Om jag hade suttit och väntat på att en polis skulle komma och hämta upp mig hade jag inte direkt börjat mecka med en holk för att fördriva tiden, men det är precis vad, låt oss kalla honom Ben, gör när hans spånfyllda rishög går sönder på vägen tillbaka från en spionbas utanför Blenheim på norra delen av södra ön. Ben är en nisse jag träffade en natt på trappen till vårt skumma hotell i Hong Kong i somras, men mer om det senare.

Från Auckland går turen till Rotorua. Där börjar den sträcka av Highway 1 som kallas The Thermal Express Highway. Här är den underjordiska aktiviteten på topp och så fort man kommer in i stan ryker det till höger och vänster från de varma källorna, och en våg av nostalgi sköljer över mig när jag känner den välbekanta doften av ruttet ägg jag fick uppleva i princip varje dag på Island. Svavlet osar överallt och mitt i stan, bara 100 meter från vårt vandrarhem ligger en park fylld med kokande gyttjepölar. Varför kvinnan som sitter på en bänk bredvid en av pölarna och läser en bok valt just den platsen kan man förstås ifrågasätta.

På vägen dit har vi i vanlig ordning stannat till ett antal gånger för att fotografera naturen, som nu börjat förändra sig. De subtropiska skogarna är kvar men börjar långsamt ersättas med grönklädda Teletubbieskullar fyllda med får på bete. Vi ser med andra ord bevis på den omväxlande natur Nya Zeeland är känt för, och jag känner ofta igen mig från andra delar av världen. Just nu har vi helt enkelt lämnat Australien och åkt in i England, vilket också gör att rykandet och svaveldoften känns oerhört felplacerat. På Island känns det på något sätt mer naturligt, som något man förväntar sig från ett landskap som är i princip identiskt med månens. Här blir det mer hemligt. Det ska inte ryka från marken under palmer.

Då vi kommer fram till Rotorua runt fyratiden har vi inte tid att göra något anknutet till de varma källorna så vi åker till Rainbow Springs, som trots namnet inte har något som helst med källor att göra. Här kollar man på djur, framförallt wallabies och landets nationaldjur, kiwifågeln. Egentligen är jag inte så förtjust i att kolla på djur i bur och inhägnader, det är fusk, men då chansen att se den skygga, nattliga kiwifågeln i det vilda är mindre än minimal ser jag det här som en försäkring. Och det är värt det. Med sin aviga, vinglösa, knubbiga kropp och långa näbb är det ett av de mest udda djur jag sett, och när den springer runt i ringar för att leta mat går det knappt att hålla sig för skratt. Det är ett djur evolutionen borde ha rensat bort för länge sedan, men då det i princip inte fanns några hotande landdäggdjur på öarna förrän människorna började introducera dem för 200-300 år sedan har de lyckats hålla sig kvar. Numera är förutsättningarna däremot helt annorlunda, och det krävs stora insatser från myndigheterna för att behålla sin nationalsymbol på denna planet. Nya Zeelands svar på kinesernas panda med andra ord.

Dagen efter lämnar vi Rotorua och söker oss söderut till Waiotapu där Nya Zeelands enda aktiva gejser håller till, i alla fall enligt personalen på vandrarhemmet. Den upptäcktes på 1800-talet av ett gäng kåkfarare från ett närliggande fängelse när de tog sig ner till floden för att tvätta av sig under straffarbetandet. När de använde tvål i det varma vattnet sprutade plötsligt hett vatten upp i ansiktet på den stackars jäveln som var först. Därför blev den döpt till Lady Knox, en dotter till en parlamentsledamot som gillade vad fångarna hittat(!).

Inramningen kring detta spektakel är så plastigt det bara kan bli. Användandet av tvål har fortsatt genom åren, även om det på senare år ersatts av något mer miljövänligt, för att sätta igång gejsern vid samma tidpunkt varje dag. Samma metod har förstört originalgejsern Geysír, på Island. Man kan ju undra om de har koll på det.

Framför spruthålet har de i vilket fall som helst satt upp läktare, vilka förstås är fulla med turister med kameror i näven och väskor på magen. Vid kvart över tio på morgonen dyker en klämcheck kille i ornitologgrön överskottströja in och gör vad han gör varje dag. Han varvar torra skämt med berättelsen om gejsern, och när han till slut sätter igång härligheten knäpper kameror till höger och vänster, och åskådarna trängs längst fram vid staketet för att få ett kort med sig själva framför vattenstrålen.

