Tarangire

Sista safaridagen brukar ägnas åt shopping längs färdvägen och avkoppling. Vi brukar njuta av utsikten från tälten och lata oss vid swimmingpoolen på Tarangire Safari Lodge (www.tarangiresafarilodge.com). Naturligtvis gör vi en game drive på eftermiddagen, men det finns inte så många djur i parken efter regnet har kommit. Vi njuter av de djur som dyker upp och av ett vackert och omväxlande landskap och de flesta känner sig rätt nöjda med det, efter en intensiv vecka med massor av upplevelser. Men denna vecka lyckades vi få se stora elefantflockar med ungar i alla åldrar och tio lejon på nära håll. Några av lejonen hade den goda smaken att posera för våra kameror och alla fick en massa fina bilder. Vi såg också en ung pytonorm som slingrade sig över vägen.

 Nästa morgon, innan vi återvänder till Arusha, brukar jag väcka gästerna strax innan solen går upp och så sitter vi utanför våra tält och dricker morgonkaffet och njuter av stillheten. Den här gången blev det dock inte så mycket kaffe drucket för vi var omgärdade av elefanter. En lämplig avslutning på en trevlig vecka.

Gästerna

Jag sa väl att gästerna också var väldigt trevliga. Det var bara fem gäster vilket gör mitt arbete lätt och behagligt. Det var en ung kille, ett ungt par och två pantertanter. Pantertanterna var härliga, hela tiden fulla av skratt och entusiasm. De hade varje morgon en rolig historia om vilka djur som besökt dem under natten (vi andra sov helt omedvetna om ev besokande djur – stora som sma). Det var ginstkatter på taket, ödlor på väggarna och skalbaggar i mängder. Roligaste historien var nog ändå den om fladdermusen. Den hade på något sätt tagit sig in i tältets badrumsdel i Ikoma och kunde inte hitta ut utan flög runt, runt. En av damerna gick då för att hämta hjälp i receptionen men hittade bara en kille som inte kunde engelska. Så hon satte naturligtvis igång att, med hjälp av flaxande armar och annat kroppsspråk, förklara att de ville ha hjälp. Killen följde med bort till tältet och räddade damerna. Tyvärr blev hjälpen i en något annorlunda form än de hade tänkt sig. Istället för att släppa ut fladdermusen tog han helt sonika och slog ihjäl den – med badrumsmattan…! Sen kom han stolt ut och höll upp den döda fladdermusen i vingarna för att visa att nu hade han minsann räddat damerna i nöd och de kunde känna sig trygga.

 Jag misstänker att den scenen som då utspelade sig påminner om när Rafiki (en av mina hundar) gav mig en död mus i present. Det är otacksamt att vara hjälte i modern tid.

Alla som kommer på safari drömmer nog om att få se ”the big five”. Det är de djur som förr jagades av storviltjägarna och var extra attraktiva av olika anledningar. Elefanten för sina betar, leoparden för sin päls, lejonet för sin makt, buffeln för sin list och noshörningen för sina horn. Enda stället man idag kan få se noshörningen på är i Ngorongoro-kratern. De är i stort sett utrotade i Tanzania så de skyddas väl men det är ändå tveksamt om era barnbarn kommer att kunna se dem. Vi såg allt som allt sex stycken den här gången. Visserligen befann de sig på långt avstånd, men ändå. Vi såg också flera lejon, en stor buffelhjord och elefanter. Efter det borde vi vara, och var också, väldigt nöjda. Det är mer än vad de flesta får se på en dag. Men som kronan på verket fick vi se en leopard sittande i en gulbarkad Akacia precis innan vi skulle lämna kratern. Att få se en leopard är svårt nog, att få den i Ngorongoro är i princip omöjligt, så ni kan kanske tänka er min hänförelse. Vi var dessutom den enda bil som såg den. Jag har aldrig tidigare lyckats få se ”the big five” på en och samma dag så det är en game drive jag sent skall glömma.

Lite fakta om kratern: Åtta miljoner år sedan var kratern en aktiv vulkan men den kollapsade och skapade en spektakulär krater som är 610 meter djup och nästan 20 kilometer i diameter. Kratern utgör dock endast en tiondel av vackra Ngorongoro Conservation Area. Med undantag för giraff, topi, impala och krokodil bor nästan alla arter av Afrikas vilda djur nere i kratern, inklusive svart noshörning, lejon, gepard och leopard.
Natten spenderade vi på Ngorongoro Farm House, en vacker och personlig lodge där vi avnjot en fantastiskt god middag, hög komfort och vacker utsikt – skont efter de skumpiga vagarna med vagsamm men ocksa aventyr.

