Australien, Kanada, Tyskland, Sverige. Några av de alternativ som finns idag för Greklands unga som vill göra karriär. Att utvandra är inte någonting de vill, men att stanna kvar är inte längre ett val.

Den senaste generalstrejken, där 300-500.000 människor i Aten demonstrerade mot de nya beslut om att frysa den offentliga sektorn till år 2014 slutade med en mans död och maskerade aktivister som gav sig på demonstrationstågen. Idag går ryktet bland unga i landet att bråkstakarna i själva verket var inhyrda provokatörer ditplacerade av regeringen för att skingra folkmassan och ge polisen tillstånd att använda tårgas. Det finns inget förtroende kvar.

Premiärminister Giorgos Papandreou har flera gånger uttryckt sin oro för att landet går mot en snabb utveckling av fenomenet Brain-drain, dränering av högutbildad arbetskraft. Hans farhågor har dessvärre besannats. Greklands siffror är på väg mot ett alarmerande antal, där landets framtid, de unga försvinner och kvar står endast äldre och barn.

Löften år 2009 till greklands unga om att det fanns pengar är långt borta och kvar finns en befolkning i spillror. Just det. Bakom alla siffror och nyhetsartiklar finns faktiskt ett folk.

Man måste leva i Grekland för att förstå vad den ekonomiska krisen gör med landet och människorna, som idag tappat all hopp om en duglig framtid. Nikos, en nyexaminerad ekonomistudent, son till en tekniklärare och en bibliotekarie har idag ingen chans till jobb i sitt eget land. Hans pappa har inte fått lön på snart två år, de lever på mammans lön men nu riskerar även hon att få sin redan halverade lön sänkt ytterligare 20%. Nikos familj har aldrig smitit från skatt, de äger heller ingen mark i någon by som de kan sälja. Med den nya skatten, som innebär att varje familj, årligen utöver vanlig skatt måste betala allt från 5-20 euro per varje kvadratmeter av lägenheten, vet familjen inte längre vad de ska ta sig till. Hur ska de kunna leva?

Giorgos, med färdig lärarutbildning blev innan sitt studerande lovad 800 euro som ingångslön. Idag, redo att ta sig an arbetsmarknaden är det anställningsstopp i den offentliga sektorn och lyckas han få en anställning om några år får han nöja sig med 500 euro. Efter tio år inom yrket kommer lönen att gå upp till 700. 500 euro för att studera på universitet i 4 år. Då ska också tilläggas att priserna i landet ligger på samma nivå som Sveriges.

Giorgos var också fotbollsspelare på professionell nivå, med en dröm att nå storlagen i division 1. Han tröttnade dock till slut på att varje år ge minst 12% till ägaren av fotbollsklubben, 10% till olika managers och sedan dessutom förlora minst 4-5 månadslöner. Idag funderar han på att gå ytterligare en utbildning för att bli antingen kustbevakare eller polis. Inte för att han vill, men där finns det fortfarande jobb. Som polis är ingångslönen fjuttiga 700 euro.

Både Nikos och Giorgos sitter med tankar att flytta till Australien som skriker efter arbetskraft och välkomnar unga arbetssugna greker med öppna armar. Killarna säger skämtsamt att i dagens Grekland behöver man gå igenom tre steg. Gå klart gymnasiet, skaffa en universitetsutbildning och införskaffa sig ett pass.

Det här är det riktiga Grekland. Grekland bakom siffror, beslut, protester. Där unga människor är oskyldiga i en ekonomisk kris, helt utblottade utan vare sig hopp eller framtid.

Mys i höstmörkret!

Nu diskuteras det hej vilt att införa en skatt för djurägare. Vanlig skatt, Välgörenhetsskatt, fastighetsskatt och nu djurägarskatt?

De måste ju inse att detta endast kommer att resultera i att djurägare som inte har råd kommer att släppa ut sina hundar och katter på gatorna.

Kära politiker, kan vi inte börja med att titta till era löner först, ni kanske kan skatta en ordentlig förmögenhetsskatt, sen kanske ni kan börja med att knacka dörr i de norra förorterna och beslagta alla de svarta pengar som ligger gömda på olika bankkonton i Schweiz istället för att gå på många i arbetarklassen ytterligare, som för övrigt redan ligger ned av alla slag.

Skärpning!

Skulle ner och hämta massa glasspaket av en snäll moster (dock inte min) som skulle lämna av allt med bil, men det var helt omöjligt. Det är söndag och utanför min port står en massa polismän med sina sköldar för att vakta.

Jag glömmer ofta bort att söndag är en helig dag för fotbollsfans. Idag är det Panionios-Olympiakos som spelar precis här utanför och det är helt kaosartat och avspärrat på hela gatan.

Jag skriver i takt till trummor, skrik och ramsor. Det enda som snurrar i huvudet och kommer att snurra de kommande 90 min är oh-oooh, ooh- ooooh, uuuooh- oooooouuuuh, uuuoohh oooooouuuh!

Fick inte till någon bra bild, men såhär står konstaplarna fint på rad här nedanför.

I dessa tider behöver Grekland fler av de två i förgrunden på denna bild, och färre av de tre som står bakom.

