Martins mamma Doris ansiktsuttryck när bilen som ska ta mig och Martin till Yao Yans föräldrars lägenhet inte startar säger allt. Sakta begraver hon sitt ansikte i händerna där hon sitter på trottoarkanten bredvid blomsterbutiken vars personal precis färdigdekorerat bröllopskonvojens bilar.

Enligt kinesisk tradition ska Martin erövra sin blivande brud genom att muta sin väg in i hennes föräldrahem med hjälp av små röda kuvert med små summor pengar som heter hong bao. Funkar inte det och det behöver bli fysiskt har han sin best man (jag) och några till som backup.
Första försöket att komma iväg avbryts när det visar sig att Yao Yans sminkös är försenad. Doris är redan här ganska uppspelt – det är ändå inte var dag hennes son gifter sig i Kina – så när vi får klartecken från andra lägret hinner hon knappt pusta ut förrän hon inser att bilen inte ger ifrån sig ett enda ljud. Inne i bilen tittar jag och Martin på varandra och skrattar
medan ett ansikte göms i vitknogade händer på andra sidan rutan.
Till slut startar bilen, som av sig själv, och vi kommer iväg och den moderliga pusten bakom oss är stark nog att ge bilen en
extraskjuts ut i Shanghaitrafiken.

Mellan svensexan och bröllopet flyger jag, Cathrine och Klas till Chengdu. Senast vi var i Kina fick vi höra mycket om denna stad, som ligger i Sichuanprovinsen och bland turister är mest känd för sitt pandakonserveringsprojekt. Tolka det ordet hur ni vill, men det betyder inte att de äter pandor.

 

Min uppfattning om staden var att den låg nära bergen, bambuskogar och i allmänhet fager natur samt att staden i sig var lite
tillbakalutad, grön och allmänt lugn. Så är det inte.

Till att börja med har Chengdu 11 miljoner invånare. Bara där gick den förhoppningen åt helvete. Att dess trafik i avsaknad av underjordstransportation därtill är betydligt värre än Shanghais hjälper inte till. Luftföroreningarna ligger tunga över denna mardröm för trafikplanerare och solen är än mer sällsynt än i Shanghai.

 

Däremot har de lyckats göra innerstan grönare genom diverse takträdgårdar, något till exempel de flesta vandrarhem, inklusive vårt, lockar med.

 

Vi anländer vid lunchtid och tillbringar första dagen med att besöka det tempel som ligger mittemot vårt vandrarhem innan vi tar oss ner mot det stora centrala torget. I de flesta städer i världen verkar butiker av samma sort samlas på samma gata, så även här, så på vägen passerar vi kommersiellt tematiserade gator runt varje gathörn.

 

På en gata säljer de bara verktyg, lås och annat praktiskt (en butik heter oförklarligt nog Elephant Male och har ännu mer oförklarligt en bild på en bebis i blöjor med rumpan i vädret på sin skylt), på en annan är det sportutrustning som gäller, men den märkligaste gatan av alla är den som kantas av polis- och brandmannabutiker. Här kan du köpa din egen kravallutrustning,
polisbrickor, uniformer, hjälmar, väskor med polis- eller brandmannaemblem på eller välja mellan fyra, fem olika designer på saftblandarräcken för biltaket. När vi går in i en av dem får vi lite konstiga blickar som inte bara syftar på vår vita
hud, så vi inser snabbt att vi antagligen inte kommer få köpa något här även om vi ville.

 

På kvällen förlorar vi alla vår jakköttsoskuld när vi besöker en av många tibetanska restauranger i vårt område. Sichuan gränsar
nämligen till Tibet vilket gör att Chengdu har en stor tibetansk population och vårt vandrarhem visar sig ligga mitt i en tibetansk stadsdel. Ett kvarter in från den stora vägen vi bor vid kantas gatorna av butiker som säljer traditionella orangea och bruna tygstycken för kroppen och en herrans massa guldiga buddhor och tempel, väggbonader och annat symboliskt laddade attiraljer för allmän utsmyckning. Överallt ser vi människor iklädda dessa tygstycken som i mina ögon står ut från resten av befolkningen. Varken kineserna eller tibetanerna delar min uppfattning, så för att citera 2Pac, all eyez on me, återigen.

 

Första utflykten går till pandorna. Tyvärr grusas mina förhoppningar att se dessa djur i lite mer naturlig omgivning än ett nöjesfält i Hong Kong direkt. Här är det i och för sig ingen glasruta mellan mig och världens mest kända tycka-synd-om-djur, men de är ändå inhägnade. Det finns ett naturreservat ett par timmar bort där pandorna är lite mer frigående, men vi
har inte tid att åka dit. Överlag visar det sig att Chengdu är utgångspunkt för många flerdagarsturer, bland annat på hästrygg, till flods och till Tibet, men vår tid räcker inte till.

Istället blir det tre endagsturer och den första är ändå ok tills vi kommer till sista stoppet där babypandorna håller till. Här finns
möjlighet att låta sig fotograferas med dessa gullighetsexplosioner och plötsligt blir frekvensen av magväskor, ryggsäckar med vattenflaskbehållare, pandahattar, systemkameror och ååååh-ljud alldeles för hög. Medan vi jäktat genom de andra hållplatserna får våra guider för oss att det är här vi vill tillbringa mest tid, och att döma av de holländska männen med nyinköpta pandaöronvärmare och deras fnittrande och intensivt fotograferande flickvänner eller fruar är det nog det folk i allmänhet också vill.

Inte vi, och uttråkning faller över oss i takt med duggregnet.

 

Kvällen avslutas med ytterligare ett besök på en tibetansk restaurang och förlorad jaktungeoskuld. Smaskens.

Utflykt nummer två går till grannstaden Leshan, två timmar bort, och en 71 meter hög buddhastaty, den största stenuthuggna buddhan i världen. Den började byggas på 700-talet, är placerad där tre floder möts och har ett eget inbyggt dräneringssystem. Vår vertikala trappromenad i gassande sol ner till statyns fötter blir ovanligt utdragen när en hjälte med knäproblem
bestämmer sig för att göra samma vandring.

Väl nere vid fötterna blir strapatsen dock värd all möda. Det är en imponerande syn, ett fantasiskt verk på en spektakulär plats. Vi fortsätter vår vandring utmed floden bland felstavade skyltar, grottgravar, tempel och broar i klassisk kinesisk snirklig och helornamenterad stil innan vi åker tillbaka till Chengdu och en busstation från vilken taxichaufförerna vägrar köra. Stationen ligger längre från centrum än den vi åkte ifrån och den enda förklarliga anledningen till denna totalvägran, som vi märker inte bara gäller utlänningar utan även kineser, bör vara att de inte vill köra så långt. Samtidigt kan man tycka att en lång resa bör ge mer pengar, men så är det här med logik återigen ganska överflödigt i det här landet.

Något som bevisas än en gång när vi trots hjälp från en tillfälligt tolkande kinesiska med engelskkunskaper blir vallade fram och tillbaka mellan två olika buss 28 vars respektive chaufför inte verkar veta vart han ska köra. Till slut medger den ene att han ska köra åt vårt håll, fast han innan inte skulle det. Men nu ska han, hoppas vi, och vi hoppar på.

 

Sista utflykten innan återfärden till Shanghai blir till berget Qing Sheng och en promenad upp och ner för trappor tillsammans med ibland alldeles för många kineser och ackompanjerade av kinesisk harpmusik från högtalare i stenformade plasthöljen. Vi åker linbana halvvägs till toppen, beundrar utsikten från en nedlagd taoistisk restaurant och förundras över de med dryck, cement eller annat inte så smått och gott överbelamrade män som tar sig upp och ner för de tusentals trappstegen för leverans till de byggarbetsplatser vi går förbi under vår promenad. Knäna nästan viker sig under den tunga packningen och deras små vandringskäppar känns som ett magert stöd för deras krökta ryggar. Det skär i hjärtat och man vill gärna hjälpa till, men
det skulle antagligen deras stolthet inte tillåta. Om man ens kan göra sig förstådd. Man kan tycka att den linbana som är till för oss turister hade kunnat extraknäcka som byggmaterielstransportör, men så verkar fallet inte vara.

 

Lämmelkänslan blir till slut för påträngande och vi väljer en alternativ rutt ner för berget. Den är utmärkt på kartan, men vi är helt ensamma. Grymt skönt tills vi kommer till slutet och vi inser anledningen till att ingen går den här vägen. Efterhand har stigen blivit mer och mer eftersatt. Trappstegen är täckta av löv och jord och betydligt halare och plötsligt slutar vägen i ett tre meter högt stup med byggbråte nedanför. Inget läge för hopp med andra ord. Istället får vi på glashalt underlag kravla under en klippa och genom en stege som naglats fast över stigen. Det hela går ändå ganska smidigt och de tre kvinnorna som står vid det hus som ligger nedanför slänten och betraktar oss ser ut att få sig en spännande godnattsaga att berätta för barnen
vid läggdags.

 

Efter det här besöker vi ett irrigationsprojekt, en halvtimme bort i staden Dujiangyan, som byggdes år 256 före Kristus. Det blev
känt som ett av de tre ”stora hydrauliska ingenjörsprojekten under Qindynastin” och gick ut på att fördela vattnet mellan två olika grenar av Minfloden för att undvika årliga översvämningarna på platsen.

Det är i och för sig ett vackert område att besöka, men som historisk plats är den nog mer intressant för kineser, och kanske ingenjörer, än oss vanliga turister. Något en del kinesiska besökare verkar hålla med om då jag får – faktiskt för första gången på resan – posera för några som tar mod till sig att fråga om de får låta sig fotograferas med en västerländsk jätte.
Fram med pek- och långfinger formade till v-tecknet och så är man återigen förevigad och potentiell stjärna i ett kinesiskt bildspel en sen karaokekväll någonstans i Kina.

20 minuter senare händer samma sak igen en bit bort varpå fotografen från första sessionen dyker upp från ingenstans och samlar på sig några fler freakfoton till samlingen. Det är inte utan att man undrar varför Kina är det enda landet i världen jag besökt där folk beter sig på det här sättet.

 

På vägen tillbaka till bussen går vi genom en av de fantastisk trädgårdar som kantar området och fulfotandet fortsätter, denna gång av en dam som inte alls skäms och går upp snett framför mig samtidigt som jag står och fotar. Klas berättar senare att två andra damer som jobbar på stället lite senare går fram bakom min rygg och simulerar hårklippning, återigen när jag fotar, så jag märker ingenting.

 

Martins och Yao Yans bröllop börjar som förut nämnts med att jag och Martin tar oss från blomsteraffären till Yao Yans föräldrar i en blompimpad bil som känns som steget under en humvee. Martin sitter med en blombukett i näven samtidigt som Justin Bieber från bilstereon opassande nog förklarar att han vill träffa Miss Right, trots att han är typ tre år gammal.

Nedanför Yao Yans föräldrars våning väntar ett mindre pressuppbåd som kommer att följa oss under hela dagen och dokumentera allt som går att dokumentera. När vi kör in på gården smäller första omgången av öronbedövade fyrverkerier av medan nyfikna grannar storögt tittar på.

Utan att vänta på sitt crew sätter Martin av uppför trapporna med mig i hasorna för att undvika för mycket uppmärksamhet från grannarna. Han tar sig in till dörren in till Yao Yans rum och börjar försöka smöra sig in.

- Come on Yao Yan. Let me in so I can marry you. I’ve got beautiful flowers.

– She’s not ready, hörs det från andra sidan, vilket i efterhand faktiskt visar sig vara sant då sminkösen fortfarande håller på med de sista detaljerna.

– I don’t believe you. Come on, you know I love you, fortsätter han samtidigt som han skjuter in hong baos under dörren för att muta sig in.

Men Yao Yans följe ger sig inte och några av kineserna utanför säger till mig att halvt symboliskt, halvt på riktigt tackla dörren, så det gör jag samtidigt som Martin trycker på. Plötsligt öppnas en glipa och vi trycker till ännu mer, men de lyckas stänga dörren.

Såhär fortsätter det i nära tio minuter innan vi på tredje eller fjärde försöket lyckas tränga oss in. Där sitter en sagovacker Yao Yan på sängen och tvingar Martin att sjunga en sång, något han inte är beredd på.

– You are my sunshine, my only sunshine…., dyker snabbt upp i hjärnan och steg två är avklarat.

 

Enligt kinesisk tradition bjuder det blivande brudparet sedan brudens föräldrar på te varpå föräldrarna svarar med en stor hong bao följt av att brudparet, jag och Yao Yans hederstärna blir bjudna på en soppa med ”åtta delikata ingredienser”. Ett välkommet inslag då varken jag eller Martin käkat mat på ett bra tag, och namnet ljuger inte.

 

Eftersom Yao Yans föräldrar bor på femte våningen nöjer sig med Martin sedan med att bära henne nedför sista trappen och direkt in i bilen. Jag går före för att fullföra min uppgift som cigarettbjudare och hamnar mitt i beskjutningen när fyrverkeri nummer två går av. Det är så högt att det ringer i öronen. Gården fylls av rök och jag hinner bara med att bjuda en granne på cigg innan vi åker hem till Martin, denna gång med lika opassande Kate Perry sjungande om att se någons ”peacock” i stereon, för en liknande ceremoni, fast med Martins föräldrar i fokus och dumplings i mängder till lunch.

 

När vi kommer in på deras gård sätter fyrverkeriansvarige Klas av dagens tredje omgång och att döma av de i panik flyende
västerlänningarna är det inte mindre högt här.

Efter lunch åker vi till festlokalen, en restaurang med stor balkong där gästerna möts, äter kinesiska snacks blandat med spättekaka och dricker öl och läsk i väntan på den stora tillställningen. Vi som är inblandade i ceremonin gör ett genrep innan gästerna bjuds in i lokalen.

Min uppgift är till att börja med är att tillsammans med hederstärnan eskortera föräldrarna till scenen där vigseln sker. Efter det glider Martin in till tonerna av kinesisk kung fu-musik och gör en hälsande handgest som starkt påminner om den Kalle Anka gör de få gånger han vinner någonting. Det är bara det att han börjar för tidigt så en i personalen får hålla tillbaka honom. Han ställer sig vid en blomport halvvägs nedför gången där han väntar på Yao Yan, som presenteras av bröllopskonferencieren, en kvinna med vansinnigt högfrekvent röst som låter som en blandning av en frågesportsprogramledare och en förkunnare av hovnyheter i en kung fu-film.

Då Yao Yan har en slöja på sig som gör att hon inte ser något alls ledsagas hon nedför gången av sin hederstärna, stegar över en falsk eld och tar sig fram på två tomma rissäckar som jag metodiskt lägger framför henne tills hon når blomporten. Där köper Martin sin framtida fru genom att muta hederstärnan, vilket alltså gör Yao Yan till en tvättäkta köbefru.

Väl på scenen får Yao Yan och Martin bland annat svara på frågor, återigen bjuda sina föräldrar på te och i sin tur ta emot fler hong baos, klippa av lockar av respektive hårsvall som sedan knyts ihop och läggs i en påse och hålla tal. Konferencieren guidar dem och de gäster som kan kinesiska genom vigseln, kung fu style, till tonerna av kinesisk syntbaserad tv-spelsliknande musik som är i princip helt omöjlig att förklara närmare. När allt är klart vandrar de nedför gången medan jag och hederstärnan kastar blommor på publiken. Min tilltänkta roll som godisregnsansvarig uteblir alltså och läggs tydligen istället över på en lösskäggs- och hattbeklädd kines som i början av middagen studsar ut i salen till rytmerna av ett antal trumspelare.

 

Min andra roll som Martins drinkavlösare uteblir också när skålandet med de olika borden börjar direkt efter ceremonin istället för senare på kvällen, som tänkt från början. Under middagen fortsätter underhållningen med tävlingar och en avslutande lejondans innan festen fortsätter på en norskägd restaurant vars ägare Martin lärt känna under sin tid i Kinas största stad. Öppen bar till klockan ett följs av en taxifärd till en klubb vid namn Not Me som är så högljudd att det helt enkelt inte går att vara inomhus.

Här får vi bevittna lite västerländsk vidrighet när en av bröllopets gäster, en italienare som bär en klocka på var handled för att ha något att börja prata med tjejer om, fular sig med en av de prostituerade från baren bredvid. Som tur är drar vi ganska snart vidare mot en rombar innan det går för långt, en rombar som tyvärr är stängd, så efter ett par spett är i alla fall vår dag till ända.

 

Dagen efter är jag förvånansvärt pigg så jag och Cathrine tar oss till People’s Square där hundratals föräldrar till ännu icke bortgifta ungar annonserar ut sina ungar genom att sätt upp vita lappar med längd, vikt, ålder och inkomst, ibland med foto, ibland utan.

Rader av annonser kantar staket, buskar och trappor. Några föräldrar har tagit med sig små stolar att sitta på, te att dricka och här och var ser vi representanter ur en äldre generation diskutera icke närvarande medlemmar ur en yngre generations livsöden.

Det är en ganska makaber men ändå något oskyldig syn. Det är så det är helt enkelt. Vi fortsätter sedan till Lu Xun Park, en park dit många kineser tar sig på söndagar för att bland annat sjunga – i kör eller individuellt, spela musik, motionera, spela badminton, fiska, dansa eller spela kort.

I en del av parken ignorerar folk både ”No Fishing”- och ”No Swimming”-skylten samtidigt som en kör framför kommunistiska kampsånger i en annan del. På utomhusgymmet hänger en 80-årig man upp och ner i en ställning medan en medelålders man spelar badminton i kostymkläder bredvid. Parken har efter mina två besök blivit ett av mina absoluta favoritsmultronställen i
världen och tack vare Martin och Yao Yan gillar jag numera Shanghai starkt, trots alla avgaser, den ibland kvävande intensiteten och det faktum att även den här staden är en stadsplanerares mardröm. Småhusområden med trånga gränder i
gammal kinesisk stil trängs med höghus som byggs där det skapas plats vilket gör att det alltid finns höghus, vart du än åker och därmed ger känslan av en stad som aldrig tar slut. Många som rest hit rekommenderar en att bara stanna
två, tre dagar och med tanke på hur staden är uppbyggd förstår jag rådet. Men känner man någon här blir det helt annorlunda. Vi vet vart man ska gå, vilken mat som är bra och med lite tur kan vi till och med beställa själva, även om menyn är helt bildlös och på kinesiska.

 

Sista dagen åker vi tillbaka till både kläd- och antikmarknaden för en sista jakt på felstavade tröjor och småskröfs som vi kan
pruta ner från 550 till 50 yuan. Prutspelet är faktiskt ganska roligt när de börjar på sådana astronomiska summor.

– Ni svenskar betalar aldrig lika mycket som amerikaner, säger en försäljare på antikmarknaden besviket till mig efter att jag fått ner min grej från 380 till 110 yuan.

På kvällen äter vi Pekinganka på en restaurang som makabert nog har bilder av Knatte, Fnatte och Tjatte inetsade i golvet. Sedan återstår bara en flygresa hem till Malmö och en tillvaro utanför händelsernas centrum, utan uppmärksamhet, undrande blickar, frenetisk trafik och konstig mat. Vi får se hur länge det varar.

 

”Have you go fat or have you lost weight?”

– Yao Yans kompis visar prov på kinesisk uppriktighet när hon frågar varför jag lät sy upp en kostym i Kina istället för att ta med en egen.

 

 

 

 

När vi kommer till flygplatsen i Vientiane får vi reda på att flyget till Kunming är inställt, vilket följaktligen gör att vi inte kommer hinna med vårt flyg därifrån till Hangzhou. Eftersom det är söndag är dessutom China Eastern Airlines kontor stängt så vi får snällt vänta till eftermiddagen för att se om vi får plats på det senare planet. Eftersom jag i egenskap av
best man ska vara med på en genomgång av Martins och Yao Yans bröllop klockan tio dagen efter kan detta ställa till med en del problem.

Vi åker tillbaka till vårt vandrarhem, lämnar väskorna och beger oss till en marknad för att köpa t-shirtar. De senaste dagarnas regniga väder har gjort att vi inte haft tid att lämna in våra kläder till tvätt så att de kunnat torka i tid, så vi är inne på vårt sista ombyte.

Vid halv ett är vi ute på flygplatsen igen. Det är inga problem att få plats på eftermiddagsflyget, men hur det blir från Kunming kan de inte säga. Eftersom sista snabbtåget från Hangzhou till Shanghai går klockan nio hoppas vi på att kunna byta flyg och åka direkt till Shanghai, men det är inget vi kan göra något åt för tillfället.

Väl i Kunming löser sig allt snabbt och smidigt. China Easterns personal sätter oss utan extra omkostnad på ett flyg som ska landa i Shanghai vid tiotiden, så vi går ut och sätter oss på en trottoarkant utanför terminalen och tar en cigg.

Då börjar det.

Inom två minuter har jag två betraktare bara någon meter från mig, varav den ena är gränslöst fascinerad av min valda utformning av håret. Dreads är, som vi konstaterade vid vårt förra besök i landet, inte direkt vanligt bland kineser. Han vänder sig trekvarts mot mig, sätter händerna på respektive knä, målar upp ett gigantiskt leende och börjar stirra. När jag
efter någon minut vänder mig mot honom skrattar han högt, pekar menande mot mitt bakhuvud och slår sin kompis på axeln. Detta händer ett antal gånger innan han kallar till sig en ny polare som sätter sig på den avskiljande metern
mellan oss. Tio sekunder senare har jag kinesiska händer i håret. Ursprungsbetraktaren blir nog lite avundsjuk för när jag sedan ställer mig upp tar han först bästa chans att också han pillra loss, alltmedan de förbluffas av min mäktiga gestalt. Kines nummer två, som är ganska stor för att vara kines, målar upp en decimeter mellan fingrarna och skrattar. Så mycket längre är jag än honom, konstaterar han. Det är konstigt. Hur kan någon vara så stor och ha så underligt hår? Han kan inte vara härifrån. Man undrar vilka eldslukande ormbjörnar och flygande lejondrakar hans saga om den märkliga mannen från väst kommer att innehålla när han senare den kvällen stolt berättar för sin son om sina äventyr i landet där stålfåglarna landar på rullande fötter.

Allt verkar i alla fall ha löst sig. Tills vi kommer till Shanghai och det visar sig att Klas har bokat fel Blue Mountain-hotell till
söndagsnatten. Det finns tre av dem varar ett ligger i närheten av Martin och Yao Yans lägenhet. Där är vi inbokade från och med måndagen och där ska jag dagen efter hämtas upp av Martin, men det är inte det Klas har bokat.

Klockan tio på kvällen, i en 20-miljonersstad efter att tunnelbanan har slutat att gå är det inte vad man önskar sig, men det visar sig i slutändan inte vara hela världen.

När Martin hämtar mig på morgonen skickar vi samtidigt iväg Klas och all packning med en taxi till det ”riktiga” Blue Mountain där han ska vänta in Cathrine medan jag får reda på att jag ska flytta rissäckar som bruden ska gå på, placera ut en låtsaseld som hon ska hoppa över, bära en lampa och framförallt stå för det viktiga godisregnet efter ceremonin som föregår brudparet när de går ut.

Senare på festen ska jag dela ut cigg till gästerna och agera avlösningsdrickare när Martin och Yao Yan går omkring och skålar med alla bord. När han känner att han fått för mycket är det alltså min uppgift som best man att dricka åt honom. It’s a dirty job, but someone’s gotta do it.

När vi kommer till vandrarhemmet har Cathrine fortfarande inte anlänt, trots att hon borde ha gjort det två timmar tidigare. Det visar sig att hon glömt skriva ut vägbeskrivningen och därför, eftersom kineser inte kan engelska adresser eller vet hur man läser en karta, irrat runt och suttit på café i två timmar tills hon till slut fick tag i internet och via Skype kunnat ringa Martins mobil.

I mitt sinne borde alla kläder jag använder regelbundet passa. Så snabbt går man liksom inte upp i vikt. Men när regelbundet innebär vartannat år kan det ställa till med problem. Med andra ord upptäckte jag dagen
innan avfärd att jag hade jag lite svårt att komma i mina kostymbyxor, så enda lösningen blir att sy upp en kostym i Kina.

Efter en jakt på felstavade t-shirtar bland påträngande försäljare på den så kallade fejkmarknaden där vi bland annat hittar en tröja med ett tryck från en svensk konsertplansch med band som [ingenting] och The Radio Dept åker vi till tygmarknaden.

