När vi kommer till flygplatsen i Vientiane får vi reda på att flyget till Kunming är inställt, vilket följaktligen gör att vi inte kommer hinna med vårt flyg därifrån till Hangzhou. Eftersom det är söndag är dessutom China Eastern Airlines kontor stängt så vi får snällt vänta till eftermiddagen för att se om vi får plats på det senare planet. Eftersom jag i egenskap av
best man ska vara med på en genomgång av Martins och Yao Yans bröllop klockan tio dagen efter kan detta ställa till med en del problem.

Vi åker tillbaka till vårt vandrarhem, lämnar väskorna och beger oss till en marknad för att köpa t-shirtar. De senaste dagarnas regniga väder har gjort att vi inte haft tid att lämna in våra kläder till tvätt så att de kunnat torka i tid, så vi är inne på vårt sista ombyte.

Vid halv ett är vi ute på flygplatsen igen. Det är inga problem att få plats på eftermiddagsflyget, men hur det blir från Kunming kan de inte säga. Eftersom sista snabbtåget från Hangzhou till Shanghai går klockan nio hoppas vi på att kunna byta flyg och åka direkt till Shanghai, men det är inget vi kan göra något åt för tillfället.

Väl i Kunming löser sig allt snabbt och smidigt. China Easterns personal sätter oss utan extra omkostnad på ett flyg som ska landa i Shanghai vid tiotiden, så vi går ut och sätter oss på en trottoarkant utanför terminalen och tar en cigg.

Då börjar det.

Inom två minuter har jag två betraktare bara någon meter från mig, varav den ena är gränslöst fascinerad av min valda utformning av håret. Dreads är, som vi konstaterade vid vårt förra besök i landet, inte direkt vanligt bland kineser. Han vänder sig trekvarts mot mig, sätter händerna på respektive knä, målar upp ett gigantiskt leende och börjar stirra. När jag
efter någon minut vänder mig mot honom skrattar han högt, pekar menande mot mitt bakhuvud och slår sin kompis på axeln. Detta händer ett antal gånger innan han kallar till sig en ny polare som sätter sig på den avskiljande metern
mellan oss. Tio sekunder senare har jag kinesiska händer i håret. Ursprungsbetraktaren blir nog lite avundsjuk för när jag sedan ställer mig upp tar han först bästa chans att också han pillra loss, alltmedan de förbluffas av min mäktiga gestalt. Kines nummer två, som är ganska stor för att vara kines, målar upp en decimeter mellan fingrarna och skrattar. Så mycket längre är jag än honom, konstaterar han. Det är konstigt. Hur kan någon vara så stor och ha så underligt hår? Han kan inte vara härifrån. Man undrar vilka eldslukande ormbjörnar och flygande lejondrakar hans saga om den märkliga mannen från väst kommer att innehålla när han senare den kvällen stolt berättar för sin son om sina äventyr i landet där stålfåglarna landar på rullande fötter.

Allt verkar i alla fall ha löst sig. Tills vi kommer till Shanghai och det visar sig att Klas har bokat fel Blue Mountain-hotell till
söndagsnatten. Det finns tre av dem varar ett ligger i närheten av Martin och Yao Yans lägenhet. Där är vi inbokade från och med måndagen och där ska jag dagen efter hämtas upp av Martin, men det är inte det Klas har bokat.

Klockan tio på kvällen, i en 20-miljonersstad efter att tunnelbanan har slutat att gå är det inte vad man önskar sig, men det visar sig i slutändan inte vara hela världen.

När Martin hämtar mig på morgonen skickar vi samtidigt iväg Klas och all packning med en taxi till det ”riktiga” Blue Mountain där han ska vänta in Cathrine medan jag får reda på att jag ska flytta rissäckar som bruden ska gå på, placera ut en låtsaseld som hon ska hoppa över, bära en lampa och framförallt stå för det viktiga godisregnet efter ceremonin som föregår brudparet när de går ut.

Senare på festen ska jag dela ut cigg till gästerna och agera avlösningsdrickare när Martin och Yao Yan går omkring och skålar med alla bord. När han känner att han fått för mycket är det alltså min uppgift som best man att dricka åt honom. It’s a dirty job, but someone’s gotta do it.

När vi kommer till vandrarhemmet har Cathrine fortfarande inte anlänt, trots att hon borde ha gjort det två timmar tidigare. Det visar sig att hon glömt skriva ut vägbeskrivningen och därför, eftersom kineser inte kan engelska adresser eller vet hur man läser en karta, irrat runt och suttit på café i två timmar tills hon till slut fick tag i internet och via Skype kunnat ringa Martins mobil.

I mitt sinne borde alla kläder jag använder regelbundet passa. Så snabbt går man liksom inte upp i vikt. Men när regelbundet innebär vartannat år kan det ställa till med problem. Med andra ord upptäckte jag dagen
innan avfärd att jag hade jag lite svårt att komma i mina kostymbyxor, så enda lösningen blir att sy upp en kostym i Kina.

Efter en jakt på felstavade t-shirtar bland påträngande försäljare på den så kallade fejkmarknaden där vi bland annat hittar en tröja med ett tryck från en svensk konsertplansch med band som [ingenting] och The Radio Dept åker vi till tygmarknaden.

Nu låter det kanske inte som världens pärs att sy upp en kostym, men när man ombeds välja mellan svart och svart, runt och runt, tunt och marginellt tunnare till något jag till en början inte ens själv vill ha, och sedan får bannor för att jag inte har en åsikt hamnar inte humöret på topp.

– Det är extra roligt eftersom det syns så tydligt hur obekväm du är, säger Martin (den jäveln) och skrattar när försäljerskorna försöker dra på mig på tok för små exempelkavajer.

Till slut får vi ihop en svid som de som ser skillnad på svart och svart säger ser bra ut. Det tar en halvtimme och kalaset går på 800 kronor inklusive skjorta, så det får väl vara ok ändå. Den lär väl om inte annat komma väl till pass om ytterligare två år när det är dags att använda den igen. Om nu byxorna passar då det vill säga.

Efter det här hämtar vi upp Yao Yan på hennes jobb i en franskägd designbutik och drar för att äta seczhuankäk, som kan vara något av det godaste som finns att äta med två pinnar.

