Det går inte att betala med kort vid tankarna på bensinmackar i Nya Zeeland, internetabonnemangen är som jag nämnt innan bedrövliga, och de envisas med att ha kvar separata varm- och vattenkranar i äldre (80-talet och tidigare) hus. Det finns en del detaljer i det nyzeeländska samhället som i vår värld kan verka idiotiska, liksom det finns detaljer i det svenska samhället som nyzeeländare skulle störa sig på. Men ingenting är lika idiotiskt som det alltför vanliga valet att placera duschmunstycket på en höjd av ungefär 1,60 trots att det är 2,40 i takhöjd. Och det är inga reglerbara duschar vi talar om heller.

Jag har vid det här laget sett en hel del nyzeeländare och de bär trots allt europeiska gener. De är inga kineser, förutom de som är kineser då, så varför? Hur svårt kan det vara att sätta det 30-40 centimeter högre upp?

På juldagen bär det av mot sista stora stoppet Nelson på norra sydön, via västkusten. De enda stoppen vi vill göra på vägen är vid två glaciärer som ligger ganska nära kusten. Med tanke på de nyzeeländska lagarna kring jul och vår nyvunna erfarenhet med vandrarhem som stänger tidigt bokar vi rum vid glaciär nummer två.

Frukosten blir svindyr då de flesta ställen som faktiskt håller öppet denna så heliga dag lägger på 20 procent på det vanliga priset, förutom de oheliga turkarna vid Lake Wanaka som serverar kebab, och i Johans fall en svinäcklig varm korv på pinne. Ett oförklarligt val från min storebrors sida.

Vägen går delvis utmed kusten, som skiljer sig ganska rejält från sin motsvarighet på östra sidan. Vi lämnar alplandskapet runt Queenstown bakom oss och kör istället in i djungeln. Som brukligt medför tätare vegetation en ökad förekomst av småkryp, varav de sjukt irriterande sandflugorna är de mest påtagliga. Vi upptäcker dem första gången vid ett vattenfall där de omöjliggör fotografering på grund av sitt ilskna bitande som faktiskt resulterar i en del blodvite. Oemotståndlig som jag verkar vara för småkryp råkar jag värsta ut, och mina ben nedanför shortsen är nu täckta med intensivt kliande bett och små ärr.

Fox Glacier är den första av de två och den hinner vi med innan vi checkar in vid Franz Josef Glacier. Det är ganska märkligt att beskåda en enorm ismassa, omgiven av djungel, men ännu märkligare är de fåglar som hänger på parkeringen och försöker gnaga av gummilister från bilarna. Kea är en bergspapegoja och de är helt orädda för människor, så när vi kommer tillbaka följer vi efter en av dem i närmare en halvtimme, och både filmar och fotar den i sin jakt på gummi.

I Franz Josef fortsätter det dyra julförtärandet. Efter att ha besökt två ställen som bara serverar julbuffé hittar vi en pub som egentligen bara får servera de boende på hotellet, men ändå gör ett undantag för oss. 20 procent läggs till och maten måste beställas för sig och ölen för sig då nyzeeländsk lag inte tillåter kombinationen av de två på den så in i helvete heliga juldagen. ”Det är samma sak på långfredagen och påskdagen. Kanske för att man ska kontrollera drickandet? berättar bartendern, som inte verkar helt övertygad om lagens aktualitet i dagens samhälle.

Vi tillbringar natten i en ombyggd husvagn med erotikröd sammett i taket, benämnd ”Love Schack 2” och dagen efter kör vi hela vägen i grådassigt väder upp till Nelson med ett stopp vid Franz Josef-glaciären, som förstås inte riktigt kommer till sin rätta i det strilande regnet.     

På kvällen träffar vi på Simon från England och Hiro från Japan på en pub. De sätter sig vid vårt bord och vi bestämmer oss för att slå våra påsar ihop och ge oss ut på en barrunda. Simon är vodkafantast och får in oss på vodka lemonade som blir kvällens drink. Vi går från pub till pub och stannar inte längre än en eller två rundor då de flesta barerna är sådana ställen jag för länge sedan slutat gå till i Sverige, och de lockar inte direkt någon av de andra heller. Vi hittar dock ett ställe med en schysst house-dj där vi stannar lite längre.

