Sjuksköterskornas boende i Launceston ligger uppe på en brant kulle, bakom sjukhuset och varje gång man tänker gå ner till stan funderar man på om det verkligen värt att behöva gå uppför den kullen på vägen tillbaka. Det är förstås extra jävligt när det är varmt och fuktigt.
Samtidigt är det nära till jobbet för Cathrine, och som hon själv säger, det är tur att det inte är tvärtom. Den kullen på morgonen hade inte varit rolig.
Huset ser både ut- och invändigt ut som ett gammaldags mentalsjukhus. Alla golv, sånär som på de i badrummen och i köket, är belagda med heltäckningsmatta. Dörrarna in till rummen i Cathrines korridor ser snarare ut som garderobsdörrar och det är så lyhört att vi hör hennes granne andas när han sover.
Isoleringen är som brukligt i Australien under all kritik, antingen är det svinkallt eller sjukt varmt i rummen. Köket är minimalt med en brutalt irriterande fläkt med rörelsedetektor som sätts på och av hela tiden, och tv:n i allrummet ser ut att vara från sent 70-tal.
Det låter hemskt, men det är det inte. Det är ett ställe med karaktär där uttrycket ”om väggar kunde tala ” känns mer aktuellt än någonsin. Hus som dessa innehåller oftast en hel del intressanta personer, personer med en hel del historia som inte håller bekvämt boende som högsta prioritet. Som Fiona och Darren, ett par i 50-årsåldern från Nya Zeeland som spenderat de två senaste åren på en motorcykel körandes från stad till stad i Australien och ibland stannat till ett par månader när Fiona fått jobb som sjuksköterska. Darren har då hittat något ströjobb och fixat med motorcykeln tills det varit dags att dra vidare. De äger två gårdar i Nya Zeeland, bodde i åtta år i en stuga uppe i bergen på nyzeeländska sydön, och nu letar de efter ett stycke land eftersom Fiona fått fast arbete.
Alicia är också sjuksköterska, en australiensiska i 45-årsåldern som växt upp i Melbourne och på Tasmanien och aldrig varit utanför landet, men vill inget hellre. Hon har en restidning med paketresor i Europa hon drömskt läser igenom då och då och hon är sjukt avundsjuk på att vi bor så nära andra länder i Sverige. En lyx man inte har i Australien.
Sedan i höstas är hon sjukskriven på grund av att hon skadade ryggen i ett fall på sjukhuset men nu håller hon sakta på att ta sig tillbaka. Eftersom hon ofta är hemma har vi pratat en hel del och nu har hon bestämt sig för att sluta. Mellan sucken och stönen över att inte bo i Europa berättar hon ofta om hur hon dåligt behandlad hon blir, hur hon motarbetas i sin rehabilitering och nu är så trött på det att hon bara vill bort. En doktor rekommenderade till och med antidepressiva för hennes ryggont.
Men mest bagage har nog David, en brittisk psykoterapeut på närmare 200 pannor som gick upp 55 av dessa kilon under en cortisonbehandling. Han är i femtioårsåldern, bodde i San Francisco på 70-talet, och många andra länder sen dess, däribland Norge tills han gjorde slut med sin norska flickvän för att hon rökte i sängen … och ja just det, för att hon ville ha barn. Anledning nummer två.
Han slutade med droger (som partyknarkare, inte narkoman) för att han blev paranoid, hans franska fru led av anorexia och gick bort i cancer för sex år sedan, deras gemensamma dotter har bulimi och han är en Henning Mankell- och Stig Larsson-fan.
Inget slut på eländet.
Dessutom jobbar han som sagt som psykoterapeut, så det är inte direkt några glada, uppmuntrande personer han träffar på var dag.
