s heter MacMoody’s och serverar riktigt goda hamburgare, dessutom riktigt snabbt efter detta landets mått mätt. Det går normalt sett inte att äta en lunch på mindre än 1½ timme. Antingen är serveringen långsam eller också är det så många rätter att det tar tid att tugga i sig allt. De har i allmänhet god mat men jag saknar riktigt god fisk och ost. Det vattnar sig i munnen när jag tänker på kokt torsk, ugnsbakad lax, färska räkor och andra läckerheter från havet. En riktigt god Grevéost, Gorgonzola eller Brie är något jag dagdrömmer om, liksom salt lakrits och vingummi.

Sådant som jag äter i hemmet, till exempel ost och yoghurt är dyrt och därmed äter Tanzanierna själva aldrig det. Jag förvånar mig över att det finns, men vi är nära 500 vita i Arusha stad (inklusive FN-folket som kommer och går), så jag antar vi räcker till för de få mataffärer som finns. Många stadsbor, till exempel folk som arbetar på restauranger, hotell, som hemhjälp åt vita eller safarichaufförer har delvis mat inkluderat i lönen. Avsaknaden av vatten är betydligt mer märkbar än avsaknaden av mat. Men blir torkan för svår blir naturligtvis tillgången på föda också begränsad i byarna.

^[1]  Ugali är en tjock majsgröt som man rullar till en liten boll i handen och doppar i en sås. Jättegott säger Afrikanen – smakar ingenting säger mzungus (europeer).

Frågan om matvanor bland folket i Tanzania dyker ibland upp. Hur kan folk överleva på en medelinkomst pa bara SEK 500,- i månaden nar prisnivån på (för oss) vanliga varor är nastan desamma som i Sverige? Tja, först ska väl påpekas att medelinkomsten baseras på hela den vuxna befolkningen, varav somliga tjänar ingenting och andra tjänar runt  SEK 4000,- eller mer. En duktig safarichaufför tjänar runt SEK 3000,- per månad inklusive dricks. Välutbildad personal som jobbar på kontor inom safaribranschen tjänar allt mellan 1000,- och 5000,- per månad plus ofta logi och mat, vilket man måste anse som bra. Min väninna från Holland som jobbar som hotellmanager tjänar dock 10 000.- per månad plus mat och logi, så livet är orättvist. En Tanzanier som tjänar mer än 3000,- per månad anses vara mycket välbetald och de vita bemöts som om de har dollartecken tatuerade i pannan. Det är livet på en pinne.

 Få människor, åtminstone i de trakter jag rör mig i, svälter. Däremot kan kosten vara näringsmässigt undermålig. De flesta bor väldigt enkelt, ofta i lerhyddor eller, om de bor i stan, i mycket små lägenheter eller enkla hus. Och de har helt enkelt inte råd att köpa de saker som vi köper. De har heller inga bilar utan i bästa fall en cykel, en åsna eller en vagn som de själva drar. Mest går de. Ofta är det kvinnorna som hämtar vatten, mat, ved och annat och de bär varorna på huvudet. På landsbygden finns sällan elektricitet, man har inte TV, telefon och andra omkostnader. Maten lagas över öppen eld och belysningen består av fotogenlampor. På landsbygden har de allra flesta några kor, getter och höns så de får mjölk och ägg dagligen och till fest kan de få kött. Många har också en liten odling med bananer, ris, majs eller hirs. Förvånansvärt sällan ser man privata odlingar med grönsaker och frukt. Själv pallar jag för närvarande färska avokados från trädet utanför min dorr.

 Maasaierna tillhör de som tjänar noll, åtminstone officiellt. Inofficiellt får de in lite slantar från turister som vill fotografera de stolta krigarna, de nyss omskurna pojkarna eller byarna. Maasaiernas basföda är blod från tjurarna blandat med mjölk från korna. När de kan kompletterar de med ris eller vad naturen bjuder. Deras förmögenhet består av kor och livet kretsar kring desamma. Det gäller att få vatten och mat till korna i första hand, för om de dör, så dör folket. De kan få ihop en smärre förmögenhet genom att gifta bort sina döttrar för många kor eller genom att göra raider och stjäla kor från andra stammar. Till fest slaktas en get och ibland kan till och med en tjur eller ett får stå på ”middagsbordet”.

Forsta gangen jag var pa brollop i Tanzania blev jag ganska forskrackt. Som enda ”viting” blev jag rejalt uttitad och eftersom jag var ny i landet fick jag inte mycket mat i mig da jag var ovan vid att ata allt med bara handerna. Men roligast var nog nar de borjade dansa och sjunga ”the cake inakuja” (kakan kommer). Ett bord med nagot hogt dolt under ett vitt lakan bars in och stamningen steg. alla klappade handerna och skrek ”the cake, the cake, the cake….). Jag fick en vision av en stor typ amerikansk brollopstarta men icke – nar de antligen avtackte the cake visade det sig vara en helstekt get med farskt gras i munnen. Den sag absolut levande ut men nar jag val aterhamtat mig och pamint mig om att vi faktiskt brukade stalla fram ett grishuvud med ett apple i munnen pa vart julbord, sa vagade jag smaka lite. gott med get faktiskt. Som lamm men lite franare smak.

Fortsattning foljer….

