Var sugen på att börja skriva igen men visste inte riktigt vad jag skulle skriva om?

Hade dåligt med inspiration eller för mycket kanske, det var lite kaos, det kändes exakt som att jag bytte tid imot pengar å det var ju inget bra byte, eller hur?

Hmm, ja jobbade ihop kapital i Norge för att få ihop en viss summa pengar till en viss tomt i Colombia som jag köpt mig innan jag åkte hem?/ bort?, vart var hem nuförtiden?

Aktuellt kändes det att stanna någonstans ett tag, men var?

Ja, Colombia t ex, det hade ju inte blivit populärt än, det var ju lite Costa Rica för 25-år sedan…

Det var ju jävligt gött i Colombia, eller Locombia som vi kallade det, vilka vi?

Hmm vilka var vi?

Jag tror att vi hade blivit en chipsnäve med resglada singelkillar som inte riktigt hade något bättre för sig än att ägna sig åt solsken, morenas, surfvågor,  hajar, kaffe,kultur och alkohol det kändes som om vi var en uppgraderad version av urbana hippies. Vi bestog av ett gäng med karaktärer som lade mycket tid och energi på att få till en ” endless summer ”, vi hade haft det riktigt gött och ville absolut inte jobba nio till fyra, det fick inte bli så!

Skandinavien var ju en tillfällig lösning för att maximera kapital på så kort tid som möjligt, ja menar att leva igenom animalplanet fungerade  ett litet tag sedan fick det såklart vara bra.

Jag behövde en nisch och det hade börjat att luta åt Colombiahållet, å tomten som jag hållit hemlig började luta åt ett hostal. Ja funderade på att bränna ner till Locombia å hugga ner några träd å börja bygga ett hostal med mina egna händer, varför inte liksom?

Ville ju såklart samtidigt resa Afrika runt, skriva en bok osv osv osv fast ändå inte, eller?

Jag hade sagt upp mig. Det var visserligen mycket sjukt folk här, människor som jag funderade över vad de tillförde världen som tur var så fanns det även mycket vackra individer.

Det blev mera märkbart här, vi bodde ju på en ö, det var ju bara vi, och de inplanterade dovhjortarna då förstås. De starka banden blev starkare och de man störde sig på hade man börjat att avsky med snudd på att fundera på att göra världen en tjänst och städa ön. En av de som kanske skulle ha behövt städats bort var en 63-årig före detta kock som var alkolist och kontinuerligt reste till Pattaya i Thailand för att umgås med små Thailänska tjejer, ja han var ju pedofil då, å tjejerna hade väll någon fattig familj ifrån norr skickat ditt så att de i sin tur kan skicka hem kapital till deras familjer till mat och studier.

Jag kan förstå det på ett sätt var det några andra medelålders singelmänn som antydde medans några andra tyckte situationen kändes bizarr. Jag hittade ju så mycket argument för att inte behöva låsa mig eller binda upp mig, hur skulle jag då kunna resa?

Grejen var ju den att jag ville ju inte bara resa, men det var alltid detta det resulterade i efter timmtals av ljugande för sig själv och vridande och vändande. Det nya tänket gick ut på teorin att om jag jobbar dit jag väljer att åka på semester, BLIR JAG DÅ NÖJD?

Mycket konstigt rörde sig som vanligt i huvudet, mest rent skitsnack och teorier om att det är viktigare att leva i nuet för man kan ju inte köpa tillbaka sin tid för pengar osv. När jag jobbade för mycket eller började känna mig för insnöad så blev jag extrem, det kunde under bara några dagar kanske en vecka svänga ifrån:

Cykel i Afrika, Spanska studier, segelbåt, Östeuropa, Tält, Tåg, Rädda Hajen, Hostel hit och Hostel dit osv, när detta hände så var jag tvungen och komma in i matchen igen igenom att rensa och fundera på vad som igentligen betydde något för mig?

Detta brukade ofta resultera i ett hostel vid stranden i något spansktalande land men ibland så försvann allt beroende på motargument,humör, eller om jag resonerade med mor, kill eller tjejkompisar. Det kunde vara helt glasklart att flytta till Colombia för att nästa dag ifrågasätta det långa avståndet och kokainet och istället börja googla Pais Basco i Spanien, sedan så ringer min vältränade kusin mig och två timmar senare så ska vi till Indonesien och surfa för det är ju det enda vi vill, DET KANSKE VAR DAX ATT SKAFFA EN DAM?

