Dagarna i Auckland innan jag ska vidare till Australien tillbringar jag mestadels i min brors hus med att skriva och hänga med mina brorsbarn som fortfarande har sommarlov. Johan åker hem till Sverige, via Hong Kong, två dagar innan jag fortsätter till den riktiga sommarhettan på The Gold Coast. Där jag ska gå på tatueringsmässa och utföra lite jobb. Det är inte bara semester på den här resan.

Men innan vi skiljs åt hinner vi med ytterligare en dagsutflykt i Nya Zeeland när vi tillsammans med vår bror, hans son Lukas och Lukas kompis Joakim åker till Coromandelhalvön och Hot Water Beach. Attraktionen här, förutom den vackra stranden och det hittills varmaste vattnet i Nya Zeeland, är de varma källor långt under stranden vars vatten tar sig hela vägen upp till ytan och då fortfarande håller en temperatur på upp till 64 grader. Det är en ganska udda känsla att bränna sig när man begraver sina fötter i sanden, även ute i vattnet. Och det är ganska lustigt att se folk hoppa runt på ett ben när de grävt ner fötterna för långt.

När det är lågvatten kan man gräva ett hål, med egen medtagen eller hyrd spade, och därmed skapa sin egen naturliga varmvattenkälla att ligga och slappa i. Tyvärr kommer vi försent. Tidvattnet har tagit sig in så pass långt att det är svårt att komma åt varmvattnet, men bara känslan av att bränna tårna i sandbottnen är värt resan.

Att mina två bröder sen är så sjukt strandkräsna att de hela tiden nekar min önskan om att stanna och bada i tron om att det finns en bättre strand runt hörnet, vilket gör att vi istället missar vårt tilltänkta andra bad, får bli en parentes i sammanhanget.

Australien är känt för sina regler och byråkrati. Regeringen vill gärna ha koll på allt och alla och man är väldigt noga med att påpeka hur unika landets traditioner och natur är samt hur människornas livsstil saknar motstycke i resten av världen. Alla människor vill åka till Australien, och det vet de om. Min första upplevelse av det här får jag när jag försöker skaffa mig ett australiensiskt telefonnummer. I min naiva värld tror jag att man bara köper sig ett simkort som man fyller på när det blir tomt, men inte sa Nicke. Först får jag inte köpa något för att jag inte har mitt pass med mig, alternativt mitt körkort tillsammans med ett kreditkort eller två olika kreditkort. Jag får dock tipset att gå till K-mart där det räcker med mitt körkort.

Efter att jag har köpt kortet måste jag registrera mig, vilket sker efter tio minuters ältande av en datorröst och tio minuters KGB-aktig utfrågning av en indisk kundtjänstnisse. Jag håller till och med på att få göra om allt när jag inte vet min polares postnummer, för de måste givetvis ha en jävla adress också.

Utöver det här går det inte att bara registrera sig utan att välja någon sorts plan, och alla planer är helt sär. Det gäller att få rätt på dem eftersom vissa innebär att man inte kan sända sms. Dessutom annonserar de med att man får 50, 90 eller 120 dollars extra ringtid på vissa, men lusläser man avtalet kostar det fem gånger mer att ringa med dem vilket i princip innebär samma kostnad i slutändan.

När jagväl lyckats registrera mig måste jag stänga av telefonen i minst 20 minuter, sen får jag ett sms med mitt telefonnummer.

Den stora anledning till varför jag flyger till just Gold Coast efter Nya Zeeland är annars den första internationella tatueringsmässas i Australien någonsin. Ett par tidningar har nappat på mitt erbjudande att skriva om den, sen råkar det bara vara ren tur att min gamla kompis John bor 20 minuter med buss därifrån.

Det är högsommar i Queensland just nu och temperaturen ligger någonstans mellan 29 och 32 grader. En av dagarna efter mässan går det till och med upp till 38 grader. Den dagen känns det som om kranvattnet värmer isen snarare än tvärtom, och några av John och hans fru Leannes kylskåpsmagneter kryllar till och med ihop sig av värmen och fukten.

Mässan hålls som tur är i en luftkonditionerad lokal men så fort jag tar med någon ut för fotografering återvänder jag härligt svettig och dann. Mässan är trevlig och tatueringarna av hög kvalitet. Jag träffar några tatuerare jag intervjuat och några nya, däribland den översociale Mason från USA, som numera delar sin tid mellan Australien och Island av alla ställen. Han tar mig under sina vingar, introducerar mig för sina vänner och plötsligt blir det en lördagsnatt i det alldeles, fullständigt horribla Surfer’s Paradise.

Stan är centrum i det område som kallas Gold Coast. Det senaste decenniet eller två har området fullständigt exploderat och det syns i stadsbilden. Inget hänger ihop och som utbildad, men aldrig någonsin praktiserande, stadsplanerare blir man nästan förnärmad över att dessa planeringsförslag gått igenom. De flesta byggnaderna ser ut att höra hemma i betydligt större städer än den halva miljonen som Gold Coast har att erbjuda. Hela strandremsan, och den är lång, är numera fullspäckad med skyskrapor och inne i centrum trängs strippklubbar med strandraggarbarer.

Jag följer med till Masons kompisars hotell, och från den stunden går det aldrig många minuter utan att en ny påse vitt pulver dyker upp. Här ska man vara snygg, rik och häftig och det gäller att visa det så mycket det bara går. Man ska vara rätt.

Jag blir personligen relativt spyfärdig på hela ganska snart, framförallt när vi inte blir insläppta på två olika klubbar på grund av att Mason och grabbarna har tatueringar, men jag har trevligt med dem och lite andra tatuerare som dyker upp efterhand så jag hänger på ett tag till, och till, och till, och plötsligt är klockan fem på morgonen.

Som vanligt på tatueringsmässor träffar man ytterst intressanta typer och på just den här är det väl framförallt Geoff som står ut, en 63-årig pensionerad lärare med hela kroppen tatuerad med främst blommor, eftersom han gillar livet och saker som växer. Han har stor ölmage, kalt huvud, glasögon och inga som helst problem med att posera i g-sträng.

Men det mest intressanta med honom är att han aldrig avslöjade för sina elever under sin aktiva tid som lärare att han hade tatueringar. Men nu lär de veta eftersom det förra året gjordes en dokumentärfilm om honom som heter Skin. Filmen handlar om de frågor och eventuella problem som uppstår efter att han beviljat National Museum of Australias förfrågan om att donera sin hud till dem efter sin död. Filmen har tydligen vunnit priser lite här och där och jag bestämde mig förstås för att göra en intervju med honom och ja, vad ska man säga. Vilken jävla historia.