Det har sina for- och nackdelar att bo i ett fattigt afrikansk land… Fordelarna ar (naturligtvis) sol, varme och en lugn takt och att vi kan bo i ett trevligt hus med stor tradgard och folk som tar hand om allt det trista for en valdigt lag kostnad jamfort med Sverige. Men nackdelarna ar att takten kan bli lite val langsam ibland, obefintlig social service och tiggerier. Och som nu da vi har haft elbesparingar i Tanzania pga torka, plus flera andra problem med eltillforsel i det omrade dar jag bor. Det innebar att Tanesco (Tanzanias elbolag) ger ut ett schema for avstangning av elen i olika omraden men som de aldrig foljer. For var del sa schemat att vi skulle vara utan el fredag, mandag och onsdag kvall plus dagtid sondag och onsdag. Pga problem som uppstog var vi ocksa utan el manga andra tider under veckan och det har varit nastan omojligt att jobba och vi har alla varit bade frustrerade och irriterade. Det blev mycket läst och manga spel med vart alfapet. Bland annat gick jag igenom en massa gamla tidningar som samlat damm under en lang tid.

elstolpe i tradgarden!

I Arusha har vi en liten lokal nyhetstidning som kommer ut varje lördag. I den hittar man allehanda artiklar och nyheter om vad som pågår i Arusha med omnejd. Artiklarna handlar om sådana saker som vägar, brott, parkeringsvakter, helgfirande och kyrkan. Sa det är bara delvis annorlunda mot hemma.

 Ofta laser jag tidningen pa natet (liksom de svenska nyheterna, men det blir alltmer sallan da Sverige alltmer kanns som frammande land och jag hanger inte riktigt med). Jag hittade dock nagra gamla ex av tidningen nar jag rensade och fastnade. Det ar en intressant mix av lokala nyheter under aret som gatt.

I januari 2009 var den stora nyheten att tio skolflickor i 16-årsåldern hade blivit avstängda från skolan pga att de var gravida. De testades av skolan som fick ett positivt svar på graviditetstesten. Senare testades några av flickorna igen, genom föräldrarnas egen försorg. De fann då att en del av flickorna inte var gravida och några fick återvända till skolan. Där står också att en falsk nunna har blivit utslängd från landet pga förfalskade papper. Ett antal insändare gör sig roliga och klagar över de dåliga vägarna. Det pratas om att staden planerar införa parkeringsavgifter av de som parkerar i centrum, inklusive om du parkerar i en av de stora groparna på Goliondo Road. Samtliga nummer under februari och mars diskuterar stans parkeringsavgifter. Ett universellt problem tycks det. Inte ens här gillar man ”lapplisorna” (men det kostar harbara ca SEK 10 per dygn for att parkera var som helst i stan och man kan flytta bilen… Minns mina problem med parkering nar jag bodde i Stockholm och langtar inte tillbaka…).

 I nästan varje nummer finns en artikel om FN och the Tribunal (Ruwandas krigsdomstol). I april kan man läsa att the Tribunal har sedan starten 1995 löst tre fall, avskrivit ett och fyra fångar har förklarat sig skyldiga. Hela kalaset har hittills kostat USD 400 miljoner (!). Det står också att läsa om hur en man som förgripit sig på en tonårspojke har blivit dömd till 30 års fängelse och 10 piskrapp av den lokala domstolen.

 I slutet av april står det mycket om det kommande 1 maj-firandet. Alla vill inte släppa iväg sina anställda för att de ska få delta i arbetardemonstrationen. Presidenten ämnar dock delta i firandet i Arusha och man försöker tvinga både anställda och arbetsgivare att betala för att man ska ha råd att dela ut priser till årets bästa arbetare. Ingen vet dock vem som ska bestämma eller hur valet av vem som är bäst ska gå till. I samma nummer står det också om hur en grav har blivit plundrad. Man beslöt att vakta graven och hittade då två män som verkade misstänkta. Efter att de blivit slagna tillräckligt länge och mycket, erkände de sina synder och berättade anledningen. Frun till en av männen hade drabbats av hjärnblödning, och för att hjälpa henne hade de uppsökt en medicinman. Medicinmannen krävde ett kors från en färsk grav och TSh 100 000 för att han skulle hjälpa dem. ”Syndarna” hålls fångna av Usa River poliskår och medicinmannen är arresterad i sin frånvaro.

Den 13 april handlar huvudnyheten om en norsk liten flicka som blivit mördad och hennes mamma som skänker hjälp till en lokal skola i dotterns namn. Den lilla flickan hade alltid sagt att hon ville hjälpa andra barn i fattiga länder. I samma nummer är det en intressant artikel på första sidan. Rubriken är ”Förflyttning av poliser kopplat till ökat antal brott”. I artikeln kan man läsa att över 70 poliser har blivit förflyttade från Arusha till andra delar av landet. Poliserna har olika gradbeteckning och enligt polischefen är förflyttningen ett steg i riktningen att förbättra säkerheten pga av en brottsvåg i Arushaområdet.  De vill stoppa brottsvågen. Jag antar att ni liksom jag och alla andra läsare i Arusha undrar hur förflyttningen av 70 poliser från området kan förhindra brott. Min favoritkolumnist skriver följande:

”Jag visste inte att det var så många poliser i Arusha förrän de förflyttade 70 till andra orter i Tanzania. Anledningen till förflyttningen (detta är officiellt) är att de vill förbättra säkerheten i Arusha. Det nämns ingenting om ersättare. Vad betyder detta för dig? Det är förvirrande!”

En annan insändare skriver om ett område i utkanten av stan. Han kommenterar den förfärliga vägen och att flera industrier och nya företag har slagit upp sina portar. Längs vägen sitter allt som oftast ett antal unga män och väntar på det ofrånkomliga. Någon av alla de som arbetar i området kör fast i leran eller i någon grop. De unga männen rusar då fram, inte för att stjäla, utan för att hjälpa till att få loss bilen. Detta gör de för cirka TSh 1-2000. Förmodligen fastnar bilisten igen några meter längre bort och männen rusar återigen till undsättning, och han måste skiljas från lite mer pengar. Detta upprepas tills bilisten nått sitt slutmål och de unga männen kan då lugnt sitta ned och vänta på nästa bil. Jag har sett vägen och med tanke på hur den ser ut kan man bara anta att dessa uppfinningsrika män tjänar ganska mycket på en dag. Men det måste bli både dyrt och tröttsamt för de stackars förarna.

