Det slutgiltiga av de stora målen på min resa är Tasmanien. Här ska Cathrine göra sin sista termin på sjuksköterskeutbildningen och min plan är att hänga med henne i en månad här i Launceston, öns näst största stad med sina drygt 100 000 invånare.

Innan avfärd vilar vi upp oss hos Tobbe i två dagar innan vi tar oss in till Melbourne där jag lovat min kompis James att fotografera på en tillställning han hoppas ska generera lite pengar. Han är delägare i ett företag som trycker upp en evenemangsbroschyr för Melbourne och hans plan är att anordna en ”Sunday Session” på ett centralt vandrarhem varannan söndag, med billig barbecue och öl. Fotona jag tar är till evenemangets hemsida. Jag ska dessutom skriva en artikel om Melbourne sett ur en utlännings ögon, men det blir ett senare projekt.

Eftersom vårt flyg går halv åtta morgonen efter fixar han ett rum åt oss på stället, som lite bonus till betalningen.

Vi landar i Launceston runt halv nio på morgonen. Eftersom Cathrine inte hörde av sig till skolan i tid har vi ingen upphämtning, men den här dagen smilar Fru Fortuna åt oss och när vi går in till bagageutlämningen står en kille från universitetet där och väntar på andra studenter. De visar sig bara vara två stycken så vi får också plats i bilen.

Enligt rykten är Tasmanien jättesuperkallt och det är bäst att vi har med oss vinterkläder, trots att det är mitt i sommaren. När piloten dessutom säger att det är kyliga 14 grader ute börjar vi tro på ryktena, men så fort vi går utanför planet inser vi att det givetvis bara handlar om vilka referenser man har. I en vanlig australiensares värld är Tasmanien säkert skitkallt, men så anser de å andra sidan att 35 grader är lagom. Jag skulle vilja säga att den tasmanska sommaren känns som en svensk, kanske till och med lite varmare, och definitivt fuktigare. I alla fall i Launceston. Hur vintern är, är en annan fråga.

Och det intrycket kvarstår efter en dryg vecka.

Dagen efter ankomst hyr vi en bil på ett ställe med lite äldre, och därmed billigare, bilar, och ger oss ut till östra delen av ön. Färden börjar med att vi varken lyckas lista ut hur man får ut nyckeln ur tändningslåset eller hur man justerar backspeglarna, så jag får köra tillbaka efter bara fem minuter. Nyckeln tas ut med hjälp av en knapp, så det vara bara korkat, men backspeglarna är faktiskt paj på riktigt, vilket uthyraren själv kommit på efter att vi stack. Så det får bli manuell justering.

När man hyr en sån här bil är de sällan försäkrade på grusvägar, och utav dem finns det en del på Tasmanien, särskilt i nationalparkerna, och utav dem finns det också många. Det är ok att köra så länge man är medveten om man att man inte är försäkrad, och redan första dagen stöter vi på en av de värsta grusvägarna jag någonsin kört på. Bilen skakade så mycket av den räfflade ytan att Cathrine är tvungen att köra i drygt 10 km/h.

Något oroade över utgången tar vi oss sakta genom fantastisk natur som med sin grönska delvis påminner om Nya Zeeland samtidigt som eukalyptusträden fortfarande sätter den där speciella australiensiska prägeln på allt.

Vi tangerar Mount William National Park, den första på vår resa, innan vi kommer ner till St Helens på östkusten. Här har vi tänkt spendera natten eftersom det finns en hel del grejer att se i närheten. Problemet är bara att någon Ducatiklubb valt att övernatta just här denna natt, på väg till någon träff eller tävling, så i princip allt är uppbokat. Vi får två av de tre sista sängarna i en sovsal på ett vandrarhem.

Dagen efter upptäcker vi en läcka under bilen. Vi såg en redan första dagen, en klar vätska vi antog kom från luftkonditioneringen. Idag är den snarare gulbrun eller grönaktig. Det händer två gånger, ordentliga läckor dessutom. Det verkligen rinner under bilen, och det visar sig vara kylarvattnet. En relativt väsentlig del av bilen när man kör, framförallt i Australien.

Eftersom det telefonbolag jag valde visar sig ha urusel täckning på Tasmanien, den funkar bara i de två stora städerna, Launceston och Hobart, så får vi låna en telefon på en bensinmack för att ringa uthyraren. Han hänvisar oss till en kollega till honom som har sin verkstad ut på en oskyltad grusväg ett par kilometer söder om staden.

”Ni behöver inte fylla på något vatten. Ni bör klara er dit, det är inte långt. Sen har han vatten”, säger han.

