Dagen efter vi kommer hem från vår biltripp runt östra delen av Tasmanien,en lördag, går vi på australiensisk fotboll, denna fullständigt oförklarliga sport som är skitstor i Australien. De största spelarna tjänar jättemycket och visst ingår det en viss skicklighet i utövandet, och spelarna springer som idioter hela tiden så de bör vara ganska vältränad, men annars…vafan! Sporten påminner väldigt mycket om knattefotboll där alla spelare går på bollen hela tiden utom en eller två som hel enkelt inte pallar, utan hellre hade ritat, lekt med Playmobil eller till och med dansat balett, men som tvingas ut på planen av sin idrottstokiga pappa.

Samtidigt är det förstås roligt att uppleva, samt att se publiken långsamt fyllna till och bli mer och mer högljudda. Australien är ett ganska bonnigt land med många öl- och sexrelaterade skämtmuggar och en pub i vare liten skitby, och det har skapat ett överpatriotiskt sport- och ölfanatiskt folk som när det ges chans gärna kombinerar de två. Och då når bonnigheten högre höjder än någonsin annars.

Att det sedan finns en pub i varje liten landsvägskorsning med mer än två hus gör att alla de skämt om pappa på puben, som jag inte kan relatera till, faktiskt innehåller en hel del sanning.

På söndagen besöker vi en mat- och vinfestival i City Park, där vi bland annat käkar en skitäcklig, verkligen skitäcklig, wallabyburgare. Veckan ägnas annars åt acklimatisering. Jag skriver jag artiklar medan Cathrine går några dagar i skolan innan själva praktiken börjar.

Launceston är en ganska mysig liten stad och vi bor nära centrum så det är gångavstånd till i princip allt. Det enda är att boendet ligger uppe på en ganska brant kulle så en promenad från stan slutar alltid med en ordentlig stigning och obligatorisk andfåddhet utanför ingången.

Vi får också lära oss att leva med de priser som råder i Australien. Jag kommer ihåg från mitt förra besök att jag förundrades över hur dyrt det var med till exempel lök. Den här gången har jag märkt att de dyra priserna egentligen innefattar allt grönt. Till och med frukter som avokado och mango går på minst 13-14 kronor styck, dubbelt så dyrt som i Sverige, och då odlas ändå fanskapen härnere. Och banan kostar vanligtvis runt 30 kronor kilot.

Att äta mango på sydligare breddgrader är annars något jag alltid ser framemot eftersom det är en helt annan frukt härnere. Transporten till Sverige verkar paja smaken helt och när jag var liten kommer jag till och med ihåg att jag tyckte mango var direkt äckligt, men priset här gör det svårt att njuta av denna frukternas frukt. En oerhörd besvikelse.

Veckan går i alla fall och vi hinner med att besöka och bada i Cataract Gorge, en ravin med tillhörande flod som i princip börjar inne i stan, bara fem minuters promenad från centrum. På fredagen hyr vi bil igen tillsammans med Nana, Cathrines kursare från Malmö, för att ta oss västerut. Och det blir samma ställe och samma bil som förra gången, men denna gång med en lagad läcka i kylvattentanken.

Första dagens mål är Strahan på västkusten och antingen det turisttåg man kan åka där eller en båtfärd uppför Gordon River. På vägen stannar vi till på några ställen och går promenader i nationalparker utmed åar och till vattenfall. Djurlivet lyser med sin frånvaro, men naturen är fantastisk, och vi hinner aldrig till Strahan. Istället stannar vi vid järnvägens andra slutstation, Queenstown, en gruvstad i en oerhört tråkig och kal omgivning, som är betydligt mäktigare sedd nerifrån när man istället har bergen i bakgrunden.

På kvällen bestämmer vi oss för att satsa på tåget, utan att kolla upp kostnaden, och vi tillbringar natten på ett pubhotell innan vi på morgonen drar vidare till Strahan. Tyvärr är det svindyrt, runt 900 kronor för fyra timmar tåg och buss tillbaka. Dessutom är det fullbokat och de något billigare båtarna till Gordon River har redan gått när vi kommer fram, och nästa går inte förrän sen eftermiddag, så vi får nöja oss med en promenad runt viken innan vi kör vidare mot Cradle Mountain National Park.

På vägen kompenserar vi den uteblivna tågfärden med att åka Wee Georgie Wood, ett gammalt, litet gruvtåg med Legolandkänsla drivet av ett ånglok som sköts av volontärer och brukade gå mellan staden Tullah och den lokala gruvan.

Eftersom vi får reda på att djurlivet i Cradle Mountan är rikt och det i princip är garanterat att få se wombats bestämmer vi oss för att spendera natten här, på ett förhållandevis dyrt vandrarhem. Men så har de också tasmanska djävlar i bushen bakom.

Efter at ha vandrat runt i nationalparken ett tag och träffat på ett antal wallabies och deras släktingar pademelons, som numera bara finns på Tasmanien, åker vi vid skymning till ett ställe turistbyrån tipsade om var särskilt wombattätt. Och de hade minst sagt rätt. Vi räknar till 11-12 små grå, håriga klumpar, varav tre mammor med ungar, som lunkar omkring på heden och betar. Det är svårt att slita sig, men vi vet att vi måste, och det börjar bli mörkt. På vägen tillbaka får vi också se en echidna, deras motsvarighet till vår igelkott, lufsa runt vid vägkanten i jakt på mat.

Någon tasmansk djävul blir det däremot inte. De kommer enligt en vildmarksguide på vandrarhemmet tydligen inte fram förrän det är helt mörkt, så det krävs en ficklampa och ”en död, gärna stinkande, wallaby” för att de ska våga sig fram. Eftersom vi inte har en ficklampa är det förstås kört, även om jag ändå gör ett försök och håller mig utomhus ett tag efter mörkrets inbrott. Jag får nog se det loppet som kört.

Sista dagen kör vi norrut mot kusten och besöker en marknad i staden Penguin, där vi också, liksom alla andra dumma turister fotograferar den tre meter höga pingvinstaty de rest vid stranden. Tydligen är den en av de mest fotograferade sevärdheterna på ön.

I Devonport tittar vi på hällristningar gjorda av aboriginer innan vi kör till dagens slutmål innan Launceston, Nawrantapu National Park. Den enda nationalpark som återtagit sitt ursprungliga aboriginnamn. Efter en promenad genom våtmark, med mer än ett dussin synliga pademelons och wallabies i buskarna, och en promenad på den långa sandstranden kommer vi tillbaka till parkeringen och får se ännu fler wombats. Denna gång delar de även mark med kängurur, pademelons och wallabies. Om det var svårt att slita sig i Cradle Mountain är det ännu svårare nu. Jag har insett att det är just det här, närkontakten med djuren, som är Australiens främsta styrka. Det finns givetvis många trevliga, underbara människor här men jag har lite svårt för den allmänna attityden och stämningen som råder. Blandningen mellan den gamla engelska konservativa moralpaniken och den bonniga, testosteronstinna öl- och sexhumorn är inte min grej.

Men allt det vägs upp så fort man står mitt i en hop betande kängurur som inte bryr sig ett skit om din närvaro, stirrar in i ögonen på en wombat, matar en papegoja eller kakauda, avvärjer en attack från en kötthungrig kockaburra, petar på en opossum eller nästan känner andetagen från en sovande koala mot din kind. Hur ofta kommer man så nära vilda djur i Sverige? Och jävligt konstiga djur dessutom.

På måndagen börjar Cathrine sin praktik medan jag tar bilen på en sista tur. Tyvärr regnar det nästan hela dagen så det blir bara en halvdag med en promenad till några klippor och ett besök i det lilla Sheffield, där man har valt att berätta stadens historia genom en massa väggmålningar på stadens olika byggnader. En del bättre än andra, men framförallt en rolig idé.

På vägen tillbaka får jag dock se ytterligare en echidna, en fullvuxen denna gång, och det lär väl vara ett av de sista vilda djuren jag ser här innan jag åker hem. För nu börjar det närma sig.

”Depressions are for the middle classes, the rest of us have got an early start in the morning.” – Robert Carlyle (känd från ”Allt eller Inget”) som byggnadsarbetaren Steve i den engelska filmen “Riff Raff”

Det slutgiltiga av de stora målen på min resa är Tasmanien. Här ska Cathrine göra sin sista termin på sjuksköterskeutbildningen och min plan är att hänga med henne i en månad här i Launceston, öns näst största stad med sina drygt 100 000 invånare.

Innan avfärd vilar vi upp oss hos Tobbe i två dagar innan vi tar oss in till Melbourne där jag lovat min kompis James att fotografera på en tillställning han hoppas ska generera lite pengar. Han är delägare i ett företag som trycker upp en evenemangsbroschyr för Melbourne och hans plan är att anordna en ”Sunday Session” på ett centralt vandrarhem varannan söndag, med billig barbecue och öl. Fotona jag tar är till evenemangets hemsida. Jag ska dessutom skriva en artikel om Melbourne sett ur en utlännings ögon, men det blir ett senare projekt.

Eftersom vårt flyg går halv åtta morgonen efter fixar han ett rum åt oss på stället, som lite bonus till betalningen.

Vi landar i Launceston runt halv nio på morgonen. Eftersom Cathrine inte hörde av sig till skolan i tid har vi ingen upphämtning, men den här dagen smilar Fru Fortuna åt oss och när vi går in till bagageutlämningen står en kille från universitetet där och väntar på andra studenter. De visar sig bara vara två stycken så vi får också plats i bilen.

Enligt rykten är Tasmanien jättesuperkallt och det är bäst att vi har med oss vinterkläder, trots att det är mitt i sommaren. När piloten dessutom säger att det är kyliga 14 grader ute börjar vi tro på ryktena, men så fort vi går utanför planet inser vi att det givetvis bara handlar om vilka referenser man har. I en vanlig australiensares värld är Tasmanien säkert skitkallt, men så anser de å andra sidan att 35 grader är lagom. Jag skulle vilja säga att den tasmanska sommaren känns som en svensk, kanske till och med lite varmare, och definitivt fuktigare. I alla fall i Launceston. Hur vintern är, är en annan fråga.

Och det intrycket kvarstår efter en dryg vecka.

Dagen efter ankomst hyr vi en bil på ett ställe med lite äldre, och därmed billigare, bilar, och ger oss ut till östra delen av ön. Färden börjar med att vi varken lyckas lista ut hur man får ut nyckeln ur tändningslåset eller hur man justerar backspeglarna, så jag får köra tillbaka efter bara fem minuter. Nyckeln tas ut med hjälp av en knapp, så det vara bara korkat, men backspeglarna är faktiskt paj på riktigt, vilket uthyraren själv kommit på efter att vi stack. Så det får bli manuell justering.

När man hyr en sån här bil är de sällan försäkrade på grusvägar, och utav dem finns det en del på Tasmanien, särskilt i nationalparkerna, och utav dem finns det också många. Det är ok att köra så länge man är medveten om man att man inte är försäkrad, och redan första dagen stöter vi på en av de värsta grusvägarna jag någonsin kört på. Bilen skakade så mycket av den räfflade ytan att Cathrine är tvungen att köra i drygt 10 km/h.

Något oroade över utgången tar vi oss sakta genom fantastisk natur som med sin grönska delvis påminner om Nya Zeeland samtidigt som eukalyptusträden fortfarande sätter den där speciella australiensiska prägeln på allt.

Vi tangerar Mount William National Park, den första på vår resa, innan vi kommer ner till St Helens på östkusten. Här har vi tänkt spendera natten eftersom det finns en hel del grejer att se i närheten. Problemet är bara att någon Ducatiklubb valt att övernatta just här denna natt, på väg till någon träff eller tävling, så i princip allt är uppbokat. Vi får två av de tre sista sängarna i en sovsal på ett vandrarhem.

Dagen efter upptäcker vi en läcka under bilen. Vi såg en redan första dagen, en klar vätska vi antog kom från luftkonditioneringen. Idag är den snarare gulbrun eller grönaktig. Det händer två gånger, ordentliga läckor dessutom. Det verkligen rinner under bilen, och det visar sig vara kylarvattnet. En relativt väsentlig del av bilen när man kör, framförallt i Australien.

Eftersom det telefonbolag jag valde visar sig ha urusel täckning på Tasmanien, den funkar bara i de två stora städerna, Launceston och Hobart, så får vi låna en telefon på en bensinmack för att ringa uthyraren. Han hänvisar oss till en kollega till honom som har sin verkstad ut på en oskyltad grusväg ett par kilometer söder om staden.

”Ni behöver inte fylla på något vatten. Ni bör klara er dit, det är inte långt. Sen har han vatten”, säger han.

Så vi fyller dumt nog inte på eftersom vi inte är säkra på om det går att använda vanligt vatten och kylarvatten bara säljs i typ tiolitersdunkar. Vi kommer runt två kilometer innan termometern är uppe på det röda. Vi vilar i tio minuter innan vi åker en kilometer till. Vid tredje stoppet kommer två bilar körandes och en av förarna skjutsar Cathrine till verkstaden. Verkstadskillen kommer ut med vatten som han långsamt fyller på eftersom vattnet är så varmt att det sprutar åt alla håll. När han väl tar sig en titt på behållaren vid verkstaden hittar han ingen läcka. Så det är inte mycket att göra åt. Hela förmiddagen borta, och mystiskt nog inget fel hittat. Efter det här läcker den inte igen på hela resan.

Vår resa fortsätter och vi besöker bland annat ett 90 meter högt vattenfall och Bay of Fires, en del av kusten som fått sitt namn från de eldar som de engelska kolonisatörerna såg på stranden när de passerade.  Eldarna tillhörde aboriginerna som engelsmännen senare såg till att utrota. Det är fantastiskt vilket fruktansvärt och småaktigt folk britterna var på den tiden.

Något jag fått lära mig på den här resan, som man antagligen redan borde känna till, är att engelsmännen var långt ifrån de första på plats. Men de var de första som ansåg sig ha rätt att bara klampa in och ta död på både människor och djur som bott här sedan urminnes tider.

På 1600-talet kom holländaren Abel Tasman hit som första europé. Han gick iland, undersökte stället, kartlade det och drog vidare mot Nya Zeeland och Söderhavet. På 1700-talet kom fransmännen hit och kollade floran samt bodde med de lokala stammarna innan de drog hem.

Sen kom britterna.

Tasmanien utgjorde en perfekt plats för fångar, och i rädsla för att fransmännen skulle hinna före landsteg Thomas Cook och påbörjade den slakt av aboriginer som sedan pågick längre än man vill veta.

Rule Britannia, säger jag bara.

På en vägg, utanför en organisation för aboriginer här i Launceston sitter en affisch med texten: ”Australia Day. Yes, let’s celebrate invasion, murder, rape, theft.” Bredvid har någon klottrat ”We do”.  Härligt att se att fin, gammal hederlig rasism fortfarande lever kvar.

Bay of Fires är i alla fall fantastiskt vackert och vi har svårt för att lämna stranden, men till slut gör vi det för att ta oss ner till nästa nationalpark, Freycinet. Vi badar i Honeymoon Bay och tittar på den dramatiska kustlinjen och alla dess formationer innan vi stannar till i den lilla staden Bicheno för natten.  

Stället är känt för sina pingviner och på natten kör vi till två ställen där de kommer upp om natten, men den invasion som beskrivs ske varje natt antingen uteblir eller så missar vi den. Men vi lyckas se tre, fyra stycken småttingar av samma sort som vi såg på Phillip Island, så kallade fairy penguins.

Små, snirkliga vägar tar oss ner mot nästa nationalpark, Tasman National Park. Tyvärr har vi inte tid att ta oss hela vägen ner parken och Port Arthur, en stad med ett av Tasmaniens mest kända resmål. Här ligger nämligen ett känt fängelse och en hel del annat som vittnar om öns historia som fångstkoloni, men vägen dit är inte så dum den heller, även om vi som sagt inte kör hela vägen ner. Än en gång handlar det om den dramatiska kusten, stenformationer och annat smått och gott.

Natten spenderas i Hobart.

Sista dagen på vår tur går till Mount Field National Park innan vi beger oss tillbaka till Launceston, men dagens och resans höjdpunkt inträffar redan innan det.

Vi stannar till vid ett ställe som tar hand om djur som blivit skadade för att kunna se en vombat, ytterligare ett inhemskt djur som ytterst sällan visar sig i det vilda, och lite tasmanska djävlar. När vi ska gå in berättar mannen bakom disken att det dessutom finns vilda näbbdjur i en å som rinner bakom området, och att det är 85 procents chans att se dem, hur de nu beräknar det.

Så vi spatserar ner och ställer oss vid utsiktspunkten och väntar. Och väntar, och väntar, och väntar. Efter 20 minuter dyker den plötsligt upp, precis efter att jag gett upp och bytt objektiv på kameran. Med andra ord, inget foto. Den visar sig i några sekunder och lyckan är gjord. Jag trodde aldrig jag skulle få se ett näbbdjur på riktigt, och tio minuter efter första skymten dyker den, eller en annan, upp igen, och nu har jag kameran redo. Fotot är bifogat och kanske det absolut bästa foto jag någonsin tagit. Skärpan är perfekt, man ser exakt vad det är och jag kommer riktigt, riktigt nära.

Vi lämnar i alla fall stället nöjda och ett vackert vattenfall och en promenad runt en sjö, där jag för övrigt ser en orm, får avsluta denna vår första rundresa på Tasmanien.

”If mother’s day isn’t about saving your son’s anus than I don’t want to be a part of it” – Jag vet inte ens vad jag ska säga om det här. Det är i alla fall från tv-serien Rick and Steve, the happiest gay couple in all the world

”Ni ser ut att leva er dröm.”

Jag håller precis på att låsa upp motorcykeln efter att ha ätit lunch i Apollo Bay utmed Great Ocean Road när en australiensare i 40-årsåldern yttrar dessa ord. Jag tittar upp och får se en man i den nästintill obligatoriska lokala utstyrseln i form av shorts, linne och flip flops bredvid sin pick up. Han granskar Kawasakin med avundsjuka ögon och nickar mot mig när jag tittar upp. Jag hinner knappt svara på tilltalet innan han är på väg därifrån, men hans kommentar hänger kvar, och det vore kanske dumt att säga emot

Två dagar efter att Cathrine anlänt är det dags för Mastodonkonsert inne i Melbourne. Det är inte världens bästa tid att resa i Australien eftersom den inhemska dollarn för tillfället har valt att stiga i höjden. 2001 när jag var här senast låg den i 5,50, nu är den uppe i nästan 6,70. Lägg därtill att det gått nästan tio år så förstår ni att priserna inte riktigt är som jag kommer ihåg dem, och detta märks väldigt mycket när vi letar vandrarhem den kväll Mastodon lirar. Det slutar med 630 kronor för ett rum med dubbelsäng och delat badrum och dusch. Plötsligt blev konserten mycket dyrare.

Vi tillbringar två dagar inne i stan med att gå på Queen Victoria Market och besöka mitt favoritområde, Fitzroy. Underliga butiker, nedgångna pubar och caféer och en stor variation inom det kulinariska spektrumet gör att jag stortrivs. Vi möter upp med min kompis James och tar några öl på Bimbo’s, vars logga är en baby i blöja och raffset, men då han ligger i fejd med sin flickvän angående sina (faktisk ganska blygsamma) utgångsvanor är han tvungen att lämna tidigt och fredsmäkla. Ärligt talat verkar deras förhållande inte alltför hälsosamt, men vi åker i alla fall tillbaka till Tobbe.

Vi ska hämta vår hyrda MC på söndagen och ge oss ut på Great Ocean Road och The Grampians, en av världens mest omtalade kustvägar som går västerut från Melbourne, och en djurrik och väldigt vacker nationalpark. 2001 gjorde jag den här resan med min kompis Roy och stoppen den här gången lär i princip bli desamma.

Men innan det hinner vi med ett besök på Philip Island, en ö två timmar söder om Melbourne, mest känd för den pingvinparad som sker när fåglarna tar sig ur vattnet varje kväll. Eftersom vi ska till Tasmanien, som också har pingviner, och paradspektaklet är tämligen dyrt hoppar vi över det och koncentrerar oss på Swan Lake vid skymningsdags och de wallabies och olika fåglar som finns där.

Ett bad i havet, en promenad vid kusten där vi uppnår närkontakt med tre små havets kypare samt grillad forell och lammkotletter kompletterar dagen. På morgonen skjutsar Tobbe oss in till Garner’s motorcycles, och redan tidigt inser vi vartåt det här barkar. Temperaturen är runt 30 grader och så fort vi får på oss mc-kläderna börjar svetten rinna. Första delen av turen är dessutom bara en transportsträcka från Melbourne ner till kusten, genom Geelong där vi ska hälsa på en tatuerare jag träffade på mässan på The Gold Coast. Det betyder ryckig körning och många stopp vid rödljus, så när vi kommer till tatueringsstudion i Geelong håller vi båda på att koka. Framförallt eftersom vi inte fick plats med de luftigare extrajackorna vi blev erbjudna på uthyrningsstället. Vi blev rekommenderade att ta de tjockare jackorna ändå eftersom det finns en risk för åska och regn längre fram under veckan, men vi ångrar oss snabbt och inser att den eventuella vätan skulle var att föredra framför den ångbastu vi nu upplever. Inte ens vinden kyler, tvärtom. Den är så varm att den gör det hela värre.

Men vi försöker att inte klaga för mycket, skyller på ovana och hoppas på kyligare väder vid kusten. Vilket det också blir. Det börjar till och med regna.

Motorcykeln vi hyr är en stor jävel, en Kawasaki Nomad 1600 cc, och det är skitroligt att vara ute på tvåhjulig drift igen. Cathrine sitter till en början med skräckblandad förtjusning därbak medan vi slingrar oss runt de kurviga kustvägarna, omgärdade av höga träd och färggranna papegojor, men snart är även hon van vid färdsättet.

Vägen och kusten är lika vacker som jag kommer ihåg den, men upplevelsen handlar lika mycket om det som befinner sig innanför, nämligen växt- och djurlivet. I Lorne, där vi övernattar första natten, matar Cathrine en kakadua som på morgonen sitter på räcket, och vips har vi ett dussin stora, vita fåglar runt oss. Samtidigt sitter ett par andra backpackers utanför köket och matar olika sorters papegojor.

Bara några mil från Lorne ligger Kennet River. Där får vi vårt första intima möte med koalor och två king parrots utkämpar en kamp om fågelfrön på min numera ärrade högerarm. Tyvärr känner alla andra resande också till det här stoppet så vi är långt ifrån ensamma.

Efter lunchen i Apollo Bay, där vi även får se svarta kakaduor, fortsätter vi genom Otway National Park där vi stannar till för en kort promenad genom regnskogen innan vi når det mest kända stoppet på vägen, De Tolv Apostlarna. Som inte längre är tolv till antalet. Sandstenformationerna som kantar den karga kusten har sakta eroderat genom åren, men vattnet äter fortfarande sig in i väggarna och nya apostlar håller på att formas.

Vädret har varit på vår sida denna dag och vi blir än mer nöjda när vi hittar ett genuint australiensiskt hotell att bo på i Warnambool, ett sånt som verkar agera stampub åt kvarterets alla fårklippande män. Vi checkar in och käkar pubmat innan vi sätter oss ner bredvid Ian, en redan väldigt överförfriskad man i femtioårsåldern som hälsade oss välkomna så fort vi kom innanför dörren. Han är en lokförare från Melbourne som växt upp i området och det märks direkt att det inte bara är solsken och daggdroppar som kommer ur hans mun. Cathrine skjuter konstant ner hans försök att vara snuskig och rå, och han skrattar och kallar oss ”bloody good people”. Minst100 gånger under kvällen. Jag är dessutom ”a great bloke, you big hairy bastard” åtminstone lika många gånger.

När hans syster, som också är där, och hennes man går hem blir tugget värre, men med tiden sjunker Ians mod. Han gör allt för att hålla humöret uppe, men de 30 ölen han sagt sig dricka gör sig påminda, och han börjar bli lite väl påflugen, till och med för oss.

”Vill du betala din nota innan du somnar, Ian?” frågar bartendern.

”Har du mitt kort?” svarar han.

Efter att han vinglat fram och skrivit under kvittot och Cathrine fått hjälpa honom med att stoppa tillbaka kortet i plånboken snubblar han ut i natten och ut ur våra liv.

Tredje dagen blir den varmaste på turen. Vi svänger in i landet, mot Grampians National Park, och på vägen stannar vi till i Tower Hill och Mt Eccles National Park. Jag och Roy gjorde båda dessa stopp för nio år sedan och fick då se ett gäng emuer i Tower Hill, bland annat två som sprang framför vår bil. Denna gång har vi inte samma tur, kanske på grund av att temperaturen redan nu är långt över 30 grader, men vi får se två på avstånd i alla fall. När vi når Mt Eccles är det nästintill outhärdligt, framförallt eftersom vi inte har plats med så mycket vatten i våra sidoväskor. Och en sak har vi nu lärt oss, det går sällan att fylla på dricksvatten på den här delen av turen eftersom vattnet i kranarna på toaletterna är obehandlat. Som tur är finns det en parkvakt på plats som inte bara ger oss vatten utan också låter oss förvara vår mc-utstyrsel i hans rum så att vi kan gå den en timme långa promenaden runt kratersjön vi planerat. Med 38 grader i skuggan hade den annars varit omöjlig att genomföra.

Här är vi i motsats till Kennet River nästan helt ensamma och fem koalor prickas av men tyvärr ingen echidna, Australiens motsvarighet till igelkotten, som jag och Roy såg här förra gången.

Färden fortsätter genom hettan, på långa raksträckor genom ett torrt, gult och öppet landskap. Det är inte svårt att föreställa sig de bränder staten upplever nästan årligen. Det verkar dessutom som om just den här delen av Victoria upplever sin torraste period någonsin vid den här tiden varje år, vilket gör att man alltid uppmanas att spara vatten. På vandrarhemmet Tim’s Place i Halls Gap i Grampians National Park finns det till och med en spann i duschen för att samla upp vatten som kan användas till att bevattna trädgården som angränsar till ett grönområde som varje kväll befolkas av runt 30 gräsbetande och ibland boxande känguruer.

Efter duschen på Tim’s Place smolkas den glädjebägare vi upplevde med att få bo på ett genuint australiensiskt pubhotell när jag upptäcker över 100 genuint australiensiska sängloppbett på min fagra kropp. Det kliar något infernaliskt och det ser ut som jag fått någon tropisk sjukdom. Föga njutbart. Cathrine däremot fick fan inte ett enda. Snacka om att vakna på fel sida sängen.

Dagen efter kör vi runt i Grampians, tittar på vattenfall och går på korta turer i naturen. Vid McKenzie Falls har vi slut på vatten och kiosken som jag kommer ihåg från förra gången är störigt nog stängd. Som tur är träffar vi på ett australiensiskt par vi sett på alla stoppen innan och de fyller på vår flaska så vi i alla fall kan ta oss upp och ner för den branta vägen till fallet. När vi kommer upp hoppas vi innerligt på att kiosken öppnat, och när den inte har gjort det börjar jag nästan känna lite panik. Vi går mot parkeringen för att fråga de bilister som har möjlighet att bära mer vatten med sig än oss, men vi hinner inte mer än till vår Kawasaki innan vi upptäcker den dunk vatten som våra förra vattenvälbärgare lämnat till oss. Dessa vänliga själar anar nog inte själva hur uppskattat det var, och hur mycket en sån liten gest gör för ens uppfattning om mänskligheten i tider där människor kidnappar barn för att sälja deras organ.

På vägen hem stannar vi till på en restaurang vi fått tips om och när damen där ser mina bett blir hon helt till sig. Hon ger oss något medel i stil med Jodopax (som visar sig funka skitbra) och uppmanar oss att skicka hälsonämnden på dem, vilket jag gör när vi kommer tillbaka till Melbourne. Hon berättar också att känguruhonor i princip är gravida hela tiden då de har ett embryo på gång i magen samtidigt som de har ett foster någonstans och en unge i pungen. När ungen är redo att hoppa själv byter de andra upp sig, och så fortsätter det så. Hon berättar också att man inte ska mata kängurur med mjukt bröd. Då mjuknar deras gom och de får infektioner när de äter annat i naturen. Rostat bröd går dock bra.

Runt restaurangen ska det finnas massor med emuer så vi går en sväng, men även här lyser de med sin frånvaro. Vi får uppenbarligen nöja oss med de två vi såg på avstånd i Tower Hill.

På väg tillbaka till Tim’s Place kör vi igenom ett område som brunnit för bara någon vecka sedan. På avstånd ser vi hur det gröna byts ut mot svart brunt och askgrått och när vi kör in i den delen känns det som att komma in i en Tim Burton-film. Man förväntar sig att höra en Danny Elfman-låt i bakgrunden och se ett dansande och artigt sjungande skelett bland de förkolnade trädstammarna. Skrämmande vackert.

Efter en sista natt på Tim’s place kör vi hemåt mot Melbourne. Tanken är egentligen att köra en omväg på landsvägarna med dimma och regn får oss på andra tankar och vi kör direkt till Tobbe.

”If you drink and drive, you’re a bloody idiot.” – Australiensarna går rakt på sak i sina kampanjer mot rattfylla