Imorse vaknade jag av fåglarna som sjöng i trädgården. På håll hörde jag hur grannarna vaknade och började sina dagliga sysslor. När jag drog gardinerna från mitt fönster satt det en liten grönapa på stolpen utanför och tittade på mig. Jag visade tänderna och skakade i gardinerna så han sprang sin väg. Förmodligen förskräckt över det stora vita ansiktet med det vita håret som plötsligt dök upp. Jag satte på mig en kanga och gick ut på trappan för att säga god morgon till hundarna. Det är en lång och omständlig procedur.

När jag satt på altanen med min kaffekopp sökte sig de första solstrålarna trevande in på gården. Blommorna från Fragiapanin spred en sötaktig doft i luften. En solfågel sög nektar från en klarröd, stolt lilja. Luften var varm och lite fuktig. En buss tutade ute vid stora vägen och grannens tupp gal febrilt. På avstånd kunde jag höra en ko råma. Det var en vanlig morgon i Arusha och jag kände mig lugn, utvilad och harmonisk.

Jag tittade över min häck av farg-glad Bouganvilla på bananodlingen dit apan flytt. I ett av träden klättrade en man! Jag tror han skulle beskära trädet, som var över tio meter högt. Trädet vajade av tyngden från mannen. Men han klättrade vigt ner och försvann. Några åsnor fullastade med grönsaker gick förbi min grind och hundarna låg stilla vid mina fötter medan jag läste en bok.

Visst maste jag ocksa jobba emellanat sa alla dagar ar inte alltid lika lugna, men nastan alltid borjar dagen med lugn och harmoni. En fantastisk skillnad mot mitt gamla stressade storstadsliv i vastvarlden… Hur skulle jag någonsin kunna flytta hem till Sverige, till stressen bland asfalt och betong?

Man vänjer sig fort vid "konstiga" saker i ett frammande land, i mitt fall Arusha, Tanzania. Några exempel på saker jag knappt reagerar på längre:

- vänstertrafik

- ensam ko eller get som vandrar förbi mitt i stadstrafiken

- maasaikrigare i rött skynke (nej, de har inget under....) och spjut i högsta hugg cyklande förbi eller långsamt gående längs de dammiga gatorna

- att man måste gå långsamt för att inte få värmeslag

- att kunna kuta runt hörnet och ta en simtur I swimmingpool när som helst

- sova under myggnat (mysigt)

- ett internet som är långsammare än långsamt

- att promenera långa sträckor för att få tag på det man vill ha (annars finns faktiskt mer än jag trodde att köpa här. Man måste bara luska reda på vart det finns).

- att vara ensam vit pa marknaden och darmed fa massor av uppmarksamhet men sen komma hem med en massa underbar farsk frukt och gronsaker

En sak de inte har är smågodis (saknar Ahlgrens bilar och Bassetts vingummi liksom de flesta andra utlandssvenskar...) eller diskborstar, bra skor eller smink. Men magen minskar i omfång (långsamt), tänderna mår bra och jag har en hemhjälp som diskar.

När jag först anlände till Arusha skrämdes jag lite av allt det främmande. Dammiga gator som var fulla av hål. Stora safaribilar dånade förbi. Affärerna var mest små skjul med väldigt begränsat innehåll. Nästan inga vita personer var i sikte, speciellt inte kvinnor. Kände mig bortkommen och vilsen. Men snart lärde jag mig att bakom fasaderna dolde sig ofta trevliga restauranger. Folk jag mötte på gatan var alltid vänliga och jag vande mig vid alla ljud och dofter. Nu är det ’hemma’ och jag rör mig säkert och tryggt i kvarteren. Kan hitta det mesta jag behöver i affärerna, även om det ofta kräver en hel del fotarbete. Jag har också lärt mig mycket om staden och om (och av) dess invånare.

Staden Arushas historia är drygt hundra år. I slutet av 1800-talet, när Tanzania fortfarande var Tyska Östafrika, beslöt Kapten Kurt Johannes att bygga ett fort. Platsen han valde var då ockuperad av krigarstammen Arusha. Kaptenen stod aldrig på god fot med Arusha-folket. Han gjorde vissa diplomatiska försök att närma sig hövdingarna men för det mesta slutade det hela i bråk och till och med seriösa attacker. Den 19 oktober 1896 var kaptenen och hans män attackerade av Arusha-krigare. Attacken var en hämnd för en räd som tyskarna gjort 1985. Två missionärer blev dödade men kaptenen själv överlevde attacken. Han organiserade trupper från Chaggafolket och vann kontroll över området den 31 oktober. Alla traditionella vapen konfiskerades. Hus och matförråd förstördes och 1899 tvingade man de stolta Arushakrigarna att bygga en booma (en bosättning) åt tyskarna. Delar av den första byggnaden finns fortfarande kvar i centrum.

