Hej!

Började dagen idag med att korsa gränsen i 50 kilometer/ timmen sittandes i en taxi. En kille ifrån D.A.S. sprang bredvid taxin och beordrade den att stanna.

Det var tidigt, jag var trött och ville bara att hans ansikte skulle försvinna, jag intalade mig att jag behöver nog ingen stämpel.
20-40- minuter senare så kände jag i magen att något inte var rätt, fortsatte att ignorera det ända tills jag tillslut förstod att jag var min egen värsta fiende och tog ytterligare en taxi tillbaks till Colombia.

(utan stämpel så var jag ju faktiskt i Ecuador olagligt)

Blev snabbt påmind om att jag inte visste någonting om Ecuador förutom en radiohit för 5-år sedan och Galapagosöarna. Fick syn på en karta över landet och tog en 3-timmarsbuss!

Som visade sig vara en 16-timmarsbuss

Sitter just nu någonstans i Ecuador, runtomkring mig så skriker de över hundra olika biljettbåsen ut sina destinationer, kärringen framför mig skriker:

riobamba riobamba riobamba

Saker som jag hittils lagt märke till:

1: Det är väldigt mycket berg i detta landet

2: Polisen och gatuförsäljarna jobbar garanterat ihop, har blivit kroppsvisiterad 8 gånger samt fått en knivspets rakt in i ryggsäcken i jakt på kokain å efter varje gång så handlar jag, melon, vatten, nötter, kokosgodis m.m.

3: Det är söta gamla indiangummor här som ser ut som små pomperipossor på 1.30 meter.

” Känner redan nu att jag måste ta ner Colombia ifrån den lilla tron jag ställt henne på, funderar på om jag ville att C skulle vara så bra eller om det faktiskt är så bra?

Colombia topp tre för mig: människorna, klimatet, allt det grön-gröna.

Filtarna är tunga, klostret är kallt, den lilla spjälsängen knarrar och det durar i gallrena utanför mitt skrymsle, Las Lajas kyrkklockor slår med en ljus klang klockan är 06.00!
En nunna bar precis in en gul 30-liters hink med varmvatten för att jag ska kunna duscha mig, när jag frågade henne om hon behövde hjälp så svarade hon mig, no importa, får intrycket av att hennes kropp inte spelar någon roll ( konstigt hon får ju ingen ny i julklapp liksom)?

Hon gör korstecknet å stänger dörren efter sig.

Klostret jag bor på har 127-rum, syster ngt har stolt tilldelat mig rum 37 med utsikt imot Las Lajas. Det är en skruvad surrealistisk tillvaro med fängelsegaller för fönstrena.

För att komma in i byggnaden så får man ställa sig i en inhängnad fyrkant och ringa i en klocka, ngn öppnar då en lucka och tittar på dig sedan så får man komma in. Vägen till rum 37 går igenom salar och korridorer på röda porösa trägolv och iskalla stentrappor. Väggarna pryds av tavlor där gudinnan Las Lajas tackas å hyllas, jag tänker hela tiden på hur mycket makt kyrkan måste ha haft samtidigt som jag fashineras av hela affärsiden och funderar över vad som är dagens kyrka?

 facebook, teven, mobiltelefonen?

Efter att ha färdats i  sju timmar så stannade bussen i Ipiales/ Colombia, 7-kilometer ifrån La Frontera, den södra gränsen till Ecuador!

Jag skymtar santuariot Las Lajas i horisonten, är ju inte mycket för byggnader men det är svårt att inte ryckas med, får jag bara använda ett ord så säger jag mäktigt.

Min taxichaufför är väldigt troende och berättar att ända sedan slutbygget 1803 så har pilgrimmer vallfärdat hit för att be om ett mirakel.

Han släpper mig uppe vid torget och säger att härifrån får du gå.

Hela den branta kullerstensvägen neråt kantas av hundratals stentavlor inspikade i berget, på dessa så framhäver colombianska familjer sin tacksamhet till gudinnan Las Lajas.

Katedralen är byggd på en stenbro över en djup dal, framför den så forsar ett vattenfall som bildar floden under stenbron.