Har du blivit nyfiken på tidningen? Du kan själv läsa vidare på internet. Adressen är www.arushatimes.co.tz

Nyss hemkommen från ön Zanzibar försöker jag uppbringa lite inspiration for arbete, men det är stört omöjligt. Solen skiner, det är varmt och skönt, fåglarna kvittrar och blommorna står i full prakt. Allt svenskt lyser med sin frånvaro. Ska på en hel rad fullbokade safarier med början imorgon så livet går vidare i Afrikansk anda..

Men jag har haft en annorlunda vecka på en paradisö i Indiska oceanen. Hade fem sköna dagar vid ett turkos hav med kilometerlånga vita stränder. Kom iväg hastigt och lustigt men fick omväxling med nya upplevelser och en del avkoppling. Bodde på ett lyxigt hotell (Breezes Beach Club) direkt vid stranden och blev bortskämd av personalen. Första dagen tillbringade jag med en god bok i en solstol på stranden, i skuggan av en palm. När jag låg och flöt i det varma, turkos havet (det är mellan 25 – 28 grader i vattnet) förundrade jag mig återigen över den vändning mitt liv fått, trots att det nu gatt manga ar. För mindre än tio år sedan var jag en sur och stressad storstadsbo. Nu är jag harmonisk, glad, avstressad och flärdfri. Bor mittemellan två paradis. Åt ena hållet har jag Serengeti och åt det andra hållet Zanzibar. Tack vare jobbet får jag uppleva båda.

  (Stone town – utsikt fran en bar)

Två och en halv dag under min vistelse pa Zanzibar ägnade jag mig åt att åka runt och besöka nya hotell. Jag får så många frågor från våra safarigäster, som oftast åker vidare för sol och bad på Zanzibar, att jag ville lära mig mer om nyheter, om vad vi erbjuder och vad som hant sedan mitt senaste besok. Det galler att halla sig ordentligt uppdaterad for det oppnar sa manga nya hotell pa Zanzibar hela tiden. Jag hoppas bara att det inte ska forstora de fina stranderna sa som det gjort pa Mombasa dar man aldrig far vara ifred pa stranden utan helst stannar vid poolen och inom inhangnat hotellomrade.

Så vill ni resa till Zanzibar ska ni höra av er – jag har nu svaret på alla tänkbara frågor. Allt från kostnader, vilka dykcenter som är bra, var man kan ta den lokala bussen och vilken mat som är godast (hummer och champagne !) till vilka utflykter som är bra och vilka souvenirer som erbjuds var.

 En dag snorklade jag med vilda delfiner runt mig och sista dagen dök jag för första gången med tuber. En ny värld öppnar sig när man är några meter under vattenytan och fortfarande kan andas. Men ledsen alla ni som är dykfantaster – inget går upp mot de vilda djuren på Serengetis slätter.

 När jag skulle återvända hem kände jag separationsångesten komma krypande. Samma känsla som brukade infinna sig när jag forr lamnade en grekisk ö eller efter en fin seglingsvecka i Stockholms skärgård. Men så påminde jag mig om att det inte var ett kallt och mörkt Sverige jag skulle resa till, utan jag skulle hem till Arusha och hundarna, och allt kändes bra igen. Det var, trots glädjen över att vara vid havet, skönt att komma hem. Klimatet är behagligare i Arusha (torrare och svalare i skuggan) och som sagt var, imorgon reser jag mot ett annat paradis – Serengeti!

Tarangire

Sista safaridagen brukar ägnas åt shopping längs färdvägen och avkoppling. Vi brukar njuta av utsikten från tälten och lata oss vid swimmingpoolen på Tarangire Safari Lodge (www.tarangiresafarilodge.com). Naturligtvis gör vi en game drive på eftermiddagen, men det finns inte så många djur i parken efter regnet har kommit. Vi njuter av de djur som dyker upp och av ett vackert och omväxlande landskap och de flesta känner sig rätt nöjda med det, efter en intensiv vecka med massor av upplevelser. Men denna vecka lyckades vi få se stora elefantflockar med ungar i alla åldrar och tio lejon på nära håll. Några av lejonen hade den goda smaken att posera för våra kameror och alla fick en massa fina bilder. Vi såg också en ung pytonorm som slingrade sig över vägen.

 Nästa morgon, innan vi återvänder till Arusha, brukar jag väcka gästerna strax innan solen går upp och så sitter vi utanför våra tält och dricker morgonkaffet och njuter av stillheten. Den här gången blev det dock inte så mycket kaffe drucket för vi var omgärdade av elefanter. En lämplig avslutning på en trevlig vecka.

Gästerna

Jag sa väl att gästerna också var väldigt trevliga. Det var bara fem gäster vilket gör mitt arbete lätt och behagligt. Det var en ung kille, ett ungt par och två pantertanter. Pantertanterna var härliga, hela tiden fulla av skratt och entusiasm. De hade varje morgon en rolig historia om vilka djur som besökt dem under natten (vi andra sov helt omedvetna om ev besokande djur – stora som sma). Det var ginstkatter på taket, ödlor på väggarna och skalbaggar i mängder. Roligaste historien var nog ändå den om fladdermusen. Den hade på något sätt tagit sig in i tältets badrumsdel i Ikoma och kunde inte hitta ut utan flög runt, runt. En av damerna gick då för att hämta hjälp i receptionen men hittade bara en kille som inte kunde engelska. Så hon satte naturligtvis igång att, med hjälp av flaxande armar och annat kroppsspråk, förklara att de ville ha hjälp. Killen följde med bort till tältet och räddade damerna. Tyvärr blev hjälpen i en något annorlunda form än de hade tänkt sig. Istället för att släppa ut fladdermusen tog han helt sonika och slog ihjäl den – med badrumsmattan…! Sen kom han stolt ut och höll upp den döda fladdermusen i vingarna för att visa att nu hade han minsann räddat damerna i nöd och de kunde känna sig trygga.