Även mannen med den vida omtalade rävjaktstatueringen på ryggen med rävsvansen som försvinner in i grytet strax söder som ryggslutet och mannen som blev korad till Freak of the Show bör nämnas. Förutom lite implantat här och där har han valt att skära av sina bröstvårtor som han istället har inkapslat i något slags smycke som liknar en rund bärnsten. Mumsfilibabba…

”Every fucking thing about you is ugly” – dvärgen i Bad Santa uttrycker sina känslor för Billy Bob Thorntons försupna jultomtekaraktär

Marken på ön Pangaimotu tillhör kungen (Tonga är enda kvarvarande monarkin i Söderhavet och en av få monarkier i världen där kungen fortfarande har den yttersta makten) men resorten drivs av Big Mama och hennes 22 år äldre make Earl. De är släkt med kungen och har fått rätten till ön av honom.

När vi kommer dit på måndagen frågar en dam i 60-årsåldern var vi är ifrån och när vi säger Sverige visar det sig att hennes danska morfar föddes i Sverige. Damen ifråga heter Margaret och kommer från Nya Zeeland. Hon har på senare återknutit kontakten med sin tonganska del av släkten, hennes danska sjömansmorfar gifte sig nämligen med en tongansk kvinna, och den släkten råkar vara Earls. Senare berättar hon att hon som ung hatade sin egen hudfärg, men efter det att hon fyllt 60 år tyckte hon det var dags att ta sig hit igen. Så numera åker hon till Pangaimotu två gånger om året för att varva ner, och den här gången har hon tagit med sig sin dotter Marnie och syster Rosemary.

Vi är de enda som bor på ön under de fyra dagar vi är där så varje kväll käkar vi middag ihop och dricker några öl tillsammans. De är en omaka trio med den konservativa sjuksyrran Margaret, hennes matkräsna dotter och den liberala bokfanatikern och väl bereste systern Rosemary, så vi får höra många historier med olika karaktär. Bland annat hur Rosemary och hennes dåvarande vietnamesiska man tvingas tillbaka till Vietnam under rådande krig för att han inte får stanna kvar i Nya Zeeland. Hans kompis, som riskerade samma sak, förfalskade däremot en stämpel och tog sig till Sverige där han som illegal invandrare bildade familj och stannade kvar i tio år.

Dagarna tillbringas till stor del i vattnet, simmandes eller snorklandes på det lilla revet 30 meter ut från stranden. På tisdagen gör vi två dyk och dagen innan känner jag mig lite ängslig eftersom min dåliga upplevelse från Mexiko, då jag fick panik och började hyperventilera samtidigt som masken läckte utan avbrott, fortfarande gör sig påmind. Men det funkar ändå rätt bra, trots att hjärtat börja slå lite fortare när vi ligger i vattnet inför första dyket. Värre blir det på torsdagen när vårt första dyk sker i stark ström. Efter att ha kämpat som en gris bara för att komma till repet som vi skulle följa ner är jag helt andfådd, så när vi tar oss ner känner jag direkt igen känslan från Mexiko. Jag andas oregelbundet som om jag inte får tillräckligt med luft, så jag knackar instruktören på axeln och gör tecknet för att stiga upp. Kanske ger jag upp för tidigt, inte vet jag. Enligt Johan var strömmen betydligt svagare på botten, men jag känner helt enkelt att det inte är värt det. Mexikoincidenten pajade nog tyvärr en hel del. I framtiden ska jag helt enkelt dyka i lugnt vatten, utan ansträngning, och bara ta det lugnt. Vilket är precis vad vi gör på dagens andra dyk.

Men trots den viktlösa känslan och de ibland oförklarliga och fantastiska undervattenslandskapen blir onsdagen den bästa dagen under vistelsen. Efter frukost sitter vi i var sin plastsolstol i vattenbrynet och läser när en liten överfull båt glider in med en hel släkt ombord. Under två timmar tar de över stranden och alla från en kanske femårig kille till farmor 75+ deltar i den rugbymatch de spelar. Det tjoas och tjimmas och farmor slänger sig även hon efter bollen ett par gånger. Innan vi vet ordet av är också vi inkluderade i spelet.

Men lika snabbt som de kom försvinner de igen på sin båt och vi lämnas ensamma på stranden. På kvällen följer den i förra inlägget redan nämnda krabbjakten som en stor jävla prick över ett redan ganska stort i.

Efter dykningen på torsdag bjuds det på barbeque i Big Mamas ära, som denna dag fyller 39 år. Medan vi käkar kyckling, korv, sjögräs med kokos och havssnigel håller hennes man ett tal om hur enkelt, men rikt liv han och hans familj lever, och hur han nästan tycker synd om oss som ska tillbaka till Europa och stressa vidare med våra liv. Och det finns en genuinitet i hans uttalande som verkar stämma in på många människor i Tonga. Efter det tvingar de sin fyraåriga jätteblyga systerdotter att sjunga en låt för oss varpå Earl stoppar in en dollar under axelbandet på hennes linne. Både jag och Johan rycker till, men så gör även Margaret det. Det visar sig att det är utav tongansk tradition att på stripteasemaner sätta pengar på de som uppträder.

Vi blir adopterade in i Big Mamas storfamilj, som de första från Europa, och runtom på ön träffar vi öppna, nyfikna människor som i motsats till så många andra länder ber om att få vara med på bild. När vi går en runda på stan två dagar senare kallar ett gäng killar in oss i en trädgård bara för att plåta dem, gärna machoposerandes med pek- och långfingret upp och handryggen vänd mot oss, och de bryr sig inte ens om att få en kopia på fotot.

Framförallt skrattas det väldigt mycket på ön, och Big Mamas tjutande skratt (som för övrigt vekar vara den vanligaste formen av skratt bland landets kvinnor) under krabbjakten kommer vi sent glömma. Det väckte till och med upp Margaret.

På fredagen åker vi tillbaka till huvudön och det guest house vi bodde på första nätterna. Vi hyr ägarnas bil och kör runt den lilla ön i 40 km/h, ser fler glada människor, nya stränder, flygande hundar och blåshål utmed södra kustlinjen där vattnet sprutar upp som gejsrar genom kanaler i klipporna. Däremot blir vi utan lunch då det inte finns en enda restaurant eller café på hela ön förutom i huvudstaden.

