När jag för nio år sen reste till Australien för första gången var mitt första intryck att jag kommit till overkligt soligt England. Namnen på städerna var desamma, arkitekturen snarlik och den inhemska maten lika fantasifattig. Dock regerade barbecue snarare än en slafsig köttbit med potatismos och gravy, men korvarna i affärerna var lika okokta och vidriga.
Nya Zeeland är ungefär detsamma, fast med lillebrorskomplex, vilket gör det till ett brott mot rikets lag att likställa de två.
Samtidigt som de båda länderna har sin bas i det brittiska samhället, med sina obligatoriskt konservativa värderingar och skoluniformer, påminner deras städer mer om USA. Auckland, där vi för tillfället befinner oss hos min bror Måns och hans familj, är väldigt utbrett, trafiken är intensiv och det är ofta köer på motorvägen Och alla bor i villa. Dessutom verkar kollektivtrafiken vara under all kritik. Det finns knappt tåg och sista bussen ut till min bror, i en förort som heter Mellons Bay, går på vardagar kockan halv tolv. I en stad med 1,2 miljoner invånare. Bussen tar för övrigt bara 45 minuter hem på kvällen jämfört med en timme och en kvart in på dagen, vilket säger lite om trafiken.
Hade det inte varit för vänstertrafiken hade jag trott vi befann oss i Los Angeles, särskilt då kantas av inhemska mataffärskedjor och snabbmatsrestauranger, varav stormarknaden Countdown torde vara den mest spektakulära med sina spygröna skolådor som dyker upp överallt. Att köra genom Auckland är som att spankulera över en låda pastellkritor, och det är inte alltid positivt.
Min bror flyttade hit för ett år sedan med fru och fyra barn. Efter att ha hyrt ett hus i ett år investerade de nyligen i en 330 kvadratmeter, tre våningar stor danskdesignad träkoja. Ett hus Tarzan stolt hade kunnat kalla sitt eget. I alla fall känns det så, då huset har trädäck på varje våning och är omgärdat av en mindre djungel.
Efter en vilodag åker vi in till stan för att hitta en hyrbil som ska föra oss ner till sydön och tillbaka. Vi tar med oss Måns äldsta son, Lukas, och hans kompis Jocke, som gör ett utbytesår härnere. Lukas, som tvingades klippa sitt hår när han började skolan härnere har efter ett skolbyte nu kunnat börja odla igen, och bara för att ge en fingervisning om hur den förra skolan var kan jag berätta att det där är förbjudet för tjejer och killar att vara närmare än en halvmeter ifrån varandra.
Nämnas bör också att det är förbjudet för kommunala skolor att kräva avgift, vilket gjort att de istället infört en ”frivillig” donation, i fallet med Lukas gamla skola på 3500 kronor. Om man väljer att inte betala den får ens unge inte hänga med på utflykter som anordnas utanför skoltid. Så frivillig är den. Dessutom råder skolan sämre elever att kanske hitta sig en annan skola som passar dem bättre.
Vi tillbringar tre dagar hos Måns och får bland annat se min brorsdotter, Den Sista Fjortisen, Lovisa, bli näst bäst i höjdhopp i hela Auckland med sina 1,44 meter. Med Lukas och Jocke åker vi upp i Sky Tower och tittar på hela stan samtidigt som folk hoppar en variant av bungy från taket som går ut på att man firas ner mellan två vajrar till man når marken. Det finns även möjlighet att göra en så kallad Skywalk på utsidan av tornet, utmed den runda plattformen, högst upp, men då jag fick gubbasvindel bara av att gå på glasinslagen i golvet inomhus fick det vara.
Som om det någonsin var aktuellt…
Jag hinner också med att träffa en gammal bekant från London- och Australientiden. Grant och jag bodde på samma vandrarhem i London 1997 och möttes av en slump mitt i natten på en pub i Sydney tre år senare. Sen dess har vi hållit sporadisk kontakt. Han tar med mig till The Dog’s Bollix, vars fyrbenta maskot i taket mycket riktigt visar upp ett ordentligt paket. Som nästan alla rockpubar över hela världen ligger den i ett något tvivelaktigt område, med stripbarer och prostituerade som vardagliga inslag, men banden är helt ok, och jag imponeras framförallt av en ung tjej som slår lika hårt och taktsäkert på sina trummor trots att en trumpinne bryts på mitten vid ett tillfälle. Hon hade lätt kunnat ta över trumpallen i The White Stripes och gjort ett 20 gånger bättre jobb än det fiaskot som sitter där nu.
I vilket fall som helst ger jag och Johan oss efter de här tre dagarna av mot Bay of Islands, på norra delen av nordön, men inte innan jag hunnit med att smasha iväg den sista pingisbollen in i djungeln till min brorson Hampus stora besvikelse. Hastigt kvällsmörker och hans dåliga mage hade hindrat oss från att spela, men efter 15 timmars väntan skulle vi äntligen spela. Fyra bollar in i uppvärmningen kan förstås inte farbror Simon kontrollera sig utan bara måste smälla iväg bolljäveln så hårt han bara kan, helt utan tanke på den ogenomträngliga vegetation som befinner sig nedanför. Nu är det förstås inte mitt fel att hunden tuggat sönder hälften av bollarna och att två stycken redan åkt ner i djungeln, men när ens elvaåriga brorson säger ”15 timmar har jag väntat”, så kan man inte annat än att få fantastiskt dåligt samvete. Det få bli pingis vid nyår istället, när vi kommer tillbaka från sydön.
”När jag var ung, och förstod mycket mera var allting mycket. Nu är jag äldre, och frågorna flera och svaren likaså. Då var det enkelt att döma sin nästa broder eller kättare. Nu vet man knappt vad man tror för det mesta, eller vad man litar på. Då lyste världen med klara konturer, vitt på svart och svart på vitt. Men nu målar mångfalden flerfärgsfigurer, som förvirrar mig.” – Peps Persson beskriver senilitet i låten ”Nu och Då”, eller kanske situationen i Rosengård?