Uppmärksamheten kring min person och frisyr fortsätter som väntat under hela resan. Jag kan ha förträngt hur sjukt det var förra gången, men det känns värre denna gång. Vart än jag går stannar folk upp, rycker till, gapar, pekar och kallar på kompisar. Människor verkar skapa nya livslånga bekantskaper när de samlas kring den konstiga stornäsan och hans oxpiska till frisyr, en gemensam upplevelse de senare kan samlas kring och diskutera vid middagsbord eller i tehus.

Kinesernas burdusa och påträngande sätt kan vara påfrestande, men är framförallt ganska roligt. Då det oftast handlar om ärlig nyfikenhet är det lätt att bjuda på sig själv, men skulle jag någon gång flytta hit lär frisyren ryka all världens väg. Två veckor eller en månad är ok, men längre än så lär bli jobbigt.

Det mindre charmiga med kinesernas brist på västerländskt vett och etikett är den harkel- och spottsymfoni som obligatoriskt ackompanjerar en resa till landet i Öster. Tillsammans med distad kinespop från sprängda högtalare, rapande taxichaufförer, smaskande restauranggäster och bussgrannar, och ett överambitiöst missbruk av tutor i trafiken skapar den ett kakofoniskt soundtrack till ett väldigt intensivt, stirrigt och ständigt överraskande land.
Man vet aldrig vad som ska hända när man reser i Kina, och det är väl lite det man är ute efter.

Den hittills värsta harklaren är den busschaufför som kör oss till kanalstaden Xitang utanför Shanghai. Eftersom Cathrine lätt blir åksjuk sitter vi precis bakom chaffisen och under två timmars färd drar han iväg närmare 30 högljudda loskor genom sidofönstret. Det är så man undrar om han har någon saliv eller flimmerhår kvar när vi kommer fram.

Trafiken i Kina är ett praktexempel på organiserat kaos. Svängande bilar snirklar sig in mellan fotgängare på övergångsställe, filbytande bilar smyger sig in tills de bakom får bromsa in, tvåhjulingar kör där det finns plats, trafik från tvärgator kör även de smygtaktiken tills de kommit in i sin fil och vänstersvängar behöver nödvändigtvis inte låta vänta på
sig. Om det inte finns plats i de filer som faktiskt går åt rätt håll går det ju alltid att nyttja motgående fil för en ”smidig” förflyttning.

Vår busschaufför är inget undantag. När två mindre lastbilar inte kör snabbt nog på motorvägen smyger han helt sonika upp och försöker klämma sig in mellan de båda, vilket skrämmande nog till slut funkar. Det här med att bara köra i en fil åt gången är inte stort i Kina. Han bränner också rätt genom ett rödljus i en korsning där en polisbil står tillfälligt parkerad.
Nu åker han dit, tänker nog både han och jag, men polisen följer bara bussen med en lätt efterbliven blick som indikerar att han inte tänker göra ett skit åt saken.

Xitang ser till en början ut som vilken kinesisk stad som helst, med industrier, stora, breda vägar och höghus varvat med nedgångna låghusområden fyllda med småkommers, men den gamla delen av staden är en av många kinesiska som ligger utanför Shanghai. Ett antal vattendrag skapar ett gemytligt område med små broar som kopplar ihop gränderna i de trånga kvarteren. Det är ett välkommet lugn jämfört med Shanghais höga puls, framförallt för Klas, som på grund av våra rums fönsterlöshet inte kunnat sova ordentligt på ett par nätter. Så han bestämmer sig för att tillbringa natten där.

Jag och Cathrine känner däremot för att komma tillbaka så efter att vi promenerat runt ett tag och Klas gått kollat in ett par hotell – varav ett spelar dansk hip hop i foajén – går vi tillbaka till busstationen för att kolla när sista bussen tillbaka avgår. Vid biljettluckan hänger ett gäng män som nästan får västerländska ögon när jag glider in. Eftersom Cathrine ser dreglet i deras mungipor drar hon mig i håret, som för att visa att det är ok för dem att göra samma sak. Två, tre stycken av dem tar chansen och sen är det bara att hoppas att jag inte blir några dreads fattigare. Deras leenden går från öra till öra och det tjattras värre än i apburen på Kolmården.

Vi går tillbaka till Gamla Stan och käkar en sen lunch innan vi sätter oss på ett café och tar en öl. Med falskklingande karaokesång på alldeles för hög volym från en närliggande restaurant njuter vi av att se dagen försvinna och en sällsynt blå himmel tonas ner.

I Shanghai möter vi upp med Martin och hans gamla handledare och avslutar kvällen med de bästa lammspetten jag  någonsin ätit. Mumsfilijävlar va goda de är, säger jag bara.

 

På ett litet berg i utkanten av Shanghai med utsikt över stadens yttre delar ligger en katolsk kyrka och den blir vår sista dagsutflykt innan svensexan. Vi tar tunnelbanan till en av de sista stoppen på linje nio. På vägen passerar vi gigantiska byggarbetsplatser där ett 50-tal identiska 20-våningarshus står ihåliga och ännu obebodda, men snart klara för användning,
som det senaste musknappstrycket i Sim City.

Kyrkan utgör ett udda inslag i den annars kinesiska arkitekturen och estetiken. Den överlevde kulturrevolutionen sånär som på några skavanker som nu är fixade. Områdets sceniska karaktär gör att det är populärt för brudpar som tar före-bröllopet-foton. Vi ser fyra, fem blivande makar med tillhörande fotografteam gå upp och ner för stigarna utmed berget för att hitta
passande miljöer och jag kan inte låta bli att undra hur bra det är för brudens smink att vandra runt i brudklänning när gradtalet börjar närma sig 30?

När vi tagit oss ner står vi i en vägkorsning och funderar på vårt nästa drag när en tuk tuk-förare kommer fram. Vi bestämmer oss för att vi är klara och ber honom ta oss till tunnelbanan. Eftersom fordonet är voluminöst utmanat får jag och Klas tränga in oss bäst det går medan Cathrine sitter i mitt knä. 30 minuter senare är vi (framförallt jag) ganska mör och när vi är framme får han för sig att begära 100 yuan för en resa som innan kostade oss 20 yuan med taxi. Han får 50 yuan av en generös Cathrine som vill belöna hans kämpatakter. Hans motor är nog inte van vid tre stornäsor, så det blev en
del cyklande för honom i uppförsbackar.