”Love is a temporary madness, it erupts like volcanoes and then subsides. And when it subsides, you have to make a decision. You have to work out whether your roots have so entwined together that it is inconceivable that you should ever part. Because this is what love is. Love is not breathlessness, it is not excitement, it is not the promulgation of promises of eternal passion, it is not the desire to mate every second minute of the day, it is not lying awake at night imagining that he is kissing every cranny of your body. No, don’t blush, I am telling you some truths. That is just being “in love”, which any fool can do. Love itself is what is left over when being in love has burned away, and this is both an art and a fortunate accident.”

-Doctor Iannis via Louis de Bernieres, Captain Corelli’s Mandolin-

Ett långt uppehåll. Haft finbesök av mamma i veckan. Hon skulle åkt hem redan i torsdags, men generalstrejken, där också Greklands flygledare strejkade gjorde att hon fick åka hem igår istället. God mat, shopping och uteserveringar blev det hela veckan, något jag verkligen behövde.

Atens gator har i över två veckors tid blivit en soptipp. Sophämtare som vägrat ge sig i sin strejk har resulterat i berg av sopor som både luktar förjävligt, men också lockar till sig fåglar och råttor. Sett flera inslag på nyheterna om människor som inte ens kommit fram till sina portar på grund av att det ligger sopor i vägen.  ” Jag bryr mig inte om vem som har rätt eller fel eller vem som är mest envis i den här historien. Någon måste komma och köra bort det här skräpet. Vi kan inte andas in det här mer” beklagar sig en man och pekar på det stora berget av matrester och kartonger utanför byggnaden där han bor. Inte blev det bättre när ett oväder drog in förra helgen och vattnet drog med sig massa sopor ut på gator och torg.

Imorse vaknade jag dock upp och såg att soporna på min gata var borta. Så kanske blir Aten helt fritt från sopor under helgen.

+ Bokat flygbiljett hem till Stockholm. 10 november bär det av. Precis i tid till kylan.

Vaknade till nyheten att en bomb avlöstes mitt i Glyfadas centrum runt fyra tiden imorse och förstörde massor av butiker. Någon timme senare kommer en annan nyhet om att Νίκος Γιγουρτάκης, son till ägaren av bland annat Romeo, bouzoukia och nattklubben W har dött i en hjärtattack. De som brukar fika på Rich , kan knappast ha missat honom, då han var en av deras flitigaste kunder.

Bild från www.newsit.gr

En bra nyhet däremot, är att de fem män, (pojkar) som gjort massvis med inbrott i flera olika områden i Aten nu är satta bakom galler. En mycket obehaglig historia.

Förkyld. Dunderförkyld. Vilken tur att himlen gråter.

Hur mycket dåliga nyheter orkar en människa ta in? Greker vet. Varje dag är det nya uttalanden, nya skatter, nya mätningar och nya utmaningar. Många jag känner orkar inte ens läsa eller titta på nyheterna längre, för varje dag sjunker hoppet lite mer.

Jag försöker hålla mig borta från att läsa om politiska debatter, trojkas möten med regeringen och deras uppmaningar till folket. Men på ett eller annat sätt så sitter jag här, och vet allt det senaste ändå. Går jag ut hör jag samtal om krisen på tunnelbanan, sitter jag hemma får jag telefonsamtal. Det är som att hela Grekland stannat upp.

Vi måste fortsätta leva som vanligt, våga tro på förändring, inte diskutera om det vore bäst att flytta till Sverige eller Australien i några år, under varje kaffestund vi tar.Vi blir sjuka av att gå oroade varje dag, inte veta vad framtiden har att ge oss. Jag har trott att jag kunnat förbli opåverkad, att jag kan stänga ute de mörka moln som sprider sig på himlen. jag har misslyckats. Därför har jag bestämt mig för att sluta tänka.

Satt och drack baileys hos min 86-åriga granne, då vi diskuterade livet, det förgångna, men också framtid. Hon har valt att stänga av helt och hållet och jag tror att det funkar.

I veckan var hon och tog sin dagliga simtur när hon simmade förbi två äldre damer som nästan skrek ut sin ilska och frustration. Om barnbarn med universitetsbetyg men utan någon chans till att komma in på arbetsmarknaden, höjda skatter, sänkta pensioner. Min granne lade sig i konversationen och bad dem att inte prata så högt, alla vill inte bli påminda så fort de går utanför dörren om allt som Grekland går igenom just nu. Hon föreslog istället att de båda kvinnorna skulle njuta av den vackra dagen, av deras simtur, att de har sin hälsa vid sådan hög ålder, att uppskatta allt som livet faktiskt ger oss varje dag. De häpnade och simmade en bit längre bort där de kunde fortsätta beklaga sig utan att bli avbrutna av en optimist.

Ibland är det lättare att beklaga sig, än att kämpa. Att skylla ifrån sig istället för att ta ansvar. Ibland krävs det också en 86-årig kvinnas insikt och optimism för att inse att det är dags att leva för dagen. Den kommer ju trots allt, aldrig igen.

Leva livet på en beachbar.