”Ni ser ut att leva er dröm.”

Jag håller precis på att låsa upp motorcykeln efter att ha ätit lunch i Apollo Bay utmed Great Ocean Road när en australiensare i 40-årsåldern yttrar dessa ord. Jag tittar upp och får se en man i den nästintill obligatoriska lokala utstyrseln i form av shorts, linne och flip flops bredvid sin pick up. Han granskar Kawasakin med avundsjuka ögon och nickar mot mig när jag tittar upp. Jag hinner knappt svara på tilltalet innan han är på väg därifrån, men hans kommentar hänger kvar, och det vore kanske dumt att säga emot

Två dagar efter att Cathrine anlänt är det dags för Mastodonkonsert inne i Melbourne. Det är inte världens bästa tid att resa i Australien eftersom den inhemska dollarn för tillfället har valt att stiga i höjden. 2001 när jag var här senast låg den i 5,50, nu är den uppe i nästan 6,70. Lägg därtill att det gått nästan tio år så förstår ni att priserna inte riktigt är som jag kommer ihåg dem, och detta märks väldigt mycket när vi letar vandrarhem den kväll Mastodon lirar. Det slutar med 630 kronor för ett rum med dubbelsäng och delat badrum och dusch. Plötsligt blev konserten mycket dyrare.

Vi tillbringar två dagar inne i stan med att gå på Queen Victoria Market och besöka mitt favoritområde, Fitzroy. Underliga butiker, nedgångna pubar och caféer och en stor variation inom det kulinariska spektrumet gör att jag stortrivs. Vi möter upp med min kompis James och tar några öl på Bimbo’s, vars logga är en baby i blöja och raffset, men då han ligger i fejd med sin flickvän angående sina (faktisk ganska blygsamma) utgångsvanor är han tvungen att lämna tidigt och fredsmäkla. Ärligt talat verkar deras förhållande inte alltför hälsosamt, men vi åker i alla fall tillbaka till Tobbe.

Vi ska hämta vår hyrda MC på söndagen och ge oss ut på Great Ocean Road och The Grampians, en av världens mest omtalade kustvägar som går västerut från Melbourne, och en djurrik och väldigt vacker nationalpark. 2001 gjorde jag den här resan med min kompis Roy och stoppen den här gången lär i princip bli desamma.

Men innan det hinner vi med ett besök på Philip Island, en ö två timmar söder om Melbourne, mest känd för den pingvinparad som sker när fåglarna tar sig ur vattnet varje kväll. Eftersom vi ska till Tasmanien, som också har pingviner, och paradspektaklet är tämligen dyrt hoppar vi över det och koncentrerar oss på Swan Lake vid skymningsdags och de wallabies och olika fåglar som finns där.

Ett bad i havet, en promenad vid kusten där vi uppnår närkontakt med tre små havets kypare samt grillad forell och lammkotletter kompletterar dagen. På morgonen skjutsar Tobbe oss in till Garner’s motorcycles, och redan tidigt inser vi vartåt det här barkar. Temperaturen är runt 30 grader och så fort vi får på oss mc-kläderna börjar svetten rinna. Första delen av turen är dessutom bara en transportsträcka från Melbourne ner till kusten, genom Geelong där vi ska hälsa på en tatuerare jag träffade på mässan på The Gold Coast. Det betyder ryckig körning och många stopp vid rödljus, så när vi kommer till tatueringsstudion i Geelong håller vi båda på att koka. Framförallt eftersom vi inte fick plats med de luftigare extrajackorna vi blev erbjudna på uthyrningsstället. Vi blev rekommenderade att ta de tjockare jackorna ändå eftersom det finns en risk för åska och regn längre fram under veckan, men vi ångrar oss snabbt och inser att den eventuella vätan skulle var att föredra framför den ångbastu vi nu upplever. Inte ens vinden kyler, tvärtom. Den är så varm att den gör det hela värre.

Men vi försöker att inte klaga för mycket, skyller på ovana och hoppas på kyligare väder vid kusten. Vilket det också blir. Det börjar till och med regna.

Motorcykeln vi hyr är en stor jävel, en Kawasaki Nomad 1600 cc, och det är skitroligt att vara ute på tvåhjulig drift igen. Cathrine sitter till en början med skräckblandad förtjusning därbak medan vi slingrar oss runt de kurviga kustvägarna, omgärdade av höga träd och färggranna papegojor, men snart är även hon van vid färdsättet.

Vägen och kusten är lika vacker som jag kommer ihåg den, men upplevelsen handlar lika mycket om det som befinner sig innanför, nämligen växt- och djurlivet. I Lorne, där vi övernattar första natten, matar Cathrine en kakadua som på morgonen sitter på räcket, och vips har vi ett dussin stora, vita fåglar runt oss. Samtidigt sitter ett par andra backpackers utanför köket och matar olika sorters papegojor.

Bara några mil från Lorne ligger Kennet River. Där får vi vårt första intima möte med koalor och två king parrots utkämpar en kamp om fågelfrön på min numera ärrade högerarm. Tyvärr känner alla andra resande också till det här stoppet så vi är långt ifrån ensamma.

Efter lunchen i Apollo Bay, där vi även får se svarta kakaduor, fortsätter vi genom Otway National Park där vi stannar till för en kort promenad genom regnskogen innan vi når det mest kända stoppet på vägen, De Tolv Apostlarna. Som inte längre är tolv till antalet. Sandstenformationerna som kantar den karga kusten har sakta eroderat genom åren, men vattnet äter fortfarande sig in i väggarna och nya apostlar håller på att formas.

Vädret har varit på vår sida denna dag och vi blir än mer nöjda när vi hittar ett genuint australiensiskt hotell att bo på i Warnambool, ett sånt som verkar agera stampub åt kvarterets alla fårklippande män. Vi checkar in och käkar pubmat innan vi sätter oss ner bredvid Ian, en redan väldigt överförfriskad man i femtioårsåldern som hälsade oss välkomna så fort vi kom innanför dörren. Han är en lokförare från Melbourne som växt upp i området och det märks direkt att det inte bara är solsken och daggdroppar som kommer ur hans mun. Cathrine skjuter konstant ner hans försök att vara snuskig och rå, och han skrattar och kallar oss ”bloody good people”. Minst100 gånger under kvällen. Jag är dessutom ”a great bloke, you big hairy bastard” åtminstone lika många gånger.

När hans syster, som också är där, och hennes man går hem blir tugget värre, men med tiden sjunker Ians mod. Han gör allt för att hålla humöret uppe, men de 30 ölen han sagt sig dricka gör sig påminda, och han börjar bli lite väl påflugen, till och med för oss.

”Vill du betala din nota innan du somnar, Ian?” frågar bartendern.

”Har du mitt kort?” svarar han.

Efter att han vinglat fram och skrivit under kvittot och Cathrine fått hjälpa honom med att stoppa tillbaka kortet i plånboken snubblar han ut i natten och ut ur våra liv.

Tredje dagen blir den varmaste på turen. Vi svänger in i landet, mot Grampians National Park, och på vägen stannar vi till i Tower Hill och Mt Eccles National Park. Jag och Roy gjorde båda dessa stopp för nio år sedan och fick då se ett gäng emuer i Tower Hill, bland annat två som sprang framför vår bil. Denna gång har vi inte samma tur, kanske på grund av att temperaturen redan nu är långt över 30 grader, men vi får se två på avstånd i alla fall. När vi når Mt Eccles är det nästintill outhärdligt, framförallt eftersom vi inte har plats med så mycket vatten i våra sidoväskor. Och en sak har vi nu lärt oss, det går sällan att fylla på dricksvatten på den här delen av turen eftersom vattnet i kranarna på toaletterna är obehandlat. Som tur är finns det en parkvakt på plats som inte bara ger oss vatten utan också låter oss förvara vår mc-utstyrsel i hans rum så att vi kan gå den en timme långa promenaden runt kratersjön vi planerat. Med 38 grader i skuggan hade den annars varit omöjlig att genomföra.

