Big Mama tjuter av skratt så det hörs över nejderna när vi går runt i djungeln på hennes lilla ö Pangaimotu, tio minuters båtfärd utanför Tongas huvudstad Nuku’alofa, och letar krabbor mitt i natten. Något är roligt på ett språk jag och Johan inte förstår. Det är bäckmörkt så vi har alla var sin ficklampa till hjälp, och vi hittar till slut runt 20 stycken inte alltför små krabbor som bor i mullvadsstora hålor i marken. Som svensk känns det ganska udda att jaga krabbor i tjock vegetation, men det är här de bor, och en har till och med klättrat upp en meter upp på en trädstam. Varför vet jag inte.
Big Mama, eller Ana som hon egentligen heter, har den här kvällen tagit med oss ut i den lilla djungeln tillsammans med sin dotter och en kille jag tror är hennes son, och stämningen är på topp. De skrattar sig genom växtligheten och nästan viker sig dubbelt när de inser att de inte kan hitta ut. De vanliga gångvägarna har växt igen, men som tur är tar det en halvtimme att gå runt ön, så man är aldrig långt ifrån vattnet. De brukar bara jaga krabbor någon i månaden, så vi har tur som får uppleva det här, och vi bidrar båda till fångsten även om vi aldrig får smaka segerns sötma. Under natten lyckas de som inte blev tillagade samma natt efter att vi gått och lagt oss nämligen smita från påsen de förvarades i.
Jakten utgör nog höjdpunkten på vår veckas sejour i Tonga, som bjuder på den bästa upplevelsen hittills.
Vi kommer till Tonga på lördag kväll. I kön till incheckningen i Auckland träffar vi på en dam som givetvis äger ett guest house lite utanför Nuku’alofa och hon lyckas övertala oss att bo hos henne i alla fall första natten. Under tiden kön sakta ringlar sig framåt hälsar hon på ett antal andra personer i kön, och vi får vår första vink om hur litet det lilla söderhavslandet är.
När vi kommer får vi stå i nästa kö fantastiskt länge då de bara har en lucka öppen för icke-tonganer och en för tonganer, och personalen är inte snabb. Det gör givetvis att vi inte hittar vår dam efteråt, så vi får snällt ta en taxi istället.
Målet med vår vecka på Tonga är att ta det överdrivet lugnt, bo på stranden, bada, snorkla och dyka, men eftersom vi chansade på att inte göra någon direkt efterforskning har vi ingen aning om vart vi ska ta vägen. Taxichauffören föreslår ett hotell och vi tänker att första natten inte har någon större betydelse så länge det är centralt. När han kommer ut från flygplatsområdet förväntar vi oss en acceleration likt den som sker i alla andra länder i världen, men vår chaffis tuffar på i samma sakta mak. Jag och Johan tittar på varandra och undrar vad som pågår. ”Det är 40 km/h på hela ön, förutom mellan byarna där det är 65 km/h. Men det är byar nästan hela tiden”, berättar han. Då plötsligt förstår jag varför två mil skulle ta 40 minuter att köra.
Guest houset ägs av en australiensisk man och hans fru från Fiji, båda i 40-50-årsåldern, och de är väldigt trevliga och hjälpsamma. De bor i halva huset och hyr ut ett par i rum i andra, och verkar ha det hur bra som helst. De skjutsar oss vart vi vill åka, tvättar åt oss och lovar att hyra ut sin andra bil till oss någon dag.
Klockan är runt åtta när vi kommer fram och vi checkar in i vårt rum där en av sängarna har samma IKEA-påslakan som jag och Cathrine har hemma. Vårt mål för kvällen är egentligen bara mat och några öl på stans mest kända hak, Billfish, som ligger två kvarter bort, men innan det är vi tvungna att köpa frukost då vårt värdpar berättar att i princip allting utom någon kinesrestaurang är stängt på söndagar. Det visar sig att Tonga fortfarande är überkristet och söndagen är ytterst helig. På någon hemsida läser jag att det är förbjudet att köra bil på söndagar, men det verkar i alla fall inte gälla längre.
På Billfish träffar vi tre bröder i 45-50-årsåldern som nämner ABBA så fort de får höra att vi är från Sverige. Vi blir bjudna på öl innan de egentligen börjar prata med oss vilket förstås ger oss ett oerhört positivt intryck av tonganer. Att de sen har en bror som bor i Malmö är bara konstigt. Om någon känner en skäggig, långhårig tongan från Malmö vid namn Paula kan ni hälsa att jag har träffat hans bröder.
Vid midnatt är det slut på kvällen. Då börjar ju söndagen, så då stängs alla uteställen, på Billfish med hjälp av polis som med sina starka ficklampor föser ut besökarna. De tar allvarligt på det här tydligen. Om Nya Zeeland var noga med sina kristna traditioner kring jul, är det här sju resor värre.
På söndagen får vi tipset av vårt värdpar att ta oss ut till ön Pangaimotu som bara ligger tio minuters båtfärd bort med en liten båt som har ett Sverige Judo-klistermärke uppsatt vid framrutan. Vi är lite oroliga att vi inte ska hitta vår tropiska paradisö med vår tropiska paradishydda på den tropiska paradisstranden med det tropiska paradisvattnet. Det visar sig nämligen att de flesta turister som kommer hit åker till ögruppen Vava’u men dit måste man ta sig med flyg eller en 24-timmarsfärja. Eftersom flyget är svindyrt och det inte finns några flyg tillbaka i tid innan vi åker tillbaka till Nya Zeeland och en av färjorna till Vava’u sjönk i höstas får vi ge upp den idén. Boka i tid är mitt tips om ni kommer hit. Även ögruppen Ha’apai, som ligger halvvägs ut till Vava’u är otillgänglig av samma anledningar. Men när vi stiger iland på Pangaimotu inser vi att vi inte behöver spendera flera tusen på flygbiljetter. Vi har hittat vår paradisö.
Vattnet kanske är lite mer turkost på andra öar och stränderna lite vitare, men det har ingen betydelse för vi hittar något på den här ön som vi antagligen inte hade kunnat hitta någon annanstans. Värme, och då menar jag inte från solen.
”Till att börja med har hon fem barn. Och ett av dem har Downs syndrom. Det är något liberalerna inte tillåter.”
– Någon jävla konservativ tv-nisse i USA om varför folk hatar Fox nya expertkommentator Sarah Palin