Förutom att prata med Alicia tillbringar jag oftast dagarna på Cathrines rum antingen skrivandes eller pluggandes spanska. Ibland går jag ner på stan, handlar lite mat och sätter mig på Fresh, ett café vi gjort till vårt stammisställe, och läser en bok och dricker te. Cathrine jobbar heltid och har kommit in bra i arbetet, även om hon själv inte alltid inser det. Alicia är övertygad om att hon kommer att bli en fantastisk sjuksköterska, något jag, och att döma av uttalanden, även hennes kollegor håller med om.
Mycket mer än så gör vi inte, förutom att vi går på bio och en dag gör en ny utflykt till Cataract Gorge, ravinen som börjar inne i stan. Den här gången har vi inte lika mycket tur med vädret. På vägen dit mojnar det till och i sann oförutsägbar tasmansk väderanda blir det skitkallt.
Så efter tio minuter går vi hem igen.
Det blir ett besök till dagen innan jag åker till Sydney med betydligt mer lyckat resultat. Efter att ha svettats genom en marknad i Evandale, 20 minuter från Launceston, tillsammans med Alicia och Nana tar jag och Cathrine ett sista dopp, innan det är dags att åka hem och packa.
Dagen efter jag anländer i Sydney ska jag åka vidare till Auckland. Efter två dagar där möter jag upp med Klas i San Francisco innan jag slutligen landar på Kastrup den 17 mars.
Det känns som om det är dags att åka hem nu, även om den känslan antagligen kommer förändras efter två veckor hemma. Framförallt eftersom Cathrine kommer att vara borta till augusti. Men det är bara att bita ihop. Jag ska försöka vara hemma några månader nu i alla fall. 
Det känns som om jag har uppnått mitt mål med resan, att ta det lugnt, skriva, plugga lite spanska och slappna av. Framförallt på Tonga och här på Tasmanien har jag varvat ner totalt. Samtidigt har jag hunnit med att se mycket och jobba en del med res- och tatueringsartiklar. En bra blandning av upplevelser, avslappning och jobb med andra ord.
Australien har inte ändrat på sig mycket sen jag var här sist, förutom att det är betydligt dyrare. Förutom de svindyra, inhemska frukterna kan jag också berätta att deras bröd ofta ligger på över 30 kronor limpan. Och då är det rätt sunkigt rostbröd. Om man lyckas hitta ordentligt bröd är det ofta billigare, men fortfarande i 25-kronorsklassen.
Som jag nämnt innan är naturen och närheten till djuren Australiens styrka. Det var det jag tog med mig hem för nio år sedan och det är det jag kom tillbaka för (förutom att Cathrine skulle var här då…).
Och de detaljer jag retade mig på då är samma nu, utökat med några till. Att de har separata varm- och kallvattenkranar som dessutom oftast är placerade tre decimeter ifrån varandra och en knapp centimeter ut från handfatet har inte ändras. Inte heller att duschmunstyckena är placerade på 1,70 meter när det är tre meter i tak, som jag nämnt innan. Hela KGB-utfrågningen när du köper kontantkort, att numret upphör om du inte laddar telefonen med minst 200 kronor inom 30 dagar och den begränsade nedladdningen på internet har jag dock inte upplevt förut.
Men en detalj står ut mer än någon annan, något som beror på att Australien ligger närmare USA när det gäller sjukvård och dylikt. Det är inte lika illa, men man betalar mindre skatt här, vilket gör att utgifterna blir fler. Och det kan man ju tycka vad man vill om, men ingen kan väl hålla med om att det är schysst att patienterna på sjukhuset i Launceston får betala drygt 50 kronor om dan om de vill kolla på tv? Som om det inte är illa nog att de överhuvudtaget måste ligga där.
Och det är inte allt. Den riktigt roliga tvisten är att tv är gratis här. Man betalar ingen tv-avgift, så det är ren vinst för sjukhuset…
”You work three jobs? … Uniquely American, isn’t it? I mean, that is fantastic that you’re doing that.” – George Bush till en frånskild trebarnsmamma i Omaha, Nebraska, Feb. 4, 2005