Det är nio år sedan jag senast satte foten på Darlinghurst Road i Sydneys välkända red light- och backpackerdistrikt King’s Cross. Och det har hänt en hel del på dessa år.
Jag är bara här en dag för at promenera nedför minnenas stig, men det var inte många minnen kvar.
Innan jag åkte hit fick jag reda på att mycket ändrats, såväl på utsidan som på insidan, och det visar sig vara korrekt. Stämningen är annorlunda och området känns uppstädat. Restaurangerna och pubarna är trendiga och husfasaderna renare. Strippbarerna och porrbutikerna finns kvar men är långt ifrån så dominerande som förr, och hororna är betydligt färre. Jag ser egentligen bara en i jämförelse med de kanske 10-15 stycken som var dag brukade befolka trottoarerna.
Restaurangen jag jobbade i är, tillsammans med banken bredvid, idag klubben VIP Lounge och sportbaren där vi hängde heter Dragon’s Lounge och har en stor tavla föreställandes en orientalisk drake där jukeboxen brukade stå.
Fönstren och väggarna utåt gatan i lägenhetshotellet jag bodde i är helt utblåsta. Om det är rivning eller renovering på gång låter jag vara osagt. Torget vid ”min” restaurang är hälften så stort på grund av en stor byggnad och Hungry Jack’s (deras Burger King) och mataffären är borta. En bokhandel som jag då besökte i en oskyldig jakt på en ny bok bara för att inse att böckerna i skyltfönstret bara var en fasad för den enorma porrtidningssamling därinne, är numera en kostymbutik.
Men sären, de är kvar. Och till synes lika många. Fasaderna må var upprustade, men någonting man inte lyckats rensa bort är stadsdelens själ. Inte än i alla fall.
På kvällen träffar jag en engelsman och hans flickvän som bor på mitt vandrarhem. Han har frågat alla han träffat från de nordiska länderna var man äter surhaj och om det är sant att man faktiskt äter sånt, och han blir överlycklig när jag berättar att det är på Island och att jag till och med smakat skiten. Äntligen kan han sluta undra.
Efter tre avslutande dagar hos min bror i Auckland åker jag vidare till San Francisco för att möta upp med Klas som är på väg till Ecuador för att plugga spanska. Jag lämnar sommaren och anländer i ett regnigt, kallt San Francicso. Som tur är varar det vädret bara första dagen. Resten av tiden är det schysst vårväder och 15 grader som gäller.
Jag tar in på det vandrarhem vi bokat mitt i The Mission, så nära burritosarna man kan komma. Hotellet är som taget ur en Bukowski-roman, ett sådant som skapar författare. Väggarna är skitiga och spruckna och golvet är täckt i en heltäckningsmatta. Receptionisten gömmer sig bakom ett galler och gästerna verkar mest bestå av ensamma människor med sociala eller mentala problem.
Det första rummet vi får har bara en dubbelsäng så vi betalar lite till och får ett nytt med var sin säng. När jag upptäcker att San Francisco försöker tävla med Warnambool i Australien i antal sängloppor eller löss eller vd fan det nu är som håller på och biter mig hela tiden byter vi igen.
Det hjälper inte. Det blir inte lika många som i Australien, men klart över 50 stycken. Rolig flygresa hem…
I Missionområdet ligger det runt fem taquerias i varje kvarter och på fyra dagar hinner jag med att käka mexikanskt runt sju gånger, men vi klämmer även in bland annat sushi, vietnamesiska baguetter och mat från El Salvador. Staden har ett fantasiskt utbud med mat från precis hela världen, men det som står ut är ändå den mexikanska. Men det vet ni redan, så många gånger jag tjatat om det.
Första kvällen, en fredag, blir ganska lugn för oss. Klas är jetlaggad och jag har knappt sovit så det blir ett besök på ett ställe vi hittade förra gången, Revolution Café, men vi stannar inte länge.
På lördagen blir det desto senare. Jetlaggen är fortfarande Klas överväldig så han däckar på hotellrummet på kvällen, vilket gör att vi inte kommer iväg förrän runt halv tio. Vi har försökt lista ut var rockklubbarna ligger i stan och har hittat några runt hörnet.
The 500 Club som vi besöker först är helt ok. Det finns en jukebox med all möjlig musik och ett bra utbud av hårdrock. Det bästa är att vi inte behöver betala själva. Vakten tar fem dollar från baren, väljer några låtar och lämnar sedan över till oss.
Vi drar på lite Slayer, Iron Maiden, Led Zeppelin och Pantera, dricker upp vår öl och tar oss till Zeitgeist, fyra kvarter bort. Stället har en enorm uteservering och spelar schysst musik. Vi träffar två killar som är i stan för en tv-spelskonferens. Den ena jobbar med Guitar Hero och tipsar mig om att man kan lägga upp sina egna låtar på något forum kopplat till Rock Band, så snart kan ni RB- och GH-nördar spela Moorgate och Dead Beat Clown-låtar på förfesterna. Det ni!
