Imorse vaknade jag av fåglarna som sjöng i trädgården. På håll hörde jag hur grannarna vaknade och började sina dagliga sysslor. När jag drog gardinerna från mitt fönster satt det en liten grönapa på stolpen utanför och tittade på mig. Jag visade tänderna och skakade i gardinerna så han sprang sin väg. Förmodligen förskräckt över det stora vita ansiktet med det vita håret som plötsligt dök upp. Jag satte på mig en kanga och gick ut på trappan för att säga god morgon till hundarna. Det är en lång och omständlig procedur.

När jag satt på altanen med min kaffekopp sökte sig de första solstrålarna trevande in på gården. Blommorna från Fragiapanin spred en sötaktig doft i luften. En solfågel sög nektar från en klarröd, stolt lilja. Luften var varm och lite fuktig. En buss tutade ute vid stora vägen och grannens tupp gal febrilt. På avstånd kunde jag höra en ko råma. Det var en vanlig morgon i Arusha och jag kände mig lugn, utvilad och harmonisk.

Jag tittade över min häck av farg-glad Bouganvilla på bananodlingen dit apan flytt. I ett av träden klättrade en man! Jag tror han skulle beskära trädet, som var över tio meter högt. Trädet vajade av tyngden från mannen. Men han klättrade vigt ner och försvann. Några åsnor fullastade med grönsaker gick förbi min grind och hundarna låg stilla vid mina fötter medan jag läste en bok.

Visst maste jag ocksa jobba emellanat sa alla dagar ar inte alltid lika lugna, men nastan alltid borjar dagen med lugn och harmoni. En fantastisk skillnad mot mitt gamla stressade storstadsliv i vastvarlden… Hur skulle jag någonsin kunna flytta hem till Sverige, till stressen bland asfalt och betong?