Nu låter det kanske inte som världens pärs att sy upp en kostym, men när man ombeds välja mellan svart och svart, runt och runt, tunt och marginellt tunnare till något jag till en början inte ens själv vill ha, och sedan får bannor för att jag inte har en åsikt hamnar inte humöret på topp.

– Det är extra roligt eftersom det syns så tydligt hur obekväm du är, säger Martin (den jäveln) och skrattar när försäljerskorna försöker dra på mig på tok för små exempelkavajer.

Till slut får vi ihop en svid som de som ser skillnad på svart och svart säger ser bra ut. Det tar en halvtimme och kalaset går på 800 kronor inklusive skjorta, så det får väl vara ok ändå. Den lär väl om inte annat komma väl till pass om ytterligare två år när det är dags att använda den igen. Om nu byxorna passar då det vill säga.

Efter det här hämtar vi upp Yao Yan på hennes jobb i en franskägd designbutik och drar för att äta seczhuankäk, som kan vara något av det godaste som finns att äta med två pinnar.

Uppmärksamheten kring min person och frisyr fortsätter som väntat under hela resan. Jag kan ha förträngt hur sjukt det var förra gången, men det känns värre denna gång. Vart än jag går stannar folk upp, rycker till, gapar, pekar och kallar på kompisar. Människor verkar skapa nya livslånga bekantskaper när de samlas kring den konstiga stornäsan och hans oxpiska till frisyr, en gemensam upplevelse de senare kan samlas kring och diskutera vid middagsbord eller i tehus.

Kinesernas burdusa och påträngande sätt kan vara påfrestande, men är framförallt ganska roligt. Då det oftast handlar om ärlig nyfikenhet är det lätt att bjuda på sig själv, men skulle jag någon gång flytta hit lär frisyren ryka all världens väg. Två veckor eller en månad är ok, men längre än så lär bli jobbigt.

Det mindre charmiga med kinesernas brist på västerländskt vett och etikett är den harkel- och spottsymfoni som obligatoriskt ackompanjerar en resa till landet i Öster. Tillsammans med distad kinespop från sprängda högtalare, rapande taxichaufförer, smaskande restauranggäster och bussgrannar, och ett överambitiöst missbruk av tutor i trafiken skapar den ett kakofoniskt soundtrack till ett väldigt intensivt, stirrigt och ständigt överraskande land.
Man vet aldrig vad som ska hända när man reser i Kina, och det är väl lite det man är ute efter.

Den hittills värsta harklaren är den busschaufför som kör oss till kanalstaden Xitang utanför Shanghai. Eftersom Cathrine lätt blir åksjuk sitter vi precis bakom chaffisen och under två timmars färd drar han iväg närmare 30 högljudda loskor genom sidofönstret. Det är så man undrar om han har någon saliv eller flimmerhår kvar när vi kommer fram.

Trafiken i Kina är ett praktexempel på organiserat kaos. Svängande bilar snirklar sig in mellan fotgängare på övergångsställe, filbytande bilar smyger sig in tills de bakom får bromsa in, tvåhjulingar kör där det finns plats, trafik från tvärgator kör även de smygtaktiken tills de kommit in i sin fil och vänstersvängar behöver nödvändigtvis inte låta vänta på
sig. Om det inte finns plats i de filer som faktiskt går åt rätt håll går det ju alltid att nyttja motgående fil för en ”smidig” förflyttning.

Vår busschaufför är inget undantag. När två mindre lastbilar inte kör snabbt nog på motorvägen smyger han helt sonika upp och försöker klämma sig in mellan de båda, vilket skrämmande nog till slut funkar. Det här med att bara köra i en fil åt gången är inte stort i Kina. Han bränner också rätt genom ett rödljus i en korsning där en polisbil står tillfälligt parkerad.
Nu åker han dit, tänker nog både han och jag, men polisen följer bara bussen med en lätt efterbliven blick som indikerar att han inte tänker göra ett skit åt saken.

Xitang ser till en början ut som vilken kinesisk stad som helst, med industrier, stora, breda vägar och höghus varvat med nedgångna låghusområden fyllda med småkommers, men den gamla delen av staden är en av många kinesiska som ligger utanför Shanghai. Ett antal vattendrag skapar ett gemytligt område med små broar som kopplar ihop gränderna i de trånga kvarteren. Det är ett välkommet lugn jämfört med Shanghais höga puls, framförallt för Klas, som på grund av våra rums fönsterlöshet inte kunnat sova ordentligt på ett par nätter. Så han bestämmer sig för att tillbringa natten där.

Jag och Cathrine känner däremot för att komma tillbaka så efter att vi promenerat runt ett tag och Klas gått kollat in ett par hotell – varav ett spelar dansk hip hop i foajén – går vi tillbaka till busstationen för att kolla när sista bussen tillbaka avgår. Vid biljettluckan hänger ett gäng män som nästan får västerländska ögon när jag glider in. Eftersom Cathrine ser dreglet i deras mungipor drar hon mig i håret, som för att visa att det är ok för dem att göra samma sak. Två, tre stycken av dem tar chansen och sen är det bara att hoppas att jag inte blir några dreads fattigare. Deras leenden går från öra till öra och det tjattras värre än i apburen på Kolmården.

Vi går tillbaka till Gamla Stan och käkar en sen lunch innan vi sätter oss på ett café och tar en öl. Med falskklingande karaokesång på alldeles för hög volym från en närliggande restaurant njuter vi av att se dagen försvinna och en sällsynt blå himmel tonas ner.

I Shanghai möter vi upp med Martin och hans gamla handledare och avslutar kvällen med de bästa lammspetten jag  någonsin ätit. Mumsfilijävlar va goda de är, säger jag bara.

 

På ett litet berg i utkanten av Shanghai med utsikt över stadens yttre delar ligger en katolsk kyrka och den blir vår sista dagsutflykt innan svensexan. Vi tar tunnelbanan till en av de sista stoppen på linje nio. På vägen passerar vi gigantiska byggarbetsplatser där ett 50-tal identiska 20-våningarshus står ihåliga och ännu obebodda, men snart klara för användning,
som det senaste musknappstrycket i Sim City.

Kyrkan utgör ett udda inslag i den annars kinesiska arkitekturen och estetiken. Den överlevde kulturrevolutionen sånär som på några skavanker som nu är fixade. Områdets sceniska karaktär gör att det är populärt för brudpar som tar före-bröllopet-foton. Vi ser fyra, fem blivande makar med tillhörande fotografteam gå upp och ner för stigarna utmed berget för att hitta
passande miljöer och jag kan inte låta bli att undra hur bra det är för brudens smink att vandra runt i brudklänning när gradtalet börjar närma sig 30?

När vi tagit oss ner står vi i en vägkorsning och funderar på vårt nästa drag när en tuk tuk-förare kommer fram. Vi bestämmer oss för att vi är klara och ber honom ta oss till tunnelbanan. Eftersom fordonet är voluminöst utmanat får jag och Klas tränga in oss bäst det går medan Cathrine sitter i mitt knä. 30 minuter senare är vi (framförallt jag) ganska mör och när vi är framme får han för sig att begära 100 yuan för en resa som innan kostade oss 20 yuan med taxi. Han får 50 yuan av en generös Cathrine som vill belöna hans kämpatakter. Hans motor är nog inte van vid tre stornäsor, så det blev en
del cyklande för honom i uppförsbackar.

 

På kvällen käkar vi på Martins favoritställe som fått namnet Square Bar eftersom man sitter på små plaststolar mitt på gatan vid ett litet torg. Vid trottoaren ryker det från grillen och gasolplattorna. Det slamras från köken inne i de små enplanshusen, på ett bord ligger färdigpiercade spett och runt borden ligger matrester, fimpar och använda servetter.

För två år sedan var vi där och åt kanske det godaste vi fick i oss på hela resan för ett mindre pris än de flesta ställen vi besökte. När vi nu kommer tillbaka känner ägaren sjukt nog igen oss. Martin, som inte varit där på ett år, belönas med en kram. Mig och Cathrine hälsar han på igenkännande innan han tittar mot Klas och säger till Martin: ”Han har jag inte
träffat förut, va?”

Kvällen avslutas på Hard Rock Bar där vi efter ett tag blir infiltrerade av två kineser utav den fullare sorten. Den ene är gaska lugn och försvinner efter ett tag, men den andre, en arkitekt, känner sig nödgad att runt 15 gånger berätta att Spanien är hans favoritland i Europa. Eftersom han inte är homosexuell gillar han först inte Barcelona. Istället är det Granada
som toppar listan. Nordeuropa gillar han, bland annat eftersom arkitekten Alvar Aalto kommer därifrån. Någon timme senare är Barcelona hans favoritstad och Nordeuropa ett skitställe eftersom det är så dyrt. Fast det är klart, Alvar
Aalto bor ändå där.

Jag försöker bjuda honom på cigg, men har förstås fel sort. Den billiga sorten. Double Happiness. Han fnyser, ger tillbaka ciggen, tar upp sitt paket och ger istället mig en.

Hans fylla avtar inte direkt och efter ett tag styrs samtalet in på politik. Han berättar, hela tiden på oerhört knagglig engelska, att han är muslim och medlem i partiet. Han tror det blir revolution inom en snar framtid och Spanien är hans favoritland i Europa. Han är inte heller Usama bin Ladens kusin, bara så vi vet.

När han plötsligt får för sig att jag är nordafrikan och att han därför inte gillar mitt utseende är det vår vink att bege oss hemåt. Dessutom blir Klas utseende plötsligt också ofördelaktigt av någon anledning.

 

Inför svensexan ska vi möta upp med Martins klasskamrater från ”kinesiska för invandrare” utanför hans lägenhet som ligger i ett område där inte många utlänningar rör sig, vilket förstås återigen innebär att jag blir dagens stora attraktion och det blir förstås stor uppståndelse när cirkusen kommer till stan.

Vägen från tunnelbanan går genom ett par mindre gator som inte bara kantas av affärer som säljer allt du kan tänka dig med fokus på verktyg och annat praktiskt, utan också av försäljare av mat och krimskrams som lägger ut sina varor på dukar på gatan. Resultatet blir en oerhört smal gatremsa som faktiskt går att förflytta sig på och den ska man dela med moppar,
cyklar och ibland någon bil som på sin höjd saktar ner när man möts. Det tutas, prutas, tjatas och i slutet av gatan höjs volymen ännu mer när ett par försäljare av musikdvd:er spelar upp en av sina produkter på en tv bak på
moppen. En av dem säljer tydligen musikvideor med strippande tjejer, såhär mitt på ljusa dan.

Vi sicksackar oss genom kaoset och de påträngande dofterna av matrester, skräp och ibland urin. Ovan oss lyser den bruna förmiddagssolen genom det gråa smogtäcket som nästan alltid överspänner stan och vi sätter oss utanför Martins hus för att vänta in de andra, kraftigt försenade svensexedeltagarna.  Under tiden upptäcker alltså lokalbefolkningen mig. När en medelålders man som faktiskt pratar engelska stannar till för att fråga var vi är ifrån och berätta hur dåligt Shanghai är passar andra lite blygare (om nu en kines kan vara det) människor på att stanna till. Plötsligt upptäcker han mitt hår.

– Aah, your hair. Tua or false?

– It’s true.

– Tu-a? Tu-a? No, it’s false. Tu-a? No, no no, säger han och cirkulerar runt mig samtidigt som han känner på lockarna. Detta gör i sin tur att fler vågar göra detsamma och processen pågår ett tag med samma frågor. Jag tror aldrig att han blir helt övertygad om äktheten.

– I never seen anything like it. Ha ha ha. Tu-a? No, no, no!

Det blir inte direkt mindre surr i kvarteret heller när Ed, en svart kille från England dyker upp.

 

Vi käkar lunch på en kvartersrestaurant innan vi tar båten ut till Chongming Island. Martin berättar uppspelt att någon bajsat i den vansinnigt smala pissoarrännan på den offentliga toaletten på andra sidan gatan.

När jag tvingas dit av min blåsa möts jag av en liten gubbe med kissfläckar utmed ena låret som ler stort när han ser mig torna upp mig utanför dörren. Inne på pissoaren vinglar en man bredvid mig. När han ser mig blir han så förvånad att han inte bara vrider på huvudet. Kroppen följer med och jag är bara glad att hans stråle inte är kraftigare för plötsligt kissar
han inte längre i rännan. När han smält min närvaro vänder han sig tillbaka men strålen hittar aldrig hem igen. Jag skyndar mig ut.

En tunnelbane- och en båtresa senare påbörjas svensexan på ett hotell i en ekoby på ön. Till tonerna av allt från diverse elektroniskt baserade låtar från Klas mobil till De Lyckliga Kompisarna, Mobbade Barn Med Automatvapen och Behemoth grillar vi spett och förtär en hel del öl till arla morgon.

Nu återstår bara ett bröllop innan Martin är halvkines på riktigt.

”Imagine getting yelled at by your future mother-in-law because you’re not spitting on the table.”

– Martin berättar om svårigheten att anpassa sig till kinesisk kutym under ett av sina första besök hemma hos Yao Yans föräldrar

 

 

 

 

 

Luang Prabang är nästintill motsatsen till Siem Reap. Så fort vi stiger av tuk tuken med den sura chauffören som kör oss till fel ställe efter att vi prutat ner priset från flygplatsen flyter vi med i stadens tempo och det känns ibland som att vi går omkring i ultrarapid. Vi flanerar, glider, lullar genom stadens gator och förutom några enstaka tuk tuk-förare och gatuhörnsförsäljare låter de flesta oss vara i fred.

Först dagen går åt att leta nytt och billigare vandrarhem än det vi bokat för natten, vilket vi ironiskt nog gör där den sure chauffören först släppte av oss. Klas däckar och jag käkar indiskt.

Om maten i Kambdoja ar en något sämre version av thailändsk mat, är laotisk faktiskt ett steg till ner på stegen. Det är fortfarande över medel och påminner en del om vietnamesisk mat, men efter Thailand känns det hela tiden som att det är något som saknas. Däremot är de bättre på västerländsk mat – här finns till och med ett svenskt bageri som även gör pizza
– och efter ett överflöd av risrätter är det faktiskt ganska gött att mumsa i sig en burgare eller ost- och skinkmacka. Eftersom fransmännens närvaro tog hit baguetten för länge sen går det förstås att diskutera huruvida den kan anses vara västerländskt eller om det nu är del av det traditionella laotiska köket. Vi anser trots allt att spaghetti och köttfärssås är svenskt.

Deras styrka ligger ändå i barbequen. Det tar ett par dagar innan vi hittar sidogatan med all gatumat, men när vi gör det och (jag) smakar deras revbensspett är allt förlåtet. Liksom i Kambodja kostar det runt fem kronor för ett rejält kyckling- eller fläskspett. Tillsammans med en lika svindyr fruktshake och jag är redo för sängen.

 

Vi bestämmer oss snabbt för att inte rusa oss igenom alla aktiviteter som erbjuds utan istället ta halvdagar och tillbringa resten i stan och på nattmarknaden som efter mörkrets infall tar up stora delar av huvudgatan med sina alltför små röda partytält. Men nackontet är värt det eftersom det finns så mycket roligt och billigt skit att köpa. Det gäller att hålla sig i tyglarna.

Första utflykten går i alla fall till ett vattenfall med badmöjligheter. Från det stora fallet och ned mot parkeringen bildas turkosa
pölar med forsande vatten och faktisk en och annan putsarfisk (som nu blivit samlingsnamnet för alla nafsande fiskar med försmak för de nedre extremiteterna). Tre bad och ett vidrigt buffelspett senare är vi tillbaka i Luang Prabang.

På kvällen försöker vi leta upp några barer, men inser snabbt att det inte är så lätt. Istället hamnar vi mitt i den sista dagen på
nyårsfirandet där folk samlas vid det stora templet och häller parfymerat vatten från en upphöjd avsats ner i slangar som leder till en buddhastaty där folksitter och ber. Vattnet sprutar upp kring statyn och rinner sedan ner i en annan slang som leder ut på platsen framför templet. Där samlar folk upp den urinliknande vätskan igen med petflaskor som de tagit med sig eller köpt från
försäljarna runt torget och går tillbaka till avsatskön.

De som inte är så intresserade av själva parfymvattenceremonin eller är färdiga roar sig med att kasta pil på ballonger eller andra Axels Tivoli-aktiga aktiviteter.

Efter det här hittar vi ett trevligt och ställe ägd av en ungerska, med gratis filmvisning (denna kväll Big Lebowski) och kitschiga
svartvita filmstjärnefoton på väggarna, men det stänger redan klockan tolv.

– Centrum är ett världsarv enligt Unesco, så här stänger allt tidigt. I princip det enda stället som har öppet efter midnatt är en
bowlinghall, berättar en engelsman på uteserveringen.

Det är lätt att förstå varför centrum är ett världsarv. Byggnaderna är väldigt vackra, de flesta är byggda i rustikt trä och hela
området går i samma stil. Det är däremot svårare av någon anledning att föreställa sig laotier bowla. Fråga mig inte varför.

Vi bestämmer oss för att vänta med denna redneckvarning till efterfest och lunkar istället hemåt för kvällen.

 

Shanghai närmar sig och vi inser att det kanske är dags att boka flyg. Vår plan är att flyga från Laos huvudstad Vientiane (vilket är den franska stavningen för Viang Chang) om en vecka. Tre timmar med en synnerligen slö uppkoppling och flygresor som försvinner när vi ska boka dem, bara för att återuppstå när man söker igen, skapar en del frustration, men efter mycket
svärande och viftande med armar i uppgivna gester lyckas vi boka ett flyg till Hangzhou, som ligger 45 minuter med ett ilsnabbt tåg från Shanghai, en dag tidigare än tänkt. Lite synd kan jag tycka eftersom jag kommit att gilla Luang Prabang och dess ultrarapidtempo så mycket att jag gärna hade tillbringat en dag till här.

Den utdragna flygbokningen försenade oss rejält denna dag så vi nöjer oss med en båttur på Mekongfloden där vi bland annat besöker ett tempel. På väg uppför den branta trappan som leder från floden hörs regelbundna slag från en gong och jag får en isande känsla av Apocalypse Now. Det är nästan så man kan höra The Doors i bakgrunden, this is the end, my only friend, the end.

Men istället för en svettig överste Kurtz och en halvt halshuggen buffel stöter vi på ett par unga buddhistmunkar som står och
skrattar och turas om att slå på den stora trumman. Strax efter vi kommer upp slutar de och sätter sig istället för att yoghurt ur sådana där små plastförpackningar man hittar på Ica som sitter ihop fyra och fyra. Jag förstår att även munkar måste äta, men lunchlådeyoughurt känns på något sätt inte riktigt värdigt i sammanhanget.

 

Rida elefant känns fantastiskt turistigt, men något som måste göras i Luand Prabang. De flesta kombinationsaktiviteter innehåller detta inslag och det verkar finnas hur många elefantläger som helst i området. Vi väljer tyvärr inte den bästa. En timmes färd innebär i och för sig 40 minuter i djungelmiljö, men halva tiden tillbringas stillastående medan elefantföraren
lallar runt och plockar oidentifierbara saker i gräset eller elefanten äter och då och då lyfter på snabeln och spottar svart elefantsalivsnor över den axel där jag sitter. De sista 20 minuterna går genom byn tillbaka till lägret. En liten besvikelse måste jag säga. Man ska tydligen välja de längre utflykterna.
I lägret träffar vi två tyskar som har valt en heldag och när vi träffar dem senare på kvällen berättar de att andra halvan var betydligt bättre, så tänk på det om ni drar till Luang Prabang.

Elefantritten följs av en båttur över floden till en grotta med en sjuhelvetes massa buddhor och ett stopp i en by där de tillverkar
laotisk whiskey. Vi testar vin och whiskey med död orm, vilket faktiskt är helt ok, innan vi återvänder till vår tillfälliga hemstad.

På kvällen går vi enligt tips till Utopia där vi möter upp med tyskarna, Viktor och Beatrix. När puben stänger åker vi tuk tuk till en annan pub innan vi till slut hamnar vid den berömda bowlinghallen. Nedför en slingrande grusväg, omgiven av djungelbuskage och mindre smickrande boningar, och plötsligt öppnar sig växtligheten och en relativt modern bowlinghall dyker upp. Lika många laotier som västerlänningar dricker öl, tjoar, tjimmar och gör high fives till klockan tre på morgonen och hela scenen känns hämtad ur en uppspeedad Bukowskiroman. Förutom rödvinet, överviktiga sexpartners och den totala misären då förstås.

 

Två dagar senare går bussen till Vang Vieang, som är mest känd för tubing, det vill säga fulla, glada, drogade backpackers som glider nedför floden på uppblåsta innerslangar från traktordäck och då och då bli indragna till de många pubar som ligger utmed vattnet.

Bussen meandrar på bergsvägar kantade av enradiga byar där husens trädgårdar antingen är ett stup eller en bergsvägg i ett Laos som inte verkar vilja sluta vara tungt djungelgrönt. På grund av den höga serpentinfaktorn är det omöjligt att läsa och fem timmars busstur blir snabbt till nästan åtta (värre tidsoptimister får man leta efter), bland annat på grund av
en lastbil som kört över stupet varpå en riktig old shool bägningsbil med stora tjocka träramar på flaket som stöd tar hjälp av träden på andra sidan vägen för att förankra den nästan totaldemolerade lastbilen.

 

Det är en fin gräns mellan backpacker och charterturist. Om man ränner runt på en bargata med en färgrann hinkdrink i näven, iförd flip flops, badbyxor eller baddräkt, ett linne med ortens namn på och har färgrester på kroppen från något diskoteks galna temakväll är du högst sannolikt en charterturist, även om du inte är på Ibiza.

Så är VangVieng.

 

 

Att varje guesthouse på huvudgatan i sin restaurangdel med liggande bord konstant visar samma Vänneravsnitt med härligt asiatengelska översättningar där Phoebe bland annat har döpts om till feebie med litet ”f”, minskar inte direkt vårt förstaintryck.

Under vår första utflykt, till en grotta och Blue Lagoon får jag dessutom det tvivelaktiga nöjet att höra en brittisk version av dessa backpackerförklädda charterturisterna försöka imponera på sin spanska mopeddejt genom att bland annat berätta om sina tatueringar medan jag försöker ligga och slappa i det blågröna vattnet.

– It’s a magnolia and the lines through it are like the lines on TV when you get a bad
reception. It, eh…it…

Snälla, snälla, säg inte “symbolizes”, tänker jag för mig själv medan jag försöker låta bli att
lyssna.

– It symbolizes…

Neeeeeej!

– …the organic and the non-organic in life, I guess. It’s a…

Och där lutar jag mig tillbaka och later vattenytan täcka mina öron och stänga ute resten av konversationen. Faller tjejer verkligen för sådant?

 

På kvällen äter vi grillad Fido, Rex, Lassie, eller vilket namn ni nu föredrar, och det är riktigt gott, inte så mycket på grund av köttet som tvärtom är segt med mycket fett och svål, utan på grund av den heta kryddningen och såsen. Efteråt är vi för trötta för att göra något annat än att släpa med oss datorn till en pub med wifi. Sakta men säkert fylls stället av folk som kommer tillbaka från tubingen och vi är snart omringade av fliflopslinnehinkdrinkarna som dansar till riktigt dålig pojkbandsradiolistpop.
Vi tittar skeptiskt på varandra och undrar vad vi egentligen gett oss in på. Kanske skulle vi åkt åt andra hållet? Vi går hemåt och överväger till och med att hoppa över både tubing och utgång dagen efter. Det här känns trots allt inte riktigt som vår grej, men det känns samtidigt dumt att missa.

Men vår mest backpackiga dag på hela resan börjar med ösregn och en försenad start på vår tilltänkta moppetur. Till slut kommer vi dock iväg och vår rutt går till ett vattenfall. En riktigt skön tur på landet och i djungeln där jag på grund av morgonens molnighet tyvärr glömmer att använda solskyddsfaktor och därför föräras med en gammal hederlig illröd brittbränna på underarmar och knän.