Efter utbrottet går lämmeltåget ner till resten av parken där vi vandrar omkring bland rykande vattenhål, grottor och gyttjepölar. Det är som att stiga in i en annan värld och det känns lite som att få en försmak på det ställe man med all säkerhet kommer att hamna när man dör, i alla fall om de kristna får rätt i slutändan. Sjöarna är röda, gula och spygröna, och på sina ställen har marken kollapsat under trycket. Hela tiden doftar svavlet i bakgrunden och vi lämnar parken nöjda, men lite illamående. Äggmackan jag åt samma morgon gör sig påmind.

På andra sidan motorvägen går en väg in till Waikite, en knapp mil bort. Här ägnar vi eftermiddagen åt att chilla i diverse pooler uppvärmda med vatten från de varma källorna. Det är nästintill obeskrivligt gött att ligga och dra i 38-gradigt vatten och titta ut över en rykande bäck och ett vidsträckt grönt landskap. Det enda negativa är att myggbetten börjar klia utav bara helvete. Mot vår vilja går vi till slut upp och fortsätter söderut.

Målet är att nå Wellington under kvällen då färjan till sydön går nästa dag. På vägen passerar vi Lake Taupo, nordöns största sjö, och då är det dags för nästa kamerahaveri. Vid sjön ligger två, tre vulkaner och när vi stannar till för att fotografera de snötäckta topparna med fotonördigt perfekt gula blommor i förgrunden sluta fokusmotorn i mitt ena objektiv att fungera, trots att det är mindre än ett år gammalt. Mindre nöjd med detta svär jag över den otur och klantighet som hittills har kostat mig närmare onödiga 3000 kronor för saker jag redan ägde innan jag stack. Som tur är hittar jag ett billigt objektiv i Wellington ganska omgående, som motsvarar det som gått sönder i både pris och kvalitet.

Vid det här laget har vi lämnat England och kört in i Island, i alla fall på vänster sida vägen, som domineras av brun och svart lava, medan högersidan fortfarande visar upp Englands lummiga kullar. Vi kör uppför den ena vulkanen upp mot en skidresort och tittar ut över det mörka, öde landskap som i Sagan om Ringen-filmerna utgör Mordor.

Då klockan börjar bli mycket bestämmer vi oss efter det här för att bränna på lite, med så få fotostopp som möjligt. Vi passerar samhälle efter samhälle med identiska storgator där butikerna ligger som små skolådor på rad. Vägarna är snirkliga och kantade med skyltar visandes snillrika meddelanden mot rattfylla, och fåglarna är orädda. Gång på gång susar det förbi kamikazeflygfän bara decimetrar från vindrutan och vi har inte slutat dra efter andan än. Men om fåglarna är vilda är de nyzeeländska förarna värre. Alla vi träffar varnar oss och det finns en anledning. Inget avstånd är kort nog för att slänga sig ut i vägen och omkörningar kan göras överallt. Lägg då till deras högerregelsvariant där bilen som korsar vägen vid högersväng har företräde gentemot den bil som kommer från andra hållet och ska göra en vanlig, enkel vänstersväng, så inser ni kanske att det ibland blir lite konfunderande att köra här. Däremot har vi kommit in i vänstertrafiken nu. Jag vet inte med Johan, men jag måste i och för sig fortfarande tänka efter lite när jag går över vägen, men det känns i alla fall inte som att man kör en missbildad bil längre. Vänster har blivit normalt.

Vi kommer till Wellington runt midnatt och får ett rum med tre bäddar där den ena ockuperas av en irländsk tjej med kraftig snarkkänslighet. Missförstå mig rätt, jag kan dra riktiga timmerstockar, det vet alla som någon gång delat rum med mig, men med Johan som vittne är denna natt inte ett av dessa tillfällen. Men det är tydligen tillräckligt för att irländskan ska tända på alla fyra. Det suckas, gnälls och smälls i dörrar under natten, något mest Johan störs av då jag förstås befinner mig i en dvala av lyckligt ovetande.

Morgonen efter får vi stiga upp tidigt då det inte går att lägga på pengar kvällen innan i nyzeeländska parkeringsautomater. Det måste göras när betaltiden börjar, men det gör inte så mycket eftersom jag ändå måste leta upp ett nytt objektiv.