På kvällen åker vi med Big Mama, Margaret och de andra till ett av öns strandhotell som på fredagar erbjuder buffé med efterföljande traditionell dansuppvisning i en grotta. Här får jag en efterlängtad (men dyr) Piña Colada på stranden. Det enda negativa med Big Mamas ställe var avsaknaden av just denna drink.

Uppvisningen är kul att se och det påminner en hel del om maoriernas haka, men den är lite för lång och turistig, som ju inte är helt ovanligt i sådana här fall. Höjdpunkterna enligt mig är istället det dansband som spelar en tongansk version av ”You Look Wondeful Tonight” under fördrinken på stranden och när restaurangägarens mobil ringer mitt under hans passionerade förbön innan buffén, varpå han tar upp den ur bröstfickan utan att öppna ögonen och skickar iväg den ner i sanden bakom buffébordet.

Deras slaviska hängivande till kristendomen upphör för övrigt aldrig att förvåna oss. Överallt på ön ser vi kyrkor och under den vecka vi bor på Pangaimotu är servicen lite segare än vanligt då servitriserna måste åka in till ”fastlandet” två gånger om dagen för att gå i kyrkan. Det är en speciell kyrkovecka för att inviga det nya året eller något liknande, berättar Big Mama.

Showen avsluta med en riktigt cool elddans och vi åker tillbaka till stan för att leta upp en tatuerare jag intervjuat som ska ge mig ett usb-minne med foton. Vi ska träffas på Billfish, men det är helt tjockt, bland annat för att prinsessan är där, så jag ger upp och vi går hem.

Vi har under hela veckan känt oss väldigt välkomna och hemma på Tonga, inte bara ute hos Big Mama. Här bor bara 100 000 personer så man träffar ofta på samma personer flera gånger, och det är ju inte utan att man står ut utseendemässigt så många känner igen en från olika ställen som Billfish och stranden. Jag får samma hemtrevliga känsla som jag fick på Island och på lördagen bekräftas den när en bil svänger in framför oss på stan. Det är tatueraren jag hade försökt hitta dagen innan. Jag får minnet och han kör vidare bara för att passera oss ytterligare en gång i en annan del av staden någon timme senare.

Det lustiga är däremot att de många människor som hälsat på oss från bilflak och vägkanten under veckan alla har sagt ”Hi!”. Idag, vår sista dag, säger alla ”Bye!”. Som om de vet att vi ska åka.

Och det är med sorg vi lämnar denna ö, även om det sista intrycket är negativt. Johan får betala en jävla hittepåsumma på 100 kronor för att skriva ut sin biljett från Nya Zeeland, som han inte har med sig, annars säger de att de inte kan släppa ombord honom på planet.

” We’re all lying in the gutters, but some of us are looking at the stars”

– Oscar Wilde

Big Mama tjuter av skratt så det hörs över nejderna när vi går runt i djungeln på hennes lilla ö Pangaimotu, tio minuters båtfärd utanför Tongas huvudstad Nuku’alofa, och letar krabbor mitt i natten. Något är roligt på ett språk jag och Johan inte förstår. Det är bäckmörkt så vi har alla var sin ficklampa till hjälp, och vi hittar till slut runt 20 stycken inte alltför små krabbor som bor i mullvadsstora hålor i marken. Som svensk känns det ganska udda att jaga krabbor i tjock vegetation, men det är här de bor, och en har till och med klättrat upp en meter upp på en trädstam. Varför vet jag inte.

Big Mama, eller Ana som hon egentligen heter, har den här kvällen tagit med oss ut i den lilla djungeln tillsammans med sin dotter och en kille jag tror är hennes son, och stämningen är på topp. De skrattar sig genom växtligheten och nästan viker sig dubbelt när de inser att de inte kan hitta ut. De vanliga gångvägarna har växt igen, men som tur är tar det en halvtimme att gå runt ön, så man är aldrig långt ifrån vattnet. De brukar bara jaga krabbor någon i månaden, så vi har tur som får uppleva det här, och vi bidrar båda till fångsten även om vi aldrig får smaka segerns sötma. Under natten lyckas de som inte blev tillagade samma natt efter att vi gått och lagt oss nämligen smita från påsen de förvarades i. 

Jakten utgör nog höjdpunkten på vår veckas sejour i Tonga, som bjuder på den bästa upplevelsen hittills.

Vi kommer till Tonga på lördag kväll. I kön till incheckningen i Auckland träffar vi på en dam som givetvis äger ett guest house lite utanför Nuku’alofa och hon lyckas övertala oss att bo hos henne i alla fall första natten. Under tiden kön sakta ringlar sig framåt hälsar hon på ett antal andra personer i kön, och vi får vår första vink om hur litet det lilla söderhavslandet är.

När vi kommer får vi stå i nästa kö fantastiskt länge då de bara har en lucka öppen för icke-tonganer och en för tonganer, och personalen är inte snabb. Det gör givetvis att vi inte hittar vår dam efteråt, så vi får snällt ta en taxi istället.

Målet med vår vecka på Tonga är att ta det överdrivet lugnt, bo på stranden, bada, snorkla och dyka, men eftersom vi chansade på att inte göra någon direkt efterforskning har vi ingen aning om vart vi ska ta vägen. Taxichauffören föreslår ett hotell och vi tänker att första natten inte har någon större betydelse så länge det är centralt. När han kommer ut från flygplatsområdet förväntar vi oss en acceleration likt den som sker i alla andra länder i världen, men vår chaffis tuffar på i samma sakta mak. Jag och Johan tittar på varandra och undrar vad som pågår. ”Det är 40 km/h på hela ön, förutom mellan byarna där det är 65 km/h. Men det är byar nästan hela tiden”, berättar han. Då plötsligt förstår jag varför två mil skulle ta 40 minuter att köra.

Guest houset ägs av en australiensisk man och hans fru från Fiji, båda i 40-50-årsåldern, och de är väldigt trevliga och hjälpsamma. De bor i halva huset och hyr ut ett par i rum i andra, och verkar ha det hur bra som helst. De skjutsar oss vart vi vill åka, tvättar åt oss och lovar att hyra ut sin andra bil till oss någon dag.

Klockan är runt åtta när vi kommer fram och vi checkar in i vårt rum där en av sängarna har samma IKEA-påslakan som jag och Cathrine har hemma. Vårt mål för kvällen är egentligen bara mat och några öl på stans mest kända hak, Billfish, som ligger två kvarter bort, men innan det är vi tvungna att köpa frukost då vårt värdpar berättar att i princip allting utom någon kinesrestaurang är stängt på söndagar. Det visar sig att Tonga fortfarande är überkristet och söndagen är ytterst helig. På någon hemsida läser jag att det är förbjudet att köra bil på söndagar, men det verkar i alla fall inte gälla längre.