Runt ettiden är vi tillbaka och nästan omgående körs vi ut till startpunkten med var sin innerslang och en vattentät väska för pengar och kamera. En lustig brittisk dvärgversion av Stig-Helmer slår följe med oss och innan vi når bron över floden till den första puben på sträckan får vi en försmak på vad som komma skulle. På strandkanten möts vi av en galen liten asiat i galna solglasögon och en galen blond peruk som bjuder på galet gula whiskeyshots medan han galet studsar omkring på stenstranden och blir fotad av hinkdrinkare.

På andra sidan möts vi av två svenska bartendrar som berättar att ingen åker hela vägen ned till stan som vi trodde att man skulle göra. De flesta kommer inte ens mer än de första 100 meterna på floden, där de flesta partyställena ligger.

Vi tar en drink och tittar på killen i Spindelmannenutstyrsel och trefärgad clownperuk som i regnet dansar för sig
själv till den svinhöga partymusiken på trädäcket framför baren innan vi slänger oss på våra slangar och glider iväg.

Vi kommer bara 50 meter innan vi blir uppfiskade till nästa bar. Personalen på ställena utmed floden slänger ut en petflaska bunden i rep till förbipasserande, så det är bara att ta tag.

 

Efter 30 minuter har solen kommit fram och festen börjat på allvar. Jag står med min öl och tittar ut över den fantastiska naturen där den bruna floden på litet avstånd inramas av 90-gradiga trädbklädda bergsväggar,
palmer och bananplantor. Den ändå ganska bra technon som pumpar ut från högtalarna överröstar nästan mina egna tankar och ger hela situationen en mycket märklig twist. Med en tung rytmisk och regelbunden ljudmatta i bakgrunden tittar jag på folk som antingen sakta glider med strömmen på svartgula traktordäck eller flyger kors och tvärs ned i floden från linbanor
och vattenrutschkanor. Bakom mig hör jag röster från folk som pratar om sprit och vilken plats de besökte senast medan jag på andra sidan floden, strax bakom den första baren vi var på ser fyra, fem äldre kvinnor med hackor som går
omkring på sitt fält utanför sitt lilla hus och vårdar sina odlingar. Då och då stoppar de upp och tittar ut mot floden och jag kan inte annat än att undra vad de tänker, hur de ser på oss och hur mycket deras liv ändrades efter allt det här. Det känns inte som att det är en fråga om vem som var här först.

Tillsammans med alla Toyota Hilux som kör omkring i ett land med nästan lika många sovjetiska flaggor som laotiska är det här den tydligaste bilden av öst möter väst, en bild som på många sätt symboliserar hela landet.

Det är en underlig syn som man som västerlänning har förmånen att glömma bort. Efter några linbanehopp i vattnet glider vi vidare med brittiska Stig-Helmer till nästa bar och beställer vår första hinkdrink.

Plötsligt är vi en av dem. Och fan vad kul det är.

 

Efter det här stoppet avtar festen något. De pubar vi stannar till på längre ner är betydligt lugnare och vi försöker ta oss så långt
vi kan, men regn och för långa stopp har redan försenat oss en hel del. Depositionen på slangarna har vi redan bestämt oss för att skita i, bättre att ha roligt, men vi kommer ändå inte mer än en fjärdedel av vägen. Om jag gör det här igen blir det tidigare start och längre mellan stoppen. Jag hade velat göra lite mer flodglidande. Det är oerhört avslappnande.

Tillbaka i Vang Vieng igen gör vi misstaget att stanna till lite för länge på vandrarhemmet och efter det hämtar vi oss aldrig riktigt. Vi går ut och tar några öl och hamnar liksom alla andra till slut på den enda puben som är öppen efter midnatt, vilket tydligen verkar vara den tidsmässiga laotiska gränsen för drickande om man inte kringgår reglerna lite och ger Farbror Blå en liten slant.

Det är en musiklös bar på en ö i floden, men det enda som händer där är att vi stöter på ett amerikanskt mindervärdeskomplex med mustasch (historien visar att det brukar vara så) som stup i kvarten känner sig nödgad att påpeka hur stor jag är. Så vi
går hem och inväntar morgondagens bussfärd till Vientiane, som på grund av en ännu slingrigare väg i en ännu sämre buss än den vi åkte hit i gör de första två timmarna till en av de värsta bussturerna i mitt liv. Framförallt eftersom chauffören gillar att gasa på. Ett konstant molande illamående i magen gör att jag välkomnar vår paus efter hala vägen mer än vatten och luft. Efter det planar vägen ut och två timmar senare är vi i Vientiane där vi bara ska sova innan vi morgonen efter tar flyget till Kina.

Trodde vi.

(Obs! Cliffhanger)

 

 

”Some guys like banana hammocks. I play the tuba myself.”

– Den kvasiintellektuella britten vid The Blue Lagoon försöker ragga på sin spanska mopedkompis genom att berätta att han har en stor apparat, men i mina öron låter det mest som att han själv gillar stora apparater

 

 

Att åka från Thailand till Kambodja är lite som att åka från
Sverige till Danmark. Plötsligt blir ingenting riktigt som det har sagts att de
ska bli, men med lite organiserat kaos löser sig allt ändå.

Vi väljer, som i princip alla andra med samma destination i
sikte, att ta en buss till Siem Reap, där Sydostasiens mest kända tempel,
Angkor Wat, ligger och redan från början får man känslan att det är något som
inte kommer att stämma. Första sträckan till gränsen tar runt fyra timmar.
Efter det är det meningen att vi ska ta en ny buss när vi väl kommit in i
Kambodja. Det finns även en dyrare men snabbare möjlighet som inkluderar taxi
från gränsen, men vi väljer buss. Efter att promenerat förbi casinohotellen i
ingemanslandet mellan länderna, följt av den lilla nedgångna och vansinnigt
fuktvarma baracken med gråa väggar och en affisch som förklarar att de helst
ser att man inte utnyttjar kambodjanska barn sexuellt som är gränskontrollen
känns inte bussen längre som mycket av ett alternativ. Om man utgår från att
man kan lita på vår nya ledsagare, vilket man förstås inte kan, tar det bara
två timmar istället för fem att ta hans taxi för 500 baht per person (110
kronor). Dessutom ska bussen inte gå förrän om två timmar. Med fullständig
vetskap om att denna lögn känner vi ändå att en taxi hade varit gött, så vi får
ner det till 1000 baht för tre personer, jag, Klas och en spanjor vid namn
Juan. 75 kronor per person för två timmars taxi känns ändå överkomligt.

 

Taxin ska ta oss ända till vandrarhemmet, men istället stannar
föraren på någon sidogata och vi får ta en gratis tuk tuk sista biten.

– Var ska ni bo? frågar någon kille.

– Happy Guesthouse, svarar vi.

– Ååh, det är i utkanten av stan. Långt härifrån. Det finns
bättre närmare en gata som är som Khao San Road i Bangkok.

– Skulle inte tro det.

– Fast det finns faktiskt två Happy Guesthouse. Det andra
ligger närmare.

– Ok, ta oss dit.

Sagt och gjort. När vi väl dyker upp börjar ägaren direkt
jiddra om att köra oss till det andra, medan Juan, som inte bokat något, direkt
får ett rum.

– Har ni inget rum till oss här då? frågar jag.

– Jo, men jag får ringa det andra stället, säger han och tar
upp telefonen. Ni kan bo på det andra.

– Nä, det vill vi inte. Vi har bokat rum här.

– Ok, här är nyckeln.

Så vi hamnar nära Siem Reaps Khao San Road trots allt, något
vi inte ångrade, inte för att det är så mycket som gatan i Bangkok, bara att
det var närmare till allt.

 

Kambodja är betydligt billigare och fattigare än Thailand. Antalet
tiggare mångdubblas och är betydligt ihärdigare. De är framförallt barn och
människor som saknar ben eller någon arm och med tanke på landets blodiga och
invecklade historia under andra halvan av 1900-talet är det kanske inte så
konstigt, men det är ganska nedslående att beskåda. Kambodjanerna är också
betydligt kortare än thailändarna, något som jag själv gissar beror på mat- och
näringsbrist hos befolkningen under många år, som i Nordkorea. Killen som visar
vårt rum når mig till naveln och det är svårt att inte få en Guillveresk känsla.

Vårt dubbelrum kostar 45 kronor på natten, en vanlig maträtt
ligger på 6-12 kronor och vår konsumtion av femkronors fruktshaker ökar rejält
i den tryckande och vansinnigt fuktiga värmen. Det är egentligen för varmt för
att göra någonting alls, men ännu en gång är det bara att bita ihop.

På kvällen går vi ut och käkar och dricker några öl med
Juan, men bussresan och värmen gör att det blir en tidig kväll.

 

Angkor Wat är egentligen bara ett tempel av många i stan,
låt vara att det är det största enskilda, men det finns massor andra platser
att besöka. Man kan välja en-, tre- eller sjudagarsbiljett. Vår spanska vän
väljer veckopasset och cykel att ta sig runt. Riktigt så heroiska är inte vi så
vi väljer istället en tuk tuk-förare och en endagsbiljett.

Det är ett majestätiskt område fyllt med gamla ruiner och
buddhor och själva åkandet är avslappnande och svalkande. Tuk tuk är helt
enkelt ett fantastiskt sätt att ta sig runt på, nästan som att åka motorcykel,
eller kanske snarare moped, fast med tak.

Vid vårt tredje tempel av fyra går vi förbi en försäljare
som har några tavlor Klas fastnar för. Den lilla 15- eller 25-åriga tjejen
(eftersom alla är tre äpplen höga är det helt omöjligt att avgöra ålder) suger
in oss med sin förvånansvärt bra engelska. Faktum är att det är lättare att
göra sig förstådd i Siem Reap än i Bangkok. Många kan dessutom franska eftersom
fransmännen härjade loss rejält här på sin tid.

– Var har du lärt dig engelska? frågar vi henne.

– Från turister, säger hon kort och gott, samtidigt som hon
först försöker fånga in ett tyskt medelålders par genom att prata tyska och
sedan några spanjorer med samma medel, båda språk med riktigt bra uttal.

Kraftigt imponerade börjar vi fråga henne om andra saker
varpå vi inser begränsningen. Hon är flytande i försäljarspråk, men det är
också det enda hon lärt sig. Men ändå, det är fan inte dåligt det.

 

På väg till själva Angkor Wat börjar jag ärligt talat bli
lite trött på tempel. Det var jag i princip redan efter besöket i Ayutthaya i
Thailand, och där var alla tempel i olika stil. Här är de precis likadana, bara
olika välbevarade. Samtidigt är Angkor Wat givetvis något utöver det vanliga.

På vägen dit stöter vi på en grupp apor i alla åldrar som
leker i vattenbrynet på en å. Efter ett tag tar de sig över vattnet och
passerar bara någon decimeter från oss där några av dem börjar leka skottkärra,
eller nåt.

Inne i Angkor Wat träffar vi på en ny apkoloni som hoppar
runt vid ena hörnet av byggnaden, så vi går dit och hamnar än en gång bara
några decimeter från dem, lite för nära skulle det visa sig. Plötsligt närmar
sig den största av aporna Klas och i ett obevakat ögonblick tar han tag i Klas
kamera och vattenflaska. Fräsande drar han till i ett försök att antingen
skrämma Klas eller sno hans grejer. Vi fattar hinten och tar ett steg bakåt
medan apan smiter runt hörnet.

När vi kommer runt på andra sidan ser vi samma apa leka den
inom denna art tydligen ganska populära leken skottkärra och plötsligt förstår
vi varför han var så stingslig över vår närvaro. Uppenbarligen känner han inte
alls till uttrycket ”bro’s before ho’s”.

 

Man får många erbjudanden i Siam Reap. Om Thailands grej var
sex är Kambodjas motsvarighet droger. Låt vara att det erbjuds en del tjejer
också, men framförallt handlar det om marijuana och opium. Ibland låter sig
dock dessa entreprenörer inte etikettera sin verksamhet för hårt utan erbjuder
både och. Bland annat får jag en kväll frågan: ”Bitches? Marijuana?”

Alla säljer något. Vid ett av templen kommer till och med en
polis fram och försöker sälja polisrelaterade souvenirer. Själv nöjer jag mig
med att köpa två par shorts på den turistiga nattmarknaden eftersom blixtlåset
på mina kinesiska högkvalitativa kortbyxor har den något störiga egenskapen att
inte stanna uppe. Att sidofickorna dessutom håller på att lösas upp hjälper
inte heller.

Vid det här laget vet vi fortfarande inte hur vi ska resa
vidare. Tiden är knapp och egentligen vill vi åka till något ställe till i
Kambodja innan vi tar oss in i södra Laos men vi bestämmer oss till slut för
att ta en dag till i Siem Reap och sen flyga direkt till Luang Prabang i norra
Laos och stanna där lite längre.

 

Sista dagen inleds med en massage som kostar drygt 30 kronor
timmen. På grund av en töntig självmedvetenhet över min egen förmåga att
svettas floder vågade jag i Thailand inte utsätta någon för detta uppdrag, men
nu inser jag idiotin i det hela, och det är onekligen en udda upplevelse när en
fem alnar kort kambodjanska sitter på ens ben och knådar ens rumpa.

Detta följs upp av en tuk tuk-tur till den lokala,
icke-turistiga marknaden. Mycket billigare, men av någon konstig anledning har
de inte några kläder i min storlek.

Dagens stora mål är annars en utflykt till en flytande by,
en by på sjön utanför Siem Reap med 7000 invånare, varav ungefär hälften är
vietnameser som flydde hit efter kriget, 1975. Vi får den absolut långsammaste
båten av alla och det är näsan mörkt när vi väl kommer ut. Föraren och hans
bror visar bland annat polisstationen, den publika toaletten och kyrkan. Vid
två tillfällen dyker båtar upp vid sidan av vår för att sälja dricka. En av dem
körs av en pappa, hans son och kanske fyraåriga dotter, som är omslingrad av en
två meter lång orm.

Vi fortsätter förbi skolan.

– Här går många barn som knappt har mat för dagen. Vissa av
dem får simma till skolan eftersom deras föräldrar ibland är ut och fiskar ett
par dagar, berättar brodern.

Något alarmerande eftersom ett ställer vi stannar till på
har en krokodilfarm.

– Det hade hjälpt mycket om ni kan tänka er att köpa mat och
donera till skolan.

Och bara sådär får vi oss en rejäl dos ”white guilt” och det
går givetvis inte att säga nej. De kör oss till den lokala affären där
innehavaren vill att vi ska köpa 50 påsar fulnudlar för 25 dollar (de använder
amerikanska dollar i Kambodja), något hon själv skulle göra en 15 dollar vinst
på, vilket man kan tycka motarbetar själva ändamålet med bistånd. Att hon sedan
skulle ha köpt in nudlarna för ett pris som överstiger butikspriset i Sverige
för samma produkt känns sådär sannolikt. Vi väljer istället att köpa ett gäng anteckningsblock
för 10 dollar.

Men det är inte slut där. När vi kommer tillbaka till skolan
är det meningen att en av oss ska dela ut blocken. Lotten faller på mig. Själv
hade jag föredragit och smussla undan dem till lärare, men istället attackeras
jag av ett gäng svältfödda ungar som sliter åt sig blocken fortare än jag
hinner ta fram dem och jag känner mig som Victoria Silvstedt när hon en gång
försökte bevis sin medvetenhet om andra människors utsatta situation med orden:
”I have fed homeless people in Los Angeles with my hand”.

På vägen tillbaka blir vi nedsprutade av en djävla
brittjävel (han såg ut som en i alla fall och det är väl bättre att jag hatar
ett folk än flera olika J) som av någon anledning fått lov att köra den båt
han och hans flickvän åkte i. 100 meter senare passerar vi honom när han blivit
befriad från sitt uppdrag och då har han inte ens vett att be om ursäkt.

 

Väl hemma igen inser vi att det finns en fiskedamm vid
vandrarhemmet med gratis fiskmassage av den mer obehagliga sorten. Dammen var
helt grumlig och fiskarna var modell större och malliknande, men effekten var
densamma, om än sämre.

Eftersom Klas är rädd för att det inte ska finnas någon
fiskmassage i Laos går vi ut och tar en riktig, men nu är fiskarna inte alls
sugna, förutom på mina myggbett vilket resulterar i blodvite. Efter två
bortkastade dollar och en ödla som begår självmord genom att kasta sig ner i
karet och snabbt blir uppmumsad av en av de större fiskarna är sista kvällen
över i Kambodja. I alla fall för min del.

När jag vaknar upp klockan fem på morgonen är Klas inte
hemma från sin sena runda till affären. Klockan sju dyker han upp efter en
helnatt med ett par (trevliga) britter. Två timmar senare går han upp igen för att
betala de tre extra dollarna han lovat tuk tuk-chauffören som han betalade för
lite för sin hemfärd om han kom tillbaka klockan nio. Eftersom han är rädd för
att försova sig kan han inte sova alls. Han är dock den enda av parterna,
givetvis, som dyker upp med resultatet att chauffören idag är tre dollar
fattigare och Klas inte sover en blund på hela natten eller dagen efter innan
han senare på kvällen däckar på vårt hotellrum i Luang Prabang.

 

”If everyone isn’t beautiful, then no one is”

– Andy Warhol

 

 

Så var det det där med hetta igen. Jag undrar ofta varför jag utsätter mig för det här, och det känns som en upprepning, alternativt fortsättning, på min och Cathrines Kinaresa för två år sen, men fy fan i helvete vad varmt det är!
Det är så varmt att man borde (och jag menar borde) byta kläder tre, fyra gånger per dag.
Det är så varmt att svetten börja rinna om man sneglar åt sidan eller blinkar.
Det är så varmt att man svettas på den sidan av kroppen som under natten är vänd från fläktens vinddrag snabbt blir genomblöt.

Jag och Klas har tydligen begett oss till Bangkok under den varmaste månaden på året. Målet är att jobba oss upp till Shanghai där vi ska möta upp med Cathrine och så småningom gå på Martins och Yao Yans bröllop, där jag för övrigt ska vara best man och därför iklädas en traditionell kinesisk dräkt med tillhörande hatt.
Efter en inledande jet lag-dödare till tupplur ger vi oss ut i ett 37-gradigt och över 90-procentsfuktigt Bangkok för att upptäcka stan. Cirka tre meter nedför gatan är jag som sagt genomblöt, men det är bara att bita ihop. Något Klas nog inte håller med om att jag gör med tanke på mina regelbundet återkommande suckar och stön.
Eftersom det är lördag har vi bestämt oss för att leta upp den thailändska huvudstadens metalscen. Från Joje, en exilsödetäljare i Malmö som rest runt i Sydostasien och intervjuat metalhuvuden till en fotobok, har vi fått numret till en av hans polare i Bangkok som erbjudit sig att visa oss runt. Tyvärr är han inte i stan när vi ringer men vi får tipset att ta oss till Immortal Bar, en ”akustisk metal- och rockbar” som det skulle visa sig, som även Joje rekommenderat.
Så vi tar en öl på vår balkong, stannar till på en bluesbar innan vi först tar en tuk tuk till The Rock Pub, ett annat ställe på Jojes lista.
– You wanna go boom-boom, frågar chauffören medan han beskrivande slår sin ena näve i den andras handflata. You want ping-pong-show?
– No thanks, we want metal.
Han ger sig först inte men till slut får vi iväg honom till ett ställe med fem besökare och ett thailändsk coverband med 20-åringar som spelar Beatles, Oasis, Cream och annat gammalt godis. Inte dåligt, men inte heller så roligt så vi drar direkt vidare till Immortal Bar. Ny tuk tuk, samma frågor. Vilket underbart rykte vi västerlänningar har här i Thailand. Man blir verkligen stolt.

Inte heller Immortal Bar, som för övrigt använder sig av det norska black metalbandets logga, är det något större folkliv, men då vi fått namn och nummer till ägaren tänker vi att vi kan använda den informationen för att skaffa nya vänner. Så i sann västerländsk kapitalistturistanda går jag fram och frågar om jag får bjuda de två sällskapen på plats på öl och sen slår vi oss ner. Ägare Fah, som är med i Jojes bok, är en 37-årig hängiven metalentusiast som glatt välkomnar oss med thailändsk whiskey. Vid bordet sitter också Kung, en liten ettrig charmig man som direkt deklarerar: ”I love you” och ger mig en kram för den läsk vi bjudit honom på. Kung dricker inte alkohol.
Ljudvolymen höjs, klockan går och vid halv två fortsätter vi med vår kapitalistturism och lockar ut de båda på en helkväll där vi betalar.
Tyvärr hamnar vi på Kaoh San Road, ett av de vidrigaste britträsken i världen, som många av er redan vet. Runt om oss vinglar högljudda, tröjlösa engelsmän med vältränade biceps, tribaltatueringar, tillrättalagda spikefrisyrer, färgsprakande badshorts, dåliga tänder och glasartade blickar omkring och vrålar sitt favoritfotbollslags namn samtidigt som varje pub visar just Premier League på tv. Bland matstånden mitt på gatan har några av dessa Guds underverk dessutom hittat någon eller några som de kan utöva sin maskulinitet gentemot och därmed på samma gång uppvisa höjden av just manlighet och mänsklighetens lågpunkt. Efter en öl drar jag iväg de andra till en sidogata och en lugnare pub där natten avslutas med Kungs thaibrutna version av The Final Countdown. Att telefonen försvinner i vimlet får man tåla när man fått nya, sköna vänner från andra sidan jordklotet. Dessutom får jag uppdaterat de thailändska fraser jag lärde mig vid mitt senaste besök i landet för tio år sedan. Givetvis, och inte helt oväntat, var de i princip helt fel. Såhär ska det vara, eller kanske inte? Det får jag väl reda på om ytterligare tio år.

Spelar du golf? = Khun len goff pen mai
Ta aldrig den Saab som ryker = Yha khub SAAB thee fire mai
Ja, nä, tiden går = Wea lar phan pai leaw chai mai

Dessutom tillkommer

Jag är en stor glad svensk = Phom pen kon Sweden thee mee kwam sook mak mak

Söndagen blir av förklarliga anledningar en smärre parentes i våra liv. Det enda produktiva vi gör denna dag är att söka visum till Laos och Kambodja. Tanken var att åka vidare till Kambodja på tisdag morgon men då vi inte vet var vi ska åka in i Laos och alla gränsövergångar inte erbjuder visum behöver vi söka visum innan. Givetvis är det långhelg i Laos vilket gör att ambassaden är stängd på måndagen och vi får stanna i Bangkok en dag till.
Dagen efter gör vi den obligatoriska tempel- och buddharundan följt av en tur på floden och fiskmassage där du för 35 kronor får dina skitiga fötter tvättade av hundratals små putsfiskar. Kanske en av de mest udda saker jag gjort. Våra ben täcks av dessa små slingriga varelser och det ser ut som en scen från en Indiana Jones- eller skräckfilm. I början är det nästintill outhärdligt, men snart blir det väldigt skönt. Att 90 procent av fiskarna väljer mig framför Klas innan han byter fisktank kan förstås bara förklaras med att jag har betydligt snyggare ben.
Mest på mitt initiativ ser vi till att då och då hoppa in i en välbehövligt luftkonditionerad taxi. För att återkomma till värmen är dessa taxbilar antagligen mina bästa vänner i den här stan. För inga pengar alls kan du hämta andan innan du ger dig ut i skärselden igen.
Vi passar också på att äta så mycket det bara går. Under en promenad på Bangkoks gator retas ditt luktsinne konstant av hundratals olika dofter, några inte så underbara, men de flesta helt fantastiska. Man är konsant sugen och önskar hela tiden att man aldrig vore mätt. Överallt står matstånd, redo att prångla ut grillspett, nudlar, torkad fisk, currygrytor, grillade kycklingkubbor och det doftar av vitlök, chili, fisksås, friterade grönsaker, stekta nudlar, ris, barbeque och grillat. Oftast är det vansinnigt gott och kostar runt 7-10 kronor för en risrätt och 1,50 kronor för ett grillspett. Ibland lyxar vi till det och går på restaurang där det kan kosta det dubbla.