Vattenfallet, skogen och forsen gör känslan väldigt avslappnande å man upplever någon form av tillhörighet, tänker på Shintoism, på berget i Manizales och vågorna i Mexico, kommer fram till att detta tror ju jag på.

Hur som helst så kunde de förmodligen inte ha hittat en bättre plats att bygga sitt ”tempel”, religiös eller inte, det är en otroligt vacker byggnad…

Drack två koppar nybryggt gratiskaffe innan jag lämnade Manizales, det kändes lustigt att sitta där i gråa mjukisbyxor på ett hostel fullt med främlingar, ta fram en halvren plastkopp ur skafferiet som man sedan fyller med nymalet Arabica i världsklass, skumt!

Hade kvällen innan valt att åka till något av ställena Ladrilleros, Cali eller Popayan så här resonerade jag med mig själv:

Ladrilleros: Verkar riktigt genuint, en liten fiskeby på pacificsidan nära Cali, lite svåråtkomligt, först buss till Buenaventura och sen en timmes båt, framme… Har ju två militärbaser också fast man måste ju passera Buenaventura ( Colombias hamn för export) urssch va jobbigt, m.k.t. kokain och skit där, bra surfvågor dock ( blir det fett eller blir det ensamt med rädd för tigerhajen i bakhuvudet)..

Cali: Salsans och silikonbröstens huvudstad,VILKET DRAG,  dock en stad då och jädrigt varmt, fast salsafestivalen är ju nu i december ( löjligt snygga damer i Cali) ??? jaja men vad ska jag göra där då sova hela dagarna och dansa salsa och dricka rom hela nätterna, nej stick det håller inte!

Popayan: Colombias 2:a mest aktade culturstad efter Cartagena de Indias, en studentstad som har smeknamnet La ciudad blanca ( den vita staden) även känd för att här äts jätteråtta.

Jag drack upp mitt kaffe å skulle just tvätta plastkoppen när jag fastnade med blicken på texten GRATIS som var skrivet  på den stora marmorkaffebryggaren, jag sköljde bort diskmedlet ifrån koppen, tittade snett bakåt och fyllde den sedan till bredden å tänkte ( man får ju passa på),  skämdes sedan och kände mig som en svensk på julbord!

Den första bussen går imot Cali, sedan bussbyte imot Popayan totallt kommer jag vara 8 timmar söderut. Allt känns bra på bussen jag läser om Popayan och blir mera och mera laddad och känner att det var rätt val, sedan så läser jag om Cali och känner att dit borde jag nog ha åkt osv…. va!

När bussen stannar i Cali för att byta chaufför så stirrar 2 styckna kolsvarta damer mig i ögonen och bara skrattar, de har s-formade svankar som man vill att de ska ha, jag känner att jag har gjort bort mig rejält och ser bilder i huvudet ifrån Calis alla vilda salsaklubbar!

På den sista bussen så hamnar jag bredvid Andrea Gonzales Santiago som jobbar i Cali men bor i Popayan, hon berättar att hon bor med sin familj i en liten finka precis utanför och har apelsiner och tomate de arbol i sin trädgård, hon bjuder in mig på middag till hennes hem, på ” KUI ”!

Jag skojar lite och frågar om det är jätteråtta hon ska bjuda på?

Å då svarar hon att nej det är en liten råtta, den är rico, delicioso ( GOD).

Det är helt sjukt,hon ska verkligen bjuda på råtta VA, hahaha VA?  just nu är jag rädd för att äta soppor och kötträtter överhuvudtaget för jag tror att allt är råtta, på riktigt, jag menar det, tänk er själva?

Dessa söta små colombianskor hade aldrig sett snö, därför så sparade de snön för att visa sina vänner i Bogota, jag hade inte hjärta att säga att det kommer att smälta och bli vatten.

Inte heller var deras äldre bröder bereda på deras livs första snöbollskrig!

Å vi förväntade oss inte en naken irländare på 5000 meter, låt mig få förklara.

Jag såg ju en isyxa och ett par bergsgetsulor framför mig riktigt så var inte verkligheten. Vi samlades tio personer i en buss som tog oss upp för berget. Den stannade på fyra olika höjder för att vänja oss vid luften som bara blev tunnare och tunnare.