Väl på sydön kör vi direkt till Ben, nyzeeländaren jag satt och drack öl med i Hong Kong. Eftersom vi bara träffats under fyra alkoholstinna nattimmar känner jag inte killen, så jag är ganska nyfiken på hur det ska bli.

Ben bor med sin kinesiska fru Wei i Blenheim där hon plockar körsbär och han jobbar på sågverk. De har en dotter på två år som för tillfället befinner sig i Kina med Weis föräldrar så att de kan tjäna ihop pengar ett tag, en plan som tydligen inte har funkat så bra då stämningen i familjen är rätt dålig. Så nu måste Wei åka hem, vilket förstås är föga billigt, och hämta hem ungen till deras slitna, heltäckningsmattebeklädda trerummare som de dessutom delar med en annan kille. Då Bens bakgrund också innehåller en hel del oegentligheter med lagen, mest i form av pojkaktiga bus och marijuana, men ändå, så inser man hur sjukt medelklass man egentligen är och hur små ens egna problem kan vara. Det han berättar är en helt annan värld, en parallelldimension, långt ifrån den uppväxt i Löddeköpinge man själv gått igenom. Inga silverskedar här inte, men ändå verkar han glad. I alla fall när vi är på besök.

Han bjuder på musslor och lamm och vi sitter uppe hela kvällen och dricker öl medan han visar upp delar av sin egen konst, röker vattenbong och berättar om kraschade bilar på fyllan. Vi får också se den verbala varning han fått på papper (!) från jobbet efter att ha skjutit häftklamrar på en kollega han tyckte jobbade irriterande långsamt.

Efter en natt på en för liten soffa för min del och soffkuddar på golvet för Johans del bjuder Wei på kinesiska dumplings innan vi åker ut i Bens 1000-kronorsbil till en spionbas utanför staden. Enligt honom är det här det enda som är värt att se i Blenheim, två vita ballonger och en stor radar bland alla vingårdar som kantar vägarna. En fantastiskt mystisk plats som få i samhället vet något om, förutom att den sägs vara amerikansk.

På vägen tillbaka smäller hans motor och medan han funderar på hur han ska lösa situationen kommer en polisbil körandes. ”Fan, jag har ju gräs på mig”, säger han medan han vinkar in polisen. Både jag och Johan blir svenskparanoida men vi får bara frågor om vi har något annat intresse i spionbasen mer än som turister. Tydligen är den inte så populär och varje år anordnas en samlad protest mot den. Själv verkar Ben hur lugn som helst, och när polisen ringt sin kollega och försvinner vidare till det möte på spionbasen han var på väg till sätter sig Ben i passagerarsätet och stoppar sin pipa. Paranoidsvenskarna i sällskapet blir förstås inte lugnare av det här, framförallt inte när poliskollegan dyker upp i en civil bil mycket tidigare än förväntat. Ben stoppar undan knarket och vi åker med tillbaka till stan så att vi kan fortsätta vår resa söderut.

I Kaikoura, senare samma dag träffar vi en tysk kille som bott i Nya Zeeland i tre år. I början av hans vistelse blev han stoppad av polisen för fortkörning på väg till skolan. I askfatet låg en jollefimp som polisen antagligen luktade sig till. Franz, som vi kallar honom, blev förstås något nervös, men det enda polisen gjorde var att stampa på den, sen fick tysken gå. Kanske inte gängse förfarande inom svenskt polisiärt arbete, eller? Men det lugnar i alla fall ner paranoidsvenskarna.

“Be patient, don’t become a patient”

– En av de tusentals vägskyltar som proklamerar säkert körande utmed Nya Zeelands vägar

 
Eftersom turen till Bay of Island bara ska vara två dagar lånar vi min bror Måns andra bil. Vägen dit ska ta runt tre timmar, men då både jag och Johan är fotonördar av dignitet spricker den tidsplanen ganska omgående. Men så går det förstås inte annat än att stanna och vända tillbaka när man ser rosa får. Hur stor turistfällevarningen än är måste det dokumenteras, och eftersom det dessutom är lunchtid lyckads de fullt ut med sin plan att fånga in oss till sin restaurang. Någon fårshow stannar vi däremot inte på.