 

På kvällen käkar vi på Martins favoritställe som fått namnet Square Bar eftersom man sitter på små plaststolar mitt på gatan vid ett litet torg. Vid trottoaren ryker det från grillen och gasolplattorna. Det slamras från köken inne i de små enplanshusen, på ett bord ligger färdigpiercade spett och runt borden ligger matrester, fimpar och använda servetter.

För två år sedan var vi där och åt kanske det godaste vi fick i oss på hela resan för ett mindre pris än de flesta ställen vi besökte. När vi nu kommer tillbaka känner ägaren sjukt nog igen oss. Martin, som inte varit där på ett år, belönas med en kram. Mig och Cathrine hälsar han på igenkännande innan han tittar mot Klas och säger till Martin: ”Han har jag inte
träffat förut, va?”

Kvällen avslutas på Hard Rock Bar där vi efter ett tag blir infiltrerade av två kineser utav den fullare sorten. Den ene är gaska lugn och försvinner efter ett tag, men den andre, en arkitekt, känner sig nödgad att runt 15 gånger berätta att Spanien är hans favoritland i Europa. Eftersom han inte är homosexuell gillar han först inte Barcelona. Istället är det Granada
som toppar listan. Nordeuropa gillar han, bland annat eftersom arkitekten Alvar Aalto kommer därifrån. Någon timme senare är Barcelona hans favoritstad och Nordeuropa ett skitställe eftersom det är så dyrt. Fast det är klart, Alvar
Aalto bor ändå där.

Jag försöker bjuda honom på cigg, men har förstås fel sort. Den billiga sorten. Double Happiness. Han fnyser, ger tillbaka ciggen, tar upp sitt paket och ger istället mig en.

Hans fylla avtar inte direkt och efter ett tag styrs samtalet in på politik. Han berättar, hela tiden på oerhört knagglig engelska, att han är muslim och medlem i partiet. Han tror det blir revolution inom en snar framtid och Spanien är hans favoritland i Europa. Han är inte heller Usama bin Ladens kusin, bara så vi vet.

När han plötsligt får för sig att jag är nordafrikan och att han därför inte gillar mitt utseende är det vår vink att bege oss hemåt. Dessutom blir Klas utseende plötsligt också ofördelaktigt av någon anledning.

 

Inför svensexan ska vi möta upp med Martins klasskamrater från ”kinesiska för invandrare” utanför hans lägenhet som ligger i ett område där inte många utlänningar rör sig, vilket förstås återigen innebär att jag blir dagens stora attraktion och det blir förstås stor uppståndelse när cirkusen kommer till stan.

Vägen från tunnelbanan går genom ett par mindre gator som inte bara kantas av affärer som säljer allt du kan tänka dig med fokus på verktyg och annat praktiskt, utan också av försäljare av mat och krimskrams som lägger ut sina varor på dukar på gatan. Resultatet blir en oerhört smal gatremsa som faktiskt går att förflytta sig på och den ska man dela med moppar,
cyklar och ibland någon bil som på sin höjd saktar ner när man möts. Det tutas, prutas, tjatas och i slutet av gatan höjs volymen ännu mer när ett par försäljare av musikdvd:er spelar upp en av sina produkter på en tv bak på
moppen. En av dem säljer tydligen musikvideor med strippande tjejer, såhär mitt på ljusa dan.

Vi sicksackar oss genom kaoset och de påträngande dofterna av matrester, skräp och ibland urin. Ovan oss lyser den bruna förmiddagssolen genom det gråa smogtäcket som nästan alltid överspänner stan och vi sätter oss utanför Martins hus för att vänta in de andra, kraftigt försenade svensexedeltagarna.  Under tiden upptäcker alltså lokalbefolkningen mig. När en medelålders man som faktiskt pratar engelska stannar till för att fråga var vi är ifrån och berätta hur dåligt Shanghai är passar andra lite blygare (om nu en kines kan vara det) människor på att stanna till. Plötsligt upptäcker han mitt hår.

– Aah, your hair. Tua or false?

– It’s true.

– Tu-a? Tu-a? No, it’s false. Tu-a? No, no no, säger han och cirkulerar runt mig samtidigt som han känner på lockarna. Detta gör i sin tur att fler vågar göra detsamma och processen pågår ett tag med samma frågor. Jag tror aldrig att han blir helt övertygad om äktheten.

– I never seen anything like it. Ha ha ha. Tu-a? No, no, no!

Det blir inte direkt mindre surr i kvarteret heller när Ed, en svart kille från England dyker upp.

 

Vi käkar lunch på en kvartersrestaurant innan vi tar båten ut till Chongming Island. Martin berättar uppspelt att någon bajsat i den vansinnigt smala pissoarrännan på den offentliga toaletten på andra sidan gatan.

När jag tvingas dit av min blåsa möts jag av en liten gubbe med kissfläckar utmed ena låret som ler stort när han ser mig torna upp mig utanför dörren. Inne på pissoaren vinglar en man bredvid mig. När han ser mig blir han så förvånad att han inte bara vrider på huvudet. Kroppen följer med och jag är bara glad att hans stråle inte är kraftigare för plötsligt kissar
han inte längre i rännan. När han smält min närvaro vänder han sig tillbaka men strålen hittar aldrig hem igen. Jag skyndar mig ut.

En tunnelbane- och en båtresa senare påbörjas svensexan på ett hotell i en ekoby på ön. Till tonerna av allt från diverse elektroniskt baserade låtar från Klas mobil till De Lyckliga Kompisarna, Mobbade Barn Med Automatvapen och Behemoth grillar vi spett och förtär en hel del öl till arla morgon.

Nu återstår bara ett bröllop innan Martin är halvkines på riktigt.

”Imagine getting yelled at by your future mother-in-law because you’re not spitting on the table.”

