Sa har i juletid kanns det konstigt att vara langt ort fran sno och slask och istallet koppla av i stekande sol vid en swimmingpool eller i tradgarden. Kanns mer som om man ska fira midsommarafton….

Tanzanierna sjalva firar genom att ga i midnattsmassan och umgas med familj och vanner och ata extra god och lyxig mat. Traditionella maten inkluderar kryddat ris mixat med gronskaer och kott eller kycklig. Man klar upp sig fint och dricker mycket öl. Sen har man inte rad med sa mycket mer i de flesta hem. Det ar ocksa hogsasong for inbrottstjuvar sa det galler att vara forsiktig. De harjar ofta i stora gang och med pistoler i hogsta hugg. Bryter ner dorrar och gallergrindar med stora stenar och tar allt som kan generera pengar eller mat. Otackt men en del av verkligheten nar man bor i Afrika.

Tankarna i juletid gar onekligen ofta till de fattiga och mindre lyckligt lottade (sjalv har jag trevligt besok fran Sverige och ska fira genom att aka till Tarangire national Park och pa julafton ata traditionell (nastan) svensk mat – julskinka, kottbullar, prinskorv, pepparkakor och lussebullar….). Stan vimlar av manniskor som forsoker hinna med allt infor helgdagarna – det ar ju samtidigt hogsasong for turismen och i Arusha kretsar det mesta kring turisterna.

Mer tankar kring traditioner och vardagen i Tanzania kommer efter jul. Tills dess onskar jag er alla en riktigt God Jul, vart ni an befinner er.

Basfödan för chaggafolket och några andra stammar som bor i trakten kring Kilimanjaro och Mount Meru, är matbanan. Nästan alla har en egen liten odling. Man rostar matbanan till frukost och serverar dem i buljong till lunch. Till middag serveras matbananer i buljong, och i bästa fall, tillsammans med lite kött till middag. Annars är nog ugali  och kyckling mångas favoriträtt.

Vid kusten är det annorlunda. Där har man tillgång till havets frukter. Turisterna frossar i hummer medan ortsbefolkningen helst äter pilau eller biriani som är en blandning av ris med en massa kryddor och kött, kyckling eller fisk.

Mat for turister

Frågar man folk i Arusha så äter de helst ugali (majsgröt), ”spenat” (lokal variant) och grillat kött eller kyckling. Men både kött och kyckling är dyrt, speciellt biff. Man köper kött och levande eller slaktade kycklingar på marknaden, och i ärlighetens namn vet jag inte vad det kostar där. Det kött jag köper är både bättre och dyrare än det som lokalbefolkningen köper. Mina omkostnader är nästan lika höga som hemma i Sverige, bortsett fran hyra. Men som sagt var, det finns två priser för allt – ett för de inhemska och ett för de vita och jag undviker gärna att köpa kött på marknaden. Det ligger eller hanger där fullt av flugor och andra kryp och man kan aldrig veta var köttet kommer från.

Ett kilo ris kostar på marknaden ca SEK 4.-, en knippe bananer ca SEK 3.- På en afrikansk restaurang där de serverar traditionell, lite finare mat står nyama choma eller kuku choma högst på menyn. En portion kostar knappt 20.-. Nyama choma och kuku choma är även min favoriträtt. Det betyder ordagrant rostat kött och rostad kyckling. Man kan också få get, gärna revben (gott!). Det serveras tillsammans med ugali och sås, ris eller pommes frites. Man äter med fingrarna! Före och efter maten kommer serveringspersonalen med en skål varmt vatten så att man kan tvätta händerna.

Utöver de rätter jag nämnt så finns det naturligtvis, liksom hemma, en massa varianter. Det finaste man kan bjuda på är get. Mer än en gång har jag blivit serverad grytor av olika slag, ofta med kyckling, potatis, grönsaker och matbanan. Men ”riktig” chakula (mat) är banan och ugali, helst med grillat kött till (om man har råd). Det är det som de bofasta längtar efter, så som vi kan längta efter mammas köttbullar.

På en lokal bar kostar en öl (och de har mycket god öl här) ca SEK 10 och en läsk ca SEK 4. På de finare restaurangerna och hotellen är det betydligt dyrare, men fortfarande mycket billigt jämfört med hemma. Vin är dyrt, i affärerna kostar en flaska vin från Sydafrika samma som på systemet i Sverige. Det inhemska vinet är billigare men smakar vinäger. På en internationell restaurang kostar en måltid med en öl till runt 50 – 80,-. I Arusha finns det en massa olika restauranger, förutom de lokala varianterna, – indiska, kinesiska, franska och italienska (jag vill aldrig mer se en pizza). Arushas svar på McDonald’s heter MacMoody’s och serverar riktigt goda hamburgare, dessutom riktigt snabbt efter detta landets mått mätt. Det går normalt sett inte att äta en lunch på mindre än 1½ timme. Antingen är serveringen långsam eller också är det så många rätter att det tar tid att tugga i sig allt. De har i allmänhet god mat men jag saknar riktigt god fisk och ost. Det vattnar sig i munnen när jag tänker på kokt torsk, ugnsbakad lax, färska räkor och andra läckerheter från havet. En riktigt god Grevéost, Gorgonzola eller Brie är något jag dagdrömmer om, liksom salt lakrits och vingummi.

Sådant som jag äter i hemmet, till exempel ost och yoghurt är dyrt och därmed äter Tanzanierna själva aldrig det. Jag förvånar mig över att det finns, men vi är nära 500 vita i Arusha stad (inklusive FN-folket som kommer och går), så jag antar vi räcker till för de få mataffärer som finns. Många stadsbor, till exempel folk som arbetar på restauranger, hotell, som hemhjälp åt vita eller safarichaufförer har delvis mat inkluderat i lönen. Avsaknaden av vatten är betydligt mer märkbar än avsaknaden av mat. Men blir torkan för svår blir naturligtvis tillgången på föda också begränsad i byarna.

^[1]  Ugali är en tjock majsgröt som man rullar till en liten boll i handen och doppar i en sås. Jättegott säger Afrikanen – smakar ingenting säger mzungus (europeer).