Nu överdriver jag ju såklart men det som stör mig är att man ska behöva lägga ut dyrbar ”restid” bara för att jobba ihop kapital. Sjukdom, rädsla, barn, gevär, karriär och cv-människor NEJ detta ska inte stoppa mig, det är kapitalet. Vi var ju bortskämda, vi var ifrån Sverige, vi kunde välja att studera, resa, köpa hus, köpa bil, köpa allt eller köpa ett helt nytt liv om vi ville, det var bara att handla, visst var det så?

” Kanske fick bli rädda hajen ändå då, va fan liksom”

Det jag försökte att få till utan att bli psykiskt störd, psykopat eller psykolog på kuppen var att nischa mig så det var lättare att ta på det. Jag plockade bort Oceanien, Asien, Europa och Afrika ifrån jordgloben och så fokuserade jag på syd och centralamerika, va fan, ja jag ska inte ljuga men kändes mera naturligt att gå neråt i stegen istället för uppåt.

Dagens plan var att gå på ett strandbröllop den 28:e december i Costa Rica för att sedan dra till Colombia den 3:e januari, fram till dess spelade det väll ingen större roll igentligen, det var ju bara att byta 6månaders livstid imot en hög med pengar, men Stavanger verkade vara en trevlig by?

Ryssarna fortsatte att dricka vodka, rumänerna Palenke, vaktmästarna rökte cigg, jag drack kaffe och åt bakverk, spa- terapefterna gjorde armhävningar och fick telefonnummer till rika äldre damer i Oslo och Trondheim, diskarn käkade glassar, servitriserna hatade varandra det gjorde även bokningsdamerna på kontoret osv.

Det vackra vi hade var vänskapen och det började att kännas fel att lämna saker som detta efter sig, precis som om man skulle ha tagit den för givet och kallt räknade med att den bara skulle dyka upp på nästa ställe igen. Men det var ju verkligen inte ensamt att resa ensam, fast det kunde ju vara det, hmm, jaja det var svårt att förklara.

Vi fick helt enkelt än en gång avvakta och se vad som skulle kunna hända i möjligheternas värld 2010?

Det hade också sin lilla charm, ja inte jämfört med att vara på resande fot men tack och lov så var mitt nuvarande arbete iallafall stimulerande.

Jag jobbade tillsammans med stolta ryssar som tidigare arbetat på stjärnkrogar på platser som Nice, Normandie och Paris, maten stod i centrum och varje dag så lagade vi en ny fyra- rätters middag anrättningar såsom ” Lax Galantin ”, Choklad Fondant och Borstj.

Mina ryska mästerkockar hade såklart också drömmar som att, sluta att röka, åka till Kuba, eller som min 24-årige amitiöse souschef Denis så vackert beskriver det:

Jim, my dream is to get a job or just cut vedgetables at restaurant Noma in Kopenhagen ( Harald-Ove said he could help me) , its the best restaurant in the world.

Mmm, oss perfektionister imellan så visste han vad han ville, höga drömmar och visioner hade den runt en och sextio Moskva födda ryssen när han i svart kockrock producerar sin krämade morotssoppa samtidigt som telefonen ringer och han saknar sin flickvänn, vad gjorde han igentligen här och framförallt vad gjorde jag här?

Ja jag skulle väll som alla andra ha kapital och hur jag hade lyckats bli kökschef över detta gäng med franska smaklökar var ju också lite grumligt?

Kom fram till att det inte var mina kokkunskaper så det måste ha varit min personlighet men här var jag alltså bland vinkännare och yrkesmän läsandes i min nya bok KOKAIN av Lasse Wierup/ Erik de la Reguera funderandes tillbaks till Colombianska kaffebuskar. För mig var det ett naturligt stopp på vägen men samtidigt så ville jag ju inte förlora dyrbar tid, jag blev ju också äldre, så jag passade såklart på att flirta med servitriser och lära mig lite om den ryska kulturen under tiden som glassmaskinen snurrade och hummerskalen rostades tillsammans med löken och selleriroten.

Jag hade av en slump som ni hör haft turen att få jobba med människor ifrån, Bulgarien, Estland och Ryssland och för detta är jag tacksam, troligen så ville väll chefen spara pengar och jag anade ofta en underton av att värdet på en människa kunde variera, tur att man inte var till salu.