En knapp timme senare kör vi genom ett trafikarbete, och när gruset åter blivit asfalt hör vi ett dunsande ljud som skulle kunna vara punka, så jag kör in till sidan. Vi kollar bilen, men inget verkar vara fel, så vi sätter oss i bilen för att köra igen. Då startar den inte, inte ens lite. Inget ljud överhuvudtaget. Efter en kvarts huvudkliande kommer en man från firman Absolute Concrete på andra sidan vägen över med en lapp på vilken numret till en lokal bärgare står. Vi ringer honom och medan vi väntar testar vi att starta bilen igen, och då fungerar det förstås.

När killen kommer ut följer vi ändå med honom tillbaka för att kolla igenom bilen och då lyckas jag givetvis ta ut min ostängda kameraväska ur bilen med sådan sving att kameran åker ur och mitt objektiv går sönder. Det har inte varit ett bra kameraår för mig. En kamera stulen i Peru på julafton, pålurad en ny, som jag aldrig ville ha och som jag dessutom misstänker är begagnad, i Hong Kong i juni och nu ett söndrigt objektiv i Nya Zeeland. Röv, säger jag bara.

De hittar i alla fall inget fel och efter sex timmar kommer vi fram till Paihia där vi tar in på ett vandrarhem. Efter att ha insett hur gamla vi är på en backpackerpub packar vi ihop för natten och inväntar morgondagens segling.

Halv tio på morgonen bordar vi Carion, en katamaran som ska ta oss ut i viken där vi förhoppningsvis ska få bada med delfiner. Tyvärr visar sig oddsen var ganska små då man inte får bada med dem om de har ungar, äter, sover eller är på väg någonstans. Och denna dag är det minstingarna som sätter stopp, men vi får ändå en grymt skön dag med bad på en avskild strand, en liten promenad på en ö och ett helt gäng lekande delfiner kring vår båt. 

När vi kommer iland ger vi oss av söderut igen, denna gång på riktigt snirkliga vägar i ett subtropiskt landskap som då och då öppnar upp sig och bjuder på fårfarmer och kor i mängder. Den engelska ortsnamnen är nästintill obefintliga, liksom den vita befolkningen. Det här är maoriernas land.

När vi når den lilla staden Kaikohe, som är som tagen från tv-serien Doktorn kan komma, är huvudgatan avstängd och vi ser en massa folk som står utmed repen som dragits vid trottoarerna. Det visar sig vara dags för den årliga julparaden. Så vi stannar kvar ett tag, och bevittnar spektaklet vars sista vagn i princip är den enda med jultema. En godiskastande tomte som flankeras av tre likväl godiskastande, blekfeta transvestiter till alver. Favoritvagnarna måste ändå ha varit de tre, fyra buckliga rallybilarna som stillastående, men hela tiden med en varvande motor igång, fördes fram på flak. Det är jul det.

Väl hemma i Auckland igen var tanken att vi på lördagen skulle åka på utflykt med hela Månsfamiljen, men det satte vädret stopp för. Dessutom verkar en elak influensa eller förkylning ha satt stopp för Johans upptåg de närmaste dagarna, så det slutar med att jag och Måns själva åker till Piha och tar en promenad på en utav lava svartfärgad strand. På kvällen är det barbecue och på söndagen är det meningen att vi ska åka söderut, men Johans tillstånd (som han bland annat skyller på Japan, luftkonditioneringen i bilen, sin hundallergi i kombination med Måns hund Brasses ständiga närvaro och det faktum att vår yngsta brorson Truls var sjuk när vi kom) tvingar oss att stanna hemma. Då mitt huvud (läs mitt hår) är för stort för Måns motorcykelhjälm kan jag inte köra en tur på hans lilla motorcykel som jag haft som backupplan så vi åker istället och tittar på när minabrorsbarn spelar touch rugby-match, det vill säga rugby utan tacklingar, vilket förstås gör det till en av de mest meningslösa sporter jag någonsin bevittnat.   

Nu är det måndag morgon, och jag och en snörvlande Johan ger oss till slut iväg söderut mot ö nummer två.

”När du träffar någon utan ett leende, ge honom ditt”
- Christer Sandelin sliskar till det

När jag för nio år sen reste till Australien för första gången var mitt första intryck att jag kommit till overkligt soligt England. Namnen på städerna var desamma, arkitekturen snarlik och den inhemska maten lika fantasifattig. Dock regerade barbecue snarare än en slafsig köttbit med potatismos och gravy, men korvarna i affärerna var lika okokta och vidriga.