Nu när jag beskriver det så kan det kanske låta larvigt men det var det inte, det känns som om luften försöker att trycka ihop armar, lår och huvud, man måste stanna för att djupandas för man har inget syre, vi gick ( klättrade) ifrån 4800 till 5125 meter.

Los Nevados med sin högsta peak Nevado del ruiz förser 3.5 miljoner människor med vatten i 4 olika departement, här föds även 37 olika floder och 1985 så strök runt 20.000 människor med under vulkanens senaste utbrott,  den går under smeknamnet det sovande lejonet av Manizales.

                                                          
Där är bussarna.

Det som känns mest fashinerande eller läskigast är att det kan vara klar himmel men fem minuter senare är det tjock dimma?

Väl tillbaks på 4800 meter så vinkar bussen av mig och önskar lycka till, jag sätter upp tältet och känner att det är en bra nivå på äventyret.

Giraffens nya alterego La Giraffa är också laddad ( se ryggsäck )

Men kylan är värre än väntat, den liksom rullar sig in under byxorna, tröjan som om någon höll upp kläderna. Jag vänder mig ännu en gång och vrider den blåa boken ( kudden) så att den kan synkronisera med nacken.

Mitt mästartält hjälper mig inte imot min lilla haglöfs sovsäck på +7 grader inte heller imot min mexikanska hammock som gör sig som liggunderlag.  Kylan kommer ifrån under röven och ryggen så jag placerar mina raggsocksklädda händer där, efter 20 minuter när de har somnat så är det dax för armhävningar och funderingar såsom:                         
Undrar vad Robban skulle ha gjort ( min kusin)?

Det är nästan så kallt så jag funderar på vad som skulle hända om jag somnade?  Tittar på nödnumret jag ska ringa om det är något, slår siffrorna men trycker sedan på rödlur istället för grön.
Tre timmar kvar till 07.00 hur kan det vara såhära kallt

Börjar att fundera på om det finns björn här och vad jag skulle göra om det kom en. Skulle förmodligen sticka en kniv i nosen eller ögat på den tänker jag fast med vilken kniv, 04.47 två timmar kvar…

Runt sjutiden

Efter att ha sovit i 20-minuters intervaller och varvat med att vrida den blåa boken samt ätit upp alla de röda sockriga guayaba karamellerna så öppnade jag äntligen tältet för att sträcka mig efter vattenflaskan som jag suktat efter hela natten. Får i samma veva skakande syn på kameran och passar på att spegla mig i den. Jag ser någon blandning av en isglass och en knallröd, skäggig jultomte. Det är is på tältet och jag känner att jag måste försöka få upp min kroppstemperatur, börjar att röra mig bortåt å det är som om jag skulle ha en ballong i ett snöre med mig, det är solen som går upp, tack gode gud.

Lägger mig som en sardin imot en klippväg och kisar imot grusvägen, så länge det inte kommer någon bil på den vägen så är det ingen annan människa här på 4800 meter och uppåt.

Det är först då jag börjar att förstå vad jag håller på med, himlen är glasklar, till höger så träder kaxigt den snöiga toppen på  Nevado del Ruiz fram och  till vänster långt där nere ligger Manizales, det är tyst fast ändå inte.

Berget har vunnit min respekt!

Hade tid över till världens 5:e högsta katedral något skulle ju göras det var ju 15-timmar kvar tills imorgon.
Detta med tid och rutiner kan vara lite intressant faktiskt…
I normala fall så har ju samhället inbyggda rutiner till människan som den inte ens tänker på, det går lite av sig själv.

Man har ett schema liksom man kanske jobbar måndag till fredag och så tar man en fest på lördagkväll och en film söndag då har man fyllt sin vardag och får en form av balans.

När man reser så som jag gör så är man helt fri och då är det viktigt att man skaffar sig rutiner genom att skriva en blogg eller surfa eller dricka öl, dricker man för många öl så blir man inte långvarig osv…

Ekvationen är att skapa någon form av balans vilket funkar bra nu men inte alltid!

Katedralen var det ja, ursäkta.

          102 meter upp, längre upp kan man inte gå, den är 113 meter hög.

Denna katedralen gav nog kyrkan mycket makt tänker jag när den byggdes 1881 och även idag i denna delen av världen.