Vår sista dag i Bangkok tillbringar vi inte i Bangkok, utan i landets gamla tempeltäta huvudstad, Ayutthaja. Efter en och en halv timmars tågresa som tog två över timmar och kostade 3,50 kronor slutar det regna lagom till att vi stiger av tåget. Staden är fylld av tempel och buddhastatyer i olika stilar och från olika epoker och inte helt oväntat blir vi uppraggade av en tuk tuk-chaufför redan på stationen.
Han kör oss runt under ett par timmar så att vi redan innan vi kommit till modern av alla tempelområden och vår nästa destination, Angkor Wat i Kambodja, börjar bli trötta på tempel. Det är däremot väldigt fascinerande att se vad människan är beredd att lägga ner för sin tro, såväl i tid och pengar som människoliv, inte bara de som gick åt under bygget av dessa troscentra utan också de som fick sätta livet till när de förstördes i krig. Det är inte många som är helt bevarade.
En faktiskt en och en halv timme tågresa senare, som intressant nog kostade mer, drygt 4 kronor, åt andra hållet, är vi tillbaka i Bangkok igen. Vi hämtar upp våra visum, käkar och vilar lite innan vi sticker tillbaka till Immortal Bar. Fah hittade nämligen min telefon i sin bil. Vi tänker bara stanna ett tag och ta två öl eftersom vi ska gå upp klockan sex på morgonen efter och ta bussen till Kambodja, men när vi kommer dit blir vi bjudna på Tom Yum av det starkare slaget och chiliräkor av det ännu starkare slaget, medan en redan smålurig Fah går igenom Sydostasiens blodiga historia på knagglig engelska.
Vi vill egentligen inte gå, men känner att vi måste. Då bjuder han på tequila och vi råkar ta en öl till. Men sen blir det faktiskt stopp. Vi får slita oss från Fah, som försöker övertala oss att stanna in i det sista, men till tonerna av Sepulturas ”Arise” (som på denna metalpub för övrigt föregås av bland andra Ahas ”Take on me” och Wild Cherrys ”Play that funky music, white boy”) går vi därifrån och när vi vänder oss om hör vi Fahs fördomsbesannande och perfekta slutkommentar när han lufttrummande sjunger med i sitt favoritband: ”We shall alise!”

”Thank you is ‘kaph kun kaph’ if you’re man, ‘kaph kun ka’ if you’re a woman and ‘kaph kun kaaaaaah’ if you’re two-in-one.”
– Damen på en av de restauranger vi äter på förklarar att det finns tre genus i det thailändska språket, man, kvinna och “ladyman”

Det är nio år sedan jag senast satte foten på Darlinghurst Road i Sydneys välkända red light- och backpackerdistrikt King’s Cross. Och det har hänt en hel del på dessa år.

Jag är bara här en dag för at promenera nedför minnenas stig, men det var inte många minnen kvar.

Innan jag åkte hit fick jag reda på att mycket ändrats, såväl på utsidan som på insidan, och det visar sig vara korrekt. Stämningen är annorlunda och området känns uppstädat. Restaurangerna och pubarna är trendiga och husfasaderna renare. Strippbarerna och porrbutikerna finns kvar men är långt ifrån så dominerande som förr, och hororna är betydligt färre. Jag ser egentligen bara en i jämförelse med de kanske 10-15 stycken som var dag brukade befolka trottoarerna.

Restaurangen jag jobbade i är, tillsammans med banken bredvid, idag klubben VIP Lounge och sportbaren där vi hängde heter Dragon’s Lounge och har en stor tavla föreställandes en orientalisk drake där jukeboxen brukade stå.

Fönstren och väggarna utåt gatan i lägenhetshotellet jag bodde i är helt utblåsta. Om det är rivning eller renovering på gång låter jag vara osagt.  Torget vid ”min” restaurang är hälften så stort på grund av en stor byggnad och Hungry Jack’s (deras Burger King) och mataffären är borta.  En bokhandel som jag då besökte i en oskyldig jakt på en ny bok bara för att inse att böckerna i skyltfönstret bara var en fasad för den enorma porrtidningssamling därinne, är numera en kostymbutik.

Men sären, de är kvar. Och till synes lika många. Fasaderna må var upprustade, men någonting man inte lyckats rensa bort är stadsdelens själ. Inte än i alla fall.

På kvällen träffar jag en engelsman och hans flickvän som bor på mitt vandrarhem. Han har frågat alla han träffat från de nordiska länderna var man äter surhaj och om det är sant att man faktiskt äter sånt, och han blir överlycklig när jag berättar att det är på Island och att jag till och med smakat skiten. Äntligen kan han sluta undra.

Efter tre avslutande dagar hos min bror i Auckland åker jag vidare till San Francisco för att möta upp med Klas som är på väg till Ecuador för att plugga spanska. Jag lämnar sommaren och anländer i ett regnigt, kallt San Francicso. Som tur är varar det vädret bara första dagen. Resten av tiden är det schysst vårväder och 15 grader som gäller.

Jag tar in på det vandrarhem vi bokat mitt i The Mission, så nära burritosarna man kan komma. Hotellet är som taget ur en Bukowski-roman, ett sådant som skapar författare. Väggarna är skitiga och spruckna och golvet är täckt i en heltäckningsmatta. Receptionisten gömmer sig bakom ett galler och gästerna verkar mest bestå av ensamma människor med sociala eller mentala problem.

Det första rummet vi får har bara en dubbelsäng så vi betalar lite till och får ett nytt med var sin säng. När jag upptäcker att San Francisco försöker tävla med Warnambool i Australien i antal sängloppor eller löss eller vd fan det nu är som håller på och biter mig hela tiden byter vi igen.

Det hjälper inte. Det blir inte lika många som i Australien, men klart över 50 stycken. Rolig flygresa hem…

I Missionområdet ligger det runt fem taquerias i varje kvarter och på fyra dagar hinner jag med att käka mexikanskt runt sju gånger, men vi klämmer även in bland annat sushi, vietnamesiska baguetter och mat från El Salvador. Staden har ett fantasiskt utbud med mat från precis hela världen, men det som står ut är ändå den mexikanska. Men det vet ni redan, så många gånger jag tjatat om det.

Första kvällen, en fredag, blir ganska lugn för oss. Klas är jetlaggad och jag har knappt sovit så det blir ett besök på ett ställe vi hittade förra gången, Revolution Café, men vi stannar inte länge.

På lördagen blir det desto senare. Jetlaggen är fortfarande Klas överväldig så han däckar på hotellrummet på kvällen, vilket gör att vi inte kommer iväg förrän runt halv tio. Vi har försökt lista ut var rockklubbarna ligger i stan och har hittat några runt hörnet.

The 500 Club som vi besöker först är helt ok. Det finns en jukebox med all möjlig musik och ett bra utbud av hårdrock. Det bästa är att vi inte behöver betala själva. Vakten tar fem dollar från baren, väljer några låtar och lämnar sedan över till oss.

Vi drar på lite Slayer, Iron Maiden, Led Zeppelin och Pantera, dricker upp vår öl och tar oss till Zeitgeist, fyra kvarter bort.  Stället har en enorm uteservering och spelar schysst musik. Vi träffar två killar som är i stan för en tv-spelskonferens. Den ena jobbar med Guitar Hero och tipsar mig om att man kan lägga upp sina egna låtar på något forum kopplat till Rock Band, så snart kan ni RB- och GH-nördar spela Moorgate och Dead Beat Clown-låtar på förfesterna. Det ni!

Precis innan stängningsdags börjar vi prata med några personer och plötsligt har vi bjudit in oss själva till en efterfest/fortsatt födelsedagsfest runt hörnet. Vi går in i en spritaffär i stängningstagen mitt emot Zeitgeist och köper med oss två tolvpack tillsammans med några andra gäster och sen ser vi solen gå upp tillsammans med en läspande, underlig tjej, ett vilt hånglandes bögpar, en kille som tröttnat på USA och säger sig vilja åka till Sverige och öppna en taqueria (vilket vi förstås uppmuntrar avsevärt) och en hel del andra säregna individer.

Kvällen slutar någonstans vid sjutiden på morgonen, efter att ha tillbringat en timme drickandes öl vid Mikes (killen med den svenska tacoplanen) pick up.

Dagen efter är vi inbjudna på barbecue en halvtimme söder om staden, ute i skogen. Det är Ilya och Mariella, ett par jag och Johan träffade i Tokyo i början på resan, som bjudit in oss.

Vi vaknar vid fyratiden och hinner nätt och jämnt få i oss ”frukost” innan vi blir upphämtade. Det blir en trevlig kväll med ett sällskap som alla bott tillsammans i det huset vi besöker. Nu är det bara en israelisk tjej kvar.

Killarna i gänget är alla hippieingenjörer och varje år åker de till den legendariske free-spirit-festivalen Burning Man i Nevadaöknen. Vi dricker vin, käkar ”den bästa köttbiten någonsin”, enligt Klas, och snackar skit. Det är en trevlig hop människor, men det känns lite som om det är något som inte riktigt stämmer. Det verkar bubbla lite under ytan, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Kanske har det förekommit för mycket free love i gänget, eller så är det något annat. Vem vet? Och vad har jag med det att göra? Trevligt är det i alla fall och jag är glad att jag faktiskt hörde av mig till Ilya igen. Det hade varit lätt att skita i det. En gång är ingen gång, två gånger så har man en ny vän.

Måndagen förflyter utan någon större anmärkning, förutom att jag för fjärde gången i rad lyckas hitta en schysst arbetsskjorta i den affär jag alltid besöker. På kvällen möter vi upp med Klas kompis Damien, som vi bodde hos ett par nätter förra gången, men det blir en tidig kväll.

Det är lustigt med amerikanare. De känner en oerhörd stolthet över vad de är, även om det är ett så kallat lågstatusyrke. De är väldigt måna om sina roller och lever ut dem till fullo. Mest av allt märks detta på flygplatser. Jag vet inte om det är de strikta tullkontrollerna som fört med sig att alla tjänstemän där måste vara så allvarliga, på gränsen till Clint Eastwood-tuffa, men det är inte helt lätt att få en tulltjänsteman att dra på smilbanden i USA.

I andra delen av spektrumet har vi buss- och taxichaufförerna. Den högljudda, snacksaliga och skämtsamma jargongen som förekommer där är tvärtemot den man precis upplevt inne på flygplatsen.

Mitt flyg hem går via Los Angeles och när jag landat där måste jag ta mig till den internationella terminalen. Jag går på en buss vars chaufför faller in i den kategorin.

”Where did you get that shirt”, säger han och tittar på min Meshuggah-tröja.

”Sweden”, svarar jag.

”Well, give it back!”

Han fortsätter i samma stil under hela de korta resan medan jag sitter och funderar på varför jag återvänder till San Francisco hela tiden. Men jag vet redan svaret.  

Efter fyra besök känner jag nu att jag är en del av staden, en oerhört liten del men ändå. Jag dyker kanske bara upp vartannat år, eller så, men det känns lite som om den väntar på mig, och förväntar sig att jag ska återkomma. Något som killen på cykeln som sista dagen stannar mig på trottoaren för att utrycka sin beundran över mina dreads bevisar. Jacob, som han heter, hade sett mig och Klas dagen innan och lagt märke till mitt hår och den här gången kände han att han var tvungen att stanna och prata lite. Han bjuder in oss till sin kompis reggaepub samma kväll, och vi går dit innan vi träffar Damien, men då har Jacob antagligen inte hunnit komma dit än så vi missar honom.

Jag vet att det låter flummigt men jag känner en samhörighet och jag åker numera inte hit för att besöka San Francisco, jag gör det för att besöka mitt San Francisco.

”It’s hard to find somewhere on the planet where we the English haven’t been to, fucked up, nicked everything and left. It’s the cultural equivalent of going to a party you’ve not been invited to, punching the host in the face, banging his wife, taking a piss in the corner and then leaving with his TV.”

– Den engelska komikern Markus Birdman slår det berömda huvudet på spiken

Sjuksköterskornas boende i Launceston ligger uppe på en brant kulle, bakom sjukhuset och varje gång man tänker gå ner till stan funderar man på om det verkligen värt att behöva gå uppför den kullen på vägen tillbaka. Det är förstås extra jävligt när det är varmt och fuktigt.
Samtidigt är det nära till jobbet för Cathrine, och som hon själv säger, det är tur att det inte är tvärtom. Den kullen på morgonen hade inte varit rolig.
Huset ser både ut- och invändigt ut som ett gammaldags mentalsjukhus. Alla golv, sånär som på de i badrummen och i köket, är belagda med heltäckningsmatta. Dörrarna in till rummen i Cathrines korridor ser snarare ut som garderobsdörrar och det är så lyhört att vi hör hennes granne andas när han sover.
Isoleringen är som brukligt i Australien under all kritik, antingen är det svinkallt eller sjukt varmt i rummen. Köket är minimalt med en brutalt irriterande fläkt med rörelsedetektor som sätts på och av hela tiden, och tv:n i allrummet ser ut att vara från sent 70-tal.

Det låter hemskt, men det är det inte. Det är ett ställe med karaktär där uttrycket ”om väggar kunde tala ” känns mer aktuellt än någonsin. Hus som dessa innehåller oftast en hel del intressanta personer, personer med en hel del historia som inte håller bekvämt boende som högsta prioritet. Som Fiona och Darren, ett par i 50-årsåldern från Nya Zeeland som spenderat de två senaste åren på en motorcykel körandes från stad till stad i Australien och ibland stannat till ett par månader när Fiona fått jobb som sjuksköterska. Darren har då hittat något ströjobb och fixat med motorcykeln tills det varit dags att dra vidare. De äger två gårdar i Nya Zeeland, bodde i åtta år i en stuga uppe i bergen på nyzeeländska sydön, och nu letar de efter ett stycke land eftersom Fiona fått fast arbete.
Alicia är också sjuksköterska, en australiensiska i 45-årsåldern som växt upp i Melbourne och på Tasmanien och aldrig varit utanför landet, men vill inget hellre. Hon har en restidning med paketresor i Europa hon drömskt läser igenom då och då och hon är sjukt avundsjuk på att vi bor så nära andra länder i Sverige. En lyx man inte har i Australien.
Sedan i höstas är hon sjukskriven på grund av att hon skadade ryggen i ett fall på sjukhuset men nu håller hon sakta på att ta sig tillbaka. Eftersom hon ofta är hemma har vi pratat en hel del och nu har hon bestämt sig för att sluta. Mellan sucken och stönen över att inte bo i Europa berättar hon ofta om hur hon dåligt behandlad hon blir, hur hon motarbetas i sin rehabilitering och nu är så trött på det att hon bara vill bort. En doktor rekommenderade till och med antidepressiva för hennes ryggont.

Men mest bagage har nog David, en brittisk psykoterapeut på närmare 200 pannor som gick upp 55 av dessa kilon under en cortisonbehandling. Han är i femtioårsåldern, bodde i San Francisco på 70-talet, och många andra länder sen dess, däribland Norge tills han gjorde slut med sin norska flickvän för att hon rökte i sängen … och ja just det, för att hon ville ha barn. Anledning nummer två.
Han slutade med droger (som partyknarkare, inte narkoman) för att han blev paranoid, hans franska fru led av anorexia och gick bort i cancer för sex år sedan, deras gemensamma dotter har bulimi och han är en Henning Mankell- och Stig Larsson-fan.
Inget slut på eländet.
Dessutom jobbar han som sagt som psykoterapeut, så det är inte direkt några glada, uppmuntrande personer han träffar på var dag.

Förutom att prata med Alicia tillbringar jag oftast dagarna på Cathrines rum antingen skrivandes eller pluggandes spanska. Ibland går jag ner på stan, handlar lite mat och sätter mig på Fresh, ett café vi gjort till vårt stammisställe, och läser en bok och dricker te. Cathrine jobbar heltid och har kommit in bra i arbetet, även om hon själv inte alltid inser det. Alicia är övertygad om att hon kommer att bli en fantastisk sjuksköterska, något jag, och att döma av uttalanden, även hennes kollegor håller med om.
Mycket mer än så gör vi inte, förutom att vi går på bio och en dag gör en ny utflykt till Cataract Gorge, ravinen som börjar inne i stan. Den här gången har vi inte lika mycket tur med vädret. På vägen dit mojnar det till och i sann oförutsägbar tasmansk väderanda blir det skitkallt.
Så efter tio minuter går vi hem igen.

Det blir ett besök till dagen innan jag åker till Sydney med betydligt mer lyckat resultat. Efter att ha svettats genom en marknad i Evandale, 20 minuter från Launceston, tillsammans med Alicia och Nana tar jag och Cathrine ett sista dopp, innan det är dags att åka hem och packa.
Dagen efter jag anländer i Sydney ska jag åka vidare till Auckland. Efter två dagar där möter jag upp med Klas i San Francisco innan jag slutligen landar på Kastrup den 17 mars.
Det känns som om det är dags att åka hem nu, även om den känslan antagligen kommer förändras efter två veckor hemma. Framförallt eftersom Cathrine kommer att vara borta till augusti. Men det är bara att bita ihop. Jag ska försöka vara hemma några månader nu i alla fall.
Det känns som om jag har uppnått mitt mål med resan, att ta det lugnt, skriva, plugga lite spanska och slappna av. Framförallt på Tonga och här på Tasmanien har jag varvat ner totalt. Samtidigt har jag hunnit med att se mycket och jobba en del med res- och tatueringsartiklar. En bra blandning av upplevelser, avslappning och jobb med andra ord.

Australien har inte ändrat på sig mycket sen jag var här sist, förutom att det är betydligt dyrare. Förutom de svindyra, inhemska frukterna kan jag också berätta att deras bröd ofta ligger på över 30 kronor limpan. Och då är det rätt sunkigt rostbröd. Om man lyckas hitta ordentligt bröd är det ofta billigare, men fortfarande i 25-kronorsklassen.
Som jag nämnt innan är naturen och närheten till djuren Australiens styrka. Det var det jag tog med mig hem för nio år sedan och det är det jag kom tillbaka för (förutom att Cathrine skulle var här då…).
Och de detaljer jag retade mig på då är samma nu, utökat med några till. Att de har separata varm- och kallvattenkranar som dessutom oftast är placerade tre decimeter ifrån varandra och en knapp centimeter ut från handfatet har inte ändras. Inte heller att duschmunstyckena är placerade på 1,70 meter när det är tre meter i tak, som jag nämnt innan. Hela KGB-utfrågningen när du köper kontantkort, att numret upphör om du inte laddar telefonen med minst 200 kronor inom 30 dagar och den begränsade nedladdningen på internet har jag dock inte upplevt förut.
Men en detalj står ut mer än någon annan, något som beror på att Australien ligger närmare USA när det gäller sjukvård och dylikt. Det är inte lika illa, men man betalar mindre skatt här, vilket gör att utgifterna blir fler. Och det kan man ju tycka vad man vill om, men ingen kan väl hålla med om att det är schysst att patienterna på sjukhuset i Launceston får betala drygt 50 kronor om dan om de vill kolla på tv? Som om det inte är illa nog att de överhuvudtaget måste ligga där.
Och det är inte allt. Den riktigt roliga tvisten är att tv är gratis här. Man betalar ingen tv-avgift, så det är ren vinst för sjukhuset…

”You work three jobs? … Uniquely American, isn’t it? I mean, that is fantastic that you’re doing that.” – George Bush till en frånskild trebarnsmamma i Omaha, Nebraska, Feb. 4, 2005

Dagen efter vi kommer hem från vår biltripp runt östra delen av Tasmanien,en lördag, går vi på australiensisk fotboll, denna fullständigt oförklarliga sport som är skitstor i Australien. De största spelarna tjänar jättemycket och visst ingår det en viss skicklighet i utövandet, och spelarna springer som idioter hela tiden så de bör vara ganska vältränad, men annars…vafan! Sporten påminner väldigt mycket om knattefotboll där alla spelare går på bollen hela tiden utom en eller två som hel enkelt inte pallar, utan hellre hade ritat, lekt med Playmobil eller till och med dansat balett, men som tvingas ut på planen av sin idrottstokiga pappa.

Samtidigt är det förstås roligt att uppleva, samt att se publiken långsamt fyllna till och bli mer och mer högljudda. Australien är ett ganska bonnigt land med många öl- och sexrelaterade skämtmuggar och en pub i vare liten skitby, och det har skapat ett överpatriotiskt sport- och ölfanatiskt folk som när det ges chans gärna kombinerar de två. Och då når bonnigheten högre höjder än någonsin annars.

Att det sedan finns en pub i varje liten landsvägskorsning med mer än två hus gör att alla de skämt om pappa på puben, som jag inte kan relatera till, faktiskt innehåller en hel del sanning.

 

På söndagen besöker vi en mat- och vinfestival i City Park, där vi bland annat käkar en skitäcklig, verkligen skitäcklig, wallabyburgare. Veckan ägnas annars åt acklimatisering. Jag skriver jag artiklar medan Cathrine går några dagar i skolan innan själva praktiken börjar.

Launceston är en ganska mysig liten stad och vi bor nära centrum så det är gångavstånd till i princip allt. Det enda är att boendet ligger uppe på en ganska brant kulle så en promenad från stan slutar alltid med en ordentlig stigning och obligatorisk andfåddhet utanför ingången.

Vi får också lära oss att leva med de priser som råder i Australien. Jag kommer ihåg från mitt förra besök att jag förundrades över hur dyrt det var med till exempel lök. Den här gången har jag märkt att de dyra priserna egentligen innefattar allt grönt. Till och med frukter som avokado och mango går på minst 13-14 kronor styck, dubbelt så dyrt som i Sverige, och då odlas ändå fanskapen härnere. Och banan kostar vanligtvis runt 30 kronor kilot.

Att äta mango på sydligare breddgrader är annars något jag alltid ser framemot eftersom det är en helt annan frukt härnere. Transporten till Sverige verkar paja smaken helt och när jag var liten kommer jag till och med ihåg att jag tyckte mango var direkt äckligt, men priset här gör det svårt att njuta av denna frukternas frukt. En oerhörd besvikelse.

 

Veckan går i alla fall och vi hinner med att besöka och bada i Cataract Gorge, en ravin med tillhörande flod som i princip börjar inne i stan, bara fem minuters promenad från centrum. På fredagen hyr vi bil igen tillsammans med Nana, Cathrines kursare från Malmö, för att ta oss västerut. Och det blir samma ställe och samma bil som förra gången, men denna gång med en lagad läcka i kylvattentanken.

Första dagens mål är Strahan på västkusten och antingen det turisttåg man kan åka där eller en båtfärd uppför Gordon River. På vägen stannar vi till på några ställen och går promenader i nationalparker utmed åar och till vattenfall. Djurlivet lyser med sin frånvaro, men naturen är fantastisk, och vi hinner aldrig till Strahan. Istället stannar vi vid järnvägens andra slutstation, Queenstown, en gruvstad i en oerhört tråkig och kal omgivning, som är betydligt mäktigare sedd nerifrån när man istället har bergen i bakgrunden.

På kvällen bestämmer vi oss för att satsa på tåget, utan att kolla upp kostnaden, och vi tillbringar natten på ett pubhotell innan vi på morgonen drar vidare till Strahan. Tyvärr är det svindyrt, runt 900 kronor för fyra timmar tåg och buss tillbaka. Dessutom är det fullbokat och de något billigare båtarna till Gordon River har redan gått när vi kommer fram, och nästa går inte förrän sen eftermiddag, så vi får nöja oss med en promenad runt viken innan vi kör vidare mot Cradle Mountain National Park.

På vägen kompenserar vi den uteblivna tågfärden med att åka Wee Georgie Wood, ett gammalt, litet gruvtåg med Legolandkänsla drivet av ett ånglok som sköts av volontärer och brukade gå mellan staden Tullah och den lokala gruvan.

 

Eftersom vi får reda på att djurlivet i Cradle Mountan är rikt och det i princip är garanterat att få se wombats bestämmer vi oss för att spendera natten här, på ett förhållandevis dyrt vandrarhem. Men så har de också tasmanska djävlar i bushen bakom.

Efter at ha vandrat runt i nationalparken ett tag och träffat på ett antal wallabies och deras släktingar pademelons, som numera bara finns på Tasmanien, åker vi vid skymning till ett ställe turistbyrån tipsade om var särskilt wombattätt. Och de hade minst sagt rätt. Vi räknar till 11-12 små grå, håriga klumpar, varav tre mammor med ungar, som lunkar omkring på heden och betar. Det är svårt att slita sig, men vi vet att vi måste, och det börjar bli mörkt. På vägen tillbaka får vi också se en echidna, deras motsvarighet till vår igelkott, lufsa runt vid vägkanten i jakt på mat.