Det hade redan bildats två ” klaner ” en av norskar/ svenskar och en av Estländare, Bulgarer och Ryssar som ni säkert förstår så lade jag in mig själv på sniskan i Bulgarer facket, om jag gjorde detta för att markera att jag var berest eller bara för att provocera ja det kan jag inte svara på men jag antar att jag helt enkelt var trött på raggare, blåvita seglarjackor, övertrevliga korrekta människor och en människomall, kunde ju iochförsig ha något att göra med min svårhet att ha folk som sade åt mig hur jag skulle handla, detta skulle jag ju förmodligen slippa i fortsättningen eftersom jag  nu kontrollerade 80 procent av de anställda genom att fungera som en naturlig bro imellan ön och fastlandet.

Ledningen jobbade hårt för att få en nära relation, de prövade knep som att berätta att deras vänner hade 57-fots segelbåtar, att kostymen var ifrån Tiger, att de kände kungen osv. När inte detta fungerade så lyfte de mig igenom att fråga hur funkar han Gorbachev din nye kock?

De hade väll haft möte om hur man kunde göra, kanske gått en kurs, någon gång så log med sina falska leenden och nickade respekterande, förstod de inte att det var en omöjlig duel att vinna?

Men visst behövde jag också beröm och motivation som alla andra människor men min tillfredställelse kom igen saker som tillexempel att Artjem ( ej Gorbachev ) tar sig tid och berättar för mig om perestroika eller att Alex vill dela med sig av sina familjebilder ifrån Narva imellan Ryssland och Estland, människorna med 57-fots segelbåtarna visste helt enkelt inte hur man tjänade pengar, eller var detta vårt sätt att få göra vardagen viktig?

Nja det var lite blandade känslor, att få träffa min familj och mina nära vänner var ju en lyx jag inte var van vid, detta skulle ju såklart smaka bra, men sen då?

Det vackra systemet som vi i vardagen refererade till som livet slutade dock aldrig att fascinera mig. Vad som än skulle hända med mig och vilket land jag än skulle hamna i för att jobba skulle ju igentligen inte spela någon roll, livet skulle ju anpassa sig och ge mig andra perspektiv och värderingar, DÄRFÖR så hade jag ju inget att oroa mig för, detta visste jag ju?
Min verklighet skulle ligga där den låg, ja förmodligen lite mera till höger eller till vänster men det skulle ju fortfarande vara min verklighet, det var ju detta som var så vackert med det.

EXEMPEL:

Någon asiat skulle ju värdesätta t ex en ny bil som passade hans ekonomi, en annan skulle vilja ha en finare bil för att känna lycka osv. En helt vanlig nio till fyra jobbare skulle känna lycka av att fredageftermiddag ” ta helga ” och en investerare ( eller ja en person som känner tillfredställelse av att ÄGA eller av att få kapital att växa ) skulle ju behöva detta för att motivera sig d.v.s. för att fortsätta leva livet. Någon annan skulle motivera sig med att han/ hon var femtio år gammal men såg yngre ut och att hon kunde springa lika fort som en trettioåring.

Människor skulle fortsätta att känna lycka av barn, materiella ting, resor, hälsa, droger, flickvänn, trygghet, karriär, kapital, att följa en sport ( trotts att de aldrig ens träffat människorna), vara del av en grupp, skriva en blogg om vad är ditt liv, möten, djur, av att bygga upp, av att slå sig fri/ bryta ner osv..

Vad som gjorde mig lycklig just nu skulle inom min närmaste framtid förmodligen bytas ut imot saker som: tjäna pengar, hyra film och umgås med mina nära vänner d.v.s personer som har gett mig och jag har gett dem mycket tid för att förstå varandra på en djupare nivå.

Det var roligt att resa omkring i världen, man träffade så mycket olika personligheter/ karaktärer/ miljöer. Jag umgicks just nu med ett portugisiskt par som värdesatte , vegetarisk mat och cigaretter. En härlig trettiofyra årig fransman som just nu bodde i Madrid fast hade även bott på Irland, Buenos Aires och China och älskade människor, en cigarr rökande amerikan som var här för att hitta en fru att gifta sig med, en 28-årig kille ifrån israel som precis gjort fem år i den israeliska armen, en söt liten tjej ifrån Ukraina samt Carlos ifrån Bogota.

Det enda som jag just nu kände att jag saknade var en riktig utbildning typ i ekonomi eller något fast som undanflykt så skyllde jag på att resa var ju som en utbildning fast i livetsskola, vilket man iochförsig kunde få det till men det var ju såklart rent skitsnack.