På Billfish träffar vi tre bröder i 45-50-årsåldern som nämner ABBA så fort de får höra att vi är från Sverige. Vi blir bjudna på öl innan de egentligen börjar prata med oss vilket förstås ger oss ett oerhört positivt intryck av tonganer. Att de sen har en bror som bor i Malmö är bara konstigt. Om någon känner en skäggig, långhårig tongan från Malmö vid namn Paula kan ni hälsa att jag har träffat hans bröder.

Vid midnatt är det slut på kvällen. Då börjar ju söndagen, så då stängs alla uteställen, på Billfish med hjälp av polis som med sina starka ficklampor föser ut besökarna. De tar allvarligt på det här tydligen. Om Nya Zeeland var noga med sina kristna traditioner kring jul, är det här sju resor värre.

På söndagen får vi tipset av vårt värdpar att ta oss ut till ön Pangaimotu som bara ligger tio minuters båtfärd bort med en liten båt som har ett Sverige Judo-klistermärke uppsatt vid framrutan. Vi är lite oroliga att vi inte ska hitta vår tropiska paradisö med vår tropiska paradishydda på den tropiska paradisstranden med det tropiska paradisvattnet. Det visar sig nämligen att de flesta turister som kommer hit åker till ögruppen Vava’u men dit måste man ta sig med flyg eller en 24-timmarsfärja. Eftersom flyget är svindyrt och det inte finns några flyg tillbaka i tid innan vi åker tillbaka till Nya Zeeland och en av färjorna till Vava’u sjönk i höstas får vi ge upp den idén. Boka i tid är mitt tips om ni kommer hit. Även ögruppen Ha’apai, som ligger halvvägs ut till Vava’u är otillgänglig av samma anledningar. Men när vi stiger iland på Pangaimotu inser vi att vi inte behöver spendera flera tusen på flygbiljetter. Vi har hittat vår paradisö.

Vattnet kanske är lite mer turkost på andra öar och stränderna lite vitare, men det har ingen betydelse för vi hittar något på den här ön som vi antagligen inte hade kunnat hitta någon annanstans. Värme, och då menar jag inte från solen.

”Till att börja med har hon fem barn. Och ett av dem har Downs syndrom. Det är något liberalerna inte tillåter.”

– Någon jävla konservativ tv-nisse i USA om varför folk hatar Fox nya expertkommentator Sarah Palin

Det går inte att betala med kort vid tankarna på bensinmackar i Nya Zeeland, internetabonnemangen är som jag nämnt innan bedrövliga, och de envisas med att ha kvar separata varm- och vattenkranar i äldre (80-talet och tidigare) hus. Det finns en del detaljer i det nyzeeländska samhället som i vår värld kan verka idiotiska, liksom det finns detaljer i det svenska samhället som nyzeeländare skulle störa sig på. Men ingenting är lika idiotiskt som det alltför vanliga valet att placera duschmunstycket på en höjd av ungefär 1,60 trots att det är 2,40 i takhöjd. Och det är inga reglerbara duschar vi talar om heller.

Jag har vid det här laget sett en hel del nyzeeländare och de bär trots allt europeiska gener. De är inga kineser, förutom de som är kineser då, så varför? Hur svårt kan det vara att sätta det 30-40 centimeter högre upp?

På juldagen bär det av mot sista stora stoppet Nelson på norra sydön, via västkusten. De enda stoppen vi vill göra på vägen är vid två glaciärer som ligger ganska nära kusten. Med tanke på de nyzeeländska lagarna kring jul och vår nyvunna erfarenhet med vandrarhem som stänger tidigt bokar vi rum vid glaciär nummer två.

Frukosten blir svindyr då de flesta ställen som faktiskt håller öppet denna så heliga dag lägger på 20 procent på det vanliga priset, förutom de oheliga turkarna vid Lake Wanaka som serverar kebab, och i Johans fall en svinäcklig varm korv på pinne. Ett oförklarligt val från min storebrors sida.

Vägen går delvis utmed kusten, som skiljer sig ganska rejält från sin motsvarighet på östra sidan. Vi lämnar alplandskapet runt Queenstown bakom oss och kör istället in i djungeln. Som brukligt medför tätare vegetation en ökad förekomst av småkryp, varav de sjukt irriterande sandflugorna är de mest påtagliga. Vi upptäcker dem första gången vid ett vattenfall där de omöjliggör fotografering på grund av sitt ilskna bitande som faktiskt resulterar i en del blodvite. Oemotståndlig som jag verkar vara för småkryp råkar jag värsta ut, och mina ben nedanför shortsen är nu täckta med intensivt kliande bett och små ärr.

Fox Glacier är den första av de två och den hinner vi med innan vi checkar in vid Franz Josef Glacier. Det är ganska märkligt att beskåda en enorm ismassa, omgiven av djungel, men ännu märkligare är de fåglar som hänger på parkeringen och försöker gnaga av gummilister från bilarna. Kea är en bergspapegoja och de är helt orädda för människor, så när vi kommer tillbaka följer vi efter en av dem i närmare en halvtimme, och både filmar och fotar den i sin jakt på gummi.

I Franz Josef fortsätter det dyra julförtärandet. Efter att ha besökt två ställen som bara serverar julbuffé hittar vi en pub som egentligen bara får servera de boende på hotellet, men ändå gör ett undantag för oss. 20 procent läggs till och maten måste beställas för sig och ölen för sig då nyzeeländsk lag inte tillåter kombinationen av de två på den så in i helvete heliga juldagen. ”Det är samma sak på långfredagen och påskdagen. Kanske för att man ska kontrollera drickandet? berättar bartendern, som inte verkar helt övertygad om lagens aktualitet i dagens samhälle.

Vi tillbringar natten i en ombyggd husvagn med erotikröd sammett i taket, benämnd ”Love Schack 2” och dagen efter kör vi hela vägen i grådassigt väder upp till Nelson med ett stopp vid Franz Josef-glaciären, som förstås inte riktigt kommer till sin rätta i det strilande regnet.     

