Detta är Don Arces den stolte ägaren till kaffefinkan.

Han är just nu inne i en skördeperiod cirka 45 kilo var tredje dag skördar han, för att orka så dricker han och hans vänner kaffe och äter choklad samt panelasocker.

Denna plats finns inte i Pereiras turistbroschyrer inte heller i Lonely Planet eller footprints det var av en slump som naturkillen Alejandro Lopez frågade om jag ville promenera med honom till hans barndomshemstrakter för att förstå kaffekulturen bättre..

”Por favor” svarade jag och fortsatte att snacka om att i Sverige har vi bara sett dyra förpakningar, men ja gärna det är lite därför jag är här. Uppspelt blev jag å malde på å tackade med alla superlativ jag kunde, han tittade på mig som om jag vore utvecklingsstörd så jag lugnade ner mig!

Vi vandrade i 3 timmar, han berättade att han har fyra olika rutter som han brukar att gå, att han tycker om att lyssna.
          ( jag försökte också att lyssna men hörde ingenting, var detta nöten? )

                                                  ( kaffebuskar i mängder)

Landskapet här är löjligt vackert, vi passerar mangoträd, kaffebuskar, avocadoträd, papayaträd, morabuskar ( som svenska hallon) å kaffe kaffe kaffe.. Olika sorters kaffe såsom Arabica och Lastillo Naranjal.

Vi tjyvpallar mogna röda kaffebär och stjäl bananer, vi har tur med vädret, humöret och personkemin!

   
Anländer till finkan och knackar på den stora träporten, inget svar. A ringer och frågar varför är du inte hemma?

- Ett skratt hörs i den andra änden av luren och kort därefter öppnas porten.

Arces är en sådandära gammal uv som det bara glimmar i ögonen på, en sådan dära som om han skulle ha en alldeles för ung fru så skulle man tänka: Ja men det är väll klart…

                                                ( bönorna, vita ej rostade)

Jag njuter mig igenom Arces snack om att hans bönor är de bästa, om hans höjd över havet 1450 m.ö.h. där han slipper de värsta insekterna, hans sju olika buskar samt att en planta håller i 40-år men efter cirka 9-år byter han ut dem för de börjar ge mindre frukt.

                             ( Anderna…. kullarna går upp å ner, upp å ner)

                                     ( här separeras bönan ifrån frukten)

                        ( här torkas bönorna i solen, allt här är ekologiskt) 

Vi stannade på lunch här, under lunchen så berättar han om hans döttrar som utbildar sig till baristas ( jag frågar om jag får gifta mig med en av dem eller båda då hans pappa utbrister: )

               Vill du leva dåligt så lev dåligt, vill du leva bra så lev bra!

                                               ( hans pappa)

                           ( de röda bären är redo att skördas, ej de gröna)

                          ( i denna bild så får ni nog svårt att inte se kaffe)

   ( inga maskiner här inte, alla bär handplockas därav det höga anseendet)

                            ( efter 17- månader ger dessa bäbisarna frukt)

                 

 
     Tänk om en espresso alltid skulle smaka som denna gjorde

 
Allt var så tyst!

Det enda jag hörde var däckljudet ifrån en cykel som krasade imot grusvägen utanför. Alvaro låg och sov och i hammocken utanför hans dörr så sov Eleina. Långhelgen var över, det kändes som om det bara var jag kvar i denna världen, så tyst var det.

Det var väldigt avslappnande samtidigt som jag kände paniken, jag minns att jag funderade på om jag kanske behövde staden trotts allt?

Kvällen innan hade ju allt varit så bra, Alvaros mamma fyllde år, mormödrarna ställde de gråtande barnbarnen på golvet framför trubaduren som spelade sorgliga mariatchisånger och skrek: men dansa då och fortsatte att äta av de friterade ostrullarna.

Mamman dansade i mitten med sina söner samtidigt som alla de andra 69 kusinerna samt jag höll händer och bildade en ring runt henne. Alvaro smög lite otippat ut ur ringen för att kolla sin facebook mitt i ”peaken” happy birthday to yoooouuuu, hans flickvänn skrek vad är det för fel på dig, barnbarnen grinade och mormödrarna åt av de goda ostrullarna!

Kokerskan fick reda på att jag var kock och frågade vad jag gillade att laga och vilken mat som var min favorit å om jag jobbade på en restaurang eller som hembiträde?
Jag ville tysta henne men istället så tog jag mig en rejäl klunk av ölet och svarade med ett leende choklad å fisk, det var gött snack!!!!!!

