“ I just have to cross the sea that has escaped into the world before the sun rises,” skriver jag samtidigt som tåget ökar farten och korsar bron som leder från fastlandet till ön som Seouls flygplats ligger på. Den nakna sjöbotten, blottad av ebben ser ut ett månlandskap. Öarna som har gått på grund har absorberat morgonhimlens djupblåa färg.

Jag har lyssnat på den där låten hela natten, World Life Tour som min vän Jens Duvsjö, eller Duvchi, har skrivit. Det är något med orden och ljudbilden som når mej rakt under huden. Vid någon tidpunkt i natt visste jag bara att jag var tvungen att åka. Och här är jag nu, korsar ett hav som inte riktigt är där.

Jag har alltid varit så här. Bara rest mej up och gått för att mina fötter har sagt att jag ska göra det. Att byta platser i världen är inget val, det är som att andas för mej, jag känner det i kroppen innan, precis som jag känner en ny årstid komma. Och så en dag vet jag bara att det är dags, och då reser jag på mej och går. Jag byer städer, länder och kontinenter med något som liknar ljusets hastighet jämfört med tiden det tar för de flesta människor att ens bestämma att de ska byta lägenhet.

När jag anländer till flygplatsen är det två timmar kvar. Två timmar tills någon landar som jag bara måste prata med utan att riktigt veta varför. Det bara var något i den där låten, World Life Tour, som gjorde att jag var tvungen att åka. Jag sätter mej ner på en bänk i närheten av ankomsterna. En ständig ström av människor rullandes på deras resväskor kommer ur gaten. En del är trötta, andra letar efter någon, andra ser nyfikna ut. Jag skrivet ett meddelande till Jens och berättar hur mycket hans låt betyder för mej. Han svarar på en gång och frågar om jag kommer hem snart. Han rättar sej själv snabbt, säger att jag kanske inte har något som är ett hem i den meningen och lägger till: “Du är verkligen på en livsturné.”

Klockan är 8 på morgonen när han kommer ut genom gaten. Ingen av oss har sovit. Jag kan inte förklara varför jag är där, det enda jag kan säga att jag var tvungen att göra det. Istället försöker jag förklara det här med hur jag bara måste göra saker, att jag bara följer mina fötter, men mitt i blir jag avbruten. “It’s your speed,” säger han. Och plötsligt går allt ihop. Jag behöver inte förstå eller kunna förklara saker precis när det händer. För jag är på min alldeles egna whole life tour, och jag gör det i min egna hastighet, my own speed of light.

Sol och svettigt i Seoul idag. Den där mellantemperaturen där det är bara är varmt och skönt existerar aldrig här. Ena dagen fryser man, nästa dag är det superhett.

Lördag morgon och jag är uppe klockan fyra igen. Folk jag möter på gatorna vinglar och kan inte fokusera blicken. Några timmar senare är jag klädd som en kontors tjej. Skjortan i koreansk stolek är alldeles för tajt. Jag pratar på med de andra skådespelarna runt det fejkade mötesbordet medan kameran sätts på plats en bit bort. Snart är huvudrollsinnehavaren på plats också. Jag bugar lätt och säger tyst hälsningsfrasen “anyeonghasaeyo.” Han ler stort och räcker fram handen. Daniel säger han att han heter på felfri amerikanska. Vi börjar filma, leker lekar för att få tiden att gå. Daniel bor i LA och är bara i Seoul när han har jobb här säger han. Han gillar mest att fiska med sin pappa när han är där hemma.

På eftermiddagen förklarar någon att han heter Daniel Henney och har varit med i någon film. På kvällen skickar jag ett meddelande till min vän Jeemi som svarar med “omg omg omg omg omg omg omg omg omg .“ Två sekunder senare kommer “he is my dream man.” Sen förklarar hon att han är superkänd.

Söndag morgon. Vi filmar igen. Ett till fejkat kontor. Mat i plastlådor och sovande i nåt hörn på en heltäckningsmatta i väntetiden. Daniel och jag pratar om det fina vädret där utan för. En dag som den här skulle man verkligen fiska.

Jeemi skickar meddelande igen och frågar om jag är med Daniel Henney. Hon säger att hon är så avundsjuk att hon inte vet vad hon ska ta sej till. Jag tänker mest på vad skönt det skulle bli om vi kunde få sluta tidigt så jag kunde få en eftermiddag i solen.

Måndag morgon, i en taxi påväg till ett möte tittar jag upp på en stor reklam bildskärm vid en korsning i Gangnam. Ännu en flashig reklam helt i koreansk stil. Men. Jag känner igen killen där på skärmen. Det är Daniel. Som nu förhoppningsvis är på ett plan till LA för att fiska med sin pappa.

Sen jag först kom till Seoul har jag älskat att springa över broarna. Speciellt i solnedgången då det tunga grå Seoul liksom släpper taget åt färg och ljus.

Seoul är vackrast om nätterna. Om jag ska vara ärlig är det inte fint på dagarna alls. Men nätterna. Nätterna.

Hittade ett moln som gått vilse mellan skyskraporna vid Gangnam station.

Mamma har inte sagt något på hela tiden. När vänner har hört av sej från Europa och undrat om vi är okej här, om det är farligt att vara i Seoul, har mamma bara, helt utan kommentar, fotat av nyhetsartiklarna i tidningarna och skickat till mej. Och tillbaka har jag skickat bilder från livet i Seoul, också de helt utan kommentar.

Vi hittade det här sättet att kommunicera för länge sedan. När jag först flyttade till Seoul för fyra år sedan var det första som hände var att en Sydkoreansk kvinna sköts på ett turistort i Nordkorea. Ungefär samtidigt var det uppror på gatorna i Seoul. Människor demonstrerade mot den nyvalda presidenten, det var ute varje natt, vakade i centrala Seoul stillsamt med ljus i händerna. Regeringen svarade tusentals kravalpoliser, en mur av containrar och vattenkanoner. Även fast människor skadades på gatorna i Seoul varje natt under tre månader var det bara incidenten i Nordkorea som nämndes i Sverige. Mamma förstod väldigt snabbt vad mediebilden av Korea handlar om.

Mamma kommenterade den så kallade Koreakrisen för första gången idag. En liten enkel mening. ”Det står inget om Nordkorea idag.” Och så skickade hon en bild på sjön som isen precis försvunnit från.

Addicted since 2009. #bridgeobsession

Natt. Seoul.