Eftersom jag levt livet i nästan nio månader så var jag i ett stort behov av kapital, det jag försökte räkna ut var:

Hur ska jag kunna tjäna mycket pengar på en kort tid samtidigt som jag njuter av livet så gott det går?

Det var här min utbildning började att krångla med mig eftersom restaurangbranschen var ju inte en optimal bransch för att tjäna pengar, jag kanske hade en lösning på problemet:

Om jag kunde få ett kockjobb på en oljerigg utanför Stavanger i Norge så skulle jag tjäna mera kosing än en norsk advokat, vara ledig två veckor varje månad samt vara nära vågorna. Hela kustlinjen utanför Stavanger bjöd ju på kalla visst fast vackra oexploaterade surfvågor, var detta nöten?

Jaja det skulle nog ordna sig att det därimot inte skulle ha rört mig i ryggen att sitta här i ett soligt Medellin i Colombia samtidigt som jag sökte jobb på oljeplattformer i Norge var ju kanske inte riktigt sanningen, fast så länge man skrattade och njöt av sin vardag så gjorde man ju så gott man kunde med detta oförklarliga system som vi refererade till som livet!

Klippa mig hade jag inte tid med fast iochförsig  om jag pekade på bild nummer tre så kanske det skulle vara värt det, njaa??? jag var inte redo för den lokala frisörsalongen!

Men ibrist på vågor och termitbon så beslöt vi oss för att hyra en lancha och vidga vyerna.

Det var en vacker dag fyllt av gött snack vi var sugna på att exploatera, självklart hade ju ingen någon riktig koll men men va kunde hända…

Vi letar vågor och finner delfiner

Jättestora löv på öde stränder

samt en lugn kille

Vi stannar hos en kompis till Diego och käkar ostron, denna mästaren har sin egen ö, helt stört!

Rutten vart el Valle, el Tigre, några öde stränder, punta Huina med pointbreaken el Faro för att sedan avsluta med Huina tjugo minuter ifrån Bahia Solano!

                                 ” Livet var en gåva det var ju det jag alltid hade sagt ”

Det var oundvikligt att inte tänka på filmen ” The Beach ” ja nu hade det gått så långt så jag tyckte att Tailor såg ut som Leonardo Di Caprio hahahaha vilket jävla drag!

Om det någon gång under resans gång hade spårat så måste det ju ha varit nu, vi befann oss sex pers på hans tomt för att städa tomten och bygga en hydda så han hade någonstans att sova.
En svart skorpion klättrar upp för bananträdet samtidigt som Thailor berättar att han tror det går att pressa ut kokosolja ur kokosnötterna och sedan köra bilar och båtar på det 100% pure?
Jag har lånat en yxa av Efren en lokal skogsarbetare och försöker klyva ett minst sagt stort träd samtidigt som jag blir hånad för min huggstil och måste sedan avbryta mitt klyvande på grund av blåsor inuti händerna, vilket hån.
Efren har nu på cirka tio minuter hämtat två stora bollar, d.v.s. termitbon som han lagt på elden dessa brinner som fnöske, sämre brinner mitt stora regnskogsträd som är proppfullt av kackerlackor och vatten.

( denna dag ångrar jag verkligen att jag inte hade kameran med mig )

Vi står alltså i djungeln och sågar och hugger sedan så tar man en paus och dricker vatten och lägger sig i det egna vattenfallet, blir man hungrig så klipper man en papaya eller en banan och vill man dricka något annat så dunkar man en coco-verde ( pipa ) in i klippväggen
för att få bort sina dehydreringssymtom.

Vi var ju så sjukt nöjda, det här är jävligt fett det här skrek jag på engelska och klippte i mig en coco-verde samtidigt som jag svingade Efrens yxa, Tailor körde hippiestilen och skrockade om att vattnet i hans vattenfall var det godaste vatten han någonsin hade druckit samtidigt som Efren tog oss på varsin axel och repeterade att detta är elegante…

Skrockandet hade nu nått en ny nivå, tro det eller ej!

Det var nu snack om att bygga cabanas och gro rovor, allt skulle vara naturligt och självförsörjande. Han skulle byta annanas och avocados imot tonfiskar och ägg samt tillverka 100% naturella surfbrädor av det viktlösa balsaträdet. Det skulles täljas spjut som man kunde harpunera fiskar med och om han fick tag på en mask och en snorkel så kunde han ju plocka ostron om mornarna.