Precis innan stängningsdags börjar vi prata med några personer och plötsligt har vi bjudit in oss själva till en efterfest/fortsatt födelsedagsfest runt hörnet. Vi går in i en spritaffär i stängningstagen mitt emot Zeitgeist och köper med oss två tolvpack tillsammans med några andra gäster och sen ser vi solen gå upp tillsammans med en läspande, underlig tjej, ett vilt hånglandes bögpar, en kille som tröttnat på USA och säger sig vilja åka till Sverige och öppna en taqueria (vilket vi förstås uppmuntrar avsevärt) och en hel del andra säregna individer.
Kvällen slutar någonstans vid sjutiden på morgonen, efter att ha tillbringat en timme drickandes öl vid Mikes (killen med den svenska tacoplanen) pick up.
Dagen efter är vi inbjudna på barbecue en halvtimme söder om staden, ute i skogen. Det är Ilya och Mariella, ett par jag och Johan träffade i Tokyo i början på resan, som bjudit in oss.
Vi vaknar vid fyratiden och hinner nätt och jämnt få i oss ”frukost” innan vi blir upphämtade. Det blir en trevlig kväll med ett sällskap som alla bott tillsammans i det huset vi besöker. Nu är det bara en israelisk tjej kvar.
Killarna i gänget är alla hippieingenjörer och varje år åker de till den legendariske free-spirit-festivalen Burning Man i Nevadaöknen. Vi dricker vin, käkar ”den bästa köttbiten någonsin”, enligt Klas, och snackar skit. Det är en trevlig hop människor, men det känns lite som om det är något som inte riktigt stämmer. Det verkar bubbla lite under ytan, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Kanske har det förekommit för mycket free love i gänget, eller så är det något annat. Vem vet? Och vad har jag med det att göra? Trevligt är det i alla fall och jag är glad att jag faktiskt hörde av mig till Ilya igen. Det hade varit lätt att skita i det. En gång är ingen gång, två gånger så har man en ny vän.
Måndagen förflyter utan någon större anmärkning, förutom att jag för fjärde gången i rad lyckas hitta en schysst arbetsskjorta i den affär jag alltid besöker. På kvällen möter vi upp med Klas kompis Damien, som vi bodde hos ett par nätter förra gången, men det blir en tidig kväll.
Det är lustigt med amerikanare. De känner en oerhörd stolthet över vad de är, även om det är ett så kallat lågstatusyrke. De är väldigt måna om sina roller och lever ut dem till fullo. Mest av allt märks detta på flygplatser. Jag vet inte om det är de strikta tullkontrollerna som fört med sig att alla tjänstemän där måste vara så allvarliga, på gränsen till Clint Eastwood-tuffa, men det är inte helt lätt att få en tulltjänsteman att dra på smilbanden i USA.
I andra delen av spektrumet har vi buss- och taxichaufförerna. Den högljudda, snacksaliga och skämtsamma jargongen som förekommer där är tvärtemot den man precis upplevt inne på flygplatsen.
Mitt flyg hem går via Los Angeles och när jag landat där måste jag ta mig till den internationella terminalen. Jag går på en buss vars chaufför faller in i den kategorin.
”Where did you get that shirt”, säger han och tittar på min Meshuggah-tröja.
”Sweden”, svarar jag.
”Well, give it back!”
Han fortsätter i samma stil under hela de korta resan medan jag sitter och funderar på varför jag återvänder till San Francisco hela tiden. Men jag vet redan svaret.
Efter fyra besök känner jag nu att jag är en del av staden, en oerhört liten del men ändå. Jag dyker kanske bara upp vartannat år, eller så, men det känns lite som om den väntar på mig, och förväntar sig att jag ska återkomma. Något som killen på cykeln som sista dagen stannar mig på trottoaren för att utrycka sin beundran över mina dreads bevisar. Jacob, som han heter, hade sett mig och Klas dagen innan och lagt märke till mitt hår och den här gången kände han att han var tvungen att stanna och prata lite. Han bjuder in oss till sin kompis reggaepub samma kväll, och vi går dit innan vi träffar Damien, men då har Jacob antagligen inte hunnit komma dit än så vi missar honom.
Jag vet att det låter flummigt men jag känner en samhörighet och jag åker numera inte hit för att besöka San Francisco, jag gör det för att besöka mitt San Francisco.
”It’s hard to find somewhere on the planet where we the English haven’t been to, fucked up, nicked everything and left. It’s the cultural equivalent of going to a party you’ve not been invited to, punching the host in the face, banging his wife, taking a piss in the corner and then leaving with his TV.”
– Den engelska komikern Markus Birdman slår det berömda huvudet på spiken