 Jag misstänker att den scenen som då utspelade sig påminner om när Rafiki (en av mina hundar) gav mig en död mus i present. Det är otacksamt att vara hjälte i modern tid.

Alla som kommer på safari drömmer nog om att få se ”the big five”. Det är de djur som förr jagades av storviltjägarna och var extra attraktiva av olika anledningar. Elefanten för sina betar, leoparden för sin päls, lejonet för sin makt, buffeln för sin list och noshörningen för sina horn. Enda stället man idag kan få se noshörningen på är i Ngorongoro-kratern. De är i stort sett utrotade i Tanzania så de skyddas väl men det är ändå tveksamt om era barnbarn kommer att kunna se dem. Vi såg allt som allt sex stycken den här gången. Visserligen befann de sig på långt avstånd, men ändå. Vi såg också flera lejon, en stor buffelhjord och elefanter. Efter det borde vi vara, och var också, väldigt nöjda. Det är mer än vad de flesta får se på en dag. Men som kronan på verket fick vi se en leopard sittande i en gulbarkad Akacia precis innan vi skulle lämna kratern. Att få se en leopard är svårt nog, att få den i Ngorongoro är i princip omöjligt, så ni kan kanske tänka er min hänförelse. Vi var dessutom den enda bil som såg den. Jag har aldrig tidigare lyckats få se ”the big five” på en och samma dag så det är en game drive jag sent skall glömma.

Lite fakta om kratern: Åtta miljoner år sedan var kratern en aktiv vulkan men den kollapsade och skapade en spektakulär krater som är 610 meter djup och nästan 20 kilometer i diameter. Kratern utgör dock endast en tiondel av vackra Ngorongoro Conservation Area. Med undantag för giraff, topi, impala och krokodil bor nästan alla arter av Afrikas vilda djur nere i kratern, inklusive svart noshörning, lejon, gepard och leopard.
Natten spenderade vi på Ngorongoro Farm House, en vacker och personlig lodge där vi avnjot en fantastiskt god middag, hög komfort och vacker utsikt – skont efter de skumpiga vagarna med vagsamm men ocksa aventyr.

Fortsattning pa min safarivecka….

Första safaridagen tillbringade vi  i Lake Manyara och den var sig lik. Vi såg drygt 2000 pelikaner och några hundra storkar i en vik. Elefanterna visade sig från sin bästa sida och babianerna underhöll oss med sina påhitt (och påhopp). På kvällen berättade jag om maasaiernas seder och bruk, eftersom vi nästa dag skulle köra genom maasailand, och ett trött gäng gick och la sig i sina fina tält ganska tidigt.

Lake Manyara National Park ligger mellan kanten på Rift Valley och sjön och är relativt liten med sina 325 kvadratkilometer. Den ar grön året om och vi finner därför en stor mängd djur, bl a fåglar, elefanter, bufflar, zebror, antiloper, flodhästar och många fler arter.

 Nästa dag, på vägen till Serengeti, korde vi via Ngorongoro Conservation Area dar vi gjorde ett stopp for att beundra utsikten over den beromda kratern – mer om den i senare inlagg.

Vi besökte en maasaiby och åt sedan lunch i ”mänsklighetens vagga”, det vill säga vid museet i Oldupai Gorge. Vi såg giraffer, gnuer, sebror och antiloper längs vägen. Första lejonet dök upp vid vägkanten i Serengeti. Vi anlände nöjda och belåtna till Tanganyika Wilderness Camp – en helt underbar mobil camp med stora lyxiga talt mitt i naturen och med djuren runtomkring (tryggt sa lange man haller sig nara talten och lagerelden och anvander sig av sunt fornuft).

Se www.tanganyikawildernesscamps.com for bilder och fakta om campen.

”Luxury camping” avviker mycket från vår svenska camping – du får dunkuddar, mjuka handdukar, gin och tonic och god mat serverat i ljuset av stearinljus. Tälten är bekväma med egen veranda och har, i direkt anslutning till sovrummet, en egen toalett och dusch med varmt vatten. Du sover i bekväma sängar och har gasollampor. Maten serveras vid trevligt dukade bord under ett canvastak.

Mitt liv bestog tills for ett par ar sedan av safarier med svenska resenarer varje vecka. Nu for tiden sitter jag mest pa kontor (men med dubbeldorrar oppna ut mot tradgarden och solen). Det ar inte lika ofta jag kommer ivag pa safari tillsammans med vara gaster men ibland hander det (tar chansen nar den kommer!). Har just kommit hem från en kort men underbar safari! Känner att jag ofta upprepar mig när jag säger det, och jag kommer att upprepa det igen, och igen, och… Men vad annat kan jag göra. Vill helst stapla en massa superlativ på varandra för att beskriva varje safari. Det är en fantastisk upplevelse och varje gång jag tror att jag ska tröttna så händer det något speciellt som gör att jag vill fortsätta med ännu en tur, och ännu en, och…

 Denna gång hade jag en trevlig chaufför (Noel, en av mina favoriter), trevliga gäster och flera bra ”game drives”. Det är också väldigt, väldigt vackert här denna årstid. Sedan jag var ute i bushen senast har det regnat en hel del (de korta regnen har borjat tidigt i ar, men det ar inte som i Sverige – har regnar det korta skurar och mest pa natten), och det är intensivt grönt överallt. Grönskan sticker nästan i ögonen, som den kan göra en vacker vårdag i Sverige, fast mer. De röda julträden, eller Flamboyant Tree som de egentligen heter, har redan börjat blomma och den röda jorden på vägarna är rentvättad. Det röda står i skarp kontrast mot gräset och de gröna buskarna. Det är nästan mer än man klarar av att ta in. Av någon underlig anledning är det lågsäsong nu så det var få bilar ute och letade djur vilket är extra lyxigt, även om man aldrig har en känsla av trängsel precis.