Men jag förstod att det var dax att röra sig ännu ett snäpp söderut, så jag väckte Alvaro, tackade honom för allt gav honom lite pengar ( inte mycket) och gav honom även min vita ”ballroomskjorta” som hade kostat en halv förmögenhet, detta är jag väldigt nöjd över.

Jag åkte imot Pereira, kaffekvarteren!

Kaffetriangeln här i Colombia ligger omsluten eller rättare sagt insluten i Andernas berg och består av de tre små byarna Armenia, Manizales och Pereira.

Efter 17-timmar så kom jag äntligen fram till Pereira där jag är nu…

Två, tre  bilder ifrån fönstret på bussen, gonatt här ska sovas…..

Donde esta flaka (vart ar flaka) utbrister Alvaro fragande samtidigt som han lyfter och kikar under sin olburk.
Froken smal ar en Colombianska som far ta mycket skit for sin vikt men hon gillar uppmarksamheten, det ar gott snack.
Pa stereon i poolbaren spelas ”hace calor” a om man vill sa dansar de roda orkidebuskarna i takt till musiken.

Tank er:
De europeiska alperna i mars manad eller den svenska vastkusten i juli, det ar denna kanslan jag vill referera till.

Jag ar i departamentet Sucre i Colombia, 3 timmar soder om Cartagena, mittimellan de tva byarna Tolu och Covenas.

Bugade a bockade mig for den gamla damen Cartagena och hoppade pa en buss mot Covenas, pa bussen traffade jag Alvaro!

* Han fragade mig, vart ska du bo?

- vet inte svarade jag.

* Han forklarade att hans familj har ett hotel vid havet, du borde bo dar.

- Jag forklarade att ja det borde jag men eftersom jag reser under en langre tid sa maste jag bo billigare.

* Okej jag forstar tyckte han och vi kom en timma senare tillsammans fram till att jag bor hos dig som din personliga gast for 9 dollar natten istallet for 40.

Utanfor grindarna sa yr dammet pa den oasfalterade vagen, hundar, hastar och vaspor en for alla, alla for en som en skont mixad karibisk coctail!

Val inne sa ar det polen som ar hjartat har pa Costa de Marfil. Den kantas av grona mangotrad och roda orkideer. I hornet sa ligger poolbaren precis dar den ska ligga och bredvid sa star biljardborden uppradade.

Jag kan inte sluta att fashineras, allt ar sa vackert gront, alltsa gront gront.

Pa palmerna sa sitter det handmalade stora fjarilar och flamenkos i alla regnbagensfarger.
Jag tanker pa min mammas handmalade tegeltavlor som pryder hennes tradgard sommartid och tycker lite synd om henne nu svensk vintertid.

Om man gar over en halvcirkelformad bro sa nar man havet, har ligger Alvaros cabanas och stranden.

Det ar just hit till Covenas som folket ifran Medellin flockas under december a januari manad.

I grannbyn Tolu sa ar gatorna byggda pa langden imot havet sa att alla husen far taforsig av havsbrisen. Har aker man cykeltaxi, ja t.o.m. i grupp upp till 15-personer. Nar en langhelg faller in sa samlar man ihop sina vanner a koper sig en rejal flaska guaro.

Nar vi sitter dar vid poolkanten sa forklarar Alvaro att aven han hatar sitt colombianska pass, att drogindustrin har sabbat det for alla oss vanliga ansikten. Han skulle inte kunna aka till t ex Sverige aven om han ville, endast fotbollsstjarnorna eller kandisarna aker som de vill, just darfor sa tycker han att det ar extra roligt att fa veta mera om ett annat lands kultur och seder.
Efter att han sagt detta sa borjar han leka att hans olburk ar ett flote, slar mig pa axeln och berattar om att nar hans son foddes sa flot det runt 10-styckna 4-liters flaskor med aguardiente har i just denna poolen, da var det fest.

    Jag ar och rotar i det riktiga Colombia just nu a det ar valdigt givande

Hej!
De flesta som åker hit till Cartagena förutom ”tour flygplanen” med mätta amerikaner gör den såkallade gringo-rutten d.v.s. de fortsätter norrut mot Santa Marta och Parque Tayrona (en nationalpark med fina stränder inuti)

Nog om detta:

Jag känner en kille som heter Andy ifrån Leeds och hans fru tänkte jag skriva men han och  hans ? (flickvänn), Laura  bor som sagt i Leeds. Laura skriver teatermanus och Andy teatermusik han har även ett band Andy and the otthers (ufff! osäker på den stavningen)

Dessa två konstnärliga själar kommer att landa i Perus huvudstad Lima den 30:e december för att balansera deras engelska öldrickande med att surfa norra Perus våghalsiga vågor.