Bosättningen växte och så småningom tillkom staden Arusha. I början av 1900-talet kom indiska handelsmän, tyska bönder och handelsmän och afrikanska immigranter. Järnvägen mellan Dar es Salaam och Moshi förde med sig allt fler människor och området har fortsatt växa alltsedan dess. 1948 hade Arusha 5300 invånare och 1970 var de så många som 100 000. Idag är Arusha en livlig stad och utgångspunkten för alla de som vill åka på safari i norra Tanzania. Invånarantalet är beräknat till drygt 600 000 och staden fortsätter att växa. Arusha öppnar årligen sina dörrar för en mängd nykomlingar från världens alla hörn. Man håller också på att städa upp, ett kvarter i taget.

Från management konsult och lärare i Europa, till guide och egen företagare i Afrika. Jag är tjejen som bytte ett framgångsrikt, välavlönat arbete och tryggheten i Sverige mot värmen, solen och vildmarken i Tanzania. Och har inte ångrat mig en minut.

Den här bloggen kommer mest att bjuda på anekdoter och tankar ur min nya vardag, men också råd och tips för de som vill besöka Tanzania – åka på safari, bestiga Kilimanjaro, fiska i Lake Victoria eller sola, bada och kanske dyka i Indiska Oceanen.

Mig når du via info@mindsoultravel.com

Första resan till Tanzania

I nästan hela mitt liv hade jag fantiserat om Afrika. Böckerna, filmerna och berättelserna om denna främmande kontinent fyllde mig med romantiska drömmar och fantasier. Den till synes oändliga savannen med de vilda djuren kändes som sista utposten. När jag så var på semester på Seychellerna och mötte volontärer som arbetade i Tanzania blev det dit jag ville resa. Men det tog många år innan jag kom iväg. Kanske kände jag på mig att det skulle förändra både mig och mitt liv. Nar jag äntligen kom dit och det visade sig vara allt det jag fantiserat om och mer därtill. Och jag minns fortfarande den dar forsta safarin som om det var igar. Dofterna stannar kvar i minnet. Det är doften av djur, grönska, torka och damm och så när regnen kommer förändras det hela och näsborrarna fylls av doften av regn, våt jord och fuktigt gräs. Luften är fylld med föraningar, en förväntan inför vad som skall komma och man lever inte bara i naturen utan med naturen.

Vi åkte i en fyrhjulsdriven safaribil och vagen var skumpig och vegetationen tät. Vi kunde känna närheten av djuren som gömde sig bland träden. Vägen hade röd jord som stod i stark kontrast mot den gröna växligheten. När naturen sen öppnade sig vid Lake Manyara stod en buffelhjord, Afrikas farligaste djur, och ett par zebror och betade fridfullt. Mitt hjärta slog snabbare. Vi blev alla som tokiga med våra kameror. Medan vi stod där dök det upp giraffer som betade på Akacieträden. Väl kamouflerade måste ögat vänja sig en stund för att man ska upptäcka dem. De är mäktiga djur när de liksom flyter över slätten. Vi hade bergen och kanten av Rift Valley i bakgrunden och jag tror att någonstans visste jag redan att jag var förlorad till Afrika.

På vägen tillbaka till lodgen kom elefanterna strosande över vägen. Doften fyllde näsborrarna och ljudlöst kom de fram ur buskarna. En hanne med enorma betar stannade för att äta alldeles intill bilen och det hela kändes overkligt.

Att stå på en kulle, vid kanten av Rift Valley, omgiven av gnuer, zebror och gaseller gör mig till en annan människa. Det känns självklart att det är så det borde vara. Vi var ämnade att leva med naturen i detta vilda, skiftande landskap.

När jag kom hem efter den där första resan var jag som hypnotiserad. Kunde inte prata om annat än Tanzania. Ett ar senare packade jag min vaska och flyttade till Tanzania. Trodde det skulle vara for en sasong men det ar nu nio ar och drygt 150 safarier senare – och jag ar fortfarande kvar.

Som Robert Vara i boken ‘A tent with a view’ uttrycker det: ”This is where my spirit had always been. Where my body had never sat foot, but where all of me belonged.”