Fortsattning pa min safarivecka….

Första safaridagen tillbringade vi  i Lake Manyara och den var sig lik. Vi såg drygt 2000 pelikaner och några hundra storkar i en vik. Elefanterna visade sig från sin bästa sida och babianerna underhöll oss med sina påhitt (och påhopp). På kvällen berättade jag om maasaiernas seder och bruk, eftersom vi nästa dag skulle köra genom maasailand, och ett trött gäng gick och la sig i sina fina tält ganska tidigt.

Lake Manyara National Park ligger mellan kanten på Rift Valley och sjön och är relativt liten med sina 325 kvadratkilometer. Den ar grön året om och vi finner därför en stor mängd djur, bl a fåglar, elefanter, bufflar, zebror, antiloper, flodhästar och många fler arter.

 Nästa dag, på vägen till Serengeti, korde vi via Ngorongoro Conservation Area dar vi gjorde ett stopp for att beundra utsikten over den beromda kratern – mer om den i senare inlagg.

Vi besökte en maasaiby och åt sedan lunch i ”mänsklighetens vagga”, det vill säga vid museet i Oldupai Gorge. Vi såg giraffer, gnuer, sebror och antiloper längs vägen. Första lejonet dök upp vid vägkanten i Serengeti. Vi anlände nöjda och belåtna till Tanganyika Wilderness Camp – en helt underbar mobil camp med stora lyxiga talt mitt i naturen och med djuren runtomkring (tryggt sa lange man haller sig nara talten och lagerelden och anvander sig av sunt fornuft).

Se www.tanganyikawildernesscamps.com for bilder och fakta om campen.

”Luxury camping” avviker mycket från vår svenska camping – du får dunkuddar, mjuka handdukar, gin och tonic och god mat serverat i ljuset av stearinljus. Tälten är bekväma med egen veranda och har, i direkt anslutning till sovrummet, en egen toalett och dusch med varmt vatten. Du sover i bekväma sängar och har gasollampor. Maten serveras vid trevligt dukade bord under ett canvastak.

Mitt liv bestog tills for ett par ar sedan av safarier med svenska resenarer varje vecka. Nu for tiden sitter jag mest pa kontor (men med dubbeldorrar oppna ut mot tradgarden och solen). Det ar inte lika ofta jag kommer ivag pa safari tillsammans med vara gaster men ibland hander det (tar chansen nar den kommer!). Har just kommit hem från en kort men underbar safari! Känner att jag ofta upprepar mig när jag säger det, och jag kommer att upprepa det igen, och igen, och… Men vad annat kan jag göra. Vill helst stapla en massa superlativ på varandra för att beskriva varje safari. Det är en fantastisk upplevelse och varje gång jag tror att jag ska tröttna så händer det något speciellt som gör att jag vill fortsätta med ännu en tur, och ännu en, och…

 Denna gång hade jag en trevlig chaufför (Noel, en av mina favoriter), trevliga gäster och flera bra ”game drives”. Det är också väldigt, väldigt vackert här denna årstid. Sedan jag var ute i bushen senast har det regnat en hel del (de korta regnen har borjat tidigt i ar, men det ar inte som i Sverige – har regnar det korta skurar och mest pa natten), och det är intensivt grönt överallt. Grönskan sticker nästan i ögonen, som den kan göra en vacker vårdag i Sverige, fast mer. De röda julträden, eller Flamboyant Tree som de egentligen heter, har redan börjat blomma och den röda jorden på vägarna är rentvättad. Det röda står i skarp kontrast mot gräset och de gröna buskarna. Det är nästan mer än man klarar av att ta in. Av någon underlig anledning är det lågsäsong nu så det var få bilar ute och letade djur vilket är extra lyxigt, även om man aldrig har en känsla av trängsel precis.

De kommande skriverierna pa min blogg kommer att beskriva mer om att aka pa safari och vad vi sag. Hang med!