Laura är helt lyrisk hon ringde upp mig ifrån skype och skrek att det ska surfas å tältas hyras en jeep och roadtripas in i Ecuador till hög, engelsk, sorglig kärleksmusik på stereon sen så tog Andy telefonen ifrån henne och sade:
 Jim, Mate, Lad we have to do a devildance naked on the northen deserted beaches of Peru are you in???

Jag vart helt överväldigad och svarade ja det är klart att jag är in men jag är ju i Cartagena/ Colombia okej?

Dessa två har hjärtan av guld, de är sjukt kreativa och drivna det är bara det att de älskar verkligen att resa så det är det de gör med sin tid och sina liv!

Jag träffade dem på ett hostel i Costa Rica för två år sedan nere i mal pais/ Santa Teresa, vi spelade in en musikvideo och surfade, badade och ljög under tre veckors tid. Det var en sak Andy sade som jag aldrig kommer att glömma:

Vi satt på brädorna ute vid line - upen bara han och jag för att ta en sista våg in till stranden, vattnet var blått ,solnedgången var rosa när han tittar på mig och säger:

its something about this I cant explain it, I experience the same when I am on stage with the band, Its something spiritual about it, its not about taking that wave its here, right here, this is what its all about…

Där borta är det Lima, jag ser det glimmar något där borta, fast det är väldigt skarpt, nja svårt att säga faktiskt om det är Lima eller bara en illusion?

Jaja illusion eller inte, vi provar väll, annars så får man ju aldrig veta

Espen ifrån Bergen/ Norge  ett par ifrån Manchester/ England och jag beslöt oss för att ta en roadtrip för att undersöka en vulkan en timma norr om Cartagena.

Efter tre taxiresor, buss samt 2 motorcyklar/ vespor  å en minst sagt varm promenad senare så kom vi dit

                ( det kändes som om det var en film där bak på cykeln…)

det kändes som jag vill att det ska göra/ som det riktiga Colombia

Colombia handlar ju i grund å botten om jordbruk/ bananer, kaffeodlingar etc men detta har ju jag inte riktigt fått med mig än, jag var bländad av silikonbröst, mode och spanskastudier i La ciudad de la eterna primavera/ Medellin!

Det var väll någon hippie som beslöt sig för att bli pure för en 50 år sedan och av en slump hittade denna klubban och tänkte:
    å en 13m djup vulkan full av lera å gyttja, det är prima för min hud det?

                   
Det är mycket häftigare än man tror, det känns precis som om man är viktlös, man går upp för trappan, sen hoppar man i det går knappt att röra sig.
Om man kämpar så kan man känna att långt där nere så är det lite lerigare men benen liksom flyter upp till ytan, ja jag måste få säga det igen, man är viktlös.

Man är i ett slags avslappnat shocktillstånd, när man liksom inte förstår någonting så alla bara tappar det å börjar tokskratta, man ligger i en 13m hög vulkan full av gyttja.

Efter sitt bad så går man till ett träsk fullt av gröna näckroser för att renas, två äldre colombianska damer med lite tänder i munnen, tvagar en och häller vatten över kroppen. Shortsen rök fanns inget val leran var överallt, jag sade till Espen det känns som om jag är en samuraj i Japan…

Att bada i vulkanen kostade 2.5 dollar (18 spänn)
Att bli renad av två äldre damer utan tänder 1 dollar ( 7 spänn)

detta är fet, jag lovar!

198 år har de tydligen varit  oberoende å inte 197 mitt fel!

Iallafall så hade jag ju dörren öppen å det var fyrverkerier, trumpeter å en jädra massa ljud så jag beslöt mig för att gå ner för att kolla läget, okej…

När jag går ut genom dörren så möts jag av en karneval, ja, på riktigt, det är en parad utanför, hahahahaha, det var ju inte direkt sannorligt liksom???

Jag står där utanför min dörr med giraffens t-shirt på mig, mitt i ledet när någon plötsligt smetar färg i ansiktet på mig. Efter det så tar det bara sekunder innan en annan skjuter med skummpistol och en tredje fyller på med rödfärg efter detta så såg jag ut ungefär såhära:

Först så kände jag ganska mycket hat som senare övergick i ett härligt barnasinne.

