Å vips så var jag där igen, inne i arbetslivet,

Det hade också sin lilla charm, ja inte jämfört med att vara på resande fot men tack och lov så var mitt nuvarande arbete iallafall stimulerande.

Jag jobbade tillsammans med stolta ryssar som tidigare arbetat pÃ¥ stjärnkrogar pÃ¥ platser som Nice, Normandie och Paris, maten stod i centrum och varje dag sÃ¥ lagade vi en ny fyra- rätters middag anrättningar sÃ¥som ” Lax Galantin ”, Choklad Fondant och Borstj.

Mina ryska mästerkockar hade såklart också drömmar som att, sluta att röka, åka till Kuba, eller som min 24-årige amitiöse souschef Denis så vackert beskriver det:

Jim, my dream is to get a job or just cut vedgetables at restaurant Noma in Kopenhagen ( Harald-Ove said he could help me) , its the best restaurant in the world.

Mmm, oss perfektionister imellan så visste han vad han ville, höga drömmar och visioner hade den runt en och sextio Moskva födda ryssen när han i svart kockrock producerar sin krämade morotssoppa samtidigt som telefonen ringer och han saknar sin flickvänn, vad gjorde han igentligen här och framförallt vad gjorde jag här?

Ja jag skulle väll som alla andra ha kapital och hur jag hade lyckats bli kökschef över detta gäng med franska smaklökar var ju också lite grumligt?

Kom fram till att det inte var mina kokkunskaper så det måste ha varit min personlighet men här var jag alltså bland vinkännare och yrkesmän läsandes i min nya bok KOKAIN av Lasse Wierup/ Erik de la Reguera funderandes tillbaks till Colombianska kaffebuskar. För mig var det ett naturligt stopp på vägen men samtidigt så ville jag ju inte förlora dyrbar tid, jag blev ju också äldre, så jag passade såklart på att flirta med servitriser och lära mig lite om den ryska kulturen under tiden som glassmaskinen snurrade och hummerskalen rostades tillsammans med löken och selleriroten.

Jag hade av en slump som ni hör haft turen att få jobba med människor ifrån, Bulgarien, Estland och Ryssland och för detta är jag tacksam, troligen så ville väll chefen spara pengar och jag anade ofta en underton av att värdet på en människa kunde variera, tur att man inte var till salu.

Det hade redan bildats tvÃ¥ ” klaner ” en av norskar/ svenskar och en av Estländare, Bulgarer och Ryssar som ni säkert förstÃ¥r sÃ¥ lade jag in mig själv pÃ¥ sniskan i Bulgarer facket, om jag gjorde detta för att markera att jag var berest eller bara för att provocera ja det kan jag inte svara pÃ¥ men jag antar att jag helt enkelt var trött pÃ¥ raggare, blÃ¥vita seglarjackor, övertrevliga korrekta människor och en människomall, kunde ju iochförsig ha nÃ¥got att göra med min svÃ¥rhet att ha folk som sade Ã¥t mig hur jag skulle handla, detta skulle jag ju förmodligen slippa i fortsättningen eftersom jag  nu kontrollerade 80 procent av de anställda genom att fungera som en naturlig bro imellan ön och fastlandet.

Ledningen jobbade hårt för att få en nära relation, de prövade knep som att berätta att deras vänner hade 57-fots segelbåtar, att kostymen var ifrån Tiger, att de kände kungen osv. När inte detta fungerade så lyfte de mig igenom att fråga hur funkar han Gorbachev din nye kock?

De hade väll haft möte om hur man kunde göra, kanske gått en kurs, någon gång så log med sina falska leenden och nickade respekterande, förstod de inte att det var en omöjlig duel att vinna?

Men visst behövde jag också beröm och motivation som alla andra människor men min tillfredställelse kom igen saker som tillexempel att Artjem ( ej Gorbachev ) tar sig tid och berättar för mig om perestroika eller att Alex vill dela med sig av sina familjebilder ifrån Narva imellan Ryssland och Estland, människorna med 57-fots segelbåtarna visste helt enkelt inte hur man tjänade pengar, eller var detta vårt sätt att få göra vardagen viktig?