På kvällen träffar vi på Simon från England och Hiro från Japan på en pub. De sätter sig vid vårt bord och vi bestämmer oss för att slå våra påsar ihop och ge oss ut på en barrunda. Simon är vodkafantast och får in oss på vodka lemonade som blir kvällens drink. Vi går från pub till pub och stannar inte längre än en eller två rundor då de flesta barerna är sådana ställen jag för länge sedan slutat gå till i Sverige, och de lockar inte direkt någon av de andra heller. Vi hittar dock ett ställe med en schysst house-dj där vi stannar lite längre.

Simon och Hiro utgör en ganska udda kombination. Hiro är 20 år och har bott och pluggat på Nya Zeeland i tre månader. Fram till denna kväll har han inte gått ut en enda gång, men så stötte han på Simon och hans 75:a Smirnoff. Han ler hela tiden, skrattar högt åt allt och påpekar gång på gång hur lycklig han är över att vara ut. Simon är betydligt äldre och en av de här översociala typerna. Han är också glad hela tiden, och jag är inte helt övertygad att han inte är lite sugen på japanen. Men jag låter det vara osagt. Alternativet är att han bara uppför sig väldigt obrittiskt, och dessutom spelar det förstås ingen roll. 

Efter ett antal besök på olika barer börjar leendet på japanen att sloka. Det kan inte vara lätt att dricka ikapp med tre européer på 1,95, men han håller humöret uppe och Simon ger honom vatten istället för sprit. När vi är klara tar vi oss tillbaka till houseklubben för en sista drink innan vi skiljs åt för natten.

Av förklarliga anledningar blir det en sen morgon morgonen efter och vi gör inte mycket mer än att ta oss till en strand på Rabbit Island utanför Nelson, där vi badar och hänger ett par timmar. Den stora grejen i Nelson är att paddla havskajak utmed kusten vid Abel Tasman National Park. En del väljer alternativet att göra det över ett par dagar inklusive lite vandring, men vi är mest ute efter att paddla själva och vi har bara en dag kvar innan vi måste ta båten tillbaka till nordön. Men det verkar lättare sagt än gjort då det visar sig att alla guidelösa kanottripper är fullbokade, så vi får nöja oss med fyra timmar med utgångspunkt en mil söder om parken. Det visar sig dock vara ganska lagom. Vi tar oss till en strand någon timmes paddling bort, hänger och badar ett tag och paddlar sen tillbaka. Vi tar en glass och hänger åp stranden lie till innan vi åker hemåt igen. Tyvärr följde aldrig solkrämen med på resan så de delar av kroppen vi inte smorde in innan utfärd har fått lida under dagen. Johans mage och bröst är knallröda medan mina fötter och knän är de delar som tagit mest stryk. Guuud va det spänner!!!

På vägen upp ser vi för övigt vår första kiwodling…

Vi lämnar Nelson för att ta oss tillbaka till Auckland och fira nyår med Måns med familj, men först är tanken att vi ska spendera en natt i Wellington hos Wolf, en av de tyskar vi mötte i Kaikoura. Tyvärr har han gett oss fel telefonnummer så av det blir det intet. Riktigt synd då han bor i vad som verkar vara ett grymt skönt område, med många pubar, punkiga affärer, andrahandsskivbutiker och billiga asiatiska restauranger, men det är bara att köra vidare.

Vi kör så långt vi kan och dagen efter besöker vi Waitomo Caves, en av de mest turistiga platserna vi besökt hittills. Den stora attraktionen är grottan med några för Nya Zeeland helt unika lysmaskar som lyser upp taket i grottan likt de natthimmeltapeter man ibland kan finna i barnrum. I tävlingen om världens mest onödiga djur skulle denna mask placera sig rätt högt då den bara kan äta i larvstadiet. Flugan som tar sig ur puppan föds utan mun och dör därför sakta av svält så fort den tagit sitt första andetag. Men de hinner i alla fall göka ett par gånger och reproducera nästan meningslösa existens.

Tillsammans med ett 30-tal andra personer och en klämcheck guide blir vi lotsade genom grottorna som får, och det är först de sista fem minuterna på turen man kan se maskarna ordentligt, men den korta tiden är å andra sidan värt alla kronor spenderade.

Väl i Auckland firas nyår med barbecue och jag kan till slut, tre veckor efter att jag smashat bort den enda kvarvarande bollen, spela lite pingis med Hampus. Utan att slå mig själv för mycket på bröstet så kan jag meddela att jag krossade min elvaåriga brorson. Han hade inte en chans.

”Alcohol may be the road to nowhere, but at least it’s the scenic route” – Okänd vis man eller kvinna

Alla internetabonnemang på Nya Zeeland innebär begränsad ned- och uppladdning varje månad. Det vanliga för hemabonnemang är 20 GB per månad. Överstiger du det antingen kostar det mer eller så får du en uppkopplingshastighet som tar dig tillbaka till början av 90-talet och Internets födelse.

Kanske är det för att Nya Zeeland ligger så långt borta från allt annat, inte vet jag, men effekten blir att medan vandrarhem i nästan hela resten av västvärlden numera erbjuder gratis trådlös uppkoppling kostar det minst 25 kronor per timme härnere. Om man inte köper en månads turistförbrukning med 2 GB trafik för 200 kronor, vilket är precis vad vi till slut gör i Christchurch. Enda kruxet är att vi då måste hitta vandrarhem som nyttjar samma bolag för att kunna använda vårt konto.

I Queenstown siktar vi in oss på det centralt belägna Thomas’s Hotel, men när vi till slut kommer till Nya Zeelands, och kanske världens, backpackerhuvudstad har nästan alla vandrarhem stängt, även de backupställena vi tittat ut. Så det får bli en natt på ett vandrarhem som kostar dubbelt så mycket som vi betalat någonstans tidigare. I och för sig ett väldigt lyxigt rum, men ändå. Vi har hört att Queenstown är dyrt, men vi trodde inte att det skulle bli en sådan skillnad.

Dagen efter byter vi till Thomas’s Hotel, som också det är betydligt dyrare men ändå billigare än det första stället, bara för att få reda på att deras uppkoppling ligger nere, och det gör den under alla de tre dagar vi är där. Plötsligt känns pengarna vi spenderade på det abonnemanget ganska bortkastade. Som tur är kan vi logga in behjälpligt på ett närliggande vandrarhems nät, men det funkar bara i Johans säng och inte min.

