(David):Would you fancy a hair of the dog?

(Jag): What the fuck? a hair of with dog?

(David): you got a bad mouth! And a hair of the dog is a beer! (Swedish idiot

Detta var Davids plan efter den sista spansklektionen, fira!, med att ta några bira i gräset.

Jag tyckte därimot att det lät oerhört jobbigt att dricka alkohol mitt på dagen och sade nej.

David gick till attack mot Sverige och deras inställning till alkohol, William försvarade mig och antydde att du kan ju inte köra över ett helt land för att han inte vill ta en bira halv två på dagen.
Men jag erkände till sist:

Well, to be perfectly honest I think you are right, maibe cachual drinking exists in some of the larger citys like, Stockholm, Malmö and Gothenburg but yeah its a bit sad, in general Swedish people cant drink.

(David) Thats what I am saying, all the sweds I meet on my travells are so correct and structured and they never drink during the weeks, but when they do, O MY GOOD, whats wrong with you people?

(Jag) I dont know man, I am a bit the same (laugh), It is the swedish Vikings foult.

(Dave) Alright, fair enough, lets have a beer?

(Jag) I cant man but I do want to go out later tho.

Efter att ha haft många diskussioner om vår tredje klasskamrat William så klarade inte vårt dåliga samvete mer så vi frågade även honom om han ville följa med ut? Det ville han!

Det är inget fel på William, eller ja han har lite svårt för att ta in information bara.
Grejen är att kurserna kostar 3000sek i månaden samt tid.
Vi är ju ute och reser men vi har förstått att språket är nyckeln för att verkligen kunna resa som en oberoende mästare. Samt att vi lägger ju ner tid som vi istället kan ha till att resa, upptäcka saker eller bara ligga i en hängmatta så då vill vi ju lära oss så mycket som möjligt.

Fast det är väll inte riktigt bara det tror jag, Williams pappa har skickat hit honom för att lära sig spanska, han har även en privat spanska lärare som kommer hem till honom varje kväll samt att han bor på lyxhotell, så vi ligger väll inte riktigt på samma linje!

Missförstå mig rätt William är en bra kille, men t ex Dave har ju bränt upp ifrån Argentina själv och jag är ju som jag är.

Jag är glad att vi bjöd med honom ut, det hade blivit lite fel annars!

                                             ( William)

Vi samlades vid Poblados metrostation klockan 18.00 för att gå på en salsakoncert inne på La Universidad de Antioquia.
Ja, vi skulle samlas då.
Jag kom först, halv sju, sen kom Dave runt sju,William kom inte alls, å  Stefan kom 19.10 och berättade att bussen tog sig tio meter på 20 minuter detta skulle aldrig ha hänt i Sverige!

(nej men nu är du inte i Sverige sö ru, nu är du i Colombia! Ja JAG VET!

Alla var sena, antar att detta beror på att vi alla börjar att slappna av på riktigt.

I  spanskan så säger man mas tarde (senare) , exempel om jag ska till Carlos så säger jag mas tarde, men Carlos vet inte när jag kommer fast han är okej med det! (ett mellanting kanske vore bra)

                                                      
Efter konserten så gick vi och tog några bira och faktiskt dansade salsa, vilket vi alltid tjatar om fast aldrig gör. Vi gick till calle treinta y tres en av de många barriosen (kvarteren) där man upplever en äkta colombiansk fest, på gatan med billig sprit utan regler!

Som turist så kan det vara lätt att hamna runt Parc lleras, det bara blir så helt enkelt.

Ibland kan det kännas som att  lleras är någonslags resort, svårt att förklara, det är riktigt bra där liksom fast lite alldagligt som sagt klarar nog inte att förklara hur jag tänkte….

Nä men tjenare, det har börjat att spåra lite nu.

Eftersom jag måste skylla på något för att rättfärdiga mitt beteende så har jag valt att skylla på att den sista spanskaklassen samt slutprovet är imorgonbitti, TVI!

Igår efter skolan så kom jag hem satte på Comfortably Numb med Pink Floyd och fortsatte att studera, jag skulle vilja säga att jag studerade som en riktig mästare.

Dave ringde och vi styrde ett möte Nära Parque Poblado för att fortsätta studera.

Vi studerar och dricker kaffe, vardagen är balanserad ända fram tills jag får ett sms ifrån Tovi som berättar att det är en studentfest på mangos ikväll.

(Tovi berättar att Mangos är det fetaste stället i hela Medellin bla bla bla va???? har ni aldrig varit där)

Då måste ni dit, NI MÅSTE DIT!!!

Jag tittar på Dave och  han på mig sen glömmer vi bort Tovi och Mangos. Tio minuter senare så kommer Cherie förbi en tjej som Dave rest i Peru med. Cherie tar en öl och berättar att hon ska till Mangos för det kommer att vara helt vansinnigt där ikväll.

Jag flackar lite med blicken ända tills mina ögon möter Daves och båda börjar att skratta.

(jag) Its impossible man, we cant do it!

(Dave) I know dont worry about it, I am definitly not going to Mangos, I didnt bring any money and look I got my backpack with all the spanishbooks.