Någon tasmansk djävul blir det däremot inte. De kommer enligt en vildmarksguide på vandrarhemmet tydligen inte fram förrän det är helt mörkt, så det krävs en ficklampa och ”en död, gärna stinkande, wallaby” för att de ska våga sig fram. Eftersom vi inte har en ficklampa är det förstås kört, även om jag ändå gör ett försök och håller mig utomhus ett tag efter mörkrets inbrott. Jag får nog se det loppet som kört.

 

Sista dagen kör vi norrut mot kusten och besöker en marknad i staden Penguin, där vi också, liksom alla andra dumma turister fotograferar den tre meter höga pingvinstaty de rest vid stranden. Tydligen är den en av de mest fotograferade sevärdheterna på ön.

I Devonport tittar vi på hällristningar gjorda av aboriginer innan vi kör till dagens slutmål innan Launceston, Nawrantapu National Park. Den enda nationalpark som återtagit sitt ursprungliga aboriginnamn. Efter en promenad genom våtmark, med mer än ett dussin synliga pademelons och wallabies i buskarna, och en promenad på den långa sandstranden kommer vi tillbaka till parkeringen och får se ännu fler wombats. Denna gång delar de även mark med kängurur, pademelons och wallabies. Om det var svårt att slita sig i Cradle Mountain är det ännu svårare nu. Jag har insett att det är just det här, närkontakten med djuren, som är Australiens främsta styrka. Det finns givetvis många trevliga, underbara människor här men jag har lite svårt för den allmänna attityden och stämningen som råder. Blandningen mellan den gamla engelska konservativa moralpaniken och den bonniga, testosteronstinna öl- och sexhumorn är inte min grej.

Men allt det vägs upp så fort man står mitt i en hop betande kängurur som inte bryr sig ett skit om din närvaro, stirrar in i ögonen på en wombat, matar en papegoja eller kakauda, avvärjer en attack från en kötthungrig kockaburra, petar på en opossum eller nästan känner andetagen från en sovande koala mot din kind. Hur ofta kommer man så nära vilda djur i Sverige? Och jävligt konstiga djur dessutom.

 

På måndagen börjar Cathrine sin praktik medan jag tar bilen på en sista tur. Tyvärr regnar det nästan hela dagen så det blir bara en halvdag med en promenad till några klippor och ett besök i det lilla Sheffield, där man har valt att berätta stadens historia genom en massa väggmålningar på stadens olika byggnader. En del bättre än andra, men framförallt en rolig idé.

På vägen tillbaka får jag dock se ytterligare en echidna, en fullvuxen denna gång, och det lär väl vara ett av de sista vilda djuren jag ser här innan jag åker hem. För nu börjar det närma sig.

 

”Depressions are for the middle classes, the rest of us have got an early start in the morning.” – Robert Carlyle (känd från ”Allt eller Inget”) som byggnadsarbetaren Steve i den engelska filmen “Riff Raff”

 

 

 

Det slutgiltiga av de stora målen på min resa är Tasmanien. Här ska Cathrine göra sin sista termin på sjuksköterskeutbildningen och min plan är att hänga med henne i en månad här i Launceston, öns näst största stad med sina drygt 100 000 invånare.

Innan avfärd vilar vi upp oss hos Tobbe i två dagar innan vi tar oss in till Melbourne där jag lovat min kompis James att fotografera på en tillställning han hoppas ska generera lite pengar. Han är delägare i ett företag som trycker upp en evenemangsbroschyr för Melbourne och hans plan är att anordna en ”Sunday Session” på ett centralt vandrarhem varannan söndag, med billig barbecue och öl. Fotona jag tar är till evenemangets hemsida. Jag ska dessutom skriva en artikel om Melbourne sett ur en utlännings ögon, men det blir ett senare projekt.

Eftersom vårt flyg går halv åtta morgonen efter fixar han ett rum åt oss på stället, som lite bonus till betalningen.

 

Vi landar i Launceston runt halv nio på morgonen. Eftersom Cathrine inte hörde av sig till skolan i tid har vi ingen upphämtning, men den här dagen smilar Fru Fortuna åt oss och när vi går in till bagageutlämningen står en kille från universitetet där och väntar på andra studenter. De visar sig bara vara två stycken så vi får också plats i bilen.

Enligt rykten är Tasmanien jättesuperkallt och det är bäst att vi har med oss vinterkläder, trots att det är mitt i sommaren. När piloten dessutom säger att det är kyliga 14 grader ute börjar vi tro på ryktena, men så fort vi går utanför planet inser vi att det givetvis bara handlar om vilka referenser man har. I en vanlig australiensares värld är Tasmanien säkert skitkallt, men så anser de å andra sidan att 35 grader är lagom. Jag skulle vilja säga att den tasmanska sommaren känns som en svensk, kanske till och med lite varmare, och definitivt fuktigare. I alla fall i Launceston. Hur vintern är, är en annan fråga.

Och det intrycket kvarstår efter en dryg vecka.

 

Dagen efter ankomst hyr vi en bil på ett ställe med lite äldre, och därmed billigare, bilar, och ger oss ut till östra delen av ön. Färden börjar med att vi varken lyckas lista ut hur man får ut nyckeln ur tändningslåset eller hur man justerar backspeglarna, så jag får köra tillbaka efter bara fem minuter. Nyckeln tas ut med hjälp av en knapp, så det vara bara korkat, men backspeglarna är faktiskt paj på riktigt, vilket uthyraren själv kommit på efter att vi stack. Så det får bli manuell justering.

När man hyr en sån här bil är de sällan försäkrade på grusvägar, och utav dem finns det en del på Tasmanien, särskilt i nationalparkerna, och utav dem finns det också många. Det är ok att köra så länge man är medveten om man att man inte är försäkrad, och redan första dagen stöter vi på en av de värsta grusvägarna jag någonsin kört på. Bilen skakade så mycket av den räfflade ytan att Cathrine är tvungen att köra i drygt 10 km/h.

Något oroade över utgången tar vi oss sakta genom fantastisk natur som med sin grönska delvis påminner om Nya Zeeland samtidigt som eukalyptusträden fortfarande sätter den där speciella australiensiska prägeln på allt.

Vi tangerar Mount William National Park, den första på vår resa, innan vi kommer ner till St Helens på östkusten. Här har vi tänkt spendera natten eftersom det finns en hel del grejer att se i närheten. Problemet är bara att någon Ducatiklubb valt att övernatta just här denna natt, på väg till någon träff eller tävling, så i princip allt är uppbokat. Vi får två av de tre sista sängarna i en sovsal på ett vandrarhem.

 

Dagen efter upptäcker vi en läcka under bilen. Vi såg en redan första dagen, en klar vätska vi antog kom från luftkonditioneringen. Idag är den snarare gulbrun eller grönaktig. Det händer två gånger, ordentliga läckor dessutom. Det verkligen rinner under bilen, och det visar sig vara kylarvattnet. En relativt väsentlig del av bilen när man kör, framförallt i Australien.

Eftersom det telefonbolag jag valde visar sig ha urusel täckning på Tasmanien, den funkar bara i de två stora städerna, Launceston och Hobart, så får vi låna en telefon på en bensinmack för att ringa uthyraren. Han hänvisar oss till en kollega till honom som har sin verkstad ut på en oskyltad grusväg ett par kilometer söder om staden.

”Ni behöver inte fylla på något vatten. Ni bör klara er dit, det är inte långt. Sen har han vatten”, säger han.

Så vi fyller dumt nog inte på eftersom vi inte är säkra på om det går att använda vanligt vatten och kylarvatten bara säljs i typ tiolitersdunkar. Vi kommer runt två kilometer innan termometern är uppe på det röda. Vi vilar i tio minuter innan vi åker en kilometer till. Vid tredje stoppet kommer två bilar körandes och en av förarna skjutsar Cathrine till verkstaden. Verkstadskillen kommer ut med vatten som han långsamt fyller på eftersom vattnet är så varmt att det sprutar åt alla håll. När han väl tar sig en titt på behållaren vid verkstaden hittar han ingen läcka. Så det är inte mycket att göra åt. Hela förmiddagen borta, och mystiskt nog inget fel hittat. Efter det här läcker den inte igen på hela resan.

 

Vår resa fortsätter och vi besöker bland annat ett 90 meter högt vattenfall och Bay of Fires, en del av kusten som fått sitt namn från de eldar som de engelska kolonisatörerna såg på stranden när de passerade.  Eldarna tillhörde aboriginerna som engelsmännen senare såg till att utrota. Det är fantastiskt vilket fruktansvärt och småaktigt folk britterna var på den tiden.

Något jag fått lära mig på den här resan, som man antagligen redan borde känna till, är att engelsmännen var långt ifrån de första på plats. Men de var de första som ansåg sig ha rätt att bara klampa in och ta död på både människor och djur som bott här sedan urminnes tider.

På 1600-talet kom holländaren Abel Tasman hit som första europé. Han gick iland, undersökte stället, kartlade det och drog vidare mot Nya Zeeland och Söderhavet. På 1700-talet kom fransmännen hit och kollade floran samt bodde med de lokala stammarna innan de drog hem.

Sen kom britterna.

Tasmanien utgjorde en perfekt plats för fångar, och i rädsla för att fransmännen skulle hinna före landsteg Thomas Cook och påbörjade den slakt av aboriginer som sedan pågick längre än man vill veta.

Rule Britannia, säger jag bara.

På en vägg, utanför en organisation för aboriginer här i Launceston sitter en affisch med texten: ”Australia Day. Yes, let’s celebrate invasion, murder, rape, theft.” Bredvid har någon klottrat ”We do”.  Härligt att se att fin, gammal hederlig rasism fortfarande lever kvar.

 

Bay of Fires är i alla fall fantastiskt vackert och vi har svårt för att lämna stranden, men till slut gör vi det för att ta oss ner till nästa nationalpark, Freycinet. Vi badar i Honeymoon Bay och tittar på den dramatiska kustlinjen och alla dess formationer innan vi stannar till i den lilla staden Bicheno för natten.  

Stället är känt för sina pingviner och på natten kör vi till två ställen där de kommer upp om natten, men den invasion som beskrivs ske varje natt antingen uteblir eller så missar vi den. Men vi lyckas se tre, fyra stycken småttingar av samma sort som vi såg på Phillip Island, så kallade fairy penguins.

Små, snirkliga vägar tar oss ner mot nästa nationalpark, Tasman National Park. Tyvärr har vi inte tid att ta oss hela vägen ner parken och Port Arthur, en stad med ett av Tasmaniens mest kända resmål. Här ligger nämligen ett känt fängelse och en hel del annat som vittnar om öns historia som fångstkoloni, men vägen dit är inte så dum den heller, även om vi som sagt inte kör hela vägen ner. Än en gång handlar det om den dramatiska kusten, stenformationer och annat smått och gott.

Natten spenderas i Hobart.

 

Sista dagen på vår tur går till Mount Field National Park innan vi beger oss tillbaka till Launceston, men dagens och resans höjdpunkt inträffar redan innan det.

Vi stannar till vid ett ställe som tar hand om djur som blivit skadade för att kunna se en vombat, ytterligare ett inhemskt djur som ytterst sällan visar sig i det vilda, och lite tasmanska djävlar. När vi ska gå in berättar mannen bakom disken att det dessutom finns vilda näbbdjur i en å som rinner bakom området, och att det är 85 procents chans att se dem, hur de nu beräknar det.

Så vi spatserar ner och ställer oss vid utsiktspunkten och väntar. Och väntar, och väntar, och väntar. Efter 20 minuter dyker den plötsligt upp, precis efter att jag gett upp och bytt objektiv på kameran. Med andra ord, inget foto. Den visar sig i några sekunder och lyckan är gjord. Jag trodde aldrig jag skulle få se ett näbbdjur på riktigt, och tio minuter efter första skymten dyker den, eller en annan, upp igen, och nu har jag kameran redo. Fotot är bifogat och kanske det absolut bästa foto jag någonsin tagit. Skärpan är perfekt, man ser exakt vad det är och jag kommer riktigt, riktigt nära.

Vi lämnar i alla fall stället nöjda och ett vackert vattenfall och en promenad runt en sjö, där jag för övrigt ser en orm, får avsluta denna vår första rundresa på Tasmanien.

 

 

”If mother’s day isn’t about saving your son’s anus than I don’t want to be a part of it” – Jag vet inte ens vad jag ska säga om det här. Det är i alla fall från tv-serien Rick and Steve, the happiest gay couple in all the world

 

 

”Ni ser ut att leva er dröm.”

Jag håller precis på att låsa upp motorcykeln efter att ha ätit lunch i Apollo Bay utmed Great Ocean Road när en australiensare i 40-årsåldern yttrar dessa ord. Jag tittar upp och får se en man i den nästintill obligatoriska lokala utstyrseln i form av shorts, linne och flip flops bredvid sin pick up. Han granskar Kawasakin med avundsjuka ögon och nickar mot mig när jag tittar upp. Jag hinner knappt svara på tilltalet innan han är på väg därifrån, men hans kommentar hänger kvar, och det vore kanske dumt att säga emot

 

Två dagar efter att Cathrine anlänt är det dags för Mastodonkonsert inne i Melbourne. Det är inte världens bästa tid att resa i Australien eftersom den inhemska dollarn för tillfället har valt att stiga i höjden. 2001 när jag var här senast låg den i 5,50, nu är den uppe i nästan 6,70. Lägg därtill att det gått nästan tio år så förstår ni att priserna inte riktigt är som jag kommer ihåg dem, och detta märks väldigt mycket när vi letar vandrarhem den kväll Mastodon lirar. Det slutar med 630 kronor för ett rum med dubbelsäng och delat badrum och dusch. Plötsligt blev konserten mycket dyrare.

Vi tillbringar två dagar inne i stan med att gå på Queen Victoria Market och besöka mitt favoritområde, Fitzroy. Underliga butiker, nedgångna pubar och caféer och en stor variation inom det kulinariska spektrumet gör att jag stortrivs. Vi möter upp med min kompis James och tar några öl på Bimbo’s, vars logga är en baby i blöja och raffset, men då han ligger i fejd med sin flickvän angående sina (faktisk ganska blygsamma) utgångsvanor är han tvungen att lämna tidigt och fredsmäkla. Ärligt talat verkar deras förhållande inte alltför hälsosamt, men vi åker i alla fall tillbaka till Tobbe.

 

Vi ska hämta vår hyrda MC på söndagen och ge oss ut på Great Ocean Road och The Grampians, en av världens mest omtalade kustvägar som går västerut från Melbourne, och en djurrik och väldigt vacker nationalpark. 2001 gjorde jag den här resan med min kompis Roy och stoppen den här gången lär i princip bli desamma.

Men innan det hinner vi med ett besök på Philip Island, en ö två timmar söder om Melbourne, mest känd för den pingvinparad som sker när fåglarna tar sig ur vattnet varje kväll. Eftersom vi ska till Tasmanien, som också har pingviner, och paradspektaklet är tämligen dyrt hoppar vi över det och koncentrerar oss på Swan Lake vid skymningsdags och de wallabies och olika fåglar som finns där.

Ett bad i havet, en promenad vid kusten där vi uppnår närkontakt med tre små havets kypare samt grillad forell och lammkotletter kompletterar dagen. På morgonen skjutsar Tobbe oss in till Garner’s motorcycles, och redan tidigt inser vi vartåt det här barkar. Temperaturen är runt 30 grader och så fort vi får på oss mc-kläderna börjar svetten rinna. Första delen av turen är dessutom bara en transportsträcka från Melbourne ner till kusten, genom Geelong där vi ska hälsa på en tatuerare jag träffade på mässan på The Gold Coast. Det betyder ryckig körning och många stopp vid rödljus, så när vi kommer till tatueringsstudion i Geelong håller vi båda på att koka. Framförallt eftersom vi inte fick plats med de luftigare extrajackorna vi blev erbjudna på uthyrningsstället. Vi blev rekommenderade att ta de tjockare jackorna ändå eftersom det finns en risk för åska och regn längre fram under veckan, men vi ångrar oss snabbt och inser att den eventuella vätan skulle var att föredra framför den ångbastu vi nu upplever. Inte ens vinden kyler, tvärtom. Den är så varm att den gör det hela värre.

Men vi försöker att inte klaga för mycket, skyller på ovana och hoppas på kyligare väder vid kusten. Vilket det också blir. Det börjar till och med regna.

 

Motorcykeln vi hyr är en stor jävel, en Kawasaki Nomad 1600 cc, och det är skitroligt att vara ute på tvåhjulig drift igen. Cathrine sitter till en början med skräckblandad förtjusning därbak medan vi slingrar oss runt de kurviga kustvägarna, omgärdade av höga träd och färggranna papegojor, men snart är även hon van vid färdsättet.

Vägen och kusten är lika vacker som jag kommer ihåg den, men upplevelsen handlar lika mycket om det som befinner sig innanför, nämligen växt- och djurlivet. I Lorne, där vi övernattar första natten, matar Cathrine en kakadua som på morgonen sitter på räcket, och vips har vi ett dussin stora, vita fåglar runt oss. Samtidigt sitter ett par andra backpackers utanför köket och matar olika sorters papegojor.

Bara några mil från Lorne ligger Kennet River. Där får vi vårt första intima möte med koalor och två king parrots utkämpar en kamp om fågelfrön på min numera ärrade högerarm. Tyvärr känner alla andra resande också till det här stoppet så vi är långt ifrån ensamma.

Efter lunchen i Apollo Bay, där vi även får se svarta kakaduor, fortsätter vi genom Otway National Park där vi stannar till för en kort promenad genom regnskogen innan vi når det mest kända stoppet på vägen, De Tolv Apostlarna. Som inte längre är tolv till antalet. Sandstenformationerna som kantar den karga kusten har sakta eroderat genom åren, men vattnet äter fortfarande sig in i väggarna och nya apostlar håller på att formas.

 

Vädret har varit på vår sida denna dag och vi blir än mer nöjda när vi hittar ett genuint australiensiskt hotell att bo på i Warnambool, ett sånt som verkar agera stampub åt kvarterets alla fårklippande män. Vi checkar in och käkar pubmat innan vi sätter oss ner bredvid Ian, en redan väldigt överförfriskad man i femtioårsåldern som hälsade oss välkomna så fort vi kom innanför dörren. Han är en lokförare från Melbourne som växt upp i området och det märks direkt att det inte bara är solsken och daggdroppar som kommer ur hans mun. Cathrine skjuter konstant ner hans försök att vara snuskig och rå, och han skrattar och kallar oss ”bloody good people”. Minst100 gånger under kvällen. Jag är dessutom ”a great bloke, you big hairy bastard” åtminstone lika många gånger.

När hans syster, som också är där, och hennes man går hem blir tugget värre, men med tiden sjunker Ians mod. Han gör allt för att hålla humöret uppe, men de 30 ölen han sagt sig dricka gör sig påminda, och han börjar bli lite väl påflugen, till och med för oss.

”Vill du betala din nota innan du somnar, Ian?” frågar bartendern.

”Har du mitt kort?” svarar han.

Efter att han vinglat fram och skrivit under kvittot och Cathrine fått hjälpa honom med att stoppa tillbaka kortet i plånboken snubblar han ut i natten och ut ur våra liv.

 

Tredje dagen blir den varmaste på turen. Vi svänger in i landet, mot Grampians National Park, och på vägen stannar vi till i Tower Hill och Mt Eccles National Park. Jag och Roy gjorde båda dessa stopp för nio år sedan och fick då se ett gäng emuer i Tower Hill, bland annat två som sprang framför vår bil. Denna gång har vi inte samma tur, kanske på grund av att temperaturen redan nu är långt över 30 grader, men vi får se två på avstånd i alla fall. När vi når Mt Eccles är det nästintill outhärdligt, framförallt eftersom vi inte har plats med så mycket vatten i våra sidoväskor. Och en sak har vi nu lärt oss, det går sällan att fylla på dricksvatten på den här delen av turen eftersom vattnet i kranarna på toaletterna är obehandlat. Som tur är finns det en parkvakt på plats som inte bara ger oss vatten utan också låter oss förvara vår mc-utstyrsel i hans rum så att vi kan gå den en timme långa promenaden runt kratersjön vi planerat. Med 38 grader i skuggan hade den annars varit omöjlig att genomföra.

Här är vi i motsats till Kennet River nästan helt ensamma och fem koalor prickas av men tyvärr ingen echidna, Australiens motsvarighet till igelkotten, som jag och Roy såg här förra gången.

Färden fortsätter genom hettan, på långa raksträckor genom ett torrt, gult och öppet landskap. Det är inte svårt att föreställa sig de bränder staten upplever nästan årligen. Det verkar dessutom som om just den här delen av Victoria upplever sin torraste period någonsin vid den här tiden varje år, vilket gör att man alltid uppmanas att spara vatten. På vandrarhemmet Tim’s Place i Halls Gap i Grampians National Park finns det till och med en spann i duschen för att samla upp vatten som kan användas till att bevattna trädgården som angränsar till ett grönområde som varje kväll befolkas av runt 30 gräsbetande och ibland boxande känguruer.

 

Efter duschen på Tim’s Place smolkas den glädjebägare vi upplevde med att få bo på ett genuint australiensiskt pubhotell när jag upptäcker över 100 genuint australiensiska sängloppbett på min fagra kropp. Det kliar något infernaliskt och det ser ut som jag fått någon tropisk sjukdom. Föga njutbart. Cathrine däremot fick fan inte ett enda. Snacka om att vakna på fel sida sängen.

Dagen efter kör vi runt i Grampians, tittar på vattenfall och går på korta turer i naturen. Vid McKenzie Falls har vi slut på vatten och kiosken som jag kommer ihåg från förra gången är störigt nog stängd. Som tur är träffar vi på ett australiensiskt par vi sett på alla stoppen innan och de fyller på vår flaska så vi i alla fall kan ta oss upp och ner för den branta vägen till fallet. När vi kommer upp hoppas vi innerligt på att kiosken öppnat, och när den inte har gjort det börjar jag nästan känna lite panik. Vi går mot parkeringen för att fråga de bilister som har möjlighet att bära mer vatten med sig än oss, men vi hinner inte mer än till vår Kawasaki innan vi upptäcker den dunk vatten som våra förra vattenvälbärgare lämnat till oss. Dessa vänliga själar anar nog inte själva hur uppskattat det var, och hur mycket en sån liten gest gör för ens uppfattning om mänskligheten i tider där människor kidnappar barn för att sälja deras organ.

 

På vägen hem stannar vi till på en restaurang vi fått tips om och när damen där ser mina bett blir hon helt till sig. Hon ger oss något medel i stil med Jodopax (som visar sig funka skitbra) och uppmanar oss att skicka hälsonämnden på dem, vilket jag gör när vi kommer tillbaka till Melbourne. Hon berättar också att känguruhonor i princip är gravida hela tiden då de har ett embryo på gång i magen samtidigt som de har ett foster någonstans och en unge i pungen. När ungen är redo att hoppa själv byter de andra upp sig, och så fortsätter det så. Hon berättar också att man inte ska mata kängurur med mjukt bröd. Då mjuknar deras gom och de får infektioner när de äter annat i naturen. Rostat bröd går dock bra.

Runt restaurangen ska det finnas massor med emuer så vi går en sväng, men även här lyser de med sin frånvaro. Vi får uppenbarligen nöja oss med de två vi såg på avstånd i Tower Hill.

På väg tillbaka till Tim’s Place kör vi igenom ett område som brunnit för bara någon vecka sedan. På avstånd ser vi hur det gröna byts ut mot svart brunt och askgrått och när vi kör in i den delen känns det som att komma in i en Tim Burton-film. Man förväntar sig att höra en Danny Elfman-låt i bakgrunden och se ett dansande och artigt sjungande skelett bland de förkolnade trädstammarna. Skrämmande vackert.

Efter en sista natt på Tim’s place kör vi hemåt mot Melbourne. Tanken är egentligen att köra en omväg på landsvägarna med dimma och regn får oss på andra tankar och vi kör direkt till Tobbe.

 

”If you drink and drive, you’re a bloody idiot.” – Australiensarna går rakt på sak i sina kampanjer mot rattfylla

 

 

 

Dagarna i Auckland innan jag ska vidare till Australien tillbringar jag mestadels i min brors hus med att skriva och hänga med mina brorsbarn som fortfarande har sommarlov. Johan åker hem till Sverige, via Hong Kong, två dagar innan jag fortsätter till den riktiga sommarhettan på The Gold Coast. Där jag ska gå på tatueringsmässa och utföra lite jobb. Det är inte bara semester på den här resan.