Brasan var större än någonsin och de lokala skogsarbetarna plockade eucalyptus doftande löv ifrån ett av träden sedan så rullade de sig pipor med hjälp av dessa blad och rökte så mycket de orkade men men två dagar senare så såg vi resultatet:

Här så regnade det näst mest i hela världen vilket innebar att de kunde inte skövla regnskogen ( ekosystemet ) så detta ställe skulle förmodligen fortsätta att vara rent, va fan det fanns ju inte ens en seriös bilväg. Med tanke på de extrema mängder med sol och regn som träffade så skulle man förmodligen kunna ha planterat en laptop och upp skulle det ha växt ett söt litet datorträd nej men ärligt talat alla former av arter trivdes, rödhövdade ödlor kom springandes på två ben, gula pytonormar städade husen genom att hänga i taket och äta råttor.

Allt regn och den enorma kustlinje som låg vidöppen ifrån Jurado i norr till Termales i söder via cabo Corriente gjorde att man ständigt träffade på sporadiskt bildade vattenfall.

Man träffade även ständigt på militärer, de hade en minibas här samt två större baser mindre än två timmar härifrån. Vi brukade skrocka till det i kaffe och brödbutiken runt sjutiden varje morgon, jag med brädan de med vapnen även fast jag visste att de var vänliga killar så väntade jag alltid till sist innan jag tog för mig ur sockerskålen, det kändes onödigt att utmana.

De enda som igentligen hade hittat hit var Bobb ifrån San Diego och jag, trodde vi iallafall tills vi mötte Tailor!
Med en fogsvans i vänsterhand samt ett rep i högernäve flinade han samtidigt som vänster käke varmrökte den hemrullade ciggen, det var som sagt bara vi här, Bobb, Tailor och Jag. Tailor kom ifrån Texas men jobbade sedan sex år tillbaka i sydafrika,
 han står där framför oss varmröker och skrattar samtidigt som han berättar att han hittade detta stället av misstag för tre år sedan och var nu påväg till sin nyinköpta tomt för att såga ner några palmer så han kunde bygga sig en hydda. När han sträcker ut vänsternäve så pekar fogsvansen rakt in i djungeln, där säger han strålande, där är min tomt.

Efter att jag nästan varit otrevlig imot honom så vinner han mitt förtroende och jag tvingas nu istället be honom om ursäkt för att vinna tillbaka hans förtroende som jag ifrån början fick gratis.

” Ibland som ensam blond kille så var det svårt att veta vilka var de goda och vilka var de onda i paradisets epicentrum ”

Självklart så tänkte ju endast 1 till 2% typ:

Å titta han har blont hår honom ska vi röka precis som 99.9% av colombias 43 miljoner människor inte hade något med kokain att göra fast ändå så blev de dagligen påminda.

Å åter igen i Sverige så bor vi inte i iglos och alla snorfar inte kokain i Colombia.

men

Kyla och mörker var för många ett stort problem i Sverige och kokain, utbildning och pengar var för många ett stort problem i Colombia.

Men men men jag var nöjd det var för en gångs skull precis som det skulle vara, eftersom jag inte riktigt körde fullt ut på konceptet storhandla, idol och tacos så fick jag ibland ta mycket skit, alla människor lade ju fram argument för att motivera sin vardag t ex:

” den dära hajen lever att i en drömvärld, det är ju ingen film livet”

Nej en film var det ju inte för dagen därpå så såg ju naturen fortfarande ut på samma sätt, det som fascinerade mig mest var att regnskogen här växte ihop med stränderna samt högersvängda oexploaterade surfspots som skulle ta en livstid att surfa, valar passerar med sina nyfödda ungar i sin vandring ifrån sydpolen juli till oktober, delfiner, hajar, tonfiskar, colibris, jaguarer, papegojor och sköldpaddor i olika storlekar. Flest moskitos och fjärilsarter i världen en av jordens få platser med mångfald av plantor, marina miljöer, chokladträd, fåglar, fyrbenta djur samt slingrande saker en biodiversitet av arter, här växte allt!

Med mitt perspektiv så var detta:

Costa Ricas stränder ( fast tyvärr bara nästan )

Galapagos marina liv ( fast mycket bättre förmodligen eftersom Galapagos bytte ju sakta ut kapital imot marina arter igenom turism, ja detta hade jag ju inga belägg för men ju fler turister som dök där skulle ju inte direkt generera i mera korallrev och flera hammarhajar.

