Jag maste erkanna att jag givetvis haft en del jobbiga stunder med att hantera Afrika och kulturskillnader av och till. Det går inte att undvika att komma in i dessa perioder då och då, eftersom skillnaderna från mitt hemland är så enormt stora. Trots alla mina lovord till Tanzania så finns det en baksida med den Afrikanska kontinenten som alla vi ”vita” måste lära oss att leva med, vilket kan vara tungt ibland. Det är ett Afrika fullt av tragedier och obotliga sjukdomar, av blod, hunger och törst, av fattigdom, stora orättvisor, korruption och politiska svårbegripliga beslut. Här finns tätbefolkade städer med gatubarn, tjuvar och högar av skräp som bränns på plats. Både i städerna och byarna finns mängder med folk utan jobb, utan hopp och utan framtid. Vägarna är eländiga och fulla av stora gropar, bilarna spyr ut avgaser med orenad diesel och som vit blir man betraktad som en vandrande plånbok. Det finns två prislistor på allt – en för afrikanerna själva och en för de vita. Rasism skulle vi kalla det i Sverige om det var omvänt. Det är lätt att känna sig både arg och hjälplös mitt i allt detta. Det är det Afrika som vi läser om i de västerländska tidningarna. Det är ett Afrika som sitter fast i skuldfällan, konstant kritiserat av media och aldrig accepterat för vad det är. Det är ett Afrika där vi som bor här ser resterna av välmenande men för afrikanen obegripliga projekt som västerlänningarna lämnat över men ingen vill ha eller kan hantera. Den ende vinnaren i dessa projekt verkar till synes vara världsbanken. Missionärerna och den rika världen har kommit för att predika och i dess spår har följt nya, för afrikanen ofta obegripliga värderingar, och begäret efter materiella ting har inplanterats. Det finns förklaringar för det mesta av allt detta, även om man inte alltid gillar förklaringen, och det är vanligtvis inte den sidan av Afrika jag skriver och sjunger min lovsång om.

Till helgen ska jag besoka mitt fadderbarn pa SOS Barnby i Arusha. Detta ar ett exempel pa ett projekt som faktiskt fungerar och som ar upplyftande att besoka, inte minst for att barnen ar sa underbara.

Byn är en fantastiskt fin anläggning med 10 fina och moderna hus, dagis och skola. Det ligger i en vacker omgivning med många gräsmattor att leka på och med utsikt över Mount Meru. Ett berg som alltid får mig att tappa andan när jag ser det resa sig mot den blå himlen. Mitt fadderbarn, Fanuel 14 år, bor i ett hus med totalt 8 barn som tas om hand av en ganska ung Mama. Yngsta barnet är drygt ett år och äldsta är ca 16 år. Jag brukar förvarna om min ankomst så när jag kommer kastade sig Fanuel i mina armar och de andra barnen trängs kring oss. Så under eftermiddagen brukar vi varva mellan att spela freesbee, leka med bilar och gosa. Så fort man satter sig ned så har man ett par, tre barn i knäet. Så fort de kommer åt vill de hålla handen så ömhetsbehovet är stort. Den minste har ibland somnat mot mitt bröst och hela familjen vinkar av oss när vi åkte. Man som kommer i mitt slaptag ar speciellt populära. Jag tror att de saknar en pappa. Det finns en bypappa men han kan ju omöjligt hinna med alla barnen. Varje besok i barnbyn satter sitt spar och ibland tar jag med turister och besokande vanner till byn. Det brukar ofta resultera i att fler barn far en sponsor vilket kanns tillfredsstallande.

Det kostar inte mer an SEK 200 per manad for att sponsra ett barn i SOS Barnby och nar man tanker pa hur mycket det ger sa ar det valdigt billigt. Kolla in www.sosbarnbyar.se