De vilda djuren är en viktig del av mitt liv – de är en del av min kärlek till Tanzania och de är en del av mitt jobb. De djur vi ser är många och varierande. Först och främst vill alla se the big five – lejon, buffel, elefant, noshörning och leopard, det vill säga de djur som storviltjägarna ville fälla. När jag läser i t ex Hemingways böcker om hans äventyr i Afrika slås jag av hur många fler arter och djur det fanns i de olika områdena på hans tid. Numera är stora nationalparker tack och lov skyddade och vi som vill jaga med våra kameror och uppleva djurlivet har fortfarande möjlighet att göra det. Låt oss hoppas att efterföljande generationer också får chansen.

Mina kunskaper om djuren och naturen har jag inhämtat från en mängd olika håll – böcker, filmer, chaufförerna och egna iakttagelser. Svårigheten är att i många böcker står det olika saker och emellanåt säger även chaufförerna olika saker. Jag förlitar mig därför på mitt eget omdöme genom personlig erfarenhet. I de fall jag fått motsägelsefulla fakta har jag valt att tro på det som står lika på många ställen och där chaufförerna är överens. Det ska också nämnas att djuren beter sig inte alltid lika i alla parker. Till exempel står det i många böcker att lejon bara jagar på natten. Men chaufförernas och min erfarenhet är att de lika ofta jagar på andra tider på dygnet. De flesta jakter har jag sett på eftermiddagarna. Förmodligen beror det på att i de parker jag vistas i, t ex Serengeti, har lejonen lärt sig att de är trygga och de kan därför jaga när de är hungriga eller helt enkelt när ”maten” råkar gå förbi. Elefanterna är ett annat exempel på hur olika det kan vara. I Lake Manyara är de ganska små och ofarliga. I Serengeti är de stora, rör sig i stora flockar och håller sig gärna på avstånd. I Tarangire är de också stora och ibland ganska folkilskna eftersom de blivit jagade mycket – både olagligt i och utanför parken och lagligt i en angränsande Game Reserve. I Ngorongoro lever tjurarna ensamma nere i kratern medan korna lever uppe på kanten.

Allt som oftast får jag frågan när på året det är bäst att åka på safari. Det är för mig omöjligt att svara på. Dels varierar vädret, klimatet är inte längre pålitligt, dels är det vilda djur vi tittar på och de är definitivt oförutsägbara. Det är det som för mig är en del av charmen med safari. Generellt kan jag dock säga att när det är torrperioder (framför allt i juli-oktober), då ser man mer kattdjur, men de stora flockarna med gnuer och sebror saknas. Gräset är lågt och gult, det är torrt och dammigt men soligt och inte alltför varmt. Man bränner gräset i slutet på en regnperiod för att få friskt och bra gräs och det kan därför vara stora ytor som är svartbrända. När regnet kommer förändras naturen snabbt. Det blir grönt och frodigt och det är fantastiskt vackert i naturen. Dammet försvinner och kan i vissa fall ersättas av lera och översvämningar. Kattdjuren blir svårare att se men migrationen med hundratusentals gnuer och sebror hänför åskådaren. Summan av kardemumman blir att varje månad har sina för- respektive nackdelar och det är bara att njuta av det som bjuds och gilla läget när det blir dammigt, hett eller blött. För mig personligen är det bästa att jag faktiskt får se och uppleva alla skiftningar i naturen. Ingen vecka är den andra lik och varje safari bjuder på något alldeles speciellt och unikt.

Till er som planerar att åka på safari i Afrika vill jag ge rådet att njut av djuren liksom landskapet och upplev kulturen. Ställ många frågor till färdledaren och chauffören och våga prata med människorna du möter – då får du ut det bästa av det mesta. Lita på din egen känsla, om du tycker att det du ser är fantastiskt, då är det det!

Jag har funderat mycket kring det där med tiden sedan jag kom till Tanzania. Här har man ett helt annat tidsbegrepp än i västvärlden. Eller är det så att man inte har något tidsbegrepp alls? En klok man sa till mig en gång att här äger man tiden, i västvärlden äger tiden oss. I Tanzania är tiden linjär – man föds, man kämpar sig genom livet, gör det bästa av situationen, och man dör. I västvärlden är tiden cirkulär. Vi styrs av klockan och almanackans dygn. Vi kämpar förtvivlat för att stoppa tiden och hålla oss evigt unga.

 I Tanzania förstår man inte sådant som att ”tid är pengar” eller att man kan slösa bort någon annans tid. Det är många gånger svårt att hantera, för även här kan jag känna mig otålig och irritera mig över att saker och ting inte händer fort nog. Jag är ju en mzungu. Följande historia hittade jag i Arusha Times för en tid sedan.