– Martin berättar om svårigheten att anpassa sig till kinesisk kutym under ett av sina första besök hemma hos Yao Yans föräldrar

 

 

 

 

 

Luang Prabang är nästintill motsatsen till Siem Reap. Så fort vi stiger av tuk tuken med den sura chauffören som kör oss till fel ställe efter att vi prutat ner priset från flygplatsen flyter vi med i stadens tempo och det känns ibland som att vi går omkring i ultrarapid. Vi flanerar, glider, lullar genom stadens gator och förutom några enstaka tuk tuk-förare och gatuhörnsförsäljare låter de flesta oss vara i fred.

Först dagen går åt att leta nytt och billigare vandrarhem än det vi bokat för natten, vilket vi ironiskt nog gör där den sure chauffören först släppte av oss. Klas däckar och jag käkar indiskt.

Om maten i Kambdoja ar en något sämre version av thailändsk mat, är laotisk faktiskt ett steg till ner på stegen. Det är fortfarande över medel och påminner en del om vietnamesisk mat, men efter Thailand känns det hela tiden som att det är något som saknas. Däremot är de bättre på västerländsk mat – här finns till och med ett svenskt bageri som även gör pizza
– och efter ett överflöd av risrätter är det faktiskt ganska gött att mumsa i sig en burgare eller ost- och skinkmacka. Eftersom fransmännens närvaro tog hit baguetten för länge sen går det förstås att diskutera huruvida den kan anses vara västerländskt eller om det nu är del av det traditionella laotiska köket. Vi anser trots allt att spaghetti och köttfärssås är svenskt.

Deras styrka ligger ändå i barbequen. Det tar ett par dagar innan vi hittar sidogatan med all gatumat, men när vi gör det och (jag) smakar deras revbensspett är allt förlåtet. Liksom i Kambodja kostar det runt fem kronor för ett rejält kyckling- eller fläskspett. Tillsammans med en lika svindyr fruktshake och jag är redo för sängen.

 

Vi bestämmer oss snabbt för att inte rusa oss igenom alla aktiviteter som erbjuds utan istället ta halvdagar och tillbringa resten i stan och på nattmarknaden som efter mörkrets infall tar up stora delar av huvudgatan med sina alltför små röda partytält. Men nackontet är värt det eftersom det finns så mycket roligt och billigt skit att köpa. Det gäller att hålla sig i tyglarna.

Första utflykten går i alla fall till ett vattenfall med badmöjligheter. Från det stora fallet och ned mot parkeringen bildas turkosa
pölar med forsande vatten och faktisk en och annan putsarfisk (som nu blivit samlingsnamnet för alla nafsande fiskar med försmak för de nedre extremiteterna). Tre bad och ett vidrigt buffelspett senare är vi tillbaka i Luang Prabang.

På kvällen försöker vi leta upp några barer, men inser snabbt att det inte är så lätt. Istället hamnar vi mitt i den sista dagen på
nyårsfirandet där folk samlas vid det stora templet och häller parfymerat vatten från en upphöjd avsats ner i slangar som leder till en buddhastaty där folksitter och ber. Vattnet sprutar upp kring statyn och rinner sedan ner i en annan slang som leder ut på platsen framför templet. Där samlar folk upp den urinliknande vätskan igen med petflaskor som de tagit med sig eller köpt från
försäljarna runt torget och går tillbaka till avsatskön.

De som inte är så intresserade av själva parfymvattenceremonin eller är färdiga roar sig med att kasta pil på ballonger eller andra Axels Tivoli-aktiga aktiviteter.

Efter det här hittar vi ett trevligt och ställe ägd av en ungerska, med gratis filmvisning (denna kväll Big Lebowski) och kitschiga
svartvita filmstjärnefoton på väggarna, men det stänger redan klockan tolv.

– Centrum är ett världsarv enligt Unesco, så här stänger allt tidigt. I princip det enda stället som har öppet efter midnatt är en
bowlinghall, berättar en engelsman på uteserveringen.

Det är lätt att förstå varför centrum är ett världsarv. Byggnaderna är väldigt vackra, de flesta är byggda i rustikt trä och hela
området går i samma stil. Det är däremot svårare av någon anledning att föreställa sig laotier bowla. Fråga mig inte varför.

Vi bestämmer oss för att vänta med denna redneckvarning till efterfest och lunkar istället hemåt för kvällen.

 

Shanghai närmar sig och vi inser att det kanske är dags att boka flyg. Vår plan är att flyga från Laos huvudstad Vientiane (vilket är den franska stavningen för Viang Chang) om en vecka. Tre timmar med en synnerligen slö uppkoppling och flygresor som försvinner när vi ska boka dem, bara för att återuppstå när man söker igen, skapar en del frustration, men efter mycket
svärande och viftande med armar i uppgivna gester lyckas vi boka ett flyg till Hangzhou, som ligger 45 minuter med ett ilsnabbt tåg från Shanghai, en dag tidigare än tänkt. Lite synd kan jag tycka eftersom jag kommit att gilla Luang Prabang och dess ultrarapidtempo så mycket att jag gärna hade tillbringat en dag till här.

Den utdragna flygbokningen försenade oss rejält denna dag så vi nöjer oss med en båttur på Mekongfloden där vi bland annat besöker ett tempel. På väg uppför den branta trappan som leder från floden hörs regelbundna slag från en gong och jag får en isande känsla av Apocalypse Now. Det är nästan så man kan höra The Doors i bakgrunden, this is the end, my only friend, the end.

Men istället för en svettig överste Kurtz och en halvt halshuggen buffel stöter vi på ett par unga buddhistmunkar som står och
skrattar och turas om att slå på den stora trumman. Strax efter vi kommer upp slutar de och sätter sig istället för att yoghurt ur sådana där små plastförpackningar man hittar på Ica som sitter ihop fyra och fyra. Jag förstår att även munkar måste äta, men lunchlådeyoughurt känns på något sätt inte riktigt värdigt i sammanhanget.

 

Rida elefant känns fantastiskt turistigt, men något som måste göras i Luand Prabang. De flesta kombinationsaktiviteter innehåller detta inslag och det verkar finnas hur många elefantläger som helst i området. Vi väljer tyvärr inte den bästa. En timmes färd innebär i och för sig 40 minuter i djungelmiljö, men halva tiden tillbringas stillastående medan elefantföraren
lallar runt och plockar oidentifierbara saker i gräset eller elefanten äter och då och då lyfter på snabeln och spottar svart elefantsalivsnor över den axel där jag sitter. De sista 20 minuterna går genom byn tillbaka till lägret. En liten besvikelse måste jag säga. Man ska tydligen välja de längre utflykterna.
I lägret träffar vi två tyskar som har valt en heldag och när vi träffar dem senare på kvällen berättar de att andra halvan var betydligt bättre, så tänk på det om ni drar till Luang Prabang.