(Cherie) Dont be butterfaces guys, I say we buy  a bottle of ron in that grocerystore over there and down it.

(jag och Dave) What s wrong with this girl, NOT A CHANCE

                                                        (20 minuter senare)

                                               (de sitter också i parken)

                     (Mangos toalett, ur hästhuvudena så rinner vattnet)

                                                       (he is a real cowboy)

                                  ( hon heter adriana och jobbar här)

                             (vet inte vad hon heter  men hon jobbar också här)

                                                  ( det var ett jävla drag)

                                                  (det dansas på borden)

                              (efter att ha delat på en  halvflaska med aquardiente)

                            (i den ryggsäcken ligger spanskaböckerna)

Vad är ett möte och när är det dax för ett nytt möte?

Alla dessa möten, alla dessa människor!

Jag och Michel

Mikael/ Fotografen har frågat mig om jag vill följa med på en roadtrip  i USA runt nyår. Detta är en ”once in a lifetime grej”, för att överdriva så mycket jag bara orkar.

I besättningen så skulle det i sådanna fall fall bli, jag, Michel, Jamie (finkan) samt Jamies kompis som är raketforskare.

(varför är jag inte förvånad över att Jamie har en kompis som är raketforskare?)

Michel är en sådan dära ”tjenis kille” som är lätt att tycka om och de andra ”boysen” är också fina pjäser. Tripen kommer att gå ifrån Florida till San Diego och snacket är redan igång:

(pjäserna): Det behöver ju inte kosta något vi ska ju bara tälta och cykla, det är ju inte så att vi ska på nattklubb!

(jag):  Nej men det är väll klart att det inte behöver kosta något, det har ni ju rätt i!

Jag måste ge Michel ett ärligt svar innan jag lämnar Medellin den 15:e men jag vet inte riktigt vad jag ska svara?
När man reser en längre period så kan det vara svårt att ha en plan eftersom  perspektiven hela tiden ändras.

                    HUR SKA JAG KUNNA VETA  VART JAG ÄR I JANUARI?

Samtidigt så vill jag inte missa tripen, alternativet skulle vara att spika det, vilket gör mig till en idiot, detta kan jag inte göra.

Jag och David

Vi har börjat att ”hänga” ganska mycket. Idag är den tredje dagen irad som vi träffas här på Le Bon för att ta några bira och gå igenom hans Bolivia foton.

Idag (som sagt) så pluggar vi spanska här på Le Bon för tredje dagen i rad!

Lite mera än senast om Dave: 28år, skärpt, blyg kille som älskar pints, fotboll och biljard.
(klart han gör han är ju förfan Britt).

För cirka ett år sedan så skrev han en lapp där han förklarade att härmed så säger jag upp mig, klickade på spara och stängde ner datorn.
Ett halvår senare så fick han nog av sitt överbetalda finansjobb, 40pund i timmen och skrev ut lappen och gav den till chefen.

En härlig kille är han Dave!

Han ska läsa en kurs till (fram till mitten av november) sen så kommer hans syster över och stannar tills runt den 10 december.
Hans plan och nästa biljett går ifrån Santiago De Chile till Nya Zeeland där han ska jobba och fylla på spargrisen.
Det roliga är att Dave älskar Buenos Aires så i hans huvud så kan det vara värt att missa Nya Zeeland flighten och istället jobba i B.A. som engelsk lärare för 55sek/ timmen.

På vägen hit förut

Så sprang jag ihop med en kanadensare, Brian Rea. Han och hans bror har Costeno Surf uppe i norr, vi snackade gött och han gav mig ett flummigt reggae färgat visitkort. Själva visitkortet är format som en surfbräda som bär en  sombrero hatt på huvudet.

(B): Maila mig eller ring tyckte han vi har svinroligt!

(J): Ja ja tyckte jag, ja ska bara få av mig ”kostymen” så kommer jag i mina gröna mästarshorts!

Jag guppar fortfarande mellan Atlantic kusten och Pacific kusten, var detta spiken?

                                                                     (mat)

                                                           (mindre mat)

                                                                    (arbete)

                                                          (ett annat arbete)

                                                                (en park)

                                               (fredagkväll Parque Poblado)
Det är söndag och klockan har precis slagit tolv här på det lilla kvarterskafeet ”Le Bon”.
Ur högtalarna spelas lättnynnad pianomusik och en kaffe med mjölk har aldrig smakat bättre.

Människor som reser och upplever världen och dess olika kulturer brukar på ett allvarligt och lättsamt sätt skoja , förklara de som reser och de som aldrig har rest genom att referera till filmen Matrix.

Do you want to know the Matrix?

Alla har vi väll upplevt att man ”kommit hem” uppspelt och förgäves försökt att förklara kontrasterna för sina vänner.

Just nu så öser regnet ner, det sitter en skallig gubbe i 60-års åldern några runda bord söder om mitt.
Han dricker dubbla espressos och har en ny liten vit laptop uppriggad.
I handen så håller han en skön silvrig ballografpenna, samma penna som jag ville köpa men inte gjorde p.g.a. att jag höll den i min hand och tänkte:
(du kan ju förfan inte köpa en penna för 27000 colombianska pesos d.v.s. 110 spänn är du idiot?)