 In a land where there is a name for people who are always in a hurry – Mzungu!

Frank Bures meditates on the art of slowing down.

First published on WorldHam.com

 “So,” said the thin Tanzanian at the urinal next to me, “where are you from?”

“America.”

The man seemed to have guessed this. He narrowed his eyes and looked at me.

“America,” he said, “is a sick society.”

I’d been in East Africa half a year and had heard almost nothing but polite inquiries about my country. So I was surprised to hear a Tanzanian so angry, so spiteful. And this one was adamant in his damnation of America.

The man told me his name was Richard. We walked back into the bar in the Splendid Hotel in downtown Arusha, where I was teaching English, and sat down together. The room’s dim, yellow lights and wood panelling hadn’t been changed since the 1970s. Around us, rich old Tanzanian men with protruding bellies sat in cushioned chairs while smiling barmaids brought them their drinks.

I had been on my way to meet some friends for dinner and was a little early, so I stopped in the Splendid Hotel. I came in for a cool drink, not a social critique of America. Yet back at the bar, I found myself listening intently as Richard explained his distaste for my country.

“For eight years,” he said, “I lived in Virginia. When I got  out of school, I got a job with Exxon, all on my own, no government program. I had a wife there — she is American — and two kids. And a good salary.” He paused while he thought this over. “But I couldn’t take it,” he said finally. “One day, I just snapped.”

Richard told me how he had worked twelve- and fourteen-hour days for Exxon. He never saw his family. People didn’t talk to him, hurrying by. And his neighbours were worse than anyone. “They wouldn’t even give you a nickel for a telephone call,” he told me. At last, tired of the never-ending rush of America, Richard packed up and went home.

“I have no regrets,” he said.

“But what about your wife and kids?” I asked.

“They’re still there.”

“Don’t they want to come here?”

“They visited once, but they didn’t like it. They’re American, you know.”

There was another pause.

“But now,” Richard said, leaning back in his chair, “I have a good job, my three meals a day and my beer in the evening. And that is all I need.”

I looked around and saw that I was the only white man in the bar, and probably the only one who knew what Richard was talking about. We sat in silence for a while and I thought over his story. It was true, I knew, that the pace of life back in America could make you crazy, with all the running around in circles.

In fact, that was the Swahili word for “white man”: Mzungu. It technically means a “European.” But it derives from “kuzunguka” or “to make a circle,” and has its roots in an observation locals made about the strange pale folk who came across the water long ago.

You see, when the first white men came to East Africa, people noticed how they ran from place to place until, at the end of the day, it seemed they were back where they started. The white men were always hurrying, always rushing around. They never had time to stop and talk. They never took time to just relax. And today’s white men are no different, which may be why the word has endured. Even today, children will run up to you and shout, “Mzungu!” Mothers will point you out to their children and whisper, “Look. Mzungu.”

Yet there’s no malice in it. Racism certainly exists in Tanzania, but Mzungu is not one of its forms. Unlike Mhindi (Indian), which means, roughly, “a cheap ass,” Mzungu is a term of bemusement and means merely that you are white, rich and probably in a hurry. Any time a Tanzanian arrives punctually, he is called a Mzungu mweusi — a black white man.

At the Splendid Hotel, the barmaid brought Richard and me more drinks. As our conversation drifted, I thought of my country — a land where the Mzungu eats for exactly 30 minutes at lunch takes exactly 10 minutes for a break and measures the rest of the day in five-minute intervals. It is a land where time is always being saved, but never savoured. This was something I hadn’t even known I could escape from. But now that I had, and was sitting at the Splendid sipping my beer and looking back, it did seem like we were always running in circles.

Because in Tanzania – the days were languid. You never knew what was going to waylay your plans, but you knew something probably would. You might have to stop and talk to a neighbour for an hour. You might have to wait three hours to see an immigration officer. You might have unexpected visitors come and stay for a long, long time, just visiting. (You wouldn’t think of turning them away.) Or you might walk five miles to a shop, find it closed, and have to come back the next day. So you just took things as they came. You let things go.

A Swahili proverb says, “Haraka haraka haina baraka.” It means that rushing brings bad luck, but it takes more than mere translation to understand it. In Tanzania, time flows smoothly. Hours slide together. Days drift by. Walking with a group of Tanzanians is more a stroll than a race. A meeting scheduled for 10 often doesn’t start until noon, because time is not of the essence. In fact, the hands on the clock tower in central Arusha never move because the clock is always broken.