Jag sprang till närmaste gatuförsäljare av skummsprayburkar å färg med inställningen att nu är spanskan över nu ska de få sig, innan så hade jag gjort mig iordning för att vara fin fast efter rödfärgen så var det som om allt kvittade fast på ett bra sätt, mitt enda mål var nu att hämnas och få leva ut denna hämningslösa tillställning i Karibiens pärla Cartagena

Bilder ifrån karnevalen:

                      ( de här t ex visste inte att svensken var beväpnad )

                                      (de rör sina höfter iklass med en svensk)

                                    ( glada å stolta över sin stad, Cartagena) 

   ( hon ville inte bli fotad men det blev hon ändå/ är det carneval så är det)

                     ( han var desto gladare, han hade velat ha henne länge)

Annars så bor jag med två tyska tjejer å några schweitzare, på de tyska tjejerna hade de avslutat med mjöl efter färgburkarna, elakt!

Klockan är runt åtta på kvällen nu så det lär väll bli en rond till fast utan färg hoppas jag

Efter att x i princip förklarat för mig att : Jag har inte tid med dig, först den 25:e november efter de sista tentorna (så kände jag vilken mästarinna hon sågar mig) samtidigt som jag funderade på om hon testade mig?
Jag förklarade för x att detta gillar jag inte det är i vanliga fall jag som inte har tid, va är detta för något?
Ja vägrade vara det tredje hjulet så istället så vände jag den,  markerade och tog en 12-timmars nattbuss till Cartagena!

Det kändes ungefär som om x var en turist lite tid mycket pengar

Å jag en backpacker mycket tid lite pengar

Moloket var det att lämna Medellin efter tre månader i rutinernas och trygghetens mönster, det kröp i kroppen jag kände att jag behövde stänga av.
Så det gjorde jag,  jag kompenserade genom musiken med att lyssna på Coldplay, lets talk och just becouse I am loosing doesnt mean that I am lost dobido bidaj…

Efter inte alls lång tid så hade Coldplay avskedat det molokna och istället anställt ett skönt rus av äventyr….

Jag satt där med min I-pod och började forma en bild av Cartagena de Indias.

Vi passerade Andernas berg samtidigt som jag var på toaletten (det var omöjligt att använda den  eftersom det guppade för mycket. Istället så tittade jag mig i spegeln och såg vad glad jag såg ut, va roligt att jag är så glad tänkte jag och försökte få det på bild

                            (efter 22 foton gav jag upp, detta var det bästa)

Sedan så hände ett mirakel, bussturen skulle ta 12 timmar mas o menos (d.v.s. minst 14) men den tog bara 11.5 h detta har aldrig någonsin hänt förut i sydamerikas historia det är jag helt övertygad om.

Jag har hittat ett sekelskiftshotell och har ett eget hotellrum för 9 dollar natten. Tydligen så firar de La Indipendiencia idag, IDAG har de varit oberoende i 197 år å just nu så har jag mina svängdörrar öppna och musiken är redan i full gång( klockan är 12), detta ska vara stort (vilket flyt)!

Något annat som inte är flyt utan genomtänkt är att Senorita Colombia (miss Colombia)  hålls här i Cartagena idag,  de 21 vackraste damerna i detta land kommer  runt femtiden idag att posera imot varandra endast iklädda bikini…

Vi får se, jag vet inte mycket mera än er?
Men jag är i Cartagena,  jeansen ligger i ryggsäcken solen skiner och det är ett jädra väsen här nere, NEJ jag måste ut och se vad som händer nu, känner mig som ett barn på julafton…
Det lär komma fler rapporter.

PUSS

Hej!

Jag försöker hålla jämn takt med förändringarna…

Det är en Colombianska som har nästlat sig in till mitt kontrollrum och håller på och mixtrar med färdvägen.
Ja visst det är som en drog jag klarar inte av att lämna stan, det känns helt löjligt!
Men vad hade jag väntat mig som svensk kille i Colombia klart det går åt helvete liksom!

Jag menar damerna här dansar ju salsa  å svänger med håret, går på en linje och tar på dig under en helt vanlig konversation hahaha för att vara helt ärlig så funderar jag på vad håller jag på med?

Jag har varit lite fundersam eftersom jag vet att Las mujeres aca son muy interesadas, typ att många damer här i Colombia är uträknande låt mig förklara:

Medellin är det finansiella centrummet här i Colombia alltså  handlar mycket om pengar och att tjäna pengar, det kan vara svårt att se skillnaden på pengar och kärlek.