Men innan vi skiljs åt hinner vi med ytterligare en dagsutflykt i Nya Zeeland när vi tillsammans med vår bror, hans son Lukas och Lukas kompis Joakim åker till Coromandelhalvön och Hot Water Beach. Attraktionen här, förutom den vackra stranden och det hittills varmaste vattnet i Nya Zeeland, är de varma källor långt under stranden vars vatten tar sig hela vägen upp till ytan och då fortfarande håller en temperatur på upp till 64 grader. Det är en ganska udda känsla att bränna sig när man begraver sina fötter i sanden, även ute i vattnet. Och det är ganska lustigt att se folk hoppa runt på ett ben när de grävt ner fötterna för långt.

När det är lågvatten kan man gräva ett hål, med egen medtagen eller hyrd spade, och därmed skapa sin egen naturliga varmvattenkälla att ligga och slappa i. Tyvärr kommer vi försent. Tidvattnet har tagit sig in så pass långt att det är svårt att komma åt varmvattnet, men bara känslan av att bränna tårna i sandbottnen är värt resan.

Att mina två bröder sen är så sjukt strandkräsna att de hela tiden nekar min önskan om att stanna och bada i tron om att det finns en bättre strand runt hörnet, vilket gör att vi istället missar vårt tilltänkta andra bad, får bli en parentes i sammanhanget.

 

Australien är känt för sina regler och byråkrati. Regeringen vill gärna ha koll på allt och alla och man är väldigt noga med att påpeka hur unika landets traditioner och natur är samt hur människornas livsstil saknar motstycke i resten av världen. Alla människor vill åka till Australien, och det vet de om. Min första upplevelse av det här får jag när jag försöker skaffa mig ett australiensiskt telefonnummer. I min naiva värld tror jag att man bara köper sig ett simkort som man fyller på när det blir tomt, men inte sa Nicke. Först får jag inte köpa något för att jag inte har mitt pass med mig, alternativt mitt körkort tillsammans med ett kreditkort eller två olika kreditkort. Jag får dock tipset att gå till K-mart där det räcker med mitt körkort.

Efter att jag har köpt kortet måste jag registrera mig, vilket sker efter tio minuters ältande av en datorröst och tio minuters KGB-aktig utfrågning av en indisk kundtjänstnisse. Jag håller till och med på att få göra om allt när jag inte vet min polares postnummer, för de måste givetvis ha en jävla adress också.

Utöver det här går det inte att bara registrera sig utan att välja någon sorts plan, och alla planer är helt sär. Det gäller att få rätt på dem eftersom vissa innebär att man inte kan sända sms. Dessutom annonserar de med att man får 50, 90 eller 120 dollars extra ringtid på vissa, men lusläser man avtalet kostar det fem gånger mer att ringa med dem vilket i princip innebär samma kostnad i slutändan.

När jagväl lyckats registrera mig måste jag stänga av telefonen i minst 20 minuter, sen får jag ett sms med mitt telefonnummer.

 

Den stora anledning till varför jag flyger till just Gold Coast efter Nya Zeeland är annars den första internationella tatueringsmässas i Australien någonsin. Ett par tidningar har nappat på mitt erbjudande att skriva om den, sen råkar det bara vara ren tur att min gamla kompis John bor 20 minuter med buss därifrån.

Det är högsommar i Queensland just nu och temperaturen ligger någonstans mellan 29 och 32 grader. En av dagarna efter mässan går det till och med upp till 38 grader. Den dagen känns det som om kranvattnet värmer isen snarare än tvärtom, och några av John och hans fru Leannes kylskåpsmagneter kryllar till och med ihop sig av värmen och fukten.

Mässan hålls som tur är i en luftkonditionerad lokal men så fort jag tar med någon ut för fotografering återvänder jag härligt svettig och dann. Mässan är trevlig och tatueringarna av hög kvalitet. Jag träffar några tatuerare jag intervjuat och några nya, däribland den översociale Mason från USA, som numera delar sin tid mellan Australien och Island av alla ställen. Han tar mig under sina vingar, introducerar mig för sina vänner och plötsligt blir det en lördagsnatt i det alldeles, fullständigt horribla Surfer’s Paradise.

 

Stan är centrum i det område som kallas Gold Coast. Det senaste decenniet eller två har området fullständigt exploderat och det syns i stadsbilden. Inget hänger ihop och som utbildad, men aldrig någonsin praktiserande, stadsplanerare blir man nästan förnärmad över att dessa planeringsförslag gått igenom. De flesta byggnaderna ser ut att höra hemma i betydligt större städer än den halva miljonen som Gold Coast har att erbjuda. Hela strandremsan, och den är lång, är numera fullspäckad med skyskrapor och inne i centrum trängs strippklubbar med strandraggarbarer.

Jag följer med till Masons kompisars hotell, och från den stunden går det aldrig många minuter utan att en ny påse vitt pulver dyker upp. Här ska man vara snygg, rik och häftig och det gäller att visa det så mycket det bara går. Man ska vara rätt.

Jag blir personligen relativt spyfärdig på hela ganska snart, framförallt när vi inte blir insläppta på två olika klubbar på grund av att Mason och grabbarna har tatueringar, men jag har trevligt med dem och lite andra tatuerare som dyker upp efterhand så jag hänger på ett tag till, och till, och till, och plötsligt är klockan fem på morgonen.

 

Som vanligt på tatueringsmässor träffar man ytterst intressanta typer och på just den här är det väl framförallt Geoff som står ut, en 63-årig pensionerad lärare med hela kroppen tatuerad med främst blommor, eftersom han gillar livet och saker som växer. Han har stor ölmage, kalt huvud, glasögon och inga som helst problem med att posera i g-sträng.

Men det mest intressanta med honom är att han aldrig avslöjade för sina elever under sin aktiva tid som lärare att han hade tatueringar. Men nu lär de veta eftersom det förra året gjordes en dokumentärfilm om honom som heter Skin. Filmen handlar om de frågor och eventuella problem som uppstår efter att han beviljat National Museum of Australias förfrågan om att donera sin hud till dem efter sin död. Filmen har tydligen vunnit priser lite här och där och jag bestämde mig förstås för att göra en intervju med honom och ja, vad ska man säga. Vilken jävla historia.

Även mannen med den vida omtalade rävjaktstatueringen på ryggen med rävsvansen som försvinner in i grytet strax söder som ryggslutet och mannen som blev korad till Freak of the Show bör nämnas. Förutom lite implantat här och där har han valt att skära av sina bröstvårtor som han istället har inkapslat i något slags smycke som liknar en rund bärnsten. Mumsfilibabba…

”Every fucking thing about you is ugly” – dvärgen i Bad Santa uttrycker sina känslor för Billy Bob Thorntons försupna jultomtekaraktär

 

 

 

 

Marken på ön Pangaimotu tillhör kungen (Tonga är enda kvarvarande monarkin i Söderhavet och en av få monarkier i världen där kungen fortfarande har den yttersta makten) men resorten drivs av Big Mama och hennes 22 år äldre make Earl. De är släkt med kungen och har fått rätten till ön av honom.

När vi kommer dit på måndagen frågar en dam i 60-årsåldern var vi är ifrån och när vi säger Sverige visar det sig att hennes danska morfar föddes i Sverige. Damen ifråga heter Margaret och kommer från Nya Zeeland. Hon har på senare återknutit kontakten med sin tonganska del av släkten, hennes danska sjömansmorfar gifte sig nämligen med en tongansk kvinna, och den släkten råkar vara Earls. Senare berättar hon att hon som ung hatade sin egen hudfärg, men efter det att hon fyllt 60 år tyckte hon det var dags att ta sig hit igen. Så numera åker hon till Pangaimotu två gånger om året för att varva ner, och den här gången har hon tagit med sig sin dotter Marnie och syster Rosemary.

Vi är de enda som bor på ön under de fyra dagar vi är där så varje kväll käkar vi middag ihop och dricker några öl tillsammans. De är en omaka trio med den konservativa sjuksyrran Margaret, hennes matkräsna dotter och den liberala bokfanatikern och väl bereste systern Rosemary, så vi får höra många historier med olika karaktär. Bland annat hur Rosemary och hennes dåvarande vietnamesiska man tvingas tillbaka till Vietnam under rådande krig för att han inte får stanna kvar i Nya Zeeland. Hans kompis, som riskerade samma sak, förfalskade däremot en stämpel och tog sig till Sverige där han som illegal invandrare bildade familj och stannade kvar i tio år.

 

Dagarna tillbringas till stor del i vattnet, simmandes eller snorklandes på det lilla revet 30 meter ut från stranden. På tisdagen gör vi två dyk och dagen innan känner jag mig lite ängslig eftersom min dåliga upplevelse från Mexiko, då jag fick panik och började hyperventilera samtidigt som masken läckte utan avbrott, fortfarande gör sig påmind. Men det funkar ändå rätt bra, trots att hjärtat börja slå lite fortare när vi ligger i vattnet inför första dyket. Värre blir det på torsdagen när vårt första dyk sker i stark ström. Efter att ha kämpat som en gris bara för att komma till repet som vi skulle följa ner är jag helt andfådd, så när vi tar oss ner känner jag direkt igen känslan från Mexiko. Jag andas oregelbundet som om jag inte får tillräckligt med luft, så jag knackar instruktören på axeln och gör tecknet för att stiga upp. Kanske ger jag upp för tidigt, inte vet jag. Enligt Johan var strömmen betydligt svagare på botten, men jag känner helt enkelt att det inte är värt det. Mexikoincidenten pajade nog tyvärr en hel del. I framtiden ska jag helt enkelt dyka i lugnt vatten, utan ansträngning, och bara ta det lugnt. Vilket är precis vad vi gör på dagens andra dyk.

Men trots den viktlösa känslan och de ibland oförklarliga och fantastiska undervattenslandskapen blir onsdagen den bästa dagen under vistelsen. Efter frukost sitter vi i var sin plastsolstol i vattenbrynet och läser när en liten överfull båt glider in med en hel släkt ombord. Under två timmar tar de över stranden och alla från en kanske femårig kille till farmor 75+ deltar i den rugbymatch de spelar. Det tjoas och tjimmas och farmor slänger sig även hon efter bollen ett par gånger. Innan vi vet ordet av är också vi inkluderade i spelet.

Men lika snabbt som de kom försvinner de igen på sin båt och vi lämnas ensamma på stranden. På kvällen följer den i förra inlägget redan nämnda krabbjakten som en stor jävla prick över ett redan ganska stort i.

 

Efter dykningen på torsdag bjuds det på barbeque i Big Mamas ära, som denna dag fyller 39 år. Medan vi käkar kyckling, korv, sjögräs med kokos och havssnigel håller hennes man ett tal om hur enkelt, men rikt liv han och hans familj lever, och hur han nästan tycker synd om oss som ska tillbaka till Europa och stressa vidare med våra liv. Och det finns en genuinitet i hans uttalande som verkar stämma in på många människor i Tonga. Efter det tvingar de sin fyraåriga jätteblyga systerdotter att sjunga en låt för oss varpå Earl stoppar in en dollar under axelbandet på hennes linne. Både jag och Johan rycker till, men så gör även Margaret det. Det visar sig att det är utav tongansk tradition att på stripteasemaner sätta pengar på de som uppträder.

Vi blir adopterade in i Big Mamas storfamilj, som de första från Europa, och runtom på ön träffar vi öppna, nyfikna människor som i motsats till så många andra länder ber om att få vara med på bild. När vi går en runda på stan två dagar senare kallar ett gäng killar in oss i en trädgård bara för att plåta dem, gärna machoposerandes med pek- och långfingret upp och handryggen vänd mot oss, och de bryr sig inte ens om att få en kopia på fotot.

Framförallt skrattas det väldigt mycket på ön, och Big Mamas tjutande skratt (som för övrigt vekar vara den vanligaste formen av skratt bland landets kvinnor) under krabbjakten kommer vi sent glömma. Det väckte till och med upp Margaret.

 

På fredagen åker vi tillbaka till huvudön och det guest house vi bodde på första nätterna. Vi hyr ägarnas bil och kör runt den lilla ön i 40 km/h, ser fler glada människor, nya stränder, flygande hundar och blåshål utmed södra kustlinjen där vattnet sprutar upp som gejsrar genom kanaler i klipporna. Däremot blir vi utan lunch då det inte finns en enda restaurant eller café på hela ön förutom i huvudstaden.

På kvällen åker vi med Big Mama, Margaret och de andra till ett av öns strandhotell som på fredagar erbjuder buffé med efterföljande traditionell dansuppvisning i en grotta. Här får jag en efterlängtad (men dyr) Piña Colada på stranden. Det enda negativa med Big Mamas ställe var avsaknaden av just denna drink.

Uppvisningen är kul att se och det påminner en hel del om maoriernas haka, men den är lite för lång och turistig, som ju inte är helt ovanligt i sådana här fall. Höjdpunkterna enligt mig är istället det dansband som spelar en tongansk version av ”You Look Wondeful Tonight” under fördrinken på stranden och när restaurangägarens mobil ringer mitt under hans passionerade förbön innan buffén, varpå han tar upp den ur bröstfickan utan att öppna ögonen och skickar iväg den ner i sanden bakom buffébordet.

Deras slaviska hängivande till kristendomen upphör för övrigt aldrig att förvåna oss. Överallt på ön ser vi kyrkor och under den vecka vi bor på Pangaimotu är servicen lite segare än vanligt då servitriserna måste åka in till ”fastlandet” två gånger om dagen för att gå i kyrkan. Det är en speciell kyrkovecka för att inviga det nya året eller något liknande, berättar Big Mama.

Showen avsluta med en riktigt cool elddans och vi åker tillbaka till stan för att leta upp en tatuerare jag intervjuat som ska ge mig ett usb-minne med foton. Vi ska träffas på Billfish, men det är helt tjockt, bland annat för att prinsessan är där, så jag ger upp och vi går hem.

 

Vi har under hela veckan känt oss väldigt välkomna och hemma på Tonga, inte bara ute hos Big Mama. Här bor bara 100 000 personer så man träffar ofta på samma personer flera gånger, och det är ju inte utan att man står ut utseendemässigt så många känner igen en från olika ställen som Billfish och stranden. Jag får samma hemtrevliga känsla som jag fick på Island och på lördagen bekräftas den när en bil svänger in framför oss på stan. Det är tatueraren jag hade försökt hitta dagen innan. Jag får minnet och han kör vidare bara för att passera oss ytterligare en gång i en annan del av staden någon timme senare.

Det lustiga är däremot att de många människor som hälsat på oss från bilflak och vägkanten under veckan alla har sagt ”Hi!”. Idag, vår sista dag, säger alla ”Bye!”. Som om de vet att vi ska åka.

Och det är med sorg vi lämnar denna ö, även om det sista intrycket är negativt. Johan får betala en jävla hittepåsumma på 100 kronor för att skriva ut sin biljett från Nya Zeeland, som han inte har med sig, annars säger de att de inte kan släppa ombord honom på planet.

 

” We’re all lying in the gutters, but some of us are looking at the stars”

– Oscar Wilde

 

 

 

 

 

 

 

 

Big Mama tjuter av skratt så det hörs över nejderna när vi går runt i djungeln på hennes lilla ö Pangaimotu, tio minuters båtfärd utanför Tongas huvudstad Nuku’alofa, och letar krabbor mitt i natten. Något är roligt på ett språk jag och Johan inte förstår. Det är bäckmörkt så vi har alla var sin ficklampa till hjälp, och vi hittar till slut runt 20 stycken inte alltför små krabbor som bor i mullvadsstora hålor i marken. Som svensk känns det ganska udda att jaga krabbor i tjock vegetation, men det är här de bor, och en har till och med klättrat upp en meter upp på en trädstam. Varför vet jag inte.

Big Mama, eller Ana som hon egentligen heter, har den här kvällen tagit med oss ut i den lilla djungeln tillsammans med sin dotter och en kille jag tror är hennes son, och stämningen är på topp. De skrattar sig genom växtligheten och nästan viker sig dubbelt när de inser att de inte kan hitta ut. De vanliga gångvägarna har växt igen, men som tur är tar det en halvtimme att gå runt ön, så man är aldrig långt ifrån vattnet. De brukar bara jaga krabbor någon i månaden, så vi har tur som får uppleva det här, och vi bidrar båda till fångsten även om vi aldrig får smaka segerns sötma. Under natten lyckas de som inte blev tillagade samma natt efter att vi gått och lagt oss nämligen smita från påsen de förvarades i. 

Jakten utgör nog höjdpunkten på vår veckas sejour i Tonga, som bjuder på den bästa upplevelsen hittills.

 

Vi kommer till Tonga på lördag kväll. I kön till incheckningen i Auckland träffar vi på en dam som givetvis äger ett guest house lite utanför Nuku’alofa och hon lyckas övertala oss att bo hos henne i alla fall första natten. Under tiden kön sakta ringlar sig framåt hälsar hon på ett antal andra personer i kön, och vi får vår första vink om hur litet det lilla söderhavslandet är.

När vi kommer får vi stå i nästa kö fantastiskt länge då de bara har en lucka öppen för icke-tonganer och en för tonganer, och personalen är inte snabb. Det gör givetvis att vi inte hittar vår dam efteråt, så vi får snällt ta en taxi istället.

Målet med vår vecka på Tonga är att ta det överdrivet lugnt, bo på stranden, bada, snorkla och dyka, men eftersom vi chansade på att inte göra någon direkt efterforskning har vi ingen aning om vart vi ska ta vägen. Taxichauffören föreslår ett hotell och vi tänker att första natten inte har någon större betydelse så länge det är centralt. När han kommer ut från flygplatsområdet förväntar vi oss en acceleration likt den som sker i alla andra länder i världen, men vår chaffis tuffar på i samma sakta mak. Jag och Johan tittar på varandra och undrar vad som pågår. ”Det är 40 km/h på hela ön, förutom mellan byarna där det är 65 km/h. Men det är byar nästan hela tiden”, berättar han. Då plötsligt förstår jag varför två mil skulle ta 40 minuter att köra.

 

Guest houset ägs av en australiensisk man och hans fru från Fiji, båda i 40-50-årsåldern, och de är väldigt trevliga och hjälpsamma. De bor i halva huset och hyr ut ett par i rum i andra, och verkar ha det hur bra som helst. De skjutsar oss vart vi vill åka, tvättar åt oss och lovar att hyra ut sin andra bil till oss någon dag.

Klockan är runt åtta när vi kommer fram och vi checkar in i vårt rum där en av sängarna har samma IKEA-påslakan som jag och Cathrine har hemma. Vårt mål för kvällen är egentligen bara mat och några öl på stans mest kända hak, Billfish, som ligger två kvarter bort, men innan det är vi tvungna att köpa frukost då vårt värdpar berättar att i princip allting utom någon kinesrestaurang är stängt på söndagar. Det visar sig att Tonga fortfarande är überkristet och söndagen är ytterst helig. På någon hemsida läser jag att det är förbjudet att köra bil på söndagar, men det verkar i alla fall inte gälla längre.

På Billfish träffar vi tre bröder i 45-50-årsåldern som nämner ABBA så fort de får höra att vi är från Sverige. Vi blir bjudna på öl innan de egentligen börjar prata med oss vilket förstås ger oss ett oerhört positivt intryck av tonganer. Att de sen har en bror som bor i Malmö är bara konstigt. Om någon känner en skäggig, långhårig tongan från Malmö vid namn Paula kan ni hälsa att jag har träffat hans bröder.

Vid midnatt är det slut på kvällen. Då börjar ju söndagen, så då stängs alla uteställen, på Billfish med hjälp av polis som med sina starka ficklampor föser ut besökarna. De tar allvarligt på det här tydligen. Om Nya Zeeland var noga med sina kristna traditioner kring jul, är det här sju resor värre.

 

På söndagen får vi tipset av vårt värdpar att ta oss ut till ön Pangaimotu som bara ligger tio minuters båtfärd bort med en liten båt som har ett Sverige Judo-klistermärke uppsatt vid framrutan. Vi är lite oroliga att vi inte ska hitta vår tropiska paradisö med vår tropiska paradishydda på den tropiska paradisstranden med det tropiska paradisvattnet. Det visar sig nämligen att de flesta turister som kommer hit åker till ögruppen Vava’u men dit måste man ta sig med flyg eller en 24-timmarsfärja. Eftersom flyget är svindyrt och det inte finns några flyg tillbaka i tid innan vi åker tillbaka till Nya Zeeland och en av färjorna till Vava’u sjönk i höstas får vi ge upp den idén. Boka i tid är mitt tips om ni kommer hit. Även ögruppen Ha’apai, som ligger halvvägs ut till Vava’u är otillgänglig av samma anledningar. Men när vi stiger iland på Pangaimotu inser vi att vi inte behöver spendera flera tusen på flygbiljetter. Vi har hittat vår paradisö.

Vattnet kanske är lite mer turkost på andra öar och stränderna lite vitare, men det har ingen betydelse för vi hittar något på den här ön som vi antagligen inte hade kunnat hitta någon annanstans. Värme, och då menar jag inte från solen.

 

”Till att börja med har hon fem barn. Och ett av dem har Downs syndrom. Det är något liberalerna inte tillåter.”

– Någon jävla konservativ tv-nisse i USA om varför folk hatar Fox nya expertkommentator Sarah Palin

 

Det går inte att betala med kort vid tankarna på bensinmackar i Nya Zeeland, internetabonnemangen är som jag nämnt innan bedrövliga, och de envisas med att ha kvar separata varm- och vattenkranar i äldre (80-talet och tidigare) hus. Det finns en del detaljer i det nyzeeländska samhället som i vår värld kan verka idiotiska, liksom det finns detaljer i det svenska samhället som nyzeeländare skulle störa sig på. Men ingenting är lika idiotiskt som det alltför vanliga valet att placera duschmunstycket på en höjd av ungefär 1,60 trots att det är 2,40 i takhöjd. Och det är inga reglerbara duschar vi talar om heller.

Jag har vid det här laget sett en hel del nyzeeländare och de bär trots allt europeiska gener. De är inga kineser, förutom de som är kineser då, så varför? Hur svårt kan det vara att sätta det 30-40 centimeter högre upp?

 

På juldagen bär det av mot sista stora stoppet Nelson på norra sydön, via västkusten. De enda stoppen vi vill göra på vägen är vid två glaciärer som ligger ganska nära kusten. Med tanke på de nyzeeländska lagarna kring jul och vår nyvunna erfarenhet med vandrarhem som stänger tidigt bokar vi rum vid glaciär nummer två.

Frukosten blir svindyr då de flesta ställen som faktiskt håller öppet denna så heliga dag lägger på 20 procent på det vanliga priset, förutom de oheliga turkarna vid Lake Wanaka som serverar kebab, och i Johans fall en svinäcklig varm korv på pinne. Ett oförklarligt val från min storebrors sida.

Vägen går delvis utmed kusten, som skiljer sig ganska rejält från sin motsvarighet på östra sidan. Vi lämnar alplandskapet runt Queenstown bakom oss och kör istället in i djungeln. Som brukligt medför tätare vegetation en ökad förekomst av småkryp, varav de sjukt irriterande sandflugorna är de mest påtagliga. Vi upptäcker dem första gången vid ett vattenfall där de omöjliggör fotografering på grund av sitt ilskna bitande som faktiskt resulterar i en del blodvite. Oemotståndlig som jag verkar vara för småkryp råkar jag värsta ut, och mina ben nedanför shortsen är nu täckta med intensivt kliande bett och små ärr.

 

Fox Glacier är den första av de två och den hinner vi med innan vi checkar in vid Franz Josef Glacier. Det är ganska märkligt att beskåda en enorm ismassa, omgiven av djungel, men ännu märkligare är de fåglar som hänger på parkeringen och försöker gnaga av gummilister från bilarna. Kea är en bergspapegoja och de är helt orädda för människor, så när vi kommer tillbaka följer vi efter en av dem i närmare en halvtimme, och både filmar och fotar den i sin jakt på gummi.