De kommande skriverierna pa min blogg kommer att beskriva mer om att aka pa safari och vad vi sag. Hang med!

De vilda djuren är en viktig del av mitt liv – de är en del av min kärlek till Tanzania och de är en del av mitt jobb. De djur vi ser är många och varierande. Först och främst vill alla se the big five – lejon, buffel, elefant, noshörning och leopard, det vill säga de djur som storviltjägarna ville fälla. När jag läser i t ex Hemingways böcker om hans äventyr i Afrika slås jag av hur många fler arter och djur det fanns i de olika områdena på hans tid. Numera är stora nationalparker tack och lov skyddade och vi som vill jaga med våra kameror och uppleva djurlivet har fortfarande möjlighet att göra det. Låt oss hoppas att efterföljande generationer också får chansen.

Mina kunskaper om djuren och naturen har jag inhämtat från en mängd olika håll – böcker, filmer, chaufförerna och egna iakttagelser. Svårigheten är att i många böcker står det olika saker och emellanåt säger även chaufförerna olika saker. Jag förlitar mig därför på mitt eget omdöme genom personlig erfarenhet. I de fall jag fått motsägelsefulla fakta har jag valt att tro på det som står lika på många ställen och där chaufförerna är överens. Det ska också nämnas att djuren beter sig inte alltid lika i alla parker. Till exempel står det i många böcker att lejon bara jagar på natten. Men chaufförernas och min erfarenhet är att de lika ofta jagar på andra tider på dygnet. De flesta jakter har jag sett på eftermiddagarna. Förmodligen beror det på att i de parker jag vistas i, t ex Serengeti, har lejonen lärt sig att de är trygga och de kan därför jaga när de är hungriga eller helt enkelt när ”maten” råkar gå förbi. Elefanterna är ett annat exempel på hur olika det kan vara. I Lake Manyara är de ganska små och ofarliga. I Serengeti är de stora, rör sig i stora flockar och håller sig gärna på avstånd. I Tarangire är de också stora och ibland ganska folkilskna eftersom de blivit jagade mycket – både olagligt i och utanför parken och lagligt i en angränsande Game Reserve. I Ngorongoro lever tjurarna ensamma nere i kratern medan korna lever uppe på kanten.

Allt som oftast får jag frågan när på året det är bäst att åka på safari. Det är för mig omöjligt att svara på. Dels varierar vädret, klimatet är inte längre pålitligt, dels är det vilda djur vi tittar på och de är definitivt oförutsägbara. Det är det som för mig är en del av charmen med safari. Generellt kan jag dock säga att när det är torrperioder (framför allt i juli-oktober), då ser man mer kattdjur, men de stora flockarna med gnuer och sebror saknas. Gräset är lågt och gult, det är torrt och dammigt men soligt och inte alltför varmt. Man bränner gräset i slutet på en regnperiod för att få friskt och bra gräs och det kan därför vara stora ytor som är svartbrända. När regnet kommer förändras naturen snabbt. Det blir grönt och frodigt och det är fantastiskt vackert i naturen. Dammet försvinner och kan i vissa fall ersättas av lera och översvämningar. Kattdjuren blir svårare att se men migrationen med hundratusentals gnuer och sebror hänför åskådaren. Summan av kardemumman blir att varje månad har sina för- respektive nackdelar och det är bara att njuta av det som bjuds och gilla läget när det blir dammigt, hett eller blött. För mig personligen är det bästa att jag faktiskt får se och uppleva alla skiftningar i naturen. Ingen vecka är den andra lik och varje safari bjuder på något alldeles speciellt och unikt.

Till er som planerar att åka på safari i Afrika vill jag ge rådet att njut av djuren liksom landskapet och upplev kulturen. Ställ många frågor till färdledaren och chauffören och våga prata med människorna du möter – då får du ut det bästa av det mesta. Lita på din egen känsla, om du tycker att det du ser är fantastiskt, då är det det!

Jag har funderat mycket kring det där med tiden sedan jag kom till Tanzania. Här har man ett helt annat tidsbegrepp än i västvärlden. Eller är det så att man inte har något tidsbegrepp alls? En klok man sa till mig en gång att här äger man tiden, i västvärlden äger tiden oss. I Tanzania är tiden linjär – man föds, man kämpar sig genom livet, gör det bästa av situationen, och man dör. I västvärlden är tiden cirkulär. Vi styrs av klockan och almanackans dygn. Vi kämpar förtvivlat för att stoppa tiden och hålla oss evigt unga.

 I Tanzania förstår man inte sådant som att ”tid är pengar” eller att man kan slösa bort någon annans tid. Det är många gånger svårt att hantera, för även här kan jag känna mig otålig och irritera mig över att saker och ting inte händer fort nog. Jag är ju en mzungu. Följande historia hittade jag i Arusha Times för en tid sedan.

 In a land where there is a name for people who are always in a hurry – Mzungu!

Frank Bures meditates on the art of slowing down.

First published on WorldHam.com

 “So,” said the thin Tanzanian at the urinal next to me, “where are you from?”

“America.”

The man seemed to have guessed this. He narrowed his eyes and looked at me.

“America,” he said, “is a sick society.”

