Eftersom turen till Bay of Island bara ska vara två dagar lånar vi min bror Måns andra bil. Vägen dit ska ta runt tre timmar, men då både jag och Johan är fotonördar av dignitet spricker den tidsplanen ganska omgående. Men så går det förstås inte annat än att stanna och vända tillbaka när man ser rosa får. Hur stor turistfällevarningen än är måste det dokumenteras, och eftersom det dessutom är lunchtid lyckads de fullt ut med sin plan att fånga in oss till sin restaurang. Någon fårshow stannar vi däremot inte på.
En knapp timme senare kör vi genom ett trafikarbete, och när gruset åter blivit asfalt hör vi ett dunsande ljud som skulle kunna vara punka, så jag kör in till sidan. Vi kollar bilen, men inget verkar vara fel, så vi sätter oss i bilen för att köra igen. Då startar den inte, inte ens lite. Inget ljud överhuvudtaget. Efter en kvarts huvudkliande kommer en man från firman Absolute Concrete på andra sidan vägen över med en lapp på vilken numret till en lokal bärgare står. Vi ringer honom och medan vi väntar testar vi att starta bilen igen, och då fungerar det förstås.
När killen kommer ut följer vi ändå med honom tillbaka för att kolla igenom bilen och då lyckas jag givetvis ta ut min ostängda kameraväska ur bilen med sådan sving att kameran åker ur och mitt objektiv går sönder. Det har inte varit ett bra kameraår för mig. En kamera stulen i Peru på julafton, pålurad en ny, som jag aldrig ville ha och som jag dessutom misstänker är begagnad, i Hong Kong i juni och nu ett söndrigt objektiv i Nya Zeeland. Röv, säger jag bara.
De hittar i alla fall inget fel och efter sex timmar kommer vi fram till Paihia där vi tar in på ett vandrarhem. Efter att ha insett hur gamla vi är på en backpackerpub packar vi ihop för natten och inväntar morgondagens segling.
Halv tio på morgonen bordar vi Carion, en katamaran som ska ta oss ut i viken där vi förhoppningsvis ska få bada med delfiner. Tyvärr visar sig oddsen var ganska små då man inte får bada med dem om de har ungar, äter, sover eller är på väg någonstans. Och denna dag är det minstingarna som sätter stopp, men vi får ändå en grymt skön dag med bad på en avskild strand, en liten promenad på en ö och ett helt gäng lekande delfiner kring vår båt.
När vi kommer iland ger vi oss av söderut igen, denna gång på riktigt snirkliga vägar i ett subtropiskt landskap som då och då öppnar upp sig och bjuder på fårfarmer och kor i mängder. Den engelska ortsnamnen är nästintill obefintliga, liksom den vita befolkningen. Det här är maoriernas land.
När vi når den lilla staden Kaikohe, som är som tagen från tv-serien Doktorn kan komma, är huvudgatan avstängd och vi ser en massa folk som står utmed repen som dragits vid trottoarerna. Det visar sig vara dags för den årliga julparaden. Så vi stannar kvar ett tag, och bevittnar spektaklet vars sista vagn i princip är den enda med jultema. En godiskastande tomte som flankeras av tre likväl godiskastande, blekfeta transvestiter till alver. Favoritvagnarna måste ändå ha varit de tre, fyra buckliga rallybilarna som stillastående, men hela tiden med en varvande motor igång, fördes fram på flak. Det är jul det.
Väl hemma i Auckland igen var tanken att vi på lördagen skulle åka på utflykt med hela Månsfamiljen, men det satte vädret stopp för. Dessutom verkar en elak influensa eller förkylning ha satt stopp för Johans upptåg de närmaste dagarna, så det slutar med att jag och Måns själva åker till Piha och tar en promenad på en utav lava svartfärgad strand. På kvällen är det barbecue och på söndagen är det meningen att vi ska åka söderut, men Johans tillstånd (som han bland annat skyller på Japan, luftkonditioneringen i bilen, sin hundallergi i kombination med Måns hund Brasses ständiga närvaro och det faktum att vår yngsta brorson Truls var sjuk när vi kom) tvingar oss att stanna hemma. Då mitt huvud (läs mitt hår) är för stort för Måns motorcykelhjälm kan jag inte köra en tur på hans lilla motorcykel som jag haft som backupplan så vi åker istället och tittar på när minabrorsbarn spelar touch rugby-match, det vill säga rugby utan tacklingar, vilket förstås gör det till en av de mest meningslösa sporter jag någonsin bevittnat.
Nu är det måndag morgon, och jag och en snörvlande Johan ger oss till slut iväg söderut mot ö nummer två.
”När du träffar någon utan ett leende, ge honom ditt”
- Christer Sandelin sliskar till det