Simon och Hiro utgör en ganska udda kombination. Hiro är 20 år och har bott och pluggat på Nya Zeeland i tre månader. Fram till denna kväll har han inte gått ut en enda gång, men så stötte han på Simon och hans 75:a Smirnoff. Han ler hela tiden, skrattar högt åt allt och påpekar gång på gång hur lycklig han är över att vara ut. Simon är betydligt äldre och en av de här översociala typerna. Han är också glad hela tiden, och jag är inte helt övertygad att han inte är lite sugen på japanen. Men jag låter det vara osagt. Alternativet är att han bara uppför sig väldigt obrittiskt, och dessutom spelar det förstås ingen roll. 

Efter ett antal besök på olika barer börjar leendet på japanen att sloka. Det kan inte vara lätt att dricka ikapp med tre européer på 1,95, men han håller humöret uppe och Simon ger honom vatten istället för sprit. När vi är klara tar vi oss tillbaka till houseklubben för en sista drink innan vi skiljs åt för natten.

Av förklarliga anledningar blir det en sen morgon morgonen efter och vi gör inte mycket mer än att ta oss till en strand på Rabbit Island utanför Nelson, där vi badar och hänger ett par timmar. Den stora grejen i Nelson är att paddla havskajak utmed kusten vid Abel Tasman National Park. En del väljer alternativet att göra det över ett par dagar inklusive lite vandring, men vi är mest ute efter att paddla själva och vi har bara en dag kvar innan vi måste ta båten tillbaka till nordön. Men det verkar lättare sagt än gjort då det visar sig att alla guidelösa kanottripper är fullbokade, så vi får nöja oss med fyra timmar med utgångspunkt en mil söder om parken. Det visar sig dock vara ganska lagom. Vi tar oss till en strand någon timmes paddling bort, hänger och badar ett tag och paddlar sen tillbaka. Vi tar en glass och hänger åp stranden lie till innan vi åker hemåt igen. Tyvärr följde aldrig solkrämen med på resan så de delar av kroppen vi inte smorde in innan utfärd har fått lida under dagen. Johans mage och bröst är knallröda medan mina fötter och knän är de delar som tagit mest stryk. Guuud va det spänner!!!

På vägen upp ser vi för övigt vår första kiwodling…

Vi lämnar Nelson för att ta oss tillbaka till Auckland och fira nyår med Måns med familj, men först är tanken att vi ska spendera en natt i Wellington hos Wolf, en av de tyskar vi mötte i Kaikoura. Tyvärr har han gett oss fel telefonnummer så av det blir det intet. Riktigt synd då han bor i vad som verkar vara ett grymt skönt område, med många pubar, punkiga affärer, andrahandsskivbutiker och billiga asiatiska restauranger, men det är bara att köra vidare.

Vi kör så långt vi kan och dagen efter besöker vi Waitomo Caves, en av de mest turistiga platserna vi besökt hittills. Den stora attraktionen är grottan med några för Nya Zeeland helt unika lysmaskar som lyser upp taket i grottan likt de natthimmeltapeter man ibland kan finna i barnrum. I tävlingen om världens mest onödiga djur skulle denna mask placera sig rätt högt då den bara kan äta i larvstadiet. Flugan som tar sig ur puppan föds utan mun och dör därför sakta av svält så fort den tagit sitt första andetag. Men de hinner i alla fall göka ett par gånger och reproducera nästan meningslösa existens.

Tillsammans med ett 30-tal andra personer och en klämcheck guide blir vi lotsade genom grottorna som får, och det är först de sista fem minuterna på turen man kan se maskarna ordentligt, men den korta tiden är å andra sidan värt alla kronor spenderade.

Väl i Auckland firas nyår med barbecue och jag kan till slut, tre veckor efter att jag smashat bort den enda kvarvarande bollen, spela lite pingis med Hampus. Utan att slå mig själv för mycket på bröstet så kan jag meddela att jag krossade min elvaåriga brorson. Han hade inte en chans.

”Alcohol may be the road to nowhere, but at least it’s the scenic route” – Okänd vis man eller kvinna