Elefantritten följs av en båttur över floden till en grotta med en sjuhelvetes massa buddhor och ett stopp i en by där de tillverkar
laotisk whiskey. Vi testar vin och whiskey med död orm, vilket faktiskt är helt ok, innan vi återvänder till vår tillfälliga hemstad.

På kvällen går vi enligt tips till Utopia där vi möter upp med tyskarna, Viktor och Beatrix. När puben stänger åker vi tuk tuk till en annan pub innan vi till slut hamnar vid den berömda bowlinghallen. Nedför en slingrande grusväg, omgiven av djungelbuskage och mindre smickrande boningar, och plötsligt öppnar sig växtligheten och en relativt modern bowlinghall dyker upp. Lika många laotier som västerlänningar dricker öl, tjoar, tjimmar och gör high fives till klockan tre på morgonen och hela scenen känns hämtad ur en uppspeedad Bukowskiroman. Förutom rödvinet, överviktiga sexpartners och den totala misären då förstås.

 

Två dagar senare går bussen till Vang Vieang, som är mest känd för tubing, det vill säga fulla, glada, drogade backpackers som glider nedför floden på uppblåsta innerslangar från traktordäck och då och då bli indragna till de många pubar som ligger utmed vattnet.

Bussen meandrar på bergsvägar kantade av enradiga byar där husens trädgårdar antingen är ett stup eller en bergsvägg i ett Laos som inte verkar vilja sluta vara tungt djungelgrönt. På grund av den höga serpentinfaktorn är det omöjligt att läsa och fem timmars busstur blir snabbt till nästan åtta (värre tidsoptimister får man leta efter), bland annat på grund av
en lastbil som kört över stupet varpå en riktig old shool bägningsbil med stora tjocka träramar på flaket som stöd tar hjälp av träden på andra sidan vägen för att förankra den nästan totaldemolerade lastbilen.

 

Det är en fin gräns mellan backpacker och charterturist. Om man ränner runt på en bargata med en färgrann hinkdrink i näven, iförd flip flops, badbyxor eller baddräkt, ett linne med ortens namn på och har färgrester på kroppen från något diskoteks galna temakväll är du högst sannolikt en charterturist, även om du inte är på Ibiza.

Så är VangVieng.

 

 

Att varje guesthouse på huvudgatan i sin restaurangdel med liggande bord konstant visar samma Vänneravsnitt med härligt asiatengelska översättningar där Phoebe bland annat har döpts om till feebie med litet ”f”, minskar inte direkt vårt förstaintryck.

Under vår första utflykt, till en grotta och Blue Lagoon får jag dessutom det tvivelaktiga nöjet att höra en brittisk version av dessa backpackerförklädda charterturisterna försöka imponera på sin spanska mopeddejt genom att bland annat berätta om sina tatueringar medan jag försöker ligga och slappa i det blågröna vattnet.

– It’s a magnolia and the lines through it are like the lines on TV when you get a bad
reception. It, eh…it…

Snälla, snälla, säg inte “symbolizes”, tänker jag för mig själv medan jag försöker låta bli att
lyssna.

– It symbolizes…

Neeeeeej!

– …the organic and the non-organic in life, I guess. It’s a…

Och där lutar jag mig tillbaka och later vattenytan täcka mina öron och stänga ute resten av konversationen. Faller tjejer verkligen för sådant?

 

På kvällen äter vi grillad Fido, Rex, Lassie, eller vilket namn ni nu föredrar, och det är riktigt gott, inte så mycket på grund av köttet som tvärtom är segt med mycket fett och svål, utan på grund av den heta kryddningen och såsen. Efteråt är vi för trötta för att göra något annat än att släpa med oss datorn till en pub med wifi. Sakta men säkert fylls stället av folk som kommer tillbaka från tubingen och vi är snart omringade av fliflopslinnehinkdrinkarna som dansar till riktigt dålig pojkbandsradiolistpop.
Vi tittar skeptiskt på varandra och undrar vad vi egentligen gett oss in på. Kanske skulle vi åkt åt andra hållet? Vi går hemåt och överväger till och med att hoppa över både tubing och utgång dagen efter. Det här känns trots allt inte riktigt som vår grej, men det känns samtidigt dumt att missa.

Men vår mest backpackiga dag på hela resan börjar med ösregn och en försenad start på vår tilltänkta moppetur. Till slut kommer vi dock iväg och vår rutt går till ett vattenfall. En riktigt skön tur på landet och i djungeln där jag på grund av morgonens molnighet tyvärr glömmer att använda solskyddsfaktor och därför föräras med en gammal hederlig illröd brittbränna på underarmar och knän.

Runt ettiden är vi tillbaka och nästan omgående körs vi ut till startpunkten med var sin innerslang och en vattentät väska för pengar och kamera. En lustig brittisk dvärgversion av Stig-Helmer slår följe med oss och innan vi når bron över floden till den första puben på sträckan får vi en försmak på vad som komma skulle. På strandkanten möts vi av en galen liten asiat i galna solglasögon och en galen blond peruk som bjuder på galet gula whiskeyshots medan han galet studsar omkring på stenstranden och blir fotad av hinkdrinkare.

På andra sidan möts vi av två svenska bartendrar som berättar att ingen åker hela vägen ned till stan som vi trodde att man skulle göra. De flesta kommer inte ens mer än de första 100 meterna på floden, där de flesta partyställena ligger.

Vi tar en drink och tittar på killen i Spindelmannenutstyrsel och trefärgad clownperuk som i regnet dansar för sig
själv till den svinhöga partymusiken på trädäcket framför baren innan vi slänger oss på våra slangar och glider iväg.

Vi kommer bara 50 meter innan vi blir uppfiskade till nästa bar. Personalen på ställena utmed floden slänger ut en petflaska bunden i rep till förbipasserande, så det är bara att ta tag.