Nåja, nog om det i-landsproblemet. Som jag nämnt förut kantas Nya Zeelands vägar av får vartän man kommer och hur brant det än är bredvid vägen, men de är inte de enda inhägnade djur man ser. Kor och hjortar är även de tämligen vanliga, men även farmer med outsidern alpacka förekommer här och var. På väg från Christchurch kör vi förbi en sådan och vi känner båda att vi måste stanna till och kolla närmare. Under hela min resa i Sydamerika kom jag aldrig så nära detta djur även om de fanns överallt, men nu får jag för första gången se de otroligt fåniga ansiktsuttryck detta djur kan producera. Lamor ser i princip likadana ut hela tiden, men varje alpacka känns unik, och med tanke på uppsynen därför korkad på sitt eget speciella lilla sätt. ”Hur kan man slakta sådana här djur när man tydligt kan se att var och ett har sin personlighet”, säger Johan och jag kan bara hålla med. Jag ska försöka sätta ihop ett bildspel längre fram. Fantastiska djur.

Vi gör ytterligare ett stopp vid varma källor, passerar perfekt turkosa sjöar med snötäckta bergstoppar i bakgrunden samt en hel del vattenlösa floder. Enligt Zak använder vingårdarna i Blenheim så mycket vatten att vattendragen torkas ut, men jag har svårt att tro att det gäller hela landet, om det nu är sant överhuvudtaget, men faktum är att nästan alla floder vi passerar är helt uttorkade eller bara består av någon lite bäck som ringlar sig fram i den betydligt bredare flodbädden. Något som också lyser med sin frånvaro är kiwiodlingar, vilket känns lite konstigt.

Naturen blir mer och mer lik den på våra nordliga breddgrader och förutom de levande farmdjuren kantas vägarna också av mer roadkill än jag någonsin sett. Oftast är det opossums (I Queenstown hittar Johan en t-shirt med en bild på en opossum och texten ”New Zealands little speed bumps” på), men man ser även en hel del kaniner och fåglar. Detta gör också att förekomsten av rovfåglar är remarkabelt hög. Genom hela resan har vi träffat på cirkulerande vråkar, eller vad det nu är.

När vi närmar oss Queenstown på de slingriga bergsvägarna börjar det bli mörkt och vi känner oss ganska möra efter en hel dags körande. Plötsligt dyker något upp framför billyktorna och sekunden senare hör man en duns från hjulhuset.

Stackars Stampe hade aldrig någon chans.

Och jag kan anteckna min första ”kill” någonsin.

Jag tror jag har lyckats plocka någon småfågel också men de märks knappt så jag kan inte vara säker. Ljudet från Stampe kommer jag däremot sent glömma.

Efter incheckningen på Thomas’s dagen efter åker vi iväg mot Milford Sound för att se Nya Zeelands fjordar, eller en av de få man kommer åt, med båt. Ett måste enligt alla broschyrer. Milford Sound ligger bara fem mil från Queenstown fågelvägen men då det skulle kosta tio miljarder svenska kronor att bygga en tunnel genom bergen har man valt att låta de som vill åka dit köra en ordentlig omväg på drygt 30 mil. Nu gör det inte så mycket om man bara ska besöka fjordarna någon enstaka gång eftersom det är en väldigt vacker och dramatisk väg som bjuder på så många fotomöjligheter att vi nästan missar den sista båten för dagen.

Vid ett av de första stoppen vi gör, vid en sjö, ser vi en helikopter på avstånd, med något knutet under sig. Den flyger över sjön och försvinner bakom någon kulle och vi tänker inte mer på det. Efter några minuter hör vi något bakom oss och vi tittar upp. Från ingenstans dyker helikoptern upp rakt ovanför vår bil. Sakta sänker den ned sin last, något som stinker som en latrin och ser ut som ett stort jävla brunnslock, och lägger den på ett släp tillhörandes den pickup som står parkerad bredvid oss. Sen landar han själv tre, fyra meter ifrån vår bil, lösgör lasten och drar igen. Något paffa sätter vi oss i vår nu betydligt dammigare bil och kör vidare mot Milford Sound.

Ju närmare vi kommer desto högre upp kör vi och bara någon mil innan vi kommer fram är vi uppe på snönivå. Så vi kastar en snöboll mitt i sommaren innan vi drar vidare.

Båtturen bjuder på sälar, vattenfall och höga berg. Jag är i princip fjordoskuld, förutom någon riktigt djup vikajävel på Island, men Johan har tillbringat sex år i Norge, så naturen var kanske inte sådär fantastiskt ovanlig den han är van vid. Ändå ser han en annan dramatik i bergen, men om du är från Norge kanske det här inte är det viktigaste att se på Nya Zeeland.

Liksom på Island och egentligen alla utsatta öar i mitten av ett världshav sägs det på Nya Zeeland att ”om du inte gillar vädret så vänta bara en minut”. Och det stämmer. Vi har hittills haft bra tur. Vid fjordarna regnar det 182 dagar om året men vi får solsken i princip hela dagen, och egentligen har det inte regnat ordentligt någon dag på resan, även om vi trodde att det skulle ösa ner i Christchurch när det en dag gick från 25-gradig, vindstilla värme till storm på några minuter. Men det blev aldrig så farligt.

Det är nu dan före dopparedan och vi tar en lugn dag med lite fiske i området kring Queenstown som enda aktivitet. Vi faller inte riktigt in i samma fack som de flesta besökarna här. Nya Zeeland är i det stora hela ett paradis för äventyrare och thrillseekers. Överallt erbjuds fler, men samma möjligheter att söka spänning och berika sitt liv ytterligare. Mountainbike, bungy jump, fallskärmshoppning, jet boat, white water rafting, vandring, paddling, ridning, fyrhjulingskörning i terräng, simning med delfiner, flygturer med både helikopter och flygplan, ja allt du kan tänka dig. Det känns som om alla orter i hela landet har liknande utbud, framförallt på sydön.

”Du kan inte åka till Nya Zeeland utan att hoppa bungy. Du kan inte åka till Nya Zeeland utan att cykla mountainbike. Du kan inte åka till Nya Zeeland utan att fiska.”

Alla har sin åsikt om landet, vare sig de varit här eller inte. Dt är lätt att falla i fällan och tro att det är det man själv vill också, och så blir man ruinerad på köpet. Ärligt talat fattar jag inte hur backpackers har råd. Det är inte direkt gratis med de här aktiviteterna.

