dansteatern 두리춤터, durichumto, har funnits sedan xxx och gick i oktober 2010 ihop med den multidiciplinaära scenkonst produktionsbolaget Foyer. sedan i somras har byggnaden genomgått en renovering, och det som förut var en blackbox theatre med ett litet café på ovanvåningen har nu blivit en teater i två våningar med minst tre föreställningar i veckan. 

sedan då, i oktober 2010, har Foyer varit min arbetsplats, men också en av mina favoritplatser i seoul. det är något som händer när jag stiger i lokalerna. något förändrats och det känns som vad som helst är möjligt.

tillbaka till Seoul efter tre veckor i Sverige. en promenad runt kvarteret visar det som alltid händer när man varit borta ett tag från Seoul: föränding. fyra nya caféer, ett par nya klädbutiker, två nya restauranter, tre nya höghus. och området vi flyttade ifrån i november är nu utjämnat med marken.

jag slutade skriva min blogg för ett år sedan. kanske var det för att jag längtade bort från seoul. tänkte vidare så mycket att jag inte kunde vara riktigt här. men under det sista året har jag varit mer här än någonsin förrut och det är dags att börja skriva igen. om seoul. precis som jag lever det.

I Seoul går man inte hungrig länge. Det går att få mat levererad överallt, till och med till flodkanten. Det är då inte endast pizza det handlar om, utan allt från friterad kyckling till hela menyer med ris, soppa och sidorätter. Och oroa dej inte för att fixa telefonnummer i förväg. Menyerna går att hitta uppklistrade lite var stans, utslängda på marken eller helt enkelt målade på en betongpelare.

Jag vet inte riktigt hur det gick till måste jag erkänna. Genom lite kontakter och gentjänster hit och dit hade vi plötsligt 6 biljetter till Hyundai Oil sponsrade Dream Concert 2011,  20 K-pop stjärnor på Seouls World Cup Stadium, typ 30 000 konstant skrikande fans, och så vi. Och ungefär så förvirrad kände jag mej. För att lägga till lite i absurditeten så dansade Dancing On Our Own-tjejerna, Elin och Johanna,  tillsammans med 27 andra utlänningar k-popcovers i introt till hela kvällen.

Precis efter jag postade mitt sista inlägg kom Kanghee hem och berättade att en av ens kompisar hade gjort en utställning om precis den platsen jag fotat. Området ligger runt 애오개역, Aeogae, och när området skulle rivas gick inte alla boende med på det, så för att få dem att flytta revs helt enkelt alla hus runt omkring. De som inte ville flytta fick på kvar mitt bland resterna av de rivna husen.

Se Blakey Bears foton 쓰레기산, skräpberget på hans hemsida.

Du är en riktigt Seoul-bo när du upptäcker att den där mysiga lilla restaurangen som drevs av den gamla gumman och farbror med krokiga ryggar nu har ersätts med något som mer liknar ett stort grustag. Allt omgivet av stora stängsel med grindar som stora dumpers kör in och ut genom. Och. Du inte blir förvånad, utan rycker lite vant på axlarna och går vidare.

Info för de som ännu inte är Seoul-bor: I Seoul rivs i princip alla gamla områden för att ge plats till höghus. I tidningar och på affischer skyltas det med stolthet över nybyggnationerna. När ett gammalt område ska rivas får husägarna ett plåster-på-såren-bidrag. För en del är detta ett sätt att tjäna pengar, och försöker också påskynda rivningen. Samtidigt är det många som protesterar. När de gamla områden rivs, rivs inte bara en del av kulturarvet, utan också gamla människors enda livlina. De nybyggda höghusen är dyra att bo i, och de gamla som inte hunnit med i den snabba ekonomiska utvecklingen bor i de gamla områden och livnär sej där med att driva små restauranger, affärer eller samla sopor.  Det också visa sej byggnads-boomen håller på att gå under. I förorterna står nybyggda lägenhetskomplex tomma, och flera av de största byggnadsbolagen har gått i konkurs.

Jag visste inte att Seoul har en svensk stavning: Söul. Helt plötsligt dök den bara upp på min väderleksrapport när jag bytte språkinställning till svenska.
Efter lite hård research på wikipedia har jag nu lärt mej att Söul är en alternativ stavning. Och faktiskt är den ganska bra. Den försvenskade stavningen ligger närmare det koreanska uttalet. Testa själv! Seoul. Söul. Seoul. Söul.

Visst. Luften i Seoul är tung att andas vissa dagar. Det är överbefolkat. Trafiken är fruktansvärd. Men. Här finns berg. Överallt finns berg, små berg, stora berg. Och det finns platser dit ingen går, där man kan sitta på en sten i en bäck och bara lyssna på vinden i träden en hel dag.

Mitt favorit ställe är 백사실계곡, Beaksasil valley. Dit kommer man genom att ta buss # 7211, 7022 eller 1020 till 부암동, Buam-dong, från Gyeongbokgung Station på linje 3, utgång 3. I Buam-dong finns skyltar mot Baeksasil.

karta

Julia är cool. Hon är alltid pigg och glad, även fast hon verkar vara vaken dygnet runt. Hon jobbar som reporter på engelskspråkiga Arirang och är redaktör för snygga magasinet Seoulist.

Matbloggen Seoul Eats har släppt en iphone app för koreansk mat. Det går att leta sej fram till något bra att äta genom vad man är sugen på. Dessutom finns det hjälpfulla koreanska fraser. Med tanke på att det finns wifi överallt i Seoul, är det den här appen alla besökare ska ha på sina iphones när jag skickar ut dem själva i Seoul.

