Allt startade med att jag fick ett mail ifrån det engelska paret Fuzzy och Laura som förklarade att två av våra argentinska vänner blivit maskingevärsrånade och de tog allt, hade för länge sedan hört tillräckligt många historier om folk som blivit bestulna på saker, topp tre var: pass, kreditkort och kamera ( bilder går ej att köpas tillbaka ). Hade vid det här laget träffat runt trettio personer som blivit rånade och de flesta tillfällena skedde på: nattbussar, stränder eller vid intag av alkohol.
Detta var ju enligt mig något som man fick räkna med, det var nästan som om det skulle höra till om man valde att exploatera nya miljöer i sydamerika!
Vad som därimot gjorde mig rädd ( vilket jag var för många ting men ofta inte när det kom till resande ) var att det var en ny typ av rån på uppgång främst i Peru och Ecuador, de stannade bussar och bar pistoler och maskingevär sedan så tog de allt, ALLTSÅ ALLT, pass, visakort, ryggsäcken, kameran, kläder, biljetter allt. Jag hade försökt att kartlägga hur det fungerade men det verkade inte finnas något system, enda systemet verkade vara att det skedde i fattiga länder där turismen var på uppgång som en moteffekt innan det stabiliserat sig ordenkligt t ex Ecuador och Peru. Nattbuss i amazonas, nattbuss Lima- Mancora gick ju att greppa men nu var ju gränsen nådd, buss dagtid i Ecuador sträckan Guayaquil- Montanita 2 dagar efter att vi passerat samma sträcka, va?
Detta var ju en negativ sak som handlade om tur eller rättare sagt otur det handlade alltså lite om slumpen om du just nu skulle bli maskingevärsrånad i Peru eller Ecuador, tjenare!
Själva så var vi kvar i Puerto Lopez och letade vågor runt nationalparken Los Frailes fast än en gång förjäves, vart var vågen, förutom söderut då såklart?
Det verkade vara vågor ganska långt norrut i Ecuador vid ett ställe som kallades Mompiche, vi chansade och brände dit, jiii-haaaa….
Tog en buss imot Jipijapa som uttalas Hippi-happa och gjorde därefter en sång som gick något i stil med:
Its the hipp to the happ, the hippi to the happa
Hamnade i Santo Domingo ( käkade sockerrör ) sedan Atacames ( åt en scampiomelette ) sedan något annat ställe där vi övernattade på ett äckligt hotell. Anlände i Mompiche två dagar senare via flaket på en jeep, det var ett jävla äventyr!
( efter att observerat naturen från ett bussfönster i runt femton timmar så kan jag berätta att det blir grönare och grönare ju längre norrut man kommer, längre norrut så ändras även kusterna och igenom Ecuador så kan man följa Perus öken förvandlas till Colombias regnskog, förutom de små samhällen man passerar så är det inte mycket annat där alltså)
Mompiche hade inget internet, inga telefoner och nästan ingen elektricitet men trotts detta så var det här som man skulle hitta drivor av turism ifrån Argentina och Chile, konstigt tyckte jag, det var en fiskeby på uppgång, skulle denna plats successivt bli som alla de andra eller var Mompiche annorlunda?
Hur som helst vi var lyckliga, Sam vaxade brädan snabbare än jag någonsin trodde det var möjligt ( imponerande ) vi sprang i fåror av gyttja för att så snabbt som möjligt nå stranden, det var kärlek.
( Vi funderade på om man kunde lägga gyttjan i små söta burkar, sätta på en bild av Madonnas ansikte och sälja dem till storstäder med texten: rik på vitamin E ifrån regnskogen i sydamerika och sälja skiten för hundra kroner burken, varför inte? )
Efter att ha haft vågor i två dagar så dog havet totalt, det var då man kände ett behov av att se en bio eller något annat som en stad kan erbjuda vilket var helt omöjligt på denna plats. Söndag morgon så beslöt jag mig för att dra vidare men det visade sig inte finnas bussar på söndagar så jag lyckades byta min giraff imot en snålskjuts i flaket på en lastbil till den närmaste byn Atacames, det var det fetaste bytet jag någonsin har gjort, mjägg, mjägg, mjägg, mjägg.
Brände sedan Atacames- Quito vilket jag inte skulle ha gjort.
” Jag sov kingsize 5-kvart i timmen på knullmotell i Quito ”
Vad jag inte visste var att den runt 2500 meter högt belägna huvudstaden Quito just denna lördagkväll hade besök av Herbal Life vilket drog trettiotusen personer och gjorde ett minst sagt bra jobb med att fylla upp hostalen runt den populära stadsdelen amazonas. Efter att frågat 19 hostales och 7 hotel så hade jag inget annat val än att ta en taxi till ett motell.
Den bizarra syn jag möts av är rosa små torn med kaffelatte färgade marängtoppar ovanpå. Motellet heter Venedig och stenbygget är målat med gondoler, fjärilar och förälskade par men tro nu inte att det är fett, för många ord kan sägas om detta ställe men fett, det är det inte.
Hur sjukt det än låter så måste jag få skriva att detta var ju inte en given plats för att äta söndagsmiddag, inte heller för att bowla NEJ detta var en optimal plats för att knulla, iallafall med ecuadorianska mått mätt!
En garageport öppnas och taxin åker in, de har byggt det så människorna som väljer att bo här behöver aldrig se människorna som jobbar här. Inne i rummet så har jag svårt att bestämma mig för om jag är förvånad, nyfiken eller äcklad?
Jag varvar min tillvaro med att ta bilder, läsa a la carte menyn samt läsa dildo och leksaksmenyn.
Somnade tydligen som en bäbis dagen innan, vaknar, duschar, trycker 0:an på telefonen, lägger 15-dollar i en inbyggd lucka och drar fort därifrån, det räcker så…
Sveper en översockrad kaffetinto och klipper en buss imot Locombia, det var ju det allt handlade om, Colombia. Vakterna stannar mig och frågar vart jag ska och vart jag kommer ifrån?
Jag bara skrattar nästan som om jag vore stolt över att de frågade och svarar:
Jag kommer ifrån Sverige och är här för att surfa er oexploaterade stillahavskust.
Förra gången i Medellin så var jag inte redo för departamentet Choco, surfbrädor och delfiner men det var jag denna gången kan jag lova, sitter just nu i Popayan, dricker Arabica kaffe och lyssnar på Belle and Sebastian, det är så jädra fett, livet alltså!
VN:F [1.9.8_1114]