Många väljer också bort bilen och bussen för alternativa färdmedel. På sydön har vi kört om ett otal cyklister på vägen, men ingen så cool som den tysk vi träffar på utanför Queenstown när vi på juldagen kör norrut igen. Han har valt att åka runt sydön på en enhjuling efter att ha kommit hit på konferens. ”Det är billigare än med två hjul”, säger han och småler när jag frågar honom om hans val av transportmedel. Och jag har tydligen rätt när jag antar att det kan bli lite jobbigare i uppförsbackarna än med en vanlig, tråkig tvåhjuling.

Min största förundran ligger dock i hur någon överhuvudtaget kunde komma på idén att konstruera en enhjuling för långfärdsbruk?

Men även om vi inte tillhör den här gruppen äventyrare vill vi ändå göra något, och efter många om och men bestämmer vi oss för en helikoptertur i bergen på julafton. Och det ångrar vi inte. Men innan det hinner vi med en linbana upp till ett berg med fantastisk utsikt över stan, som ligger insprängd mellan två bergskedjor och en sjö. Här tittar vi på bungyhoppare och åker någon sorts version av sommarrodel innan det är dags att ta sig ner och flyga helikopter.

Det är en fantastisk och minst sagt mäktig resa vi bjuds på, med otroliga vyer vartän man tittar. Piloten flyger över bergskedjan The Remarkables och vi landar på en bergstopp med lite snö kvar på sig. Vi kastar snöboll igen och får i alla fall delvis en vit jul, nu när vi flytt hemlandet lagom i tid för den första vita, skånska julen på år och dar.

Julaftonskvällen blir däremot inte mycket att hänga i julgranen då pubar generellt inte får ha öppet på juldagen och det gäller från midnatt på julafton. Och vi som trodde Queenstown skulle vara rätt ställe att hänga om man ville ha lite fest en sådan här dag – men icke.

Några ställen har kringgått lagen genom att ställa till med ”privata fester”, men till dem är antingen kön för lång eller så är bara boende på det tillhörande vandrarhemmet inbjudna.

Så Johan ger upp och jag tar en sista promenad varpå jag stöter på ett gäng spanjorer vi lite snabbt pratat med på vandrarhemmet. De drar med mig på en fest med internationell prägel, hos en fransman tio minuters gångväg in i en bäckmörk park. Här finns människor från Tyskland, England, Skottland, Uruguay, Frankrike, Brasilien, Mexiko, Holland, men ingen från Nya Zeeland.

Jag stannar ett tag och får en möjlighet att öva lite på min spanska, men svensk som man är kan jag inte vara uppe alltför sent utan ständig alkoholtillförsel, och av det finns det inget, så jag lämnar mina tillfälliga vänner bakom mig och styr kosan mot sängen.

”It is better to remain silent and be thought a fool than to speak and remove all doubt”

– Abraham Lincoln

Efter ett kort besök på ett utav Peter Jackson ägt museum med flyg från första världskriget ger vi oss av ner på vägen från Blenheim till Christchurch. Den går utmed Stilla Havskusten och kallas liksom sin ekvivalent i Kalifornien för Pacific Coast Highway, och liknelserna slutar inte där. Vägarna påminner mycket om varandra vilket gör at vi nu äntrar ännu ett land under vår resa. Steniga stränder, klippor och landtungor med en och annan sälkoloni på ena sidan, och gulaktiga bergsväggar täckta med får på andra. Den stora skillnaden, förutom att vattnet ligger österut är att det här blir mer och mer bergigt och på sina ställen ser vi en del snötäckta toppar.

Innan vi åker till Christchurch stannar vi till i Kaikoura, en liten ort som inte hade mycket att komma med förrän man insåg att det var världens bästa ställe att se kaskelot på. Sen dess är byn uppbyggd kring de valturer som anordnas. Det är hiskeligt dyrt, 700 kronor för en knapp tre timmar lång resa ut på öppet hav, men så är det ibland. En valjävel vill man ju se.

Så fort vi kör in i stan får vi en positiv vibb. Det går inte riktigt att förklara men ibland känns det bara bra. Kanske har det mycket att göra med det vandrarhem vi hamnar på. Adelphi Lodge är ett gammalt hotell på huvudgatan som byggdes 1929 och påminner en hel del om hotellet i The Shining. Det är högt i tak, väggarna är täckta av gamla foton med drivved som ramar och utanför vårt rum finns en klassisk saloonbalkong med utsikt över duellgatan.

I rummet bredvid oss bor tre tyskar som vi genast bekantar oss med. Den ene, Freddy, fick ett djupt sår när han trillade av mountainbiken några dagar tidigare, på slät mark efter att ha avklarat en backe med svårighetsgraden svår. Vi tar ett gäng öl på balkongen tillsammans och fortsätter sedan till puben Strawberry Tree på andra sidan gatan, så att även Freddy kan hänga med.

Kaikoura är en liten ort med drygt 2000 invånare och pubarna är få, men på Strawberry Tree är det nästan fullt. Kanske har det att göra med de många hus- och skåpbilarna som står parkerade utmed stranden. Efter att ha förvånats över hur få resenärer vi träffat på utmed vägen inser vi nu att det är här de är, och alla reser med hyrbil. Bussnätet verkar inte så utbrett och tåg ska vi inte ens prata om. Men trots att det är fullt innanför jordgubbsträdets dörrar är det fortfarande tomt utanför. ”Alla som reser i Nya Zeeland gör det för äventyret, så de går bara och lägger sig på kvällarna”, berättar Wolf, den rappkäftade tysken i gänget som på en timme pratat med, och lärt känna, alla inne i baren. Däribland en man som gjort trenne operationer för att sluta snarka, däribland skurit av gomspenen. Men inget har funkat. Man kanske borde sätta irländskan i samma rum med honom en natt, så kanske det inte hade varit så jobbigt att sova bredvid mig?

Den snarkande mannen är född och uppvuxen kring Kaikoura och har aldrig varit i Auckland. ”Varför skulle jag åka dit? Jag känner ingen där.”, säger han. Och det verkar vara en ganska allmän uppfattning bland många kiwis. De är väldigt patriotiska, hatar Australien och lämnar sällan sitt hemland. I alla fall om man får tro Wolf, som nu observerat folket i tre år som utbytesstudent. Men han är inte heller den enda som säger det.

Däremot kan det vara skillnad på de båda öarna. Enligt utsago är sydön mer white trash och invånarna envist patriotiska, något våra upplevelser hittills definitivt bekräftar. Med det sagt vet jag inte om nordborna är mer benägna att flytta på sig eller inte, men det är inte omöjligt.