 

Efter 30 minuter har solen kommit fram och festen börjat på allvar. Jag står med min öl och tittar ut över den fantastiska naturen där den bruna floden på litet avstånd inramas av 90-gradiga trädbklädda bergsväggar,
palmer och bananplantor. Den ändå ganska bra technon som pumpar ut från högtalarna överröstar nästan mina egna tankar och ger hela situationen en mycket märklig twist. Med en tung rytmisk och regelbunden ljudmatta i bakgrunden tittar jag på folk som antingen sakta glider med strömmen på svartgula traktordäck eller flyger kors och tvärs ned i floden från linbanor
och vattenrutschkanor. Bakom mig hör jag röster från folk som pratar om sprit och vilken plats de besökte senast medan jag på andra sidan floden, strax bakom den första baren vi var på ser fyra, fem äldre kvinnor med hackor som går
omkring på sitt fält utanför sitt lilla hus och vårdar sina odlingar. Då och då stoppar de upp och tittar ut mot floden och jag kan inte annat än att undra vad de tänker, hur de ser på oss och hur mycket deras liv ändrades efter allt det här. Det känns inte som att det är en fråga om vem som var här först.

Tillsammans med alla Toyota Hilux som kör omkring i ett land med nästan lika många sovjetiska flaggor som laotiska är det här den tydligaste bilden av öst möter väst, en bild som på många sätt symboliserar hela landet.

Det är en underlig syn som man som västerlänning har förmånen att glömma bort. Efter några linbanehopp i vattnet glider vi vidare med brittiska Stig-Helmer till nästa bar och beställer vår första hinkdrink.

Plötsligt är vi en av dem. Och fan vad kul det är.

 

Efter det här stoppet avtar festen något. De pubar vi stannar till på längre ner är betydligt lugnare och vi försöker ta oss så långt
vi kan, men regn och för långa stopp har redan försenat oss en hel del. Depositionen på slangarna har vi redan bestämt oss för att skita i, bättre att ha roligt, men vi kommer ändå inte mer än en fjärdedel av vägen. Om jag gör det här igen blir det tidigare start och längre mellan stoppen. Jag hade velat göra lite mer flodglidande. Det är oerhört avslappnande.

Tillbaka i Vang Vieng igen gör vi misstaget att stanna till lite för länge på vandrarhemmet och efter det hämtar vi oss aldrig riktigt. Vi går ut och tar några öl och hamnar liksom alla andra till slut på den enda puben som är öppen efter midnatt, vilket tydligen verkar vara den tidsmässiga laotiska gränsen för drickande om man inte kringgår reglerna lite och ger Farbror Blå en liten slant.

Det är en musiklös bar på en ö i floden, men det enda som händer där är att vi stöter på ett amerikanskt mindervärdeskomplex med mustasch (historien visar att det brukar vara så) som stup i kvarten känner sig nödgad att påpeka hur stor jag är. Så vi
går hem och inväntar morgondagens bussfärd till Vientiane, som på grund av en ännu slingrigare väg i en ännu sämre buss än den vi åkte hit i gör de första två timmarna till en av de värsta bussturerna i mitt liv. Framförallt eftersom chauffören gillar att gasa på. Ett konstant molande illamående i magen gör att jag välkomnar vår paus efter hala vägen mer än vatten och luft. Efter det planar vägen ut och två timmar senare är vi i Vientiane där vi bara ska sova innan vi morgonen efter tar flyget till Kina.

Trodde vi.

(Obs! Cliffhanger)

 

 

”Some guys like banana hammocks. I play the tuba myself.”

– Den kvasiintellektuella britten vid The Blue Lagoon försöker ragga på sin spanska mopedkompis genom att berätta att han har en stor apparat, men i mina öron låter det mest som att han själv gillar stora apparater

 

 

Att åka från Thailand till Kambodja är lite som att åka från
Sverige till Danmark. Plötsligt blir ingenting riktigt som det har sagts att de
ska bli, men med lite organiserat kaos löser sig allt ändå.

Vi väljer, som i princip alla andra med samma destination i
sikte, att ta en buss till Siem Reap, där Sydostasiens mest kända tempel,
Angkor Wat, ligger och redan från början får man känslan att det är något som
inte kommer att stämma. Första sträckan till gränsen tar runt fyra timmar.
Efter det är det meningen att vi ska ta en ny buss när vi väl kommit in i
Kambodja. Det finns även en dyrare men snabbare möjlighet som inkluderar taxi
från gränsen, men vi väljer buss. Efter att promenerat förbi casinohotellen i
ingemanslandet mellan länderna, följt av den lilla nedgångna och vansinnigt
fuktvarma baracken med gråa väggar och en affisch som förklarar att de helst
ser att man inte utnyttjar kambodjanska barn sexuellt som är gränskontrollen
känns inte bussen längre som mycket av ett alternativ. Om man utgår från att
man kan lita på vår nya ledsagare, vilket man förstås inte kan, tar det bara
två timmar istället för fem att ta hans taxi för 500 baht per person (110
kronor). Dessutom ska bussen inte gå förrän om två timmar. Med fullständig
vetskap om att denna lögn känner vi ändå att en taxi hade varit gött, så vi får
ner det till 1000 baht för tre personer, jag, Klas och en spanjor vid namn
Juan. 75 kronor per person för två timmars taxi känns ändå överkomligt.

 

Taxin ska ta oss ända till vandrarhemmet, men istället stannar
föraren på någon sidogata och vi får ta en gratis tuk tuk sista biten.

– Var ska ni bo? frågar någon kille.

– Happy Guesthouse, svarar vi.

– Ååh, det är i utkanten av stan. Långt härifrån. Det finns
bättre närmare en gata som är som Khao San Road i Bangkok.

– Skulle inte tro det.

– Fast det finns faktiskt två Happy Guesthouse. Det andra
ligger närmare.

– Ok, ta oss dit.

Sagt och gjort. När vi väl dyker upp börjar ägaren direkt
jiddra om att köra oss till det andra, medan Juan, som inte bokat något, direkt
får ett rum.

– Har ni inget rum till oss här då? frågar jag.

– Jo, men jag får ringa det andra stället, säger han och tar
upp telefonen. Ni kan bo på det andra.