I’d been in East Africa half a year and had heard almost nothing but polite inquiries about my country. So I was surprised to hear a Tanzanian so angry, so spiteful. And this one was adamant in his damnation of America.

The man told me his name was Richard. We walked back into the bar in the Splendid Hotel in downtown Arusha, where I was teaching English, and sat down together. The room’s dim, yellow lights and wood panelling hadn’t been changed since the 1970s. Around us, rich old Tanzanian men with protruding bellies sat in cushioned chairs while smiling barmaids brought them their drinks.

I had been on my way to meet some friends for dinner and was a little early, so I stopped in the Splendid Hotel. I came in for a cool drink, not a social critique of America. Yet back at the bar, I found myself listening intently as Richard explained his distaste for my country.

“For eight years,” he said, “I lived in Virginia. When I got  out of school, I got a job with Exxon, all on my own, no government program. I had a wife there — she is American — and two kids. And a good salary.” He paused while he thought this over. “But I couldn’t take it,” he said finally. “One day, I just snapped.”

Richard told me how he had worked twelve- and fourteen-hour days for Exxon. He never saw his family. People didn’t talk to him, hurrying by. And his neighbours were worse than anyone. “They wouldn’t even give you a nickel for a telephone call,” he told me. At last, tired of the never-ending rush of America, Richard packed up and went home.

“I have no regrets,” he said.

“But what about your wife and kids?” I asked.

“They’re still there.”

“Don’t they want to come here?”

“They visited once, but they didn’t like it. They’re American, you know.”

There was another pause.

“But now,” Richard said, leaning back in his chair, “I have a good job, my three meals a day and my beer in the evening. And that is all I need.”

I looked around and saw that I was the only white man in the bar, and probably the only one who knew what Richard was talking about. We sat in silence for a while and I thought over his story. It was true, I knew, that the pace of life back in America could make you crazy, with all the running around in circles.

In fact, that was the Swahili word for “white man”: Mzungu. It technically means a “European.” But it derives from “kuzunguka” or “to make a circle,” and has its roots in an observation locals made about the strange pale folk who came across the water long ago.

You see, when the first white men came to East Africa, people noticed how they ran from place to place until, at the end of the day, it seemed they were back where they started. The white men were always hurrying, always rushing around. They never had time to stop and talk. They never took time to just relax. And today’s white men are no different, which may be why the word has endured. Even today, children will run up to you and shout, “Mzungu!” Mothers will point you out to their children and whisper, “Look. Mzungu.”

Yet there’s no malice in it. Racism certainly exists in Tanzania, but Mzungu is not one of its forms. Unlike Mhindi (Indian), which means, roughly, “a cheap ass,” Mzungu is a term of bemusement and means merely that you are white, rich and probably in a hurry. Any time a Tanzanian arrives punctually, he is called a Mzungu mweusi — a black white man.

At the Splendid Hotel, the barmaid brought Richard and me more drinks. As our conversation drifted, I thought of my country — a land where the Mzungu eats for exactly 30 minutes at lunch takes exactly 10 minutes for a break and measures the rest of the day in five-minute intervals. It is a land where time is always being saved, but never savoured. This was something I hadn’t even known I could escape from. But now that I had, and was sitting at the Splendid sipping my beer and looking back, it did seem like we were always running in circles.

Because in Tanzania – the days were languid. You never knew what was going to waylay your plans, but you knew something probably would. You might have to stop and talk to a neighbour for an hour. You might have to wait three hours to see an immigration officer. You might have unexpected visitors come and stay for a long, long time, just visiting. (You wouldn’t think of turning them away.) Or you might walk five miles to a shop, find it closed, and have to come back the next day. So you just took things as they came. You let things go.

A Swahili proverb says, “Haraka haraka haina baraka.” It means that rushing brings bad luck, but it takes more than mere translation to understand it. In Tanzania, time flows smoothly. Hours slide together. Days drift by. Walking with a group of Tanzanians is more a stroll than a race. A meeting scheduled for 10 often doesn’t start until noon, because time is not of the essence. In fact, the hands on the clock tower in central Arusha never move because the clock is always broken.

This, gnawed at by a vague sense of urgency, always frustrates the Mzungu. But while the Mzungu is busy worrying about minutes lost, his or her Tanzanian friends are talking, joking, laughing and arguing, untroubled by the general tardiness of things.

Richard and I sat at the bar for a while, just talking about America and Tanzania. But then the time came to meet my friends. I finished my beer and said good-bye.

Outside the hotel, on the dark, potholed street, people walked slowly down the road. Others lounged in doorways, or sat at tables, drinking and playing cards.

And as I set off, I looked down at my watch and noticed that I was already a little late.”

Jag maste erkanna att jag givetvis haft en del jobbiga stunder med att hantera Afrika och kulturskillnader av och till. Det går inte att undvika att komma in i dessa perioder då och då, eftersom skillnaderna från mitt hemland är så enormt stora. Trots alla mina lovord till Tanzania så finns det en baksida med den Afrikanska kontinenten som alla vi ”vita” måste lära oss att leva med, vilket kan vara tungt ibland. Det är ett Afrika fullt av tragedier och obotliga sjukdomar, av blod, hunger och törst, av fattigdom, stora orättvisor, korruption och politiska svårbegripliga beslut. Här finns tätbefolkade städer med gatubarn, tjuvar och högar av skräp som bränns på plats. Både i städerna och byarna finns mängder med folk utan jobb, utan hopp och utan framtid. Vägarna är eländiga och fulla av stora gropar, bilarna spyr ut avgaser med orenad diesel och som vit blir man betraktad som en vandrande plånbok. Det finns två prislistor på allt – en för afrikanerna själva och en för de vita. Rasism skulle vi kalla det i Sverige om det var omvänt. Det är lätt att känna sig både arg och hjälplös mitt i allt detta. Det är det Afrika som vi läser om i de västerländska tidningarna. Det är ett Afrika som sitter fast i skuldfällan, konstant kritiserat av media och aldrig accepterat för vad det är. Det är ett Afrika där vi som bor här ser resterna av välmenande men för afrikanen obegripliga projekt som västerlänningarna lämnat över men ingen vill ha eller kan hantera. Den ende vinnaren i dessa projekt verkar till synes vara världsbanken. Missionärerna och den rika världen har kommit för att predika och i dess spår har följt nya, för afrikanen ofta obegripliga värderingar, och begäret efter materiella ting har inplanterats. Det finns förklaringar för det mesta av allt detta, även om man inte alltid gillar förklaringen, och det är vanligtvis inte den sidan av Afrika jag skriver och sjunger min lovsång om.