Här är vi i motsats till Kennet River nästan helt ensamma och fem koalor prickas av men tyvärr ingen echidna, Australiens motsvarighet till igelkotten, som jag och Roy såg här förra gången.

Färden fortsätter genom hettan, på långa raksträckor genom ett torrt, gult och öppet landskap. Det är inte svårt att föreställa sig de bränder staten upplever nästan årligen. Det verkar dessutom som om just den här delen av Victoria upplever sin torraste period någonsin vid den här tiden varje år, vilket gör att man alltid uppmanas att spara vatten. På vandrarhemmet Tim’s Place i Halls Gap i Grampians National Park finns det till och med en spann i duschen för att samla upp vatten som kan användas till att bevattna trädgården som angränsar till ett grönområde som varje kväll befolkas av runt 30 gräsbetande och ibland boxande känguruer.

Efter duschen på Tim’s Place smolkas den glädjebägare vi upplevde med att få bo på ett genuint australiensiskt pubhotell när jag upptäcker över 100 genuint australiensiska sängloppbett på min fagra kropp. Det kliar något infernaliskt och det ser ut som jag fått någon tropisk sjukdom. Föga njutbart. Cathrine däremot fick fan inte ett enda. Snacka om att vakna på fel sida sängen.

Dagen efter kör vi runt i Grampians, tittar på vattenfall och går på korta turer i naturen. Vid McKenzie Falls har vi slut på vatten och kiosken som jag kommer ihåg från förra gången är störigt nog stängd. Som tur är träffar vi på ett australiensiskt par vi sett på alla stoppen innan och de fyller på vår flaska så vi i alla fall kan ta oss upp och ner för den branta vägen till fallet. När vi kommer upp hoppas vi innerligt på att kiosken öppnat, och när den inte har gjort det börjar jag nästan känna lite panik. Vi går mot parkeringen för att fråga de bilister som har möjlighet att bära mer vatten med sig än oss, men vi hinner inte mer än till vår Kawasaki innan vi upptäcker den dunk vatten som våra förra vattenvälbärgare lämnat till oss. Dessa vänliga själar anar nog inte själva hur uppskattat det var, och hur mycket en sån liten gest gör för ens uppfattning om mänskligheten i tider där människor kidnappar barn för att sälja deras organ.

På vägen hem stannar vi till på en restaurang vi fått tips om och när damen där ser mina bett blir hon helt till sig. Hon ger oss något medel i stil med Jodopax (som visar sig funka skitbra) och uppmanar oss att skicka hälsonämnden på dem, vilket jag gör när vi kommer tillbaka till Melbourne. Hon berättar också att känguruhonor i princip är gravida hela tiden då de har ett embryo på gång i magen samtidigt som de har ett foster någonstans och en unge i pungen. När ungen är redo att hoppa själv byter de andra upp sig, och så fortsätter det så. Hon berättar också att man inte ska mata kängurur med mjukt bröd. Då mjuknar deras gom och de får infektioner när de äter annat i naturen. Rostat bröd går dock bra.

Runt restaurangen ska det finnas massor med emuer så vi går en sväng, men även här lyser de med sin frånvaro. Vi får uppenbarligen nöja oss med de två vi såg på avstånd i Tower Hill.

På väg tillbaka till Tim’s Place kör vi igenom ett område som brunnit för bara någon vecka sedan. På avstånd ser vi hur det gröna byts ut mot svart brunt och askgrått och när vi kör in i den delen känns det som att komma in i en Tim Burton-film. Man förväntar sig att höra en Danny Elfman-låt i bakgrunden och se ett dansande och artigt sjungande skelett bland de förkolnade trädstammarna. Skrämmande vackert.

Efter en sista natt på Tim’s place kör vi hemåt mot Melbourne. Tanken är egentligen att köra en omväg på landsvägarna med dimma och regn får oss på andra tankar och vi kör direkt till Tobbe.

”If you drink and drive, you’re a bloody idiot.” – Australiensarna går rakt på sak i sina kampanjer mot rattfylla