I Franz Josef fortsätter det dyra julförtärandet. Efter att ha besökt två ställen som bara serverar julbuffé hittar vi en pub som egentligen bara får servera de boende på hotellet, men ändå gör ett undantag för oss. 20 procent läggs till och maten måste beställas för sig och ölen för sig då nyzeeländsk lag inte tillåter kombinationen av de två på den så in i helvete heliga juldagen. ”Det är samma sak på långfredagen och påskdagen. Kanske för att man ska kontrollera drickandet? berättar bartendern, som inte verkar helt övertygad om lagens aktualitet i dagens samhälle.

Vi tillbringar natten i en ombyggd husvagn med erotikröd sammett i taket, benämnd ”Love Schack 2” och dagen efter kör vi hela vägen i grådassigt väder upp till Nelson med ett stopp vid Franz Josef-glaciären, som förstås inte riktigt kommer till sin rätta i det strilande regnet.     

 

På kvällen träffar vi på Simon från England och Hiro från Japan på en pub. De sätter sig vid vårt bord och vi bestämmer oss för att slå våra påsar ihop och ge oss ut på en barrunda. Simon är vodkafantast och får in oss på vodka lemonade som blir kvällens drink. Vi går från pub till pub och stannar inte längre än en eller två rundor då de flesta barerna är sådana ställen jag för länge sedan slutat gå till i Sverige, och de lockar inte direkt någon av de andra heller. Vi hittar dock ett ställe med en schysst house-dj där vi stannar lite längre.

Simon och Hiro utgör en ganska udda kombination. Hiro är 20 år och har bott och pluggat på Nya Zeeland i tre månader. Fram till denna kväll har han inte gått ut en enda gång, men så stötte han på Simon och hans 75:a Smirnoff. Han ler hela tiden, skrattar högt åt allt och påpekar gång på gång hur lycklig han är över att vara ut. Simon är betydligt äldre och en av de här översociala typerna. Han är också glad hela tiden, och jag är inte helt övertygad att han inte är lite sugen på japanen. Men jag låter det vara osagt. Alternativet är att han bara uppför sig väldigt obrittiskt, och dessutom spelar det förstås ingen roll. 

Efter ett antal besök på olika barer börjar leendet på japanen att sloka. Det kan inte vara lätt att dricka ikapp med tre européer på 1,95, men han håller humöret uppe och Simon ger honom vatten istället för sprit. När vi är klara tar vi oss tillbaka till houseklubben för en sista drink innan vi skiljs åt för natten.

 

Av förklarliga anledningar blir det en sen morgon morgonen efter och vi gör inte mycket mer än att ta oss till en strand på Rabbit Island utanför Nelson, där vi badar och hänger ett par timmar. Den stora grejen i Nelson är att paddla havskajak utmed kusten vid Abel Tasman National Park. En del väljer alternativet att göra det över ett par dagar inklusive lite vandring, men vi är mest ute efter att paddla själva och vi har bara en dag kvar innan vi måste ta båten tillbaka till nordön. Men det verkar lättare sagt än gjort då det visar sig att alla guidelösa kanottripper är fullbokade, så vi får nöja oss med fyra timmar med utgångspunkt en mil söder om parken. Det visar sig dock vara ganska lagom. Vi tar oss till en strand någon timmes paddling bort, hänger och badar ett tag och paddlar sen tillbaka. Vi tar en glass och hänger åp stranden lie till innan vi åker hemåt igen. Tyvärr följde aldrig solkrämen med på resan så de delar av kroppen vi inte smorde in innan utfärd har fått lida under dagen. Johans mage och bröst är knallröda medan mina fötter och knän är de delar som tagit mest stryk. Guuud va det spänner!!!

På vägen upp ser vi för övigt vår första kiwodling…

 

Vi lämnar Nelson för att ta oss tillbaka till Auckland och fira nyår med Måns med familj, men först är tanken att vi ska spendera en natt i Wellington hos Wolf, en av de tyskar vi mötte i Kaikoura. Tyvärr har han gett oss fel telefonnummer så av det blir det intet. Riktigt synd då han bor i vad som verkar vara ett grymt skönt område, med många pubar, punkiga affärer, andrahandsskivbutiker och billiga asiatiska restauranger, men det är bara att köra vidare.

Vi kör så långt vi kan och dagen efter besöker vi Waitomo Caves, en av de mest turistiga platserna vi besökt hittills. Den stora attraktionen är grottan med några för Nya Zeeland helt unika lysmaskar som lyser upp taket i grottan likt de natthimmeltapeter man ibland kan finna i barnrum. I tävlingen om världens mest onödiga djur skulle denna mask placera sig rätt högt då den bara kan äta i larvstadiet. Flugan som tar sig ur puppan föds utan mun och dör därför sakta av svält så fort den tagit sitt första andetag. Men de hinner i alla fall göka ett par gånger och reproducera nästan meningslösa existens.

Tillsammans med ett 30-tal andra personer och en klämcheck guide blir vi lotsade genom grottorna som får, och det är först de sista fem minuterna på turen man kan se maskarna ordentligt, men den korta tiden är å andra sidan värt alla kronor spenderade.

Väl i Auckland firas nyår med barbecue och jag kan till slut, tre veckor efter att jag smashat bort den enda kvarvarande bollen, spela lite pingis med Hampus. Utan att slå mig själv för mycket på bröstet så kan jag meddela att jag krossade min elvaåriga brorson. Han hade inte en chans.

 

”Alcohol may be the road to nowhere, but at least it’s the scenic route” – Okänd vis man eller kvinna

 

 

Alla internetabonnemang på Nya Zeeland innebär begränsad ned- och uppladdning varje månad. Det vanliga för hemabonnemang är 20 GB per månad. Överstiger du det antingen kostar det mer eller så får du en uppkopplingshastighet som tar dig tillbaka till början av 90-talet och Internets födelse.

Kanske är det för att Nya Zeeland ligger så långt borta från allt annat, inte vet jag, men effekten blir att medan vandrarhem i nästan hela resten av västvärlden numera erbjuder gratis trådlös uppkoppling kostar det minst 25 kronor per timme härnere. Om man inte köper en månads turistförbrukning med 2 GB trafik för 200 kronor, vilket är precis vad vi till slut gör i Christchurch. Enda kruxet är att vi då måste hitta vandrarhem som nyttjar samma bolag för att kunna använda vårt konto.

I Queenstown siktar vi in oss på det centralt belägna Thomas’s Hotel, men när vi till slut kommer till Nya Zeelands, och kanske världens, backpackerhuvudstad har nästan alla vandrarhem stängt, även de backupställena vi tittat ut. Så det får bli en natt på ett vandrarhem som kostar dubbelt så mycket som vi betalat någonstans tidigare. I och för sig ett väldigt lyxigt rum, men ändå. Vi har hört att Queenstown är dyrt, men vi trodde inte att det skulle bli en sådan skillnad.

Dagen efter byter vi till Thomas’s Hotel, som också det är betydligt dyrare men ändå billigare än det första stället, bara för att få reda på att deras uppkoppling ligger nere, och det gör den under alla de tre dagar vi är där. Plötsligt känns pengarna vi spenderade på det abonnemanget ganska bortkastade. Som tur är kan vi logga in behjälpligt på ett närliggande vandrarhems nät, men det funkar bara i Johans säng och inte min.

 

Nåja, nog om det i-landsproblemet. Som jag nämnt förut kantas Nya Zeelands vägar av får vartän man kommer och hur brant det än är bredvid vägen, men de är inte de enda inhägnade djur man ser. Kor och hjortar är även de tämligen vanliga, men även farmer med outsidern alpacka förekommer här och var. På väg från Christchurch kör vi förbi en sådan och vi känner båda att vi måste stanna till och kolla närmare. Under hela min resa i Sydamerika kom jag aldrig så nära detta djur även om de fanns överallt, men nu får jag för första gången se de otroligt fåniga ansiktsuttryck detta djur kan producera. Lamor ser i princip likadana ut hela tiden, men varje alpacka känns unik, och med tanke på uppsynen därför korkad på sitt eget speciella lilla sätt. ”Hur kan man slakta sådana här djur när man tydligt kan se att var och ett har sin personlighet”, säger Johan och jag kan bara hålla med. Jag ska försöka sätta ihop ett bildspel längre fram. Fantastiska djur.

Vi gör ytterligare ett stopp vid varma källor, passerar perfekt turkosa sjöar med snötäckta bergstoppar i bakgrunden samt en hel del vattenlösa floder. Enligt Zak använder vingårdarna i Blenheim så mycket vatten att vattendragen torkas ut, men jag har svårt att tro att det gäller hela landet, om det nu är sant överhuvudtaget, men faktum är att nästan alla floder vi passerar är helt uttorkade eller bara består av någon lite bäck som ringlar sig fram i den betydligt bredare flodbädden. Något som också lyser med sin frånvaro är kiwiodlingar, vilket känns lite konstigt.

Naturen blir mer och mer lik den på våra nordliga breddgrader och förutom de levande farmdjuren kantas vägarna också av mer roadkill än jag någonsin sett. Oftast är det opossums (I Queenstown hittar Johan en t-shirt med en bild på en opossum och texten ”New Zealands little speed bumps” på), men man ser även en hel del kaniner och fåglar. Detta gör också att förekomsten av rovfåglar är remarkabelt hög. Genom hela resan har vi träffat på cirkulerande vråkar, eller vad det nu är.

När vi närmar oss Queenstown på de slingriga bergsvägarna börjar det bli mörkt och vi känner oss ganska möra efter en hel dags körande. Plötsligt dyker något upp framför billyktorna och sekunden senare hör man en duns från hjulhuset.

Stackars Stampe hade aldrig någon chans.

Och jag kan anteckna min första ”kill” någonsin.

Jag tror jag har lyckats plocka någon småfågel också men de märks knappt så jag kan inte vara säker. Ljudet från Stampe kommer jag däremot sent glömma.

 

Efter incheckningen på Thomas’s dagen efter åker vi iväg mot Milford Sound för att se Nya Zeelands fjordar, eller en av de få man kommer åt, med båt. Ett måste enligt alla broschyrer. Milford Sound ligger bara fem mil från Queenstown fågelvägen men då det skulle kosta tio miljarder svenska kronor att bygga en tunnel genom bergen har man valt att låta de som vill åka dit köra en ordentlig omväg på drygt 30 mil. Nu gör det inte så mycket om man bara ska besöka fjordarna någon enstaka gång eftersom det är en väldigt vacker och dramatisk väg som bjuder på så många fotomöjligheter att vi nästan missar den sista båten för dagen.

Vid ett av de första stoppen vi gör, vid en sjö, ser vi en helikopter på avstånd, med något knutet under sig. Den flyger över sjön och försvinner bakom någon kulle och vi tänker inte mer på det. Efter några minuter hör vi något bakom oss och vi tittar upp. Från ingenstans dyker helikoptern upp rakt ovanför vår bil. Sakta sänker den ned sin last, något som stinker som en latrin och ser ut som ett stort jävla brunnslock, och lägger den på ett släp tillhörandes den pickup som står parkerad bredvid oss. Sen landar han själv tre, fyra meter ifrån vår bil, lösgör lasten och drar igen. Något paffa sätter vi oss i vår nu betydligt dammigare bil och kör vidare mot Milford Sound.

Ju närmare vi kommer desto högre upp kör vi och bara någon mil innan vi kommer fram är vi uppe på snönivå. Så vi kastar en snöboll mitt i sommaren innan vi drar vidare.

Båtturen bjuder på sälar, vattenfall och höga berg. Jag är i princip fjordoskuld, förutom någon riktigt djup vikajävel på Island, men Johan har tillbringat sex år i Norge, så naturen var kanske inte sådär fantastiskt ovanlig den han är van vid. Ändå ser han en annan dramatik i bergen, men om du är från Norge kanske det här inte är det viktigaste att se på Nya Zeeland.

 

Liksom på Island och egentligen alla utsatta öar i mitten av ett världshav sägs det på Nya Zeeland att ”om du inte gillar vädret så vänta bara en minut”. Och det stämmer. Vi har hittills haft bra tur. Vid fjordarna regnar det 182 dagar om året men vi får solsken i princip hela dagen, och egentligen har det inte regnat ordentligt någon dag på resan, även om vi trodde att det skulle ösa ner i Christchurch när det en dag gick från 25-gradig, vindstilla värme till storm på några minuter. Men det blev aldrig så farligt.

Det är nu dan före dopparedan och vi tar en lugn dag med lite fiske i området kring Queenstown som enda aktivitet. Vi faller inte riktigt in i samma fack som de flesta besökarna här. Nya Zeeland är i det stora hela ett paradis för äventyrare och thrillseekers. Överallt erbjuds fler, men samma möjligheter att söka spänning och berika sitt liv ytterligare. Mountainbike, bungy jump, fallskärmshoppning, jet boat, white water rafting, vandring, paddling, ridning, fyrhjulingskörning i terräng, simning med delfiner, flygturer med både helikopter och flygplan, ja allt du kan tänka dig. Det känns som om alla orter i hela landet har liknande utbud, framförallt på sydön.

”Du kan inte åka till Nya Zeeland utan att hoppa bungy. Du kan inte åka till Nya Zeeland utan att cykla mountainbike. Du kan inte åka till Nya Zeeland utan att fiska.”

Alla har sin åsikt om landet, vare sig de varit här eller inte. Dt är lätt att falla i fällan och tro att det är det man själv vill också, och så blir man ruinerad på köpet. Ärligt talat fattar jag inte hur backpackers har råd. Det är inte direkt gratis med de här aktiviteterna.

Många väljer också bort bilen och bussen för alternativa färdmedel. På sydön har vi kört om ett otal cyklister på vägen, men ingen så cool som den tysk vi träffar på utanför Queenstown när vi på juldagen kör norrut igen. Han har valt att åka runt sydön på en enhjuling efter att ha kommit hit på konferens. ”Det är billigare än med två hjul”, säger han och småler när jag frågar honom om hans val av transportmedel. Och jag har tydligen rätt när jag antar att det kan bli lite jobbigare i uppförsbackarna än med en vanlig, tråkig tvåhjuling.

Min största förundran ligger dock i hur någon överhuvudtaget kunde komma på idén att konstruera en enhjuling för långfärdsbruk?

 

Men även om vi inte tillhör den här gruppen äventyrare vill vi ändå göra något, och efter många om och men bestämmer vi oss för en helikoptertur i bergen på julafton. Och det ångrar vi inte. Men innan det hinner vi med en linbana upp till ett berg med fantastisk utsikt över stan, som ligger insprängd mellan två bergskedjor och en sjö. Här tittar vi på bungyhoppare och åker någon sorts version av sommarrodel innan det är dags att ta sig ner och flyga helikopter.

Det är en fantastisk och minst sagt mäktig resa vi bjuds på, med otroliga vyer vartän man tittar. Piloten flyger över bergskedjan The Remarkables och vi landar på en bergstopp med lite snö kvar på sig. Vi kastar snöboll igen och får i alla fall delvis en vit jul, nu när vi flytt hemlandet lagom i tid för den första vita, skånska julen på år och dar.

Julaftonskvällen blir däremot inte mycket att hänga i julgranen då pubar generellt inte får ha öppet på juldagen och det gäller från midnatt på julafton. Och vi som trodde Queenstown skulle vara rätt ställe att hänga om man ville ha lite fest en sådan här dag – men icke.

Några ställen har kringgått lagen genom att ställa till med ”privata fester”, men till dem är antingen kön för lång eller så är bara boende på det tillhörande vandrarhemmet inbjudna.

Så Johan ger upp och jag tar en sista promenad varpå jag stöter på ett gäng spanjorer vi lite snabbt pratat med på vandrarhemmet. De drar med mig på en fest med internationell prägel, hos en fransman tio minuters gångväg in i en bäckmörk park. Här finns människor från Tyskland, England, Skottland, Uruguay, Frankrike, Brasilien, Mexiko, Holland, men ingen från Nya Zeeland.

Jag stannar ett tag och får en möjlighet att öva lite på min spanska, men svensk som man är kan jag inte vara uppe alltför sent utan ständig alkoholtillförsel, och av det finns det inget, så jag lämnar mina tillfälliga vänner bakom mig och styr kosan mot sängen.

 

”It is better to remain silent and be thought a fool than to speak and remove all doubt”

– Abraham Lincoln

Efter ett kort besök på ett utav Peter Jackson ägt museum med flyg från första världskriget ger vi oss av ner på vägen från Blenheim till Christchurch. Den går utmed Stilla Havskusten och kallas liksom sin ekvivalent i Kalifornien för Pacific Coast Highway, och liknelserna slutar inte där. Vägarna påminner mycket om varandra vilket gör at vi nu äntrar ännu ett land under vår resa. Steniga stränder, klippor och landtungor med en och annan sälkoloni på ena sidan, och gulaktiga bergsväggar täckta med får på andra. Den stora skillnaden, förutom att vattnet ligger österut är att det här blir mer och mer bergigt och på sina ställen ser vi en del snötäckta toppar.

Innan vi åker till Christchurch stannar vi till i Kaikoura, en liten ort som inte hade mycket att komma med förrän man insåg att det var världens bästa ställe att se kaskelot på. Sen dess är byn uppbyggd kring de valturer som anordnas. Det är hiskeligt dyrt, 700 kronor för en knapp tre timmar lång resa ut på öppet hav, men så är det ibland. En valjävel vill man ju se.

Så fort vi kör in i stan får vi en positiv vibb. Det går inte riktigt att förklara men ibland känns det bara bra. Kanske har det mycket att göra med det vandrarhem vi hamnar på. Adelphi Lodge är ett gammalt hotell på huvudgatan som byggdes 1929 och påminner en hel del om hotellet i The Shining. Det är högt i tak, väggarna är täckta av gamla foton med drivved som ramar och utanför vårt rum finns en klassisk saloonbalkong med utsikt över duellgatan.

 

I rummet bredvid oss bor tre tyskar som vi genast bekantar oss med. Den ene, Freddy, fick ett djupt sår när han trillade av mountainbiken några dagar tidigare, på slät mark efter att ha avklarat en backe med svårighetsgraden svår. Vi tar ett gäng öl på balkongen tillsammans och fortsätter sedan till puben Strawberry Tree på andra sidan gatan, så att även Freddy kan hänga med.

Kaikoura är en liten ort med drygt 2000 invånare och pubarna är få, men på Strawberry Tree är det nästan fullt. Kanske har det att göra med de många hus- och skåpbilarna som står parkerade utmed stranden. Efter att ha förvånats över hur få resenärer vi träffat på utmed vägen inser vi nu att det är här de är, och alla reser med hyrbil. Bussnätet verkar inte så utbrett och tåg ska vi inte ens prata om. Men trots att det är fullt innanför jordgubbsträdets dörrar är det fortfarande tomt utanför. ”Alla som reser i Nya Zeeland gör det för äventyret, så de går bara och lägger sig på kvällarna”, berättar Wolf, den rappkäftade tysken i gänget som på en timme pratat med, och lärt känna, alla inne i baren. Däribland en man som gjort trenne operationer för att sluta snarka, däribland skurit av gomspenen. Men inget har funkat. Man kanske borde sätta irländskan i samma rum med honom en natt, så kanske det inte hade varit så jobbigt att sova bredvid mig?

Den snarkande mannen är född och uppvuxen kring Kaikoura och har aldrig varit i Auckland. ”Varför skulle jag åka dit? Jag känner ingen där.”, säger han. Och det verkar vara en ganska allmän uppfattning bland många kiwis. De är väldigt patriotiska, hatar Australien och lämnar sällan sitt hemland. I alla fall om man får tro Wolf, som nu observerat folket i tre år som utbytesstudent. Men han är inte heller den enda som säger det.

Däremot kan det vara skillnad på de båda öarna. Enligt utsago är sydön mer white trash och invånarna envist patriotiska, något våra upplevelser hittills definitivt bekräftar. Med det sagt vet jag inte om nordborna är mer benägna att flytta på sig eller inte, men det är inte omöjligt.

 

Eftersom vi gillar stället och sängarna är vansinnigt bekväma bestämmer vi oss för att stanna en dag till, vilket vi ändå fått göra eftersom valturen blir inställd på grund av dåligt väder. Inne vid land är det jättefint, men ute på havet är det tydligen desto värre så vi bokar in en tripp tidigare på morgonen dagen efter då förutsättningarna ska vara bättre ju tidigare man åker. Dagen ägnas åt en utsiktspunkt, en sälkoloni, lite bad i ganska kallt vatten och en barbecue med tyskarna och två holländska tjejer på kvällen, men av förklarliga skäl blir det en tidig kväll för oss. Däremot hinner Johan innan vi går hem med kamerahaveri nummer tre på resan då en spegel i kamerahuset plötsligt trillar av. En del ångest fyller kameranörden Johans huvud och planer smides till höger och vänster hur det här bästa ska hanteras. Efter tre veckor har jag nu insett hur lite kameranörd jag är jämfört med min bror, något jag i och för sig redan visste om, men inte till vilken grad. Tar jag fem bilder vid ett stopp tar han 20, och ingenting rensas förrän vid hemkomst. Jag har själv sparat drygt 600 bilder från resan hittills, så ni kan själva räkna ut hur stort hans album kommer vara. I vilket fall som helst inser han snart att inget kan göras förrän vi kommer till Christchurch dagen efter, och han börjar ställa in sig på att köpa en ny, inte alltför billig, kamera.

 

De varnar för sjösjuka under valturen, men den blir i alla fall av. Två båtar har redan avgått när vi ger oss ut och de kommer rapportera om de hittar någon. Så fort vi kommer utanför hamnen inser jag att det här nog inte var världens bästa idé. Jag har i och för sig köpt ett sjösjukepiller i kassan men det dröjer inte en minut förrän en olustig känsla tillkännager sig i magen. Vi får tipset att fokusera på en punkt vid horisonten och det gör jag under hela resan. Enda problemet är att det sitter ett franskt par mellan mig och den punkt jag valt, den som är mest lättillgänglig för mig, och efter bara en kvart börjar de plötsligt spy ikapp. Något distraherande i min kamp mot illamåendet. Efter en halvtimme hörs hulkande ljud till höger och vänster, faktiskt mest till vänster av någon anledning, och ansiktena på båten blir blekare och blekare, alltmedan vår guide berättar fakta och visa filmer (!) om Nya Zeelands marina liv. Jag undrar om det är någon som överhuvudtaget kan titta?

Mitt illamående håller i sig men blir aldrig värre, kanske tack vare pillrena, jag vet inte, men jag mår i alla fall inte sämst. Och när båten stannar till för att kaptenen ska kunna leta valar med sin hydrofon är jag och Johan två av de som klarar av att gå ut på däck.

Efter tre stopp utan framgång vänder vi tillbaka mot land, och ytterligare en timmes skumpningar. Lite utav ett antiklimax, men för det franska paret och många andra tror jag att valarnas frånvaro bara är att föredra eftersom det innebär det mesta av pengarna tillbaka. Min magkänsla (ordvits menad) säger mig att de inte hade fått ut så mycket av att titta på en val i deras tillstånd. I slutändan innebar det hela att vi betalade 150 kronor för att se några albatrosser, men det var det i min bok värt, i alla fall såhär i efterhand. Om inte annat för att se vad folk är beredda att uthärda, bara för att se ett djur. Och det inkluderar oss. Det känns som att människan är det konstigare djuret av de två i det här sammanhanget, inte valen.

 

Vi tar med oss illamåendet in i vår fisljumna bil och kör vidare mot nästa mål, sydöns största stad, Christchurch. Men vi kör inte raka vägen. Istället åker vi via Hamner Springs, ännu ett steg i vår plan att bocka av så många attraktioner knutna till varma källor som möjligt. Tyvärr visar sig Hamner Springs vara betydligt mer kommersiellt och populärt blad barnfamiljer än Waikite var. Där delade vi fyra pooler med kanske sex andra personer, här är varje pool full med folk. Dessutom är äggstanken betydligt starkare, men samtidigt ska man väl inte klaga. Det är trots allt ganska gött att bada i varma källor. Så även här, men Waikite leder ändå klart.

Christchurch har en helt annan arkitektur än de städer vi hittills besökt. Det känns som att man kör in ett modernare Oxford, med typiskt pampiga brittiska universitetsbyggnader och kyrkor lite här och var. Dessutom har de en spårvagnslinje som bidrar till mysigheten.

Eftersom vi druckit öl tre dagar i rad, inga Finspångsfyllor men ändå, så är planen egentligen att ta det lugnt, men då Johan hör reggaetakter från puben på anda sidan gatan går vi dit och tar en öl. Det är ju ändå lördag.

