Efter ett kort besök på ett utav Peter Jackson ägt museum med flyg från första världskriget ger vi oss av ner på vägen från Blenheim till Christchurch. Den går utmed Stilla Havskusten och kallas liksom sin ekvivalent i Kalifornien för Pacific Coast Highway, och liknelserna slutar inte där. Vägarna påminner mycket om varandra vilket gör at vi nu äntrar ännu ett land under vår resa. Steniga stränder, klippor och landtungor med en och annan sälkoloni på ena sidan, och gulaktiga bergsväggar täckta med får på andra. Den stora skillnaden, förutom att vattnet ligger österut är att det här blir mer och mer bergigt och på sina ställen ser vi en del snötäckta toppar.
Innan vi åker till Christchurch stannar vi till i Kaikoura, en liten ort som inte hade mycket att komma med förrän man insåg att det var världens bästa ställe att se kaskelot på. Sen dess är byn uppbyggd kring de valturer som anordnas. Det är hiskeligt dyrt, 700 kronor för en knapp tre timmar lång resa ut på öppet hav, men så är det ibland. En valjävel vill man ju se.
Så fort vi kör in i stan får vi en positiv vibb. Det går inte riktigt att förklara men ibland känns det bara bra. Kanske har det mycket att göra med det vandrarhem vi hamnar på. Adelphi Lodge är ett gammalt hotell på huvudgatan som byggdes 1929 och påminner en hel del om hotellet i The Shining. Det är högt i tak, väggarna är täckta av gamla foton med drivved som ramar och utanför vårt rum finns en klassisk saloonbalkong med utsikt över duellgatan.
I rummet bredvid oss bor tre tyskar som vi genast bekantar oss med. Den ene, Freddy, fick ett djupt sår när han trillade av mountainbiken några dagar tidigare, på slät mark efter att ha avklarat en backe med svårighetsgraden svår. Vi tar ett gäng öl på balkongen tillsammans och fortsätter sedan till puben Strawberry Tree på andra sidan gatan, så att även Freddy kan hänga med.
Kaikoura är en liten ort med drygt 2000 invånare och pubarna är få, men på Strawberry Tree är det nästan fullt. Kanske har det att göra med de många hus- och skåpbilarna som står parkerade utmed stranden. Efter att ha förvånats över hur få resenärer vi träffat på utmed vägen inser vi nu att det är här de är, och alla reser med hyrbil. Bussnätet verkar inte så utbrett och tåg ska vi inte ens prata om. Men trots att det är fullt innanför jordgubbsträdets dörrar är det fortfarande tomt utanför. ”Alla som reser i Nya Zeeland gör det för äventyret, så de går bara och lägger sig på kvällarna”, berättar Wolf, den rappkäftade tysken i gänget som på en timme pratat med, och lärt känna, alla inne i baren. Däribland en man som gjort trenne operationer för att sluta snarka, däribland skurit av gomspenen. Men inget har funkat. Man kanske borde sätta irländskan i samma rum med honom en natt, så kanske det inte hade varit så jobbigt att sova bredvid mig?
Den snarkande mannen är född och uppvuxen kring Kaikoura och har aldrig varit i Auckland. ”Varför skulle jag åka dit? Jag känner ingen där.”, säger han. Och det verkar vara en ganska allmän uppfattning bland många kiwis. De är väldigt patriotiska, hatar Australien och lämnar sällan sitt hemland. I alla fall om man får tro Wolf, som nu observerat folket i tre år som utbytesstudent. Men han är inte heller den enda som säger det.
Däremot kan det vara skillnad på de båda öarna. Enligt utsago är sydön mer white trash och invånarna envist patriotiska, något våra upplevelser hittills definitivt bekräftar. Med det sagt vet jag inte om nordborna är mer benägna att flytta på sig eller inte, men det är inte omöjligt.
Eftersom vi gillar stället och sängarna är vansinnigt bekväma bestämmer vi oss för att stanna en dag till, vilket vi ändå fått göra eftersom valturen blir inställd på grund av dåligt väder. Inne vid land är det jättefint, men ute på havet är det tydligen desto värre så vi bokar in en tripp tidigare på morgonen dagen efter då förutsättningarna ska vara bättre ju tidigare man åker. Dagen ägnas åt en utsiktspunkt, en sälkoloni, lite bad i ganska kallt vatten och en barbecue med tyskarna och två holländska tjejer på kvällen, men av förklarliga skäl blir det en tidig kväll för oss. Däremot hinner Johan innan vi går hem med kamerahaveri nummer tre på resan då en spegel i kamerahuset plötsligt trillar av. En del ångest fyller kameranörden Johans huvud och planer smides till höger och vänster hur det här bästa ska hanteras. Efter tre veckor har jag nu insett hur lite kameranörd jag är jämfört med min bror, något jag i och för sig redan visste om, men inte till vilken grad. Tar jag fem bilder vid ett stopp tar han 20, och ingenting rensas förrän vid hemkomst. Jag har själv sparat drygt 600 bilder från resan hittills, så ni kan själva räkna ut hur stort hans album kommer vara. I vilket fall som helst inser han snart att inget kan göras förrän vi kommer till Christchurch dagen efter, och han börjar ställa in sig på att köpa en ny, inte alltför billig, kamera.