Nya Zeeland är ungefär detsamma, fast med lillebrorskomplex, vilket gör det till ett brott mot rikets lag att likställa de två.

Samtidigt som de båda länderna har sin bas i det brittiska samhället, med sina obligatoriskt konservativa värderingar och skoluniformer, påminner deras städer mer om USA. Auckland, där vi för tillfället befinner oss hos min bror Måns och hans familj, är väldigt utbrett, trafiken är intensiv och det är ofta köer på motorvägen Och alla bor i villa. Dessutom verkar kollektivtrafiken vara under all kritik. Det finns knappt tåg och sista bussen ut till min bror, i en förort som heter Mellons Bay, går på vardagar kockan halv tolv. I en stad med 1,2 miljoner invånare. Bussen tar för övrigt bara 45 minuter hem på kvällen jämfört med en timme och en kvart in på dagen, vilket säger lite om trafiken.

Hade det inte varit för vänstertrafiken hade jag trott vi befann oss i Los Angeles, särskilt då kantas av inhemska mataffärskedjor och snabbmatsrestauranger, varav stormarknaden Countdown torde vara den mest spektakulära med sina spygröna skolådor som dyker upp överallt. Att köra genom Auckland är som att spankulera över en låda pastellkritor, och det är inte alltid positivt.

Min bror flyttade hit för ett år sedan med fru och fyra barn. Efter att ha hyrt ett hus i ett år investerade de nyligen i en 330 kvadratmeter, tre våningar stor danskdesignad träkoja. Ett hus Tarzan stolt hade kunnat kalla sitt eget. I alla fall känns det så, då huset har trädäck på varje våning och är omgärdat av en mindre djungel.

Efter en vilodag åker vi in till stan för att hitta en hyrbil som ska föra oss ner till sydön och tillbaka. Vi tar med oss Måns äldsta son, Lukas, och hans kompis Jocke, som gör ett utbytesår härnere. Lukas, som tvingades klippa sitt hår när han började skolan härnere har efter ett skolbyte nu kunnat börja odla igen, och bara för att ge en fingervisning om hur den förra skolan var kan jag berätta att det där är förbjudet för tjejer och killar att vara närmare än en halvmeter ifrån varandra. 

Nämnas bör också att det är förbjudet för kommunala skolor att kräva avgift, vilket gjort att de istället infört en ”frivillig” donation, i fallet med Lukas gamla skola på 3500 kronor. Om man väljer att inte betala den får ens unge inte hänga med på utflykter som anordnas utanför skoltid. Så frivillig är den. Dessutom råder skolan sämre elever att kanske hitta sig en annan skola som passar dem bättre.

Vi tillbringar tre dagar hos Måns och får bland annat se min brorsdotter, Den Sista Fjortisen, Lovisa, bli näst bäst i höjdhopp i hela Auckland med sina 1,44 meter. Med Lukas och Jocke åker vi upp i Sky Tower och tittar på hela stan samtidigt som folk hoppar en variant av bungy från taket som går ut på att man firas ner mellan två vajrar till man når marken. Det finns även möjlighet att göra en så kallad Skywalk på utsidan av tornet, utmed den runda plattformen, högst upp, men då jag fick gubbasvindel bara av att gå på glasinslagen i golvet inomhus fick det vara.

Som om det någonsin var aktuellt…

Jag hinner också med att träffa en gammal bekant från London- och Australientiden. Grant och jag bodde på samma vandrarhem i London 1997 och möttes av en slump mitt i natten på en pub i Sydney tre år senare. Sen dess har vi hållit sporadisk kontakt. Han tar med mig till The Dog’s Bollix, vars fyrbenta maskot i taket mycket riktigt visar upp ett ordentligt paket. Som nästan alla rockpubar över hela världen ligger den i ett något tvivelaktigt område, med stripbarer och prostituerade som vardagliga inslag, men banden är helt ok, och jag imponeras framförallt av en ung tjej som slår lika hårt och taktsäkert på sina trummor trots att en trumpinne bryts på mitten vid ett tillfälle. Hon hade lätt kunnat ta över trumpallen i The White Stripes och gjort ett 20 gånger bättre jobb än det fiaskot som sitter där nu.

