Marken på ön Pangaimotu tillhör kungen (Tonga är enda kvarvarande monarkin i Söderhavet och en av få monarkier i världen där kungen fortfarande har den yttersta makten) men resorten drivs av Big Mama och hennes 22 år äldre make Earl. De är släkt med kungen och har fått rätten till ön av honom.
När vi kommer dit på måndagen frågar en dam i 60-årsåldern var vi är ifrån och när vi säger Sverige visar det sig att hennes danska morfar föddes i Sverige. Damen ifråga heter Margaret och kommer från Nya Zeeland. Hon har på senare återknutit kontakten med sin tonganska del av släkten, hennes danska sjömansmorfar gifte sig nämligen med en tongansk kvinna, och den släkten råkar vara Earls. Senare berättar hon att hon som ung hatade sin egen hudfärg, men efter det att hon fyllt 60 år tyckte hon det var dags att ta sig hit igen. Så numera åker hon till Pangaimotu två gånger om året för att varva ner, och den här gången har hon tagit med sig sin dotter Marnie och syster Rosemary.
Vi är de enda som bor på ön under de fyra dagar vi är där så varje kväll käkar vi middag ihop och dricker några öl tillsammans. De är en omaka trio med den konservativa sjuksyrran Margaret, hennes matkräsna dotter och den liberala bokfanatikern och väl bereste systern Rosemary, så vi får höra många historier med olika karaktär. Bland annat hur Rosemary och hennes dåvarande vietnamesiska man tvingas tillbaka till Vietnam under rådande krig för att han inte får stanna kvar i Nya Zeeland. Hans kompis, som riskerade samma sak, förfalskade däremot en stämpel och tog sig till Sverige där han som illegal invandrare bildade familj och stannade kvar i tio år.
Dagarna tillbringas till stor del i vattnet, simmandes eller snorklandes på det lilla revet 30 meter ut från stranden. På tisdagen gör vi två dyk och dagen innan känner jag mig lite ängslig eftersom min dåliga upplevelse från Mexiko, då jag fick panik och började hyperventilera samtidigt som masken läckte utan avbrott, fortfarande gör sig påmind. Men det funkar ändå rätt bra, trots att hjärtat börja slå lite fortare när vi ligger i vattnet inför första dyket. Värre blir det på torsdagen när vårt första dyk sker i stark ström. Efter att ha kämpat som en gris bara för att komma till repet som vi skulle följa ner är jag helt andfådd, så när vi tar oss ner känner jag direkt igen känslan från Mexiko. Jag andas oregelbundet som om jag inte får tillräckligt med luft, så jag knackar instruktören på axeln och gör tecknet för att stiga upp. Kanske ger jag upp för tidigt, inte vet jag. Enligt Johan var strömmen betydligt svagare på botten, men jag känner helt enkelt att det inte är värt det. Mexikoincidenten pajade nog tyvärr en hel del. I framtiden ska jag helt enkelt dyka i lugnt vatten, utan ansträngning, och bara ta det lugnt. Vilket är precis vad vi gör på dagens andra dyk.
Men trots den viktlösa känslan och de ibland oförklarliga och fantastiska undervattenslandskapen blir onsdagen den bästa dagen under vistelsen. Efter frukost sitter vi i var sin plastsolstol i vattenbrynet och läser när en liten överfull båt glider in med en hel släkt ombord. Under två timmar tar de över stranden och alla från en kanske femårig kille till farmor 75+ deltar i den rugbymatch de spelar. Det tjoas och tjimmas och farmor slänger sig även hon efter bollen ett par gånger. Innan vi vet ordet av är också vi inkluderade i spelet.
Men lika snabbt som de kom försvinner de igen på sin båt och vi lämnas ensamma på stranden. På kvällen följer den i förra inlägget redan nämnda krabbjakten som en stor jävla prick över ett redan ganska stort i.
Efter dykningen på torsdag bjuds det på barbeque i Big Mamas ära, som denna dag fyller 39 år. Medan vi käkar kyckling, korv, sjögräs med kokos och havssnigel håller hennes man ett tal om hur enkelt, men rikt liv han och hans familj lever, och hur han nästan tycker synd om oss som ska tillbaka till Europa och stressa vidare med våra liv. Och det finns en genuinitet i hans uttalande som verkar stämma in på många människor i Tonga. Efter det tvingar de sin fyraåriga jätteblyga systerdotter att sjunga en låt för oss varpå Earl stoppar in en dollar under axelbandet på hennes linne. Både jag och Johan rycker till, men så gör även Margaret det. Det visar sig att det är utav tongansk tradition att på stripteasemaner sätta pengar på de som uppträder.