Till helgen ska jag besoka mitt fadderbarn pa SOS Barnby i Arusha. Detta ar ett exempel pa ett projekt som faktiskt fungerar och som ar upplyftande att besoka, inte minst for att barnen ar sa underbara.

Byn är en fantastiskt fin anläggning med 10 fina och moderna hus, dagis och skola. Det ligger i en vacker omgivning med många gräsmattor att leka på och med utsikt över Mount Meru. Ett berg som alltid får mig att tappa andan när jag ser det resa sig mot den blå himlen. Mitt fadderbarn, Fanuel 14 år, bor i ett hus med totalt 8 barn som tas om hand av en ganska ung Mama. Yngsta barnet är drygt ett år och äldsta är ca 16 år. Jag brukar förvarna om min ankomst så när jag kommer kastade sig Fanuel i mina armar och de andra barnen trängs kring oss. Så under eftermiddagen brukar vi varva mellan att spela freesbee, leka med bilar och gosa. Så fort man satter sig ned så har man ett par, tre barn i knäet. Så fort de kommer åt vill de hålla handen så ömhetsbehovet är stort. Den minste har ibland somnat mot mitt bröst och hela familjen vinkar av oss när vi åkte. Man som kommer i mitt slaptag ar speciellt populära. Jag tror att de saknar en pappa. Det finns en bypappa men han kan ju omöjligt hinna med alla barnen. Varje besok i barnbyn satter sitt spar och ibland tar jag med turister och besokande vanner till byn. Det brukar ofta resultera i att fler barn far en sponsor vilket kanns tillfredsstallande.

Det kostar inte mer an SEK 200 per manad for att sponsra ett barn i SOS Barnby och nar man tanker pa hur mycket det ger sa ar det valdigt billigt. Kolla in www.sosbarnbyar.se

Imorse vaknade jag av fåglarna som sjöng i trädgården. På håll hörde jag hur grannarna vaknade och började sina dagliga sysslor. När jag drog gardinerna från mitt fönster satt det en liten grönapa på stolpen utanför och tittade på mig. Jag visade tänderna och skakade i gardinerna så han sprang sin väg. Förmodligen förskräckt över det stora vita ansiktet med det vita håret som plötsligt dök upp. Jag satte på mig en kanga och gick ut på trappan för att säga god morgon till hundarna. Det är en lång och omständlig procedur.

När jag satt på altanen med min kaffekopp sökte sig de första solstrålarna trevande in på gården. Blommorna från Fragiapanin spred en sötaktig doft i luften. En solfågel sög nektar från en klarröd, stolt lilja. Luften var varm och lite fuktig. En buss tutade ute vid stora vägen och grannens tupp gal febrilt. På avstånd kunde jag höra en ko råma. Det var en vanlig morgon i Arusha och jag kände mig lugn, utvilad och harmonisk.

Jag tittade över min häck av farg-glad Bouganvilla på bananodlingen dit apan flytt. I ett av träden klättrade en man! Jag tror han skulle beskära trädet, som var över tio meter högt. Trädet vajade av tyngden från mannen. Men han klättrade vigt ner och försvann. Några åsnor fullastade med grönsaker gick förbi min grind och hundarna låg stilla vid mina fötter medan jag läste en bok.

Visst maste jag ocksa jobba emellanat sa alla dagar ar inte alltid lika lugna, men nastan alltid borjar dagen med lugn och harmoni. En fantastisk skillnad mot mitt gamla stressade storstadsliv i vastvarlden… Hur skulle jag någonsin kunna flytta hem till Sverige, till stressen bland asfalt och betong?

Man vänjer sig fort vid "konstiga" saker i ett frammande land, i mitt fall Arusha, Tanzania. Några exempel på saker jag knappt reagerar på längre:

- vänstertrafik

- ensam ko eller get som vandrar förbi mitt i stadstrafiken

- maasaikrigare i rött skynke (nej, de har inget under....) och spjut i högsta hugg cyklande förbi eller långsamt gående längs de dammiga gatorna

- att man måste gå långsamt för att inte få värmeslag

- att kunna kuta runt hörnet och ta en simtur I swimmingpool när som helst

- sova under myggnat (mysigt)

- ett internet som är långsammare än långsamt

- att promenera långa sträckor för att få tag på det man vill ha (annars finns faktiskt mer än jag trodde att köpa här. Man måste bara luska reda på vart det finns).

- att vara ensam vit pa marknaden och darmed fa massor av uppmarksamhet men sen komma hem med en massa underbar farsk frukt och gronsaker

En sak de inte har är smågodis (saknar Ahlgrens bilar och Bassetts vingummi liksom de flesta andra utlandssvenskar...) eller diskborstar, bra skor eller smink. Men magen minskar i omfång (långsamt), tänderna mår bra och jag har en hemhjälp som diskar.