– Nä, det vill vi inte. Vi har bokat rum här.

– Ok, här är nyckeln.

Så vi hamnar nära Siem Reaps Khao San Road trots allt, något
vi inte ångrade, inte för att det är så mycket som gatan i Bangkok, bara att
det var närmare till allt.

 

Kambodja är betydligt billigare och fattigare än Thailand. Antalet
tiggare mångdubblas och är betydligt ihärdigare. De är framförallt barn och
människor som saknar ben eller någon arm och med tanke på landets blodiga och
invecklade historia under andra halvan av 1900-talet är det kanske inte så
konstigt, men det är ganska nedslående att beskåda. Kambodjanerna är också
betydligt kortare än thailändarna, något som jag själv gissar beror på mat- och
näringsbrist hos befolkningen under många år, som i Nordkorea. Killen som visar
vårt rum når mig till naveln och det är svårt att inte få en Guillveresk känsla.

Vårt dubbelrum kostar 45 kronor på natten, en vanlig maträtt
ligger på 6-12 kronor och vår konsumtion av femkronors fruktshaker ökar rejält
i den tryckande och vansinnigt fuktiga värmen. Det är egentligen för varmt för
att göra någonting alls, men ännu en gång är det bara att bita ihop.

På kvällen går vi ut och käkar och dricker några öl med
Juan, men bussresan och värmen gör att det blir en tidig kväll.

 

Angkor Wat är egentligen bara ett tempel av många i stan,
låt vara att det är det största enskilda, men det finns massor andra platser
att besöka. Man kan välja en-, tre- eller sjudagarsbiljett. Vår spanska vän
väljer veckopasset och cykel att ta sig runt. Riktigt så heroiska är inte vi så
vi väljer istället en tuk tuk-förare och en endagsbiljett.

Det är ett majestätiskt område fyllt med gamla ruiner och
buddhor och själva åkandet är avslappnande och svalkande. Tuk tuk är helt
enkelt ett fantastiskt sätt att ta sig runt på, nästan som att åka motorcykel,
eller kanske snarare moped, fast med tak.

Vid vårt tredje tempel av fyra går vi förbi en försäljare
som har några tavlor Klas fastnar för. Den lilla 15- eller 25-åriga tjejen
(eftersom alla är tre äpplen höga är det helt omöjligt att avgöra ålder) suger
in oss med sin förvånansvärt bra engelska. Faktum är att det är lättare att
göra sig förstådd i Siem Reap än i Bangkok. Många kan dessutom franska eftersom
fransmännen härjade loss rejält här på sin tid.

– Var har du lärt dig engelska? frågar vi henne.

– Från turister, säger hon kort och gott, samtidigt som hon
först försöker fånga in ett tyskt medelålders par genom att prata tyska och
sedan några spanjorer med samma medel, båda språk med riktigt bra uttal.

Kraftigt imponerade börjar vi fråga henne om andra saker
varpå vi inser begränsningen. Hon är flytande i försäljarspråk, men det är
också det enda hon lärt sig. Men ändå, det är fan inte dåligt det.

 

På väg till själva Angkor Wat börjar jag ärligt talat bli
lite trött på tempel. Det var jag i princip redan efter besöket i Ayutthaya i
Thailand, och där var alla tempel i olika stil. Här är de precis likadana, bara
olika välbevarade. Samtidigt är Angkor Wat givetvis något utöver det vanliga.

På vägen dit stöter vi på en grupp apor i alla åldrar som
leker i vattenbrynet på en å. Efter ett tag tar de sig över vattnet och
passerar bara någon decimeter från oss där några av dem börjar leka skottkärra,
eller nåt.

Inne i Angkor Wat träffar vi på en ny apkoloni som hoppar
runt vid ena hörnet av byggnaden, så vi går dit och hamnar än en gång bara
några decimeter från dem, lite för nära skulle det visa sig. Plötsligt närmar
sig den största av aporna Klas och i ett obevakat ögonblick tar han tag i Klas
kamera och vattenflaska. Fräsande drar han till i ett försök att antingen
skrämma Klas eller sno hans grejer. Vi fattar hinten och tar ett steg bakåt
medan apan smiter runt hörnet.

När vi kommer runt på andra sidan ser vi samma apa leka den
inom denna art tydligen ganska populära leken skottkärra och plötsligt förstår
vi varför han var så stingslig över vår närvaro. Uppenbarligen känner han inte
alls till uttrycket ”bro’s before ho’s”.

 

Man får många erbjudanden i Siam Reap. Om Thailands grej var
sex är Kambodjas motsvarighet droger. Låt vara att det erbjuds en del tjejer
också, men framförallt handlar det om marijuana och opium. Ibland låter sig
dock dessa entreprenörer inte etikettera sin verksamhet för hårt utan erbjuder
både och. Bland annat får jag en kväll frågan: ”Bitches? Marijuana?”

Alla säljer något. Vid ett av templen kommer till och med en
polis fram och försöker sälja polisrelaterade souvenirer. Själv nöjer jag mig
med att köpa två par shorts på den turistiga nattmarknaden eftersom blixtlåset
på mina kinesiska högkvalitativa kortbyxor har den något störiga egenskapen att
inte stanna uppe. Att sidofickorna dessutom håller på att lösas upp hjälper
inte heller.

Vid det här laget vet vi fortfarande inte hur vi ska resa
vidare. Tiden är knapp och egentligen vill vi åka till något ställe till i
Kambodja innan vi tar oss in i södra Laos men vi bestämmer oss till slut för
att ta en dag till i Siem Reap och sen flyga direkt till Luang Prabang i norra
Laos och stanna där lite längre.

 

Sista dagen inleds med en massage som kostar drygt 30 kronor
timmen. På grund av en töntig självmedvetenhet över min egen förmåga att
svettas floder vågade jag i Thailand inte utsätta någon för detta uppdrag, men
nu inser jag idiotin i det hela, och det är onekligen en udda upplevelse när en
fem alnar kort kambodjanska sitter på ens ben och knådar ens rumpa.

Detta följs upp av en tuk tuk-tur till den lokala,
icke-turistiga marknaden. Mycket billigare, men av någon konstig anledning har
de inte några kläder i min storlek.