Eftersom vi gillar stället och sängarna är vansinnigt bekväma bestämmer vi oss för att stanna en dag till, vilket vi ändå fått göra eftersom valturen blir inställd på grund av dåligt väder. Inne vid land är det jättefint, men ute på havet är det tydligen desto värre så vi bokar in en tripp tidigare på morgonen dagen efter då förutsättningarna ska vara bättre ju tidigare man åker. Dagen ägnas åt en utsiktspunkt, en sälkoloni, lite bad i ganska kallt vatten och en barbecue med tyskarna och två holländska tjejer på kvällen, men av förklarliga skäl blir det en tidig kväll för oss. Däremot hinner Johan innan vi går hem med kamerahaveri nummer tre på resan då en spegel i kamerahuset plötsligt trillar av. En del ångest fyller kameranörden Johans huvud och planer smides till höger och vänster hur det här bästa ska hanteras. Efter tre veckor har jag nu insett hur lite kameranörd jag är jämfört med min bror, något jag i och för sig redan visste om, men inte till vilken grad. Tar jag fem bilder vid ett stopp tar han 20, och ingenting rensas förrän vid hemkomst. Jag har själv sparat drygt 600 bilder från resan hittills, så ni kan själva räkna ut hur stort hans album kommer vara. I vilket fall som helst inser han snart att inget kan göras förrän vi kommer till Christchurch dagen efter, och han börjar ställa in sig på att köpa en ny, inte alltför billig, kamera.

De varnar för sjösjuka under valturen, men den blir i alla fall av. Två båtar har redan avgått när vi ger oss ut och de kommer rapportera om de hittar någon. Så fort vi kommer utanför hamnen inser jag att det här nog inte var världens bästa idé. Jag har i och för sig köpt ett sjösjukepiller i kassan men det dröjer inte en minut förrän en olustig känsla tillkännager sig i magen. Vi får tipset att fokusera på en punkt vid horisonten och det gör jag under hela resan. Enda problemet är att det sitter ett franskt par mellan mig och den punkt jag valt, den som är mest lättillgänglig för mig, och efter bara en kvart börjar de plötsligt spy ikapp. Något distraherande i min kamp mot illamåendet. Efter en halvtimme hörs hulkande ljud till höger och vänster, faktiskt mest till vänster av någon anledning, och ansiktena på båten blir blekare och blekare, alltmedan vår guide berättar fakta och visa filmer (!) om Nya Zeelands marina liv. Jag undrar om det är någon som överhuvudtaget kan titta?

Mitt illamående håller i sig men blir aldrig värre, kanske tack vare pillrena, jag vet inte, men jag mår i alla fall inte sämst. Och när båten stannar till för att kaptenen ska kunna leta valar med sin hydrofon är jag och Johan två av de som klarar av att gå ut på däck.

Efter tre stopp utan framgång vänder vi tillbaka mot land, och ytterligare en timmes skumpningar. Lite utav ett antiklimax, men för det franska paret och många andra tror jag att valarnas frånvaro bara är att föredra eftersom det innebär det mesta av pengarna tillbaka. Min magkänsla (ordvits menad) säger mig att de inte hade fått ut så mycket av att titta på en val i deras tillstånd. I slutändan innebar det hela att vi betalade 150 kronor för att se några albatrosser, men det var det i min bok värt, i alla fall såhär i efterhand. Om inte annat för att se vad folk är beredda att uthärda, bara för att se ett djur. Och det inkluderar oss. Det känns som att människan är det konstigare djuret av de två i det här sammanhanget, inte valen.

Vi tar med oss illamåendet in i vår fisljumna bil och kör vidare mot nästa mål, sydöns största stad, Christchurch. Men vi kör inte raka vägen. Istället åker vi via Hamner Springs, ännu ett steg i vår plan att bocka av så många attraktioner knutna till varma källor som möjligt. Tyvärr visar sig Hamner Springs vara betydligt mer kommersiellt och populärt blad barnfamiljer än Waikite var. Där delade vi fyra pooler med kanske sex andra personer, här är varje pool full med folk. Dessutom är äggstanken betydligt starkare, men samtidigt ska man väl inte klaga. Det är trots allt ganska gött att bada i varma källor. Så även här, men Waikite leder ändå klart.

Christchurch har en helt annan arkitektur än de städer vi hittills besökt. Det känns som att man kör in ett modernare Oxford, med typiskt pampiga brittiska universitetsbyggnader och kyrkor lite här och var. Dessutom har de en spårvagnslinje som bidrar till mysigheten.

Eftersom vi druckit öl tre dagar i rad, inga Finspångsfyllor men ändå, så är planen egentligen att ta det lugnt, men då Johan hör reggaetakter från puben på anda sidan gatan går vi dit och tar en öl. Det är ju ändå lördag.

Soul System bjuder på en skön blandning av reggae, funk och jazz och plötsligt är vi vakna igen. Trummisen rekommenderar en brasiliansk pub nere i stan, dit han ska gå, så vi spatserar dit. På vägen får vi nästan tränga oss fram genom den intoxikerade folkmassan. Tjejer med lite kläder och mycket ben valsar runt med killar i halvt uppknäppta skjortor och trendigt spretiga frillor. Vi får en flyer med gratis inträde till klubben Calendar Girls. Det är gratis för oss och alla våra vänner, men väljer en irländsk pub med ett halvtaskigt coverband. Efter två öl får vi nog och går till den brasilianska puben där vi träffar på trummisen, Luís från Mexiko. Ett riktigt skönt ställe med en hippiedam i dreadlocks och hennes dotter bakom baren, bra musik i högtalarna och en kung fu film på vita duken i bakgrunden. Vi sitter kvar till en timme efter stängningsdags eftersom Luís känner personalen, och nu har jag en kontakt i ”Mexikos röv”, som södra Mexiko tydligen kallas.

På söndagen åker vi på Nya Zeelands största utomhusmarknad och köper skit vi inte behöver och därför tänker ge bort till andra, maskerade som kärleksfulla presenter. Sen är Johan bara sekunder ifrån att köpa en ny kamera för 24 000 kronor när försäljaren ber att få se vad felet med hans kamera är. Med en lätt manöver trycker han tillbaka spegeln i hans kamera och visar den lilla spak Johan lyckats komma åt.

På kvällen går vi tillbaka till den brasilianska puben för att testa de dessertpizzor vi såg på deras meny kvällen innan. Choklad och banan på hård pizzadeg är inte så äckligt som det låter. Tvärtom.

”You only live once, but if you work it right, once is enough.” – Den amerikanska komikern Fred Allan satte väl huvudet på den berömda spiken