Samt en sagolik regnskog

Ja hade jag inte varit så kåt på uppmärksamhet så hade jag beskrivit det som ett skämt, var detta min akileshäl?

Samtidigt så hade jag ju inget att oroa mig för den stora massan skulle ju inte välja Colombia som nästa trend, likaså så skulle ju inte turism och investerare välja det, de skulle ju följa efter eller vägleda den stora massan. Kedjor, Starbucks, McDonalds, Thailand, Varuhus, hockey, fotboll och telenoveller skulle ju fortsätta att dra flest tittare så det var ju inte särskilt troligt, speciellt inte med tanke på miljardvinsterna kokainet fortfarande genererade, det var ju som att säga:

Nu lägger vi ner McDonalds det är ju ohälsosamt

Nu slutar vi skeppa in kola i USA folk blir ju rökta, tjenare…

Men men allt var ju såklart inte sol, vind och vatten höga berg och djupa hav, plötsligt fann jag mig själv pedagogiskt argt stå och peka åt två små barn, jag hade fått nog av att vara en blond given individ att tigga pengar av!

: Det är ett dåligt beteende att tigga, det är annorlunda om ni hjälper till eller jobbar, alla människor måste ju jobba för pengarna ni har ju fått två händer för att arbeta, jag ser ju att var och en av er har två händer.

-Gråt för en kvinna

-Låt oss mötas vid trädet

-Hur är läget herr fisk?

Grät farmodern eller var det den ihopspikade bambugungstolen som gnisslade i takt till den ständigt gnällande Vallenaton?

I brist på annat så gjorde jag mig listor som vilken annan normal människa som helst som försökte acklimatisera sig, vissa listor var såpass konstiga så jag inte ens kunde presentera dem här på bloggen, andra listor kunde se ut så här:

Vad kostar det i sydamerika 010 med Peru som o:a ?

Peru: 0

Argentina: + 40%

Chile: + 50%

Bolivia: – 20%

Colombia: + 30%

Ecuador: + 5%

Brasilien: ++++++

Lista 3, hur stor chans var det att kungen skulle äta mig?

Han hade gått i regnskogen minst fem gånger/ vecka och bott här i trettio år.

Ett år, runt 250 besök i regnskogen

250 gånger 30-år blev 7500 styckna regnskogspromenader…

Alltså runt 0.00013% chans att kungen skulle äta mig ändå så lyfte den stora massan på ögonbrynen när det kom till att promenera ensam i Colombias regnskog vilket ledde mig raka vägen tillbaka till mitt favorit exempel som alltid fungerade:

Vad innebar mest risk, att bada naken i Colombias regnskog eller köra bil på vinterväg?

Det var söndagmorgon och Estrella ( frun ) kokade ihop en chutney på sockerrör och kokosnöt som hon sedan lade ut på folie och rullade som en gigantisk smällkaramell gav den till mig och tackade för sällskapet. Jag gick till avenida los delfines ( den enda gatan ) för att vänta på bussen. Här spelades vallenaton fortfarande och alla verkade att känna alla, de hälsade på varandra genom att hojta frasen:

: Hej va är ditt problem?

Fler och fler vespor stannade till på den lilla frukt och fiskbaren för att umgås, efter att de stängt av motorn så lyfte de på sadeln och tog fram en flaska vatten och en flaska rom, han som skulle köra mig till El Valle för sextusen pesos hade nu druckit två öl samt några rundor med rom.

Jag var uppspelt över att lära känna El Valle, Bahia Solano låg ju i en vik vilket skyddade fiskebyn ifrån väder och vind därimot  El Valle låg längst stillahavskusten som en linjal vilket gjorde det optimalt för surfning, det var ett öppet swellfönster, minsta antydan till krusning på vattenyttan skulle träffa!

En annan seriös familj kom förbi de hade gjort om deras pickup till en taxi med bänkar och bord så jag bytte eskort, den förste såg nästan lättad ut och beställde en ny pilsner, det kändes som en bra affär för alla inblandade parter blev nöjda.

De släppte av mig vid hotell Dasma och Senora Dominga tog imot mig sedan så var det fem minuters arbete på rutin:

( j ) Vad kostar det?

( d ) 30 pesos

( j ) Är du galen?

( d ) 25

( j ) 15

( d ) 20

Än en gång var vi alla nöjda.