     (jävligt skön penna har han gubben men jag är inte avundsjuk, det är ju bara en penna)

Bruna gamla seglarskor en vit chinosbyxa, runda glasögon å ytterliggare en espresso, vilken jävla mästare, undrar vad han skriver om?

Nu pratar han i telefonen, jag försöker att snappa upp vilken nationalitet han har, men musiken är för hög!

Ända sen jag frågade servitören vilken artist är detta? Så har han succesivt förvandlat La Bon till ett disco denna regniga söndag!

Va händer, gubben sitter och hånler? , med vänster ben över det andra så stampar han takten med sin högra bruna seglarsko, på espressokoppen så har han lagt en vit serviett och ovanpå  den så ligger den silvriga ballografpennan med spetsen imot mig.

JAHA är det en trofe nu också?            

Han knäckte mig!

Regnet innebar inkomster, nu är det inte längre endast jag  de två bruna seglarskorna och pennan här.
En chokladbrun tjej i bomullsvit topp med svart krulligt hår har anlänt likaså en pratglad öldrickande irländare i orange pike samt ett trendigt par som dricker isade kaffelatten.

Jag funderar på om de beställde det för att de gillar det eller för att det kändes rätt?

( å vad beträffar irländaren så har jag ingen aning om vart han kommer ifrån men han ser irlänsk ut, ursäkta antagandet)

Här i Parc lleras så ligger de finare restaurangerna i en 0-ring och i mitten är parken.
Just nu så tittar jag rakt in i parken och ser:

En Colombiansk kille i 50-års åldern, ferrariröd keps och mössa, grått hår, på magen så bär han en låda full med cigaretter och tuggumin som han säljer.
Jag ser även en ung kille i blå longslev som sniffar limm och en orange skylt som säger Marijuana Illegal osv………

Vissa av restaurangerna är oftast folktomma men ryktet säger att de har försäljning ändå.

                                                      (men de var ju folktomma?)

Ungefär såhär gick det till:

Bredvid Lleras så ligger Parque Poblado, idag så är det en populär trendig förfest plats där teaterfolk, musiker och backpackers trängs tillsammans med limmsniffare och kokainklientelet, men så har det inte alltid varit.

                                                       (Paque Poblado)

Det var just här som de första bostäderna byggdes, i samma veva som de med lite mera pengar byggde sig finkas och haciendor i bergen.

Pablo Escobar som föddes här i Medellin 1949 sysselsatte sig någon gång då med att sno bilar, plocka isär dem och sälja skiten.

För att snabbspola framåt så slog kokainet igenom och Pablo bildade Medellinkartellen!

Hans motto var lite annorlunda ( plomo o plata) bly eller pengar, i princip ta en muta annars dör du, ungefär som less is more fast annorlunda!

Eftersom kartellen uppskattas ha omsatt 25 miljarder dollar så ville ju de bo bäst, så de rika blev ( helt plötsligt) halvrika och fick flytta några hållplatser närmare Parque Poblado och likaså kokainet.
I vissa områden runt Medellin så existerar inte drogförsäljningen, det är ingen som är dum nog att sälja där, ryktet säger    ”dont get high on your own supply”

Medellinkartellen uppskattades 1993 ha cirka 3000 piloter, advokater, ekonomer, vakter och yrkesmördare anställda för att konkurera och skydda sig mot exempelvis Cali kartellen och regeringen.

Som jag tidigare nämnt så går det ju i rätt riktning staden sägs vara nummer åtta idag och under sina ”glansdagar” så ansågs den vara världens farligaste stad.

MEN ALLA STÅLARNA DÅ?

Jag vill ju gärna inte skriva något som jag inte kan stå för men det snackas ju mycket liksom:

Om t ex elektronikaffärer som har två bolag och säljer under inköpspris, det är omöjligt eftersom det mesta  importeras och beskattas ifrån USA.

En fågel viskade i mitt öra att säljer de en laptop för 300 us dollar så kanske de redovisar den för 1300 us dollar vilket ger dem en möjlighet att köra in 1000 us dollar på 95 grader strykfritt.

                                              ( Medellin Carlos  ballkong)

Alla är vi barn i början

När jag kom hit för två månader sedan så var jag och besökte gamla Pablos gravsten sen så berättade jag detta för alla (står även i Lonely Planet) , vi var överens om att det var tokfett, såklart!!!!
Alla vi backpackers var överens ända tills jag berättade samma sak för min colombianske vänn Carlos

: Carlos, Carlos Pablos gravsten!!!! fattar du vilken jävla turistattraktion det skulle kunna bli eller, varför har de inte fixat till det???

:JAHA  du, så du och dina backpacker kompisar undrar alltså varför gravstenen till han som mördat mest människor här i Colombia inte är en turistattraktion???

KÄLLA: Wikipedia, den fria encyklopedin

ps: Förlåt mig Medellin, men det är ju faktiskt en jädra massa kokain här