Vi blir adopterade in i Big Mamas storfamilj, som de första från Europa, och runtom på ön träffar vi öppna, nyfikna människor som i motsats till så många andra länder ber om att få vara med på bild. När vi går en runda på stan två dagar senare kallar ett gäng killar in oss i en trädgård bara för att plåta dem, gärna machoposerandes med pek- och långfingret upp och handryggen vänd mot oss, och de bryr sig inte ens om att få en kopia på fotot.
Framförallt skrattas det väldigt mycket på ön, och Big Mamas tjutande skratt (som för övrigt vekar vara den vanligaste formen av skratt bland landets kvinnor) under krabbjakten kommer vi sent glömma. Det väckte till och med upp Margaret.
På fredagen åker vi tillbaka till huvudön och det guest house vi bodde på första nätterna. Vi hyr ägarnas bil och kör runt den lilla ön i 40 km/h, ser fler glada människor, nya stränder, flygande hundar och blåshål utmed södra kustlinjen där vattnet sprutar upp som gejsrar genom kanaler i klipporna. Däremot blir vi utan lunch då det inte finns en enda restaurant eller café på hela ön förutom i huvudstaden.
På kvällen åker vi med Big Mama, Margaret och de andra till ett av öns strandhotell som på fredagar erbjuder buffé med efterföljande traditionell dansuppvisning i en grotta. Här får jag en efterlängtad (men dyr) Piña Colada på stranden. Det enda negativa med Big Mamas ställe var avsaknaden av just denna drink.
Uppvisningen är kul att se och det påminner en hel del om maoriernas haka, men den är lite för lång och turistig, som ju inte är helt ovanligt i sådana här fall. Höjdpunkterna enligt mig är istället det dansband som spelar en tongansk version av ”You Look Wondeful Tonight” under fördrinken på stranden och när restaurangägarens mobil ringer mitt under hans passionerade förbön innan buffén, varpå han tar upp den ur bröstfickan utan att öppna ögonen och skickar iväg den ner i sanden bakom buffébordet.
Deras slaviska hängivande till kristendomen upphör för övrigt aldrig att förvåna oss. Överallt på ön ser vi kyrkor och under den vecka vi bor på Pangaimotu är servicen lite segare än vanligt då servitriserna måste åka in till ”fastlandet” två gånger om dagen för att gå i kyrkan. Det är en speciell kyrkovecka för att inviga det nya året eller något liknande, berättar Big Mama.
Showen avsluta med en riktigt cool elddans och vi åker tillbaka till stan för att leta upp en tatuerare jag intervjuat som ska ge mig ett usb-minne med foton. Vi ska träffas på Billfish, men det är helt tjockt, bland annat för att prinsessan är där, så jag ger upp och vi går hem.
Vi har under hela veckan känt oss väldigt välkomna och hemma på Tonga, inte bara ute hos Big Mama. Här bor bara 100 000 personer så man träffar ofta på samma personer flera gånger, och det är ju inte utan att man står ut utseendemässigt så många känner igen en från olika ställen som Billfish och stranden. Jag får samma hemtrevliga känsla som jag fick på Island och på lördagen bekräftas den när en bil svänger in framför oss på stan. Det är tatueraren jag hade försökt hitta dagen innan. Jag får minnet och han kör vidare bara för att passera oss ytterligare en gång i en annan del av staden någon timme senare.
Det lustiga är däremot att de många människor som hälsat på oss från bilflak och vägkanten under veckan alla har sagt ”Hi!”. Idag, vår sista dag, säger alla ”Bye!”. Som om de vet att vi ska åka.
Och det är med sorg vi lämnar denna ö, även om det sista intrycket är negativt. Johan får betala en jävla hittepåsumma på 100 kronor för att skriva ut sin biljett från Nya Zeeland, som han inte har med sig, annars säger de att de inte kan släppa ombord honom på planet.
” We’re all lying in the gutters, but some of us are looking at the stars”
– Oscar Wilde