Tur för mig då att jag inte är rik !!!

Nej,  men det är mycket amerikaner som åker hit, människor som ägnat deras liv åt pengar så de har pengar fast inget annat. Sen så känner de sig ensamma som så många andra singelkillar som passerat 50 och ifrågasätter inte ens varför en vrålsnygg colombianska i 20-årsåldern som går på en linje dejtar dem?

För en vecka sedan så tog jag x till en Italiensk sylta. Ett skönt ställe ( La Podesta) där borden var sporadiskt utplacerade imellan mangoträden i restaurangens trädgård!
Ägaren som för runt 40 år sedan skulle hit endast  för att köpa kaffe blev även han grundlurad och La Podesta föddes istället.
Han var väll runt 70år gammal och varvade sin vardag med att peppra och riva parmesanost, flörta och spela saxofon!

hur lättlurad är mannen igentligen?

Det var en vacker kväll såklart, det som hände var att jag betallade hela notan, å det handlar inte om pengarna men jag funderade på varför jag betallade och har sedan dess funderat?

Igårkväll så hämtade x upp mig i sin bil och körde mig till en Mexikansk sylta i stadsdelen Envigado, vi år burritos och Quesidillas, drack öl med limejuice i ur låga glas med saltade kanter. Jag berättade historier om hur mycket jag hatar svarta bönor, hon åt ren chili,  jag kände pressen och markerade med att äta en hel hackad chili, sen ville jag spy osv.. GO STÄMNING!

Efteråt så kom notan och då kände jag att detta måste diskuteras, så jag laddade för att gå all-in när hon sade: Jag bjöd ut dig så jag betallar!

En enorm lättnad, det hade alltså aldrig handlat om pengarna, det är tydligen så att bjuder man in någon ut någon bort någon etc så betallar man för den andra, jag kände mig löjligt dum!

Jag har gjort ett internationellt test i engelska så imorgon så ska jag på ”intervju” på ett universitet här angående att undervisa i engelska, varför inte liksom det kan jag väll göra ett tag, jag pratar engelska som en mästare fast min grammatik är lite goofy hur som helst så vore det väldigt bra för både engelskan, spanskan och svenskan.

Runt mitten av december så ”kickar” högsommaren in i hela syd/ centralamerika så  skulle det knasa med bruttan eller något annat impulsivt skulle ske ( inte omöjligt) så åker jag istället imot Cartagena, Ecuador,Cuba, Brasilien eller till en kaffefarm i bergen, mitt liv kunde ha varit värre!

så alla ni singelkillar åk nu inte till colombia, de går på en linje här!

Hejsan det var längesedan…

Jag hade ju ”lovat” att jag skulle åka imot havet och påbörja mitt surfande, ni vet lyssna på Neil Young, göra yoga, sova i en hammock och gå omkring naken å klaga på västvärldens besatthet av pengar och materiella ting.
Jag har gjort mitt bästa för att ta mig ur staden till  havet men till min stora förvåning så är jag fortfarande här?

Om jag är här pågrund av att någon tjej lurat mig eller för att det året om är mellan 21 och 30 grader varmt får tillsvidare bli min lilla hemlighet.

Denna helgen är en PUENTE en långhelg som även inkluderar måndag ledigt. Colombia är väldigt bra på att ha långhelger de gillar helt enkelt tydligen att vara lediga. När en PUENTE faller in så åker stadsfolket imot sina Finkor i bergen eller imot havet (Cavanas, Cartagena, Zapsurro etc etc..)  för att balansera upp sig och suga in kontrasterna, detta gjorde ju självklart vi också…

Vi begav oss till Santa Fe De Antioquia, un Poblito (by) uppe i bergen.

                    ( p.g.a. lite regn å mkt sol så är det alltid grönt, vackert)

          ( Italienarna å Spanjorerna var de första att bygga sina finkas här)

                  ( Chili tror jag? va är det med mig är jag kock eller inte?)

                ( en timme utanför Medellin/ visst är det  tokfett)

Efter att ha legat i rabatten i 20 minuter och väntat på att fågeln skulle sätta sig samt funderat på varför lyktstolparna är svängda här och raka i Sverige, ja för att vara helt ärlig funderat på om man kunde dra paralleller till  det ofta kalla Sverige och det varma Colombia så insåg jag att nu är det nära att det går överstyr och köpte mig istället en nymalen espresso gjord på Colombianska arabicabönor och gick vidare……..

Livet är enkelt men bara om man låter det vara enkelt