I vilket fall som helst ger jag och Johan oss efter de här tre dagarna av mot Bay of Islands, på norra delen av nordön, men inte innan jag hunnit med att smasha iväg den sista pingisbollen in i djungeln till min brorson Hampus stora besvikelse. Hastigt kvällsmörker och hans dåliga mage hade hindrat oss från att spela, men efter 15 timmars väntan skulle vi äntligen spela. Fyra bollar in i uppvärmningen kan förstås inte farbror Simon kontrollera sig utan bara måste smälla iväg bolljäveln så hårt han bara kan, helt utan tanke på den ogenomträngliga vegetation som befinner sig nedanför. Nu är det förstås inte mitt fel att hunden tuggat sönder hälften av bollarna och att två stycken redan åkt ner i djungeln, men när ens elvaåriga brorson säger ”15 timmar har jag väntat”, så kan man inte annat än att få fantastiskt dåligt samvete. Det få bli pingis vid nyår istället, när vi kommer tillbaka från sydön.

”När jag var ung, och förstod mycket mera var allting mycket. Nu är jag äldre, och frågorna flera och svaren likaså. Då var det enkelt att döma sin nästa broder eller kättare. Nu vet man knappt vad man tror för det mesta, eller vad man litar på. Då lyste världen med klara konturer, vitt på svart och svart på vitt. Men nu målar mångfalden flerfärgsfigurer, som förvirrar mig.” – Peps Persson beskriver senilitet i låten ”Nu och Då”, eller kanske situationen i Rosengård?

Det är en ganska udda upplevelse när man första gången använder en japansk toalett. Jag hade hört talas om dess inbyggda bidéfunktion förut, och jag måste säga att strålen har en förvånansvärd precision. Det känns lite som inverterad rännskita när man använder den, men på ett bra sätt. Och ren blir man. Och det är viktigt.

Men rumpstrålen är bara en av japanernas små detaljer i ett överpraktiskt samhälle. I foajén på vårt hotell finns till exempel en maskin som plastar in våta paraply så det inte blir blött på golvet.

Det är bara ett sätt på vilket japaner skiljer sig från sina ärkefiender, kineserna. På ytan ser allt ganska lika ut, men det dröjer inte länge förrän man ser de stora skillnaderna och då jag nyss varit i Kina var det omöjligt att inte göra konstanta jämförelser. På tunnelbanan är det till exempel förbjudet att prata i telefon vilket gör att det är nästan helt tyst i tågen och på perrongerna ställer folket sig i led vid var dörr inför tågets ankomst. Något som verkligen aldrig hade hänt i Kina.

Det är också väldigt tyst i trafiken. Lite tutande, få mopeder och vad som verkar vara sansade chaufförer. Sist men inte minst är japaner oerhört artiga, diskreta och under hela vistelsen är det inte en enda person som drar mig i håret, även om jag blir föremål för ett eller annat fulfoto.

Jag och min bror Johan är i alla fall på väg till vår andra bror och hans familj i Nya Zeeland, där vi ska spendera fem veckor med att köra runt på ön, samt en vecka på Tonga. När Johan sedan drar hem sticker jag till Australien för att så småningom möta upp med Cathrine som ska göra sin sista termin på Tasmanien. Stoppet i Tokyo gör vi för att Air New Zeeland råkar flyga just den vägen, och även om tre dagar är på tok för lite får vi en försmak på det japanska samhället och dess höga särhetsfaktor.

Vi anländer på fredag eftermiddag och efter en kort promenad i vårt grannskap i stadsdelen Shinjuku däckar vi båda i sann jetlaganda på hotellet. Vid sjutiden masar vi oss till slut upp, varpå jag spräcker mina nyinköpta combatbrallor. Något som förstås inte kunde ha hänt hemma i Sverige.

Men det är bara på med shortsen och ut i en ändå rätt mild decemberkväll. Vi drar till ett område i närheten som Johan fått rekommenderat vid namn Golden Gai. Det betyder Gyllene staden, och inget annat. Vi tränger oss förbi påstridiga afrikanska inkastare, förkastar deras erbjudande om billiga drinkar och vackra tjejer och rör oss från de stora gatorna. Området är känt för sitt publiv och när vi till slut hittar de trånga gator som utgör distriktet inser vi att i princip ingen av de 250 pubarna där är mer än tio kvadratmeter stor. Och för att återgå till toalettemat är pubarnas dylika så små att de på många ställen tvingas ha handfatet ovanpå själva toaletten. Hur sugen är man egentligen på att tvätta händerna i vatten som verkar komma från toastolen?

