Efter att ha levt i djungeln i tre veckor, så var jag en lagomt förvirrad svensk och fann mig själv än en gång sitta i stadsdelen el poblado sippandes på en nygjord colombiansk arabicalatte ifrån i mitt tycke den världledande kaffeproducenten Juan Valdez men kunde jag inte bara njuta av den goda aroman var jag tvungen att fundera på franchise och dyligt. Jag flög in ifrån Bahia Solano och den avskärmade stillahavskusten och landade mitt i stan med det 28-sitsiga satena planet, det var fett!
Efter tre månaders barfota gång, delfiner, vattenfall och regnskog så ville jag ju bara skriva något iform av att bilarna var stressade och jag befann mig i en artificiell miljö, staden men tydligen så hade jag fått bibehålla mitt perspektiv och var för gammal för att bli påverkad av hippies och hashrökare, Medellin var ju det fetaste eller som vi sade det:
Medellin es una chimba!
Pablos inflytande hade ju gett staden två flygplatser en stor lite utanför i bergen och en liten mitt i stan, kokainets historia hade ju mördat tusentals familjer men samtidigt hade det ju byggt upp staden, det var en stad av europeisk standard med ständig vår samt latinamerikansk kultur och colombianska tjejer, att landa mitt i stan sätta sig i en taxi och säga patio bonito por favor kunde förmodligen ha fått vilken kille som helst att tro han var Johnny Depp i filmen Blow, var det verkligen smart att vara här?
Men men jag kände mig ändå inte riktigt hemma, människorna här beteede sig på ett annat sätt för att hinna med deras livsstil här ifrågasatte ingen varför man sprang?:
Varför har du så bråttom?
Samtidigt så förstod jag ju att det snart var över för mig jag höll på att bli en avslutad epok, detta var oundvikligt, det jag därimot kunde påverka var hur jag skulle avsluta?
I mitt huvud så förstod jag ju att för att hålla linjen så skulle jag väll surfa mig ner till Ecuador igen vilket just nu lät jävligt balanserat och tråkigt ett annat alternativ kunde ju vara att inte låta slutet bryta ner mig utan istället boka en ny biljett och åka hem om en vecka för att på så sätt ändra karman och avsluta i mitten alltså lura livet ( vilket var jävligt flummigt att ens tänka tanken ), alternativ nummer tre kunde ju vara att hyra en fet lya och maxa för att få ut så mycket som möjligt?
Det som roade mig var att va då få ut så mycket som möjligt? Jag promenerade ju i den eviga vårens stad, jag drack Juan Valdez kaffe jag var ju inte bakfull längre och vad beträffar salsan så skulle jag ju aldrig bli mästaren ändå jag var ju svensk ( varför var det så viktigt ). Förmodligen för att det var viktigare att bemästra salsa än att snacka spanska om man var på dejt men att mannen skulle ha lett kvinnan var ju ett skämt, iallafall här i Colombia. Långa ben, svarta ögon, svart hår och s-formade svankar var framför taxibilen, bakom, till höger och till vänster alla bar de färgglada toppar i färger såsom blodröd, marinblå, rosa och orange dessa färger liksom reflekterades imot deras kaffe/ kakifärgade hy jag funderade på om de hade som i Venezuela en gång/ röra sig kurs i skolan?, var det fel på mig eller ville alla killar igentligen ha en colombiansk fru?
Iallafall så blev jag så jävla trött på mig själv så jag stannade taxin, tankade mobilen, ringde Diana och bjöd henne på en glassdejt det var ju endera det eller äta upp mitt eget ansikte, ärligt talat!
Dessa problem fanns ju inte i djungeln, helt plötsligt så ville jag ju köpa nya kläder och glida va blir det, jaja jag började komma fram imot en slutsats skulle jag hänga kvar här i Medellin så skulle jag vara lite kyng annars så kunde det kvitta!
Om man lärt sig någonting under 8-månaders resande så var det att ta seden dit man kommer!