Så vi fyller dumt nog inte på eftersom vi inte är säkra på om det går att använda vanligt vatten och kylarvatten bara säljs i typ tiolitersdunkar. Vi kommer runt två kilometer innan termometern är uppe på det röda. Vi vilar i tio minuter innan vi åker en kilometer till. Vid tredje stoppet kommer två bilar körandes och en av förarna skjutsar Cathrine till verkstaden. Verkstadskillen kommer ut med vatten som han långsamt fyller på eftersom vattnet är så varmt att det sprutar åt alla håll. När han väl tar sig en titt på behållaren vid verkstaden hittar han ingen läcka. Så det är inte mycket att göra åt. Hela förmiddagen borta, och mystiskt nog inget fel hittat. Efter det här läcker den inte igen på hela resan.

Vår resa fortsätter och vi besöker bland annat ett 90 meter högt vattenfall och Bay of Fires, en del av kusten som fått sitt namn från de eldar som de engelska kolonisatörerna såg på stranden när de passerade.  Eldarna tillhörde aboriginerna som engelsmännen senare såg till att utrota. Det är fantastiskt vilket fruktansvärt och småaktigt folk britterna var på den tiden.

Något jag fått lära mig på den här resan, som man antagligen redan borde känna till, är att engelsmännen var långt ifrån de första på plats. Men de var de första som ansåg sig ha rätt att bara klampa in och ta död på både människor och djur som bott här sedan urminnes tider.

På 1600-talet kom holländaren Abel Tasman hit som första europé. Han gick iland, undersökte stället, kartlade det och drog vidare mot Nya Zeeland och Söderhavet. På 1700-talet kom fransmännen hit och kollade floran samt bodde med de lokala stammarna innan de drog hem.

Sen kom britterna.

Tasmanien utgjorde en perfekt plats för fångar, och i rädsla för att fransmännen skulle hinna före landsteg Thomas Cook och påbörjade den slakt av aboriginer som sedan pågick längre än man vill veta.

Rule Britannia, säger jag bara.

På en vägg, utanför en organisation för aboriginer här i Launceston sitter en affisch med texten: ”Australia Day. Yes, let’s celebrate invasion, murder, rape, theft.” Bredvid har någon klottrat ”We do”.  Härligt att se att fin, gammal hederlig rasism fortfarande lever kvar.

Bay of Fires är i alla fall fantastiskt vackert och vi har svårt för att lämna stranden, men till slut gör vi det för att ta oss ner till nästa nationalpark, Freycinet. Vi badar i Honeymoon Bay och tittar på den dramatiska kustlinjen och alla dess formationer innan vi stannar till i den lilla staden Bicheno för natten.  

Stället är känt för sina pingviner och på natten kör vi till två ställen där de kommer upp om natten, men den invasion som beskrivs ske varje natt antingen uteblir eller så missar vi den. Men vi lyckas se tre, fyra stycken småttingar av samma sort som vi såg på Phillip Island, så kallade fairy penguins.

Små, snirkliga vägar tar oss ner mot nästa nationalpark, Tasman National Park. Tyvärr har vi inte tid att ta oss hela vägen ner parken och Port Arthur, en stad med ett av Tasmaniens mest kända resmål. Här ligger nämligen ett känt fängelse och en hel del annat som vittnar om öns historia som fångstkoloni, men vägen dit är inte så dum den heller, även om vi som sagt inte kör hela vägen ner. Än en gång handlar det om den dramatiska kusten, stenformationer och annat smått och gott.

Natten spenderas i Hobart.

Sista dagen på vår tur går till Mount Field National Park innan vi beger oss tillbaka till Launceston, men dagens och resans höjdpunkt inträffar redan innan det.

Vi stannar till vid ett ställe som tar hand om djur som blivit skadade för att kunna se en vombat, ytterligare ett inhemskt djur som ytterst sällan visar sig i det vilda, och lite tasmanska djävlar. När vi ska gå in berättar mannen bakom disken att det dessutom finns vilda näbbdjur i en å som rinner bakom området, och att det är 85 procents chans att se dem, hur de nu beräknar det.

Så vi spatserar ner och ställer oss vid utsiktspunkten och väntar. Och väntar, och väntar, och väntar. Efter 20 minuter dyker den plötsligt upp, precis efter att jag gett upp och bytt objektiv på kameran. Med andra ord, inget foto. Den visar sig i några sekunder och lyckan är gjord. Jag trodde aldrig jag skulle få se ett näbbdjur på riktigt, och tio minuter efter första skymten dyker den, eller en annan, upp igen, och nu har jag kameran redo. Fotot är bifogat och kanske det absolut bästa foto jag någonsin tagit. Skärpan är perfekt, man ser exakt vad det är och jag kommer riktigt, riktigt nära.

Vi lämnar i alla fall stället nöjda och ett vackert vattenfall och en promenad runt en sjö, där jag för övrigt ser en orm, får avsluta denna vår första rundresa på Tasmanien.

”If mother’s day isn’t about saving your son’s anus than I don’t want to be a part of it” – Jag vet inte ens vad jag ska säga om det här. Det är i alla fall från tv-serien Rick and Steve, the happiest gay couple in all the world