Soul System bjuder på en skön blandning av reggae, funk och jazz och plötsligt är vi vakna igen. Trummisen rekommenderar en brasiliansk pub nere i stan, dit han ska gå, så vi spatserar dit. På vägen får vi nästan tränga oss fram genom den intoxikerade folkmassan. Tjejer med lite kläder och mycket ben valsar runt med killar i halvt uppknäppta skjortor och trendigt spretiga frillor. Vi får en flyer med gratis inträde till klubben Calendar Girls. Det är gratis för oss och alla våra vänner, men väljer en irländsk pub med ett halvtaskigt coverband. Efter två öl får vi nog och går till den brasilianska puben där vi träffar på trummisen, Luís från Mexiko. Ett riktigt skönt ställe med en hippiedam i dreadlocks och hennes dotter bakom baren, bra musik i högtalarna och en kung fu film på vita duken i bakgrunden. Vi sitter kvar till en timme efter stängningsdags eftersom Luís känner personalen, och nu har jag en kontakt i ”Mexikos röv”, som södra Mexiko tydligen kallas.

På söndagen åker vi på Nya Zeelands största utomhusmarknad och köper skit vi inte behöver och därför tänker ge bort till andra, maskerade som kärleksfulla presenter. Sen är Johan bara sekunder ifrån att köpa en ny kamera för 24 000 kronor när försäljaren ber att få se vad felet med hans kamera är. Med en lätt manöver trycker han tillbaka spegeln i hans kamera och visar den lilla spak Johan lyckats komma åt.

På kvällen går vi tillbaka till den brasilianska puben för att testa de dessertpizzor vi såg på deras meny kvällen innan. Choklad och banan på hård pizzadeg är inte så äckligt som det låter. Tvärtom.

 

”You only live once, but if you work it right, once is enough.” – Den amerikanska komikern Fred Allan satte väl huvudet på den berömda spiken

Om jag hade suttit och väntat på att en polis skulle komma och hämta upp mig hade jag inte direkt börjat mecka med en holk för att fördriva tiden, men det är precis vad, låt oss kalla honom Ben, gör när hans spånfyllda rishög går sönder på vägen tillbaka från en spionbas utanför Blenheim på norra delen av södra ön. Ben är en nisse jag träffade en natt på trappen till vårt skumma hotell i Hong Kong i somras, men mer om det senare.

Från Auckland går turen till Rotorua. Där börjar den sträcka av Highway 1 som kallas The Thermal Express Highway. Här är den underjordiska aktiviteten på topp och så fort man kommer in i stan ryker det till höger och vänster från de varma källorna, och en våg av nostalgi sköljer över mig när jag känner den välbekanta doften av ruttet ägg jag fick uppleva i princip varje dag på Island. Svavlet osar överallt och mitt i stan, bara 100 meter från vårt vandrarhem ligger en park fylld med kokande gyttjepölar. Varför kvinnan som sitter på en bänk bredvid en av pölarna och läser en bok valt just den platsen kan man förstås ifrågasätta.

På vägen dit har vi i vanlig ordning stannat till ett antal gånger för att fotografera naturen, som nu börjat förändra sig. De subtropiska skogarna är kvar men börjar långsamt ersättas med grönklädda Teletubbieskullar fyllda med får på bete. Vi ser med andra ord bevis på den omväxlande natur Nya Zeeland är känt för, och jag känner ofta igen mig från andra delar av världen. Just nu har vi helt enkelt lämnat Australien och åkt in i England, vilket också gör att rykandet och svaveldoften känns oerhört felplacerat. På Island känns det på något sätt mer naturligt, som något man förväntar sig från ett landskap som är i princip identiskt med månens. Här blir det mer hemligt. Det ska inte ryka från marken under palmer.

 

Då vi kommer fram till Rotorua runt fyratiden har vi inte tid att göra något anknutet till de varma källorna så vi åker till Rainbow Springs, som trots namnet inte har något som helst med källor att göra. Här kollar man på djur, framförallt wallabies och landets nationaldjur, kiwifågeln. Egentligen är jag inte så förtjust i att kolla på djur i bur och inhägnader, det är fusk, men då chansen att se den skygga, nattliga kiwifågeln i det vilda är mindre än minimal ser jag det här som en försäkring. Och det är värt det. Med sin aviga, vinglösa, knubbiga kropp och långa näbb är det ett av de mest udda djur jag sett, och när den springer runt i ringar för att leta mat går det knappt att hålla sig för skratt. Det är ett djur evolutionen borde ha rensat bort för länge sedan, men då det i princip inte fanns några hotande landdäggdjur på öarna förrän människorna började introducera dem för 200-300 år sedan har de lyckats hålla sig kvar. Numera är förutsättningarna däremot helt annorlunda, och det krävs stora insatser från myndigheterna för att behålla sin nationalsymbol på denna planet. Nya Zeelands svar på kinesernas panda med andra ord.

 

Dagen efter lämnar vi Rotorua och söker oss söderut till Waiotapu där Nya Zeelands enda aktiva gejser håller till, i alla fall enligt personalen på vandrarhemmet. Den upptäcktes på 1800-talet av ett gäng kåkfarare från ett närliggande fängelse när de tog sig ner till floden för att tvätta av sig under straffarbetandet. När de använde tvål i det varma vattnet sprutade plötsligt hett vatten upp i ansiktet på den stackars jäveln som var först. Därför blev den döpt till Lady Knox, en dotter till en parlamentsledamot som gillade vad fångarna hittat(!).

Inramningen kring detta spektakel är så plastigt det bara kan bli. Användandet av tvål har fortsatt genom åren, även om det på senare år ersatts av något mer miljövänligt, för att sätta igång gejsern vid samma tidpunkt varje dag. Samma metod har förstört originalgejsern Geysír, på Island. Man kan ju undra om de har koll på det.

Framför spruthålet har de i vilket fall som helst satt upp läktare, vilka förstås är fulla med turister med kameror i näven och väskor på magen. Vid kvart över tio på morgonen dyker en klämcheck kille i ornitologgrön överskottströja in och gör vad han gör varje dag. Han varvar torra skämt med berättelsen om gejsern, och när han till slut sätter igång härligheten knäpper kameror till höger och vänster, och åskådarna trängs längst fram vid staketet för att få ett kort med sig själva framför vattenstrålen.

Efter utbrottet går lämmeltåget ner till resten av parken där vi vandrar omkring bland rykande vattenhål, grottor och gyttjepölar. Det är som att stiga in i en annan värld och det känns lite som att få en försmak på det ställe man med all säkerhet kommer att hamna när man dör, i alla fall om de kristna får rätt i slutändan. Sjöarna är röda, gula och spygröna, och på sina ställen har marken kollapsat under trycket. Hela tiden doftar svavlet i bakgrunden och vi lämnar parken nöjda, men lite illamående. Äggmackan jag åt samma morgon gör sig påmind.

 

På andra sidan motorvägen går en väg in till Waikite, en knapp mil bort. Här ägnar vi eftermiddagen åt att chilla i diverse pooler uppvärmda med vatten från de varma källorna. Det är nästintill obeskrivligt gött att ligga och dra i 38-gradigt vatten och titta ut över en rykande bäck och ett vidsträckt grönt landskap. Det enda negativa är att myggbetten börjar klia utav bara helvete. Mot vår vilja går vi till slut upp och fortsätter söderut.

Målet är att nå Wellington under kvällen då färjan till sydön går nästa dag. På vägen passerar vi Lake Taupo, nordöns största sjö, och då är det dags för nästa kamerahaveri. Vid sjön ligger två, tre vulkaner och när vi stannar till för att fotografera de snötäckta topparna med fotonördigt perfekt gula blommor i förgrunden sluta fokusmotorn i mitt ena objektiv att fungera, trots att det är mindre än ett år gammalt. Mindre nöjd med detta svär jag över den otur och klantighet som hittills har kostat mig närmare onödiga 3000 kronor för saker jag redan ägde innan jag stack. Som tur är hittar jag ett billigt objektiv i Wellington ganska omgående, som motsvarar det som gått sönder i både pris och kvalitet.

Vid det här laget har vi lämnat England och kört in i Island, i alla fall på vänster sida vägen, som domineras av brun och svart lava, medan högersidan fortfarande visar upp Englands lummiga kullar. Vi kör uppför den ena vulkanen upp mot en skidresort och tittar ut över det mörka, öde landskap som i Sagan om Ringen-filmerna utgör Mordor.

 

Då klockan börjar bli mycket bestämmer vi oss efter det här för att bränna på lite, med så få fotostopp som möjligt. Vi passerar samhälle efter samhälle med identiska storgator där butikerna ligger som små skolådor på rad. Vägarna är snirkliga och kantade med skyltar visandes snillrika meddelanden mot rattfylla, och fåglarna är orädda. Gång på gång susar det förbi kamikazeflygfän bara decimetrar från vindrutan och vi har inte slutat dra efter andan än. Men om fåglarna är vilda är de nyzeeländska förarna värre. Alla vi träffar varnar oss och det finns en anledning. Inget avstånd är kort nog för att slänga sig ut i vägen och omkörningar kan göras överallt. Lägg då till deras högerregelsvariant där bilen som korsar vägen vid högersväng har företräde gentemot den bil som kommer från andra hållet och ska göra en vanlig, enkel vänstersväng, så inser ni kanske att det ibland blir lite konfunderande att köra här. Däremot har vi kommit in i vänstertrafiken nu. Jag vet inte med Johan, men jag måste i och för sig fortfarande tänka efter lite när jag går över vägen, men det känns i alla fall inte som att man kör en missbildad bil längre. Vänster har blivit normalt.

 

Vi kommer till Wellington runt midnatt och får ett rum med tre bäddar där den ena ockuperas av en irländsk tjej med kraftig snarkkänslighet. Missförstå mig rätt, jag kan dra riktiga timmerstockar, det vet alla som någon gång delat rum med mig, men med Johan som vittne är denna natt inte ett av dessa tillfällen. Men det är tydligen tillräckligt för att irländskan ska tända på alla fyra. Det suckas, gnälls och smälls i dörrar under natten, något mest Johan störs av då jag förstås befinner mig i en dvala av lyckligt ovetande.

Morgonen efter får vi stiga upp tidigt då det inte går att lägga på pengar kvällen innan i nyzeeländska parkeringsautomater. Det måste göras när betaltiden börjar, men det gör inte så mycket eftersom jag ändå måste leta upp ett nytt objektiv.

 

Väl på sydön kör vi direkt till Ben, nyzeeländaren jag satt och drack öl med i Hong Kong. Eftersom vi bara träffats under fyra alkoholstinna nattimmar känner jag inte killen, så jag är ganska nyfiken på hur det ska bli.

Ben bor med sin kinesiska fru Wei i Blenheim där hon plockar körsbär och han jobbar på sågverk. De har en dotter på två år som för tillfället befinner sig i Kina med Weis föräldrar så att de kan tjäna ihop pengar ett tag, en plan som tydligen inte har funkat så bra då stämningen i familjen är rätt dålig. Så nu måste Wei åka hem, vilket förstås är föga billigt, och hämta hem ungen till deras slitna, heltäckningsmattebeklädda trerummare som de dessutom delar med en annan kille. Då Bens bakgrund också innehåller en hel del oegentligheter med lagen, mest i form av pojkaktiga bus och marijuana, men ändå, så inser man hur sjukt medelklass man egentligen är och hur små ens egna problem kan vara. Det han berättar är en helt annan värld, en parallelldimension, långt ifrån den uppväxt i Löddeköpinge man själv gått igenom. Inga silverskedar här inte, men ändå verkar han glad. I alla fall när vi är på besök.

Han bjuder på musslor och lamm och vi sitter uppe hela kvällen och dricker öl medan han visar upp delar av sin egen konst, röker vattenbong och berättar om kraschade bilar på fyllan. Vi får också se den verbala varning han fått på papper (!) från jobbet efter att ha skjutit häftklamrar på en kollega han tyckte jobbade irriterande långsamt.

 

Efter en natt på en för liten soffa för min del och soffkuddar på golvet för Johans del bjuder Wei på kinesiska dumplings innan vi åker ut i Bens 1000-kronorsbil till en spionbas utanför staden. Enligt honom är det här det enda som är värt att se i Blenheim, två vita ballonger och en stor radar bland alla vingårdar som kantar vägarna. En fantastiskt mystisk plats som få i samhället vet något om, förutom att den sägs vara amerikansk.

På vägen tillbaka smäller hans motor och medan han funderar på hur han ska lösa situationen kommer en polisbil körandes. ”Fan, jag har ju gräs på mig”, säger han medan han vinkar in polisen. Både jag och Johan blir svenskparanoida men vi får bara frågor om vi har något annat intresse i spionbasen mer än som turister. Tydligen är den inte så populär och varje år anordnas en samlad protest mot den. Själv verkar Ben hur lugn som helst, och när polisen ringt sin kollega och försvinner vidare till det möte på spionbasen han var på väg till sätter sig Ben i passagerarsätet och stoppar sin pipa. Paranoidsvenskarna i sällskapet blir förstås inte lugnare av det här, framförallt inte när poliskollegan dyker upp i en civil bil mycket tidigare än förväntat. Ben stoppar undan knarket och vi åker med tillbaka till stan så att vi kan fortsätta vår resa söderut.

I Kaikoura, senare samma dag träffar vi en tysk kille som bott i Nya Zeeland i tre år. I början av hans vistelse blev han stoppad av polisen för fortkörning på väg till skolan. I askfatet låg en jollefimp som polisen antagligen luktade sig till. Franz, som vi kallar honom, blev förstås något nervös, men det enda polisen gjorde var att stampa på den, sen fick tysken gå. Kanske inte gängse förfarande inom svenskt polisiärt arbete, eller? Men det lugnar i alla fall ner paranoidsvenskarna.

 

“Be patient, don’t become a patient”

– En av de tusentals vägskyltar som proklamerar säkert körande utmed Nya Zeelands vägar

 

 

 

 
Eftersom turen till Bay of Island bara ska vara två dagar lånar vi min bror Måns andra bil. Vägen dit ska ta runt tre timmar, men då både jag och Johan är fotonördar av dignitet spricker den tidsplanen ganska omgående. Men så går det förstås inte annat än att stanna och vända tillbaka när man ser rosa får. Hur stor turistfällevarningen än är måste det dokumenteras, och eftersom det dessutom är lunchtid lyckads de fullt ut med sin plan att fånga in oss till sin restaurang. Någon fårshow stannar vi däremot inte på.

En knapp timme senare kör vi genom ett trafikarbete, och när gruset åter blivit asfalt hör vi ett dunsande ljud som skulle kunna vara punka, så jag kör in till sidan. Vi kollar bilen, men inget verkar vara fel, så vi sätter oss i bilen för att köra igen. Då startar den inte, inte ens lite. Inget ljud överhuvudtaget. Efter en kvarts huvudkliande kommer en man från firman Absolute Concrete på andra sidan vägen över med en lapp på vilken numret till en lokal bärgare står. Vi ringer honom och medan vi väntar testar vi att starta bilen igen, och då fungerar det förstås.

När killen kommer ut följer vi ändå med honom tillbaka för att kolla igenom bilen och då lyckas jag givetvis ta ut min ostängda kameraväska ur bilen med sådan sving att kameran åker ur och mitt objektiv går sönder. Det har inte varit ett bra kameraår för mig. En kamera stulen i Peru på julafton, pålurad en ny, som jag aldrig ville ha och som jag dessutom misstänker är begagnad, i Hong Kong i juni och nu ett söndrigt objektiv i Nya Zeeland. Röv, säger jag bara.

De hittar i alla fall inget fel och efter sex timmar kommer vi fram till Paihia där vi tar in på ett vandrarhem. Efter att ha insett hur gamla vi är på en backpackerpub packar vi ihop för natten och inväntar morgondagens segling.

 

Halv tio på morgonen bordar vi Carion, en katamaran som ska ta oss ut i viken där vi förhoppningsvis ska få bada med delfiner. Tyvärr visar sig oddsen var ganska små då man inte får bada med dem om de har ungar, äter, sover eller är på väg någonstans. Och denna dag är det minstingarna som sätter stopp, men vi får ändå en grymt skön dag med bad på en avskild strand, en liten promenad på en ö och ett helt gäng lekande delfiner kring vår båt. 

När vi kommer iland ger vi oss av söderut igen, denna gång på riktigt snirkliga vägar i ett subtropiskt landskap som då och då öppnar upp sig och bjuder på fårfarmer och kor i mängder. Den engelska ortsnamnen är nästintill obefintliga, liksom den vita befolkningen. Det här är maoriernas land.

När vi når den lilla staden Kaikohe, som är som tagen från tv-serien Doktorn kan komma, är huvudgatan avstängd och vi ser en massa folk som står utmed repen som dragits vid trottoarerna. Det visar sig vara dags för den årliga julparaden. Så vi stannar kvar ett tag, och bevittnar spektaklet vars sista vagn i princip är den enda med jultema. En godiskastande tomte som flankeras av tre likväl godiskastande, blekfeta transvestiter till alver. Favoritvagnarna måste ändå ha varit de tre, fyra buckliga rallybilarna som stillastående, men hela tiden med en varvande motor igång, fördes fram på flak. Det är jul det.

 

Väl hemma i Auckland igen var tanken att vi på lördagen skulle åka på utflykt med hela Månsfamiljen, men det satte vädret stopp för. Dessutom verkar en elak influensa eller förkylning ha satt stopp för Johans upptåg de närmaste dagarna, så det slutar med att jag och Måns själva åker till Piha och tar en promenad på en utav lava svartfärgad strand. På kvällen är det barbecue och på söndagen är det meningen att vi ska åka söderut, men Johans tillstånd (som han bland annat skyller på Japan, luftkonditioneringen i bilen, sin hundallergi i kombination med Måns hund Brasses ständiga närvaro och det faktum att vår yngsta brorson Truls var sjuk när vi kom) tvingar oss att stanna hemma. Då mitt huvud (läs mitt hår) är för stort för Måns motorcykelhjälm kan jag inte köra en tur på hans lilla motorcykel som jag haft som backupplan så vi åker istället och tittar på när minabrorsbarn spelar touch rugby-match, det vill säga rugby utan tacklingar, vilket förstås gör det till en av de mest meningslösa sporter jag någonsin bevittnat.   

Nu är det måndag morgon, och jag och en snörvlande Johan ger oss till slut iväg söderut mot ö nummer två.

 

”När du träffar någon utan ett leende, ge honom ditt”
- Christer Sandelin sliskar till det

När jag för nio år sen reste till Australien för första gången var mitt första intryck att jag kommit till overkligt soligt England. Namnen på städerna var desamma, arkitekturen snarlik och den inhemska maten lika fantasifattig. Dock regerade barbecue snarare än en slafsig köttbit med potatismos och gravy, men korvarna i affärerna var lika okokta och vidriga.

Nya Zeeland är ungefär detsamma, fast med lillebrorskomplex, vilket gör det till ett brott mot rikets lag att likställa de två.

Samtidigt som de båda länderna har sin bas i det brittiska samhället, med sina obligatoriskt konservativa värderingar och skoluniformer, påminner deras städer mer om USA. Auckland, där vi för tillfället befinner oss hos min bror Måns och hans familj, är väldigt utbrett, trafiken är intensiv och det är ofta köer på motorvägen Och alla bor i villa. Dessutom verkar kollektivtrafiken vara under all kritik. Det finns knappt tåg och sista bussen ut till min bror, i en förort som heter Mellons Bay, går på vardagar kockan halv tolv. I en stad med 1,2 miljoner invånare. Bussen tar för övrigt bara 45 minuter hem på kvällen jämfört med en timme och en kvart in på dagen, vilket säger lite om trafiken.

Hade det inte varit för vänstertrafiken hade jag trott vi befann oss i Los Angeles, särskilt då kantas av inhemska mataffärskedjor och snabbmatsrestauranger, varav stormarknaden Countdown torde vara den mest spektakulära med sina spygröna skolådor som dyker upp överallt. Att köra genom Auckland är som att spankulera över en låda pastellkritor, och det är inte alltid positivt.

 

Min bror flyttade hit för ett år sedan med fru och fyra barn. Efter att ha hyrt ett hus i ett år investerade de nyligen i en 330 kvadratmeter, tre våningar stor danskdesignad träkoja. Ett hus Tarzan stolt hade kunnat kalla sitt eget. I alla fall känns det så, då huset har trädäck på varje våning och är omgärdat av en mindre djungel.

Efter en vilodag åker vi in till stan för att hitta en hyrbil som ska föra oss ner till sydön och tillbaka. Vi tar med oss Måns äldsta son, Lukas, och hans kompis Jocke, som gör ett utbytesår härnere. Lukas, som tvingades klippa sitt hår när han började skolan härnere har efter ett skolbyte nu kunnat börja odla igen, och bara för att ge en fingervisning om hur den förra skolan var kan jag berätta att det där är förbjudet för tjejer och killar att vara närmare än en halvmeter ifrån varandra. 

Nämnas bör också att det är förbjudet för kommunala skolor att kräva avgift, vilket gjort att de istället infört en ”frivillig” donation, i fallet med Lukas gamla skola på 3500 kronor. Om man väljer att inte betala den får ens unge inte hänga med på utflykter som anordnas utanför skoltid. Så frivillig är den. Dessutom råder skolan sämre elever att kanske hitta sig en annan skola som passar dem bättre.

 

Vi tillbringar tre dagar hos Måns och får bland annat se min brorsdotter, Den Sista Fjortisen, Lovisa, bli näst bäst i höjdhopp i hela Auckland med sina 1,44 meter. Med Lukas och Jocke åker vi upp i Sky Tower och tittar på hela stan samtidigt som folk hoppar en variant av bungy från taket som går ut på att man firas ner mellan två vajrar till man når marken. Det finns även möjlighet att göra en så kallad Skywalk på utsidan av tornet, utmed den runda plattformen, högst upp, men då jag fick gubbasvindel bara av att gå på glasinslagen i golvet inomhus fick det vara.

Som om det någonsin var aktuellt…

Jag hinner också med att träffa en gammal bekant från London- och Australientiden. Grant och jag bodde på samma vandrarhem i London 1997 och möttes av en slump mitt i natten på en pub i Sydney tre år senare. Sen dess har vi hållit sporadisk kontakt. Han tar med mig till The Dog’s Bollix, vars fyrbenta maskot i taket mycket riktigt visar upp ett ordentligt paket. Som nästan alla rockpubar över hela världen ligger den i ett något tvivelaktigt område, med stripbarer och prostituerade som vardagliga inslag, men banden är helt ok, och jag imponeras framförallt av en ung tjej som slår lika hårt och taktsäkert på sina trummor trots att en trumpinne bryts på mitten vid ett tillfälle. Hon hade lätt kunnat ta över trumpallen i The White Stripes och gjort ett 20 gånger bättre jobb än det fiaskot som sitter där nu.

I vilket fall som helst ger jag och Johan oss efter de här tre dagarna av mot Bay of Islands, på norra delen av nordön, men inte innan jag hunnit med att smasha iväg den sista pingisbollen in i djungeln till min brorson Hampus stora besvikelse. Hastigt kvällsmörker och hans dåliga mage hade hindrat oss från att spela, men efter 15 timmars väntan skulle vi äntligen spela. Fyra bollar in i uppvärmningen kan förstås inte farbror Simon kontrollera sig utan bara måste smälla iväg bolljäveln så hårt han bara kan, helt utan tanke på den ogenomträngliga vegetation som befinner sig nedanför. Nu är det förstås inte mitt fel att hunden tuggat sönder hälften av bollarna och att två stycken redan åkt ner i djungeln, men när ens elvaåriga brorson säger ”15 timmar har jag väntat”, så kan man inte annat än att få fantastiskt dåligt samvete. Det få bli pingis vid nyår istället, när vi kommer tillbaka från sydön.

”När jag var ung, och förstod mycket mera var allting mycket. Nu är jag äldre, och frågorna flera och svaren likaså. Då var det enkelt att döma sin nästa broder eller kättare. Nu vet man knappt vad man tror för det mesta, eller vad man litar på. Då lyste världen med klara konturer, vitt på svart och svart på vitt. Men nu målar mångfalden flerfärgsfigurer, som förvirrar mig.” – Peps Persson beskriver senilitet i låten ”Nu och Då”, eller kanske situationen i Rosengård?