När jag först anlände till Arusha skrämdes jag lite av allt det främmande. Dammiga gator som var fulla av hål. Stora safaribilar dånade förbi. Affärerna var mest små skjul med väldigt begränsat innehåll. Nästan inga vita personer var i sikte, speciellt inte kvinnor. Kände mig bortkommen och vilsen. Men snart lärde jag mig att bakom fasaderna dolde sig ofta trevliga restauranger. Folk jag mötte på gatan var alltid vänliga och jag vande mig vid alla ljud och dofter. Nu är det ’hemma’ och jag rör mig säkert och tryggt i kvarteren. Kan hitta det mesta jag behöver i affärerna, även om det ofta kräver en hel del fotarbete. Jag har också lärt mig mycket om staden och om (och av) dess invånare.

Staden Arushas historia är drygt hundra år. I slutet av 1800-talet, när Tanzania fortfarande var Tyska Östafrika, beslöt Kapten Kurt Johannes att bygga ett fort. Platsen han valde var då ockuperad av krigarstammen Arusha. Kaptenen stod aldrig på god fot med Arusha-folket. Han gjorde vissa diplomatiska försök att närma sig hövdingarna men för det mesta slutade det hela i bråk och till och med seriösa attacker. Den 19 oktober 1896 var kaptenen och hans män attackerade av Arusha-krigare. Attacken var en hämnd för en räd som tyskarna gjort 1985. Två missionärer blev dödade men kaptenen själv överlevde attacken. Han organiserade trupper från Chaggafolket och vann kontroll över området den 31 oktober. Alla traditionella vapen konfiskerades. Hus och matförråd förstördes och 1899 tvingade man de stolta Arushakrigarna att bygga en booma (en bosättning) åt tyskarna. Delar av den första byggnaden finns fortfarande kvar i centrum.

Bosättningen växte och så småningom tillkom staden Arusha. I början av 1900-talet kom indiska handelsmän, tyska bönder och handelsmän och afrikanska immigranter. Järnvägen mellan Dar es Salaam och Moshi förde med sig allt fler människor och området har fortsatt växa alltsedan dess. 1948 hade Arusha 5300 invånare och 1970 var de så många som 100 000. Idag är Arusha en livlig stad och utgångspunkten för alla de som vill åka på safari i norra Tanzania. Invånarantalet är beräknat till drygt 600 000 och staden fortsätter att växa. Arusha öppnar årligen sina dörrar för en mängd nykomlingar från världens alla hörn. Man håller också på att städa upp, ett kvarter i taget.

Från management konsult och lärare i Europa, till guide och egen företagare i Afrika. Jag är tjejen som bytte ett framgångsrikt, välavlönat arbete och tryggheten i Sverige mot värmen, solen och vildmarken i Tanzania. Och har inte ångrat mig en minut.

Den här bloggen kommer mest att bjuda på anekdoter och tankar ur min nya vardag, men också råd och tips för de som vill besöka Tanzania – åka på safari, bestiga Kilimanjaro, fiska i Lake Victoria eller sola, bada och kanske dyka i Indiska Oceanen.

Mig når du via info@mindsoultravel.com

Första resan till Tanzania

I nästan hela mitt liv hade jag fantiserat om Afrika. Böckerna, filmerna och berättelserna om denna främmande kontinent fyllde mig med romantiska drömmar och fantasier. Den till synes oändliga savannen med de vilda djuren kändes som sista utposten. När jag så var på semester på Seychellerna och mötte volontärer som arbetade i Tanzania blev det dit jag ville resa. Men det tog många år innan jag kom iväg. Kanske kände jag på mig att det skulle förändra både mig och mitt liv. Nar jag äntligen kom dit och det visade sig vara allt det jag fantiserat om och mer därtill. Och jag minns fortfarande den dar forsta safarin som om det var igar. Dofterna stannar kvar i minnet. Det är doften av djur, grönska, torka och damm och så när regnen kommer förändras det hela och näsborrarna fylls av doften av regn, våt jord och fuktigt gräs. Luften är fylld med föraningar, en förväntan inför vad som skall komma och man lever inte bara i naturen utan med naturen.

Vi åkte i en fyrhjulsdriven safaribil och vagen var skumpig och vegetationen tät. Vi kunde känna närheten av djuren som gömde sig bland träden. Vägen hade röd jord som stod i stark kontrast mot den gröna växligheten. När naturen sen öppnade sig vid Lake Manyara stod en buffelhjord, Afrikas farligaste djur, och ett par zebror och betade fridfullt. Mitt hjärta slog snabbare. Vi blev alla som tokiga med våra kameror. Medan vi stod där dök det upp giraffer som betade på Akacieträden. Väl kamouflerade måste ögat vänja sig en stund för att man ska upptäcka dem. De är mäktiga djur när de liksom flyter över slätten. Vi hade bergen och kanten av Rift Valley i bakgrunden och jag tror att någonstans visste jag redan att jag var förlorad till Afrika.

På vägen tillbaka till lodgen kom elefanterna strosande över vägen. Doften fyllde näsborrarna och ljudlöst kom de fram ur buskarna. En hanne med enorma betar stannade för att äta alldeles intill bilen och det hela kändes overkligt.

Att stå på en kulle, vid kanten av Rift Valley, omgiven av gnuer, zebror och gaseller gör mig till en annan människa. Det känns självklart att det är så det borde vara. Vi var ämnade att leva med naturen i detta vilda, skiftande landskap.

När jag kom hem efter den där första resan var jag som hypnotiserad. Kunde inte prata om annat än Tanzania. Ett ar senare packade jag min vaska och flyttade till Tanzania. Trodde det skulle vara for en sasong men det ar nu nio ar och drygt 150 safarier senare – och jag ar fortfarande kvar.

Som Robert Vara i boken ‘A tent with a view’ uttrycker det: ”This is where my spirit had always been. Where my body had never sat foot, but where all of me belonged.”