De varnar för sjösjuka under valturen, men den blir i alla fall av. Två båtar har redan avgått när vi ger oss ut och de kommer rapportera om de hittar någon. Så fort vi kommer utanför hamnen inser jag att det här nog inte var världens bästa idé. Jag har i och för sig köpt ett sjösjukepiller i kassan men det dröjer inte en minut förrän en olustig känsla tillkännager sig i magen. Vi får tipset att fokusera på en punkt vid horisonten och det gör jag under hela resan. Enda problemet är att det sitter ett franskt par mellan mig och den punkt jag valt, den som är mest lättillgänglig för mig, och efter bara en kvart börjar de plötsligt spy ikapp. Något distraherande i min kamp mot illamåendet. Efter en halvtimme hörs hulkande ljud till höger och vänster, faktiskt mest till vänster av någon anledning, och ansiktena på båten blir blekare och blekare, alltmedan vår guide berättar fakta och visa filmer (!) om Nya Zeelands marina liv. Jag undrar om det är någon som överhuvudtaget kan titta?
Mitt illamående håller i sig men blir aldrig värre, kanske tack vare pillrena, jag vet inte, men jag mår i alla fall inte sämst. Och när båten stannar till för att kaptenen ska kunna leta valar med sin hydrofon är jag och Johan två av de som klarar av att gå ut på däck.
Efter tre stopp utan framgång vänder vi tillbaka mot land, och ytterligare en timmes skumpningar. Lite utav ett antiklimax, men för det franska paret och många andra tror jag att valarnas frånvaro bara är att föredra eftersom det innebär det mesta av pengarna tillbaka. Min magkänsla (ordvits menad) säger mig att de inte hade fått ut så mycket av att titta på en val i deras tillstånd. I slutändan innebar det hela att vi betalade 150 kronor för att se några albatrosser, men det var det i min bok värt, i alla fall såhär i efterhand. Om inte annat för att se vad folk är beredda att uthärda, bara för att se ett djur. Och det inkluderar oss. Det känns som att människan är det konstigare djuret av de två i det här sammanhanget, inte valen.
Vi tar med oss illamåendet in i vår fisljumna bil och kör vidare mot nästa mål, sydöns största stad, Christchurch. Men vi kör inte raka vägen. Istället åker vi via Hamner Springs, ännu ett steg i vår plan att bocka av så många attraktioner knutna till varma källor som möjligt. Tyvärr visar sig Hamner Springs vara betydligt mer kommersiellt och populärt blad barnfamiljer än Waikite var. Där delade vi fyra pooler med kanske sex andra personer, här är varje pool full med folk. Dessutom är äggstanken betydligt starkare, men samtidigt ska man väl inte klaga. Det är trots allt ganska gött att bada i varma källor. Så även här, men Waikite leder ändå klart.
Christchurch har en helt annan arkitektur än de städer vi hittills besökt. Det känns som att man kör in ett modernare Oxford, med typiskt pampiga brittiska universitetsbyggnader och kyrkor lite här och var. Dessutom har de en spårvagnslinje som bidrar till mysigheten.
Eftersom vi druckit öl tre dagar i rad, inga Finspångsfyllor men ändå, så är planen egentligen att ta det lugnt, men då Johan hör reggaetakter från puben på anda sidan gatan går vi dit och tar en öl. Det är ju ändå lördag.
Soul System bjuder på en skön blandning av reggae, funk och jazz och plötsligt är vi vakna igen. Trummisen rekommenderar en brasiliansk pub nere i stan, dit han ska gå, så vi spatserar dit. På vägen får vi nästan tränga oss fram genom den intoxikerade folkmassan. Tjejer med lite kläder och mycket ben valsar runt med killar i halvt uppknäppta skjortor och trendigt spretiga frillor. Vi får en flyer med gratis inträde till klubben Calendar Girls. Det är gratis för oss och alla våra vänner, men väljer en irländsk pub med ett halvtaskigt coverband. Efter två öl får vi nog och går till den brasilianska puben där vi träffar på trummisen, Luís från Mexiko. Ett riktigt skönt ställe med en hippiedam i dreadlocks och hennes dotter bakom baren, bra musik i högtalarna och en kung fu film på vita duken i bakgrunden. Vi sitter kvar till en timme efter stängningsdags eftersom Luís känner personalen, och nu har jag en kontakt i ”Mexikos röv”, som södra Mexiko tydligen kallas.
På söndagen åker vi på Nya Zeelands största utomhusmarknad och köper skit vi inte behöver och därför tänker ge bort till andra, maskerade som kärleksfulla presenter. Sen är Johan bara sekunder ifrån att köpa en ny kamera för 24 000 kronor när försäljaren ber att få se vad felet med hans kamera är. Med en lätt manöver trycker han tillbaka spegeln i hans kamera och visar den lilla spak Johan lyckats komma åt.
På kvällen går vi tillbaka till den brasilianska puben för att testa de dessertpizzor vi såg på deras meny kvällen innan. Choklad och banan på hård pizzadeg är inte så äckligt som det låter. Tvärtom.
”You only live once, but if you work it right, once is enough.” – Den amerikanska komikern Fred Allan satte väl huvudet på den berömda spiken