Jose som äger Pereiras enda hostel (Home Sweet Home) har en vänn som jobbar som guide utanför bergsbyn Manizales eller om ni vill kaffeaxelns norra hjul. Jose är en övertrevlig kille som endast haft öppet i tre månader, under mitt besök så hade jag ett 6-bäddsrum för mig själv och jag har aldrig träffat någon snällare kille ( kan man skriva snällare eller blir det fel de?) att bo här i detta lyxiga område kostar 9 dollar natten!

Precis som alla andra självgoda singelkillar på 29 så beslöt jag mig för att göra något fett. Jag är inne i en era när allt flyter och jag personligen tycker att jag är kungen, ifrån tidigare erfarenheter så vet jag att det är då det kan vända och man blir tokrökt.

Det funkar lite som så att man pushar gränserna ett snäpp längre hela tiden ända tills man tror att man är odödlig å det är då man börjar att ta onödiga risker för att perspektiven ändras å det har helt enkelt gått lite för bra under en kort period.

om det går fel när man har detta flow så kan det helt plötsligt vända, rejält!

Jovisst det var väll psykologiskt vackert sagt men ska man tänka så så kan man ju lika gärna lägga ner, så jag drog till Manizales….

Satte mig självsäkert på bussen och drog på I-poden:

Yes, No, Maibe thats all I need to hear from you….. Now dont let It tear us apart even if it breaks your heart….

Bor på mountain house i Manizales och imorgon 06.00 så kör jag

Ska upp i Los Nevados där oskulden ska tas på mitt enmannatält ifrån Hilleberg, jag menar jag har ju tältat förut men inte i bergen liksom. Den högsta peaken är Nevado del ruiz och ligger på 5325 meter, campingplatsen ligger på 4800 meter!

                                   DETTA ÄR DET FETASTE

Jag har handlat choklad, kakor, vatten, tonfisk, nötter samt en öl som jag ska ta i tältet på 4800 meter, jag är sjukt nervös samtidigt som jag har känt spänningen hela dagen..

En varm tröja har man alltid användning för sade mamman och oj vad rätt hon hade

Efter att ha frågat 6 olika personer om vilken buss som går till de upphettade vulkankällorna så svarade:

3st buss 33, 2st buss 11 och en bus nummer 19 jag bestämde mig för att spela lågt och tog buss nummer 33, vilket jag gjorde rätt i!

Här i Colombia så är det inte alls säkert att det är rätt bara för att någon säger så, nej tvärtom oftast så verkar det att vara bäst att göra motsatt vad en kille säger och följa damernas råd, killarna verkar göra hela sin vardag lite roligare genom att lura turister, å det sorgliga är att hur gärna jag än vill skriva något annat så skulle jag ha gjort samma sak, förstår ni vad roligt?

                                         titta han går åt fel håll!

Jag mötte en präst faktiskt när jag låg där i källan, han jobbar som präst åt farc men även som politiker åt regeringen en löjligt farlig kombination om de visste, eller rättare sagt om de visste så skulle han inte legat där och badat å skrockat livet.

                         ( detta har jag ju inga belägg för, detta var vad han sade)

Det är tre styckna källor som håller runt 40-45 grader, de ligger på runt 2000 metershöjd och det är lite krångligt att nå dem.
De håller även på att inreder stället med japanska lyktor, alg, ansiktsmaskar och en kul grej jag aldrig hört talas om förut chokladmask, fett.

Det spelas colombianska kärlekssånger blandat med fyllevisor, de sjunger om hur mycket aguardiente de druckit och om att de ska segla ifrån buena ventura å dansa i Cali osv…

Jag upplever en blandad känsla av den lokala spriten aguardiente, japanska lyktor, andernas kullar och varma vulkankällor samtidigt som prästen eller politikern sitter bredvid mig och pekar på tillexempel berget och säger:
una montania ( ett berg) och nu är det din tur säg det nu på engelska, titta vad vi lär oss!

Jag försökte spela upptagen genom att simma till andra sidan av källan men han kom snabbt efter, efteråt så gav han mig sin email och jag lovade att maila honom, ja vad skulle jag säga.