När sanden blåser in över Seoul från Kina blir det liksom trögt att andas. Jag får ont i ögonen också. De sista två dagarna har twitter överfyllts med kommentarer om den 황사, den gula sanden, som den påhälsningen av Kinas öken kallas. Den kommer varje vår, och medan människorna tar på sej mask har allt täcks av ett gult dam.

Väderleksrapporterna har speciella avdelningar som visar sandhalterna i luften timme för timme. Och twitter är överfullt om meningar som uppmanar till försiktighet.

Jag lanserar här med den nya serien ”hur man blir Seoulite.” Innehållande saker man måste kunna för att bli en riktig Seoul-bo.

Del 1: bilköer, trafikstockning.
När jag först började lära mej koreanska var en av det första fraserna hur man ursäktar att man är sen på grund av trafiken. Extremt nödvändigt insåg jag snabbt. Det är alltid igenkorkad och en helgtur ut på landet förvandlas lätt till en helg i bilköer.

Sen finns det såklart lösningar.

• ta tunnelbanan (sardin-varning i rusningatrafik)

• åka extremt tidigt till jobbet

• för de som inte har vanligt jobb: gör som min vän Jiyeo och gå bara ut efter klockan 11 på kvällen

• se på tv via din gps i bilen

• se på det som en tålamodsprövning

Saker att handla i big pack i Seoul: ris,rostat saltat sjögräs och starka snabbnudlar.

Under bron Sogangdaegyo ligger många skjul. En del är bostäder, en del är små verkstäder, en del är arbetsplats för alla de gamla människorna i Seoul som jobbar med att samla in kartong, plast, metal och allt annat som går att återvinna och få en slant för.

Men så finns det också restauranger. Vårt favoritställe säljer ostron, och här helt inrett i bambu.

För ca 150 kronor får man en måltid som kan delas av många. Ostronen kommer på ett vattenband och äts med hjälp av tygvante (för att inte bränna sej), kniv (för att bända upp dem) och pinnar (för att få loss ostronet ur skalet). Sedan doppas de i stark röd sås och äts med kimchi och böngroddar inlagda i sesamolja som tilltugg. De urätna skalen kastas i en hink på golvet.

Vårt nyaste loppisfynd inför sommaren: två stycken korgstolar som går att gunga lite att sitta i på altanen under magnolia träden.Upphämtade vid midnatt på gatan utanför vårt hus.

(Secondhand shopping i Seoul är lätt. Bara glid runt lite i bostadskvarteren på nätterna. Folk ställer ut det de inte vill ha för andra att ta med hem. Extremt enkelt och helt gratis.)

Idag var Tor och jag på besök i lilla tyskland, ett kvarter där i princip allt som är tyskt finns samlat. Stiftelser, ambassad, bageri och…  Först möte på HSS, där Tor och hans NOKO jeans hade idol-status. (HSS ligger för övrigt vägg i vägg med Rwandas ambassad.) Sedan över till bageriet Ach So inrett mycket tidsenligt. Där fick jag lära mej att ska man ha Vollkornbrot, som är det skystaste brödet jag har hittat i Seoul, så får man ta och hälsa på vid klockan 1-2 på eftermiddagen då det kommer ur ugnen eller ringa i förväg och reservera.

I Seoul springer inte folk så mycket. Däremot är de uppe och traskar i bergen mest hela tiden. Bakom Yonsei University ligger Ansan, ett litet lokalt berg, lagom för en eftermiddags bestigning innan middag. Många går med raska steg ikläda i perfekta hiking-kläder, och stannar till vid de olika utomhusgymmen för att träna lite extra. För de som inte jobbar är berg som Ansan ett perfekt ställe att hänga på. Äldre människor tar med sej picknick och filtar och hänger hela dagen.

Ris inlindat med kim och överraskning inuti. Min favorit är tornfisk och majonäs. Direkt från 7eleven för 6 kronor. Kan ätas vart som helst.

Lördag natt och vi är på väg hem, det är nästan morgon. Kanghee är hungrig och vi smiter in i på närmsta 7eleven. Han går direkt till den speciella hyllan med ramyeon. Utbudet är stort, men Kanghee har sin favorit och får snabbt med sej en förpackning av kryddiga snabbnudlar, betalar och går bort till bänken i hörnet av affären där det finns varmvattnet, öppnar förpackningen och fyller på. Han går sedan mot dörren, puttar upp den vant mot axeln och så går vi hem.

Det tar bara något minut från affären hem, men nudlarna är redan klara när i fått av oss skorna. Han börjar äta.

”Koreansk ramyeon är den bästa i världen,” säger han och börjar prata om hur bra de säljer utomlands. Att de är de mest eftertraktade.

Ramyeon passar alltid och till allt. Snabbnudlarna funkar lika bra som frukost, lunch, middag, nattamat, frukost eller som bakfyllemat.  De går att köpa överallt, och serveras också på snabbmat-ställen. På stormarknaderna finns långa, långa hyllrader reserverade för bara ramyeon, och på helgerna står alltid någonoch demonstrerar hur fantastisk den nyaste produkten är och, hälsosam.

Problemet är bara att priset har gått upp.

”Det brukade kosta 400-500 won,” (ca 3 kr) suckar Kanghee som precis har betalat 1000 won (ca 6 kr) för sin kryddstarka nattmåltid.