Trots en rådande hunger går vi alla fall in i en och beställer var sin öl. Fem minuter senare får vi sällskap av Ilya och Marinella från San Francisco.

Bartendern, tillika ägaren är en trendigt klädd man i 35-årsåldern som lätt skulle kunna passa in i vilken chic New York-klubb som helst. ”I love English and I love you”, står det på utsidan och man märks att han trivs i sin situation. Några stammisar, såväl västerlänningar som japaner, kommer in och vi diskuterar droger med amerikanarna. Ilya, som är ryss i grunden, är smått liberal, och yrar loss om Burning Man-festivalen stup i kvarten. Dessutom dricker han för två eftersom hans fru, som för övrigt jobbat på Penthouse som säljare eller något och därför enligt Ilya ”sett mer porrfilm än någon av er”, är gravid. Men det hindrar dem inte från att hänga med på barrunda.

På ställe numer två käkar vi japansk chili con carne, vilket stillar en del av hungern, och dricker en tekopp fylld med sake. Ilya berättar om det kollektiv de bor i, i San Francisco, och blir närmare bekant med en japansk medelålders man som också verkar älska det engelska språket, och Marinella, som ursprungligen är från Venezuela, berättar om sin syn på den allt annat än underbara Hugo Chavez. Vi lyssnar på Radiohead och stannar till stängningsdags. Klockan elva.

Hittills har vi sluppit betala den entréavgift en del av pubarna har för utlänningar, Det handlar ofta om en knapp hundring, och då det redan är hiskeligt dyrt i Tokyo undviker man gärna den extrakostnaden. Inte heller tredje puben yrkar på avgift och här träffar vi på en, enligt honom själv, åtminstone lite känd japansk skådespelare och hans boss, barägaren, som beskrivs som en japansk Gandalf. Vi får testa en annan japansk sprit medan bartendern sjunger och på ett tresträngat japanskt instrument spelar en låt från sina hemtrakter.

Vid tretiden ger vi upp och beger oss hemåt, via lite sushi till nattamat. Förstås.

Dagen efter vaknar jag vid sjutiden. Jet lagen har inte riktigt gett med sig, inte för mig i alla fall. Johan däremot snusar på av full kraft. På agendan står kejsarpalatset, en skyskrapa fyllt med japanska On Off och stadsdelen Koenji, som enligt rykte ska inhysa ett antal konsertställen.

Av palatset ser vi bara en mur och när vi tar oss till tekniktornet börjar det regna. Johan köper kameragrejer och vi inhandlar ostiga turistjulklappar till våra brorsbarn innan jag börjar få lätt panik av trängseln. Min sömnbrist börjar vid det här laget göra sig påmind, men vi ger ändå Koenji ett försök. Tyvärr lever det inte riktigt upp till förväntningarna, men jag hinner i alla fall med en kopp te som serveras med tillhörande cognac (!) på ett café, och några öl på en restaurang innan vi packar ihop och åker hem.

Söndagen är vigd åt Yoyogiparken och de människor som sägs befolka parken på veckans sista dag. Enligt rykten ska Tokyos alla exhibitionister samlas på en bro in till parken varje söndag, men då vi ska flyga vidare till Nya Zeeland samma dag kommer vi antagligen för tidigt, och ingen syns till. Vi går en runda i den höstsprakande parken, bevittnar ett antal bröllopsprocessioner och går en sväng på den populära butiksgatan som ligger precis vid tunnelbanestationen. När vi återkommer till bron börjar man ana att något ska hända, och efter ett tag dyker några av dem upp. De mest omtalade är de tjejer som klär ut sig till dockor, men av dem syns inget. Två män i dockkläder är ju dock aldrig fel.

Höjdpunkten var ändå de fem personer som gjorde en så kallad freeze. Med ofelbar timing stannar de alla till i samma ögonblick och de närmsta minuterna glider folk förbi två killar som smsar, en person i hästhuvud som kamerafotar andra freaks och två män i kostym som utbyter visitkort.

Det blev det sista vi får uppleva i Japan. I alla fall denna gång. Det finns ett mäktigt vansinne i denna stad, och vi har bara skrapat på ytan.