This, gnawed at by a vague sense of urgency, always frustrates the Mzungu. But while the Mzungu is busy worrying about minutes lost, his or her Tanzanian friends are talking, joking, laughing and arguing, untroubled by the general tardiness of things.

Richard and I sat at the bar for a while, just talking about America and Tanzania. But then the time came to meet my friends. I finished my beer and said good-bye.

Outside the hotel, on the dark, potholed street, people walked slowly down the road. Others lounged in doorways, or sat at tables, drinking and playing cards.

And as I set off, I looked down at my watch and noticed that I was already a little late.”

Jag maste erkanna att jag givetvis haft en del jobbiga stunder med att hantera Afrika och kulturskillnader av och till. Det går inte att undvika att komma in i dessa perioder då och då, eftersom skillnaderna från mitt hemland är så enormt stora. Trots alla mina lovord till Tanzania så finns det en baksida med den Afrikanska kontinenten som alla vi ”vita” måste lära oss att leva med, vilket kan vara tungt ibland. Det är ett Afrika fullt av tragedier och obotliga sjukdomar, av blod, hunger och törst, av fattigdom, stora orättvisor, korruption och politiska svårbegripliga beslut. Här finns tätbefolkade städer med gatubarn, tjuvar och högar av skräp som bränns på plats. Både i städerna och byarna finns mängder med folk utan jobb, utan hopp och utan framtid. Vägarna är eländiga och fulla av stora gropar, bilarna spyr ut avgaser med orenad diesel och som vit blir man betraktad som en vandrande plånbok. Det finns två prislistor på allt – en för afrikanerna själva och en för de vita. Rasism skulle vi kalla det i Sverige om det var omvänt. Det är lätt att känna sig både arg och hjälplös mitt i allt detta. Det är det Afrika som vi läser om i de västerländska tidningarna. Det är ett Afrika som sitter fast i skuldfällan, konstant kritiserat av media och aldrig accepterat för vad det är. Det är ett Afrika där vi som bor här ser resterna av välmenande men för afrikanen obegripliga projekt som västerlänningarna lämnat över men ingen vill ha eller kan hantera. Den ende vinnaren i dessa projekt verkar till synes vara världsbanken. Missionärerna och den rika världen har kommit för att predika och i dess spår har följt nya, för afrikanen ofta obegripliga värderingar, och begäret efter materiella ting har inplanterats. Det finns förklaringar för det mesta av allt detta, även om man inte alltid gillar förklaringen, och det är vanligtvis inte den sidan av Afrika jag skriver och sjunger min lovsång om.

Till helgen ska jag besoka mitt fadderbarn pa SOS Barnby i Arusha. Detta ar ett exempel pa ett projekt som faktiskt fungerar och som ar upplyftande att besoka, inte minst for att barnen ar sa underbara.

Byn är en fantastiskt fin anläggning med 10 fina och moderna hus, dagis och skola. Det ligger i en vacker omgivning med många gräsmattor att leka på och med utsikt över Mount Meru. Ett berg som alltid får mig att tappa andan när jag ser det resa sig mot den blå himlen. Mitt fadderbarn, Fanuel 14 år, bor i ett hus med totalt 8 barn som tas om hand av en ganska ung Mama. Yngsta barnet är drygt ett år och äldsta är ca 16 år. Jag brukar förvarna om min ankomst så när jag kommer kastade sig Fanuel i mina armar och de andra barnen trängs kring oss. Så under eftermiddagen brukar vi varva mellan att spela freesbee, leka med bilar och gosa. Så fort man satter sig ned så har man ett par, tre barn i knäet. Så fort de kommer åt vill de hålla handen så ömhetsbehovet är stort. Den minste har ibland somnat mot mitt bröst och hela familjen vinkar av oss när vi åkte. Man som kommer i mitt slaptag ar speciellt populära. Jag tror att de saknar en pappa. Det finns en bypappa men han kan ju omöjligt hinna med alla barnen. Varje besok i barnbyn satter sitt spar och ibland tar jag med turister och besokande vanner till byn. Det brukar ofta resultera i att fler barn far en sponsor vilket kanns tillfredsstallande.

Det kostar inte mer an SEK 200 per manad for att sponsra ett barn i SOS Barnby och nar man tanker pa hur mycket det ger sa ar det valdigt billigt. Kolla in www.sosbarnbyar.se