Dagens stora mål är annars en utflykt till en flytande by,
en by på sjön utanför Siem Reap med 7000 invånare, varav ungefär hälften är
vietnameser som flydde hit efter kriget, 1975. Vi får den absolut långsammaste
båten av alla och det är näsan mörkt när vi väl kommer ut. Föraren och hans
bror visar bland annat polisstationen, den publika toaletten och kyrkan. Vid
två tillfällen dyker båtar upp vid sidan av vår för att sälja dricka. En av dem
körs av en pappa, hans son och kanske fyraåriga dotter, som är omslingrad av en
två meter lång orm.

Vi fortsätter förbi skolan.

– Här går många barn som knappt har mat för dagen. Vissa av
dem får simma till skolan eftersom deras föräldrar ibland är ut och fiskar ett
par dagar, berättar brodern.

Något alarmerande eftersom ett ställer vi stannar till på
har en krokodilfarm.

– Det hade hjälpt mycket om ni kan tänka er att köpa mat och
donera till skolan.

Och bara sådär får vi oss en rejäl dos ”white guilt” och det
går givetvis inte att säga nej. De kör oss till den lokala affären där
innehavaren vill att vi ska köpa 50 påsar fulnudlar för 25 dollar (de använder
amerikanska dollar i Kambodja), något hon själv skulle göra en 15 dollar vinst
på, vilket man kan tycka motarbetar själva ändamålet med bistånd. Att hon sedan
skulle ha köpt in nudlarna för ett pris som överstiger butikspriset i Sverige
för samma produkt känns sådär sannolikt. Vi väljer istället att köpa ett gäng anteckningsblock
för 10 dollar.

Men det är inte slut där. När vi kommer tillbaka till skolan
är det meningen att en av oss ska dela ut blocken. Lotten faller på mig. Själv
hade jag föredragit och smussla undan dem till lärare, men istället attackeras
jag av ett gäng svältfödda ungar som sliter åt sig blocken fortare än jag
hinner ta fram dem och jag känner mig som Victoria Silvstedt när hon en gång
försökte bevis sin medvetenhet om andra människors utsatta situation med orden:
”I have fed homeless people in Los Angeles with my hand”.

På vägen tillbaka blir vi nedsprutade av en djävla
brittjävel (han såg ut som en i alla fall och det är väl bättre att jag hatar
ett folk än flera olika J) som av någon anledning fått lov att köra den båt
han och hans flickvän åkte i. 100 meter senare passerar vi honom när han blivit
befriad från sitt uppdrag och då har han inte ens vett att be om ursäkt.

 

Väl hemma igen inser vi att det finns en fiskedamm vid
vandrarhemmet med gratis fiskmassage av den mer obehagliga sorten. Dammen var
helt grumlig och fiskarna var modell större och malliknande, men effekten var
densamma, om än sämre.

Eftersom Klas är rädd för att det inte ska finnas någon
fiskmassage i Laos går vi ut och tar en riktig, men nu är fiskarna inte alls
sugna, förutom på mina myggbett vilket resulterar i blodvite. Efter två
bortkastade dollar och en ödla som begår självmord genom att kasta sig ner i
karet och snabbt blir uppmumsad av en av de större fiskarna är sista kvällen
över i Kambodja. I alla fall för min del.

När jag vaknar upp klockan fem på morgonen är Klas inte
hemma från sin sena runda till affären. Klockan sju dyker han upp efter en
helnatt med ett par (trevliga) britter. Två timmar senare går han upp igen för att
betala de tre extra dollarna han lovat tuk tuk-chauffören som han betalade för
lite för sin hemfärd om han kom tillbaka klockan nio. Eftersom han är rädd för
att försova sig kan han inte sova alls. Han är dock den enda av parterna,
givetvis, som dyker upp med resultatet att chauffören idag är tre dollar
fattigare och Klas inte sover en blund på hela natten eller dagen efter innan
han senare på kvällen däckar på vårt hotellrum i Luang Prabang.

 

”If everyone isn’t beautiful, then no one is”

– Andy Warhol

 

 

Så var det det där med hetta igen. Jag undrar ofta varför jag utsätter mig för det här, och det känns som en upprepning, alternativt fortsättning, på min och Cathrines Kinaresa för två år sen, men fy fan i helvete vad varmt det är!
Det är så varmt att man borde (och jag menar borde) byta kläder tre, fyra gånger per dag.
Det är så varmt att svetten börja rinna om man sneglar åt sidan eller blinkar.
Det är så varmt att man svettas på den sidan av kroppen som under natten är vänd från fläktens vinddrag snabbt blir genomblöt.

Jag och Klas har tydligen begett oss till Bangkok under den varmaste månaden på året. Målet är att jobba oss upp till Shanghai där vi ska möta upp med Cathrine och så småningom gå på Martins och Yao Yans bröllop, där jag för övrigt ska vara best man och därför iklädas en traditionell kinesisk dräkt med tillhörande hatt.
Efter en inledande jet lag-dödare till tupplur ger vi oss ut i ett 37-gradigt och över 90-procentsfuktigt Bangkok för att upptäcka stan. Cirka tre meter nedför gatan är jag som sagt genomblöt, men det är bara att bita ihop. Något Klas nog inte håller med om att jag gör med tanke på mina regelbundet återkommande suckar och stön.
Eftersom det är lördag har vi bestämt oss för att leta upp den thailändska huvudstadens metalscen. Från Joje, en exilsödetäljare i Malmö som rest runt i Sydostasien och intervjuat metalhuvuden till en fotobok, har vi fått numret till en av hans polare i Bangkok som erbjudit sig att visa oss runt. Tyvärr är han inte i stan när vi ringer men vi får tipset att ta oss till Immortal Bar, en ”akustisk metal- och rockbar” som det skulle visa sig, som även Joje rekommenderat.
Så vi tar en öl på vår balkong, stannar till på en bluesbar innan vi först tar en tuk tuk till The Rock Pub, ett annat ställe på Jojes lista.
– You wanna go boom-boom, frågar chauffören medan han beskrivande slår sin ena näve i den andras handflata. You want ping-pong-show?
– No thanks, we want metal.
Han ger sig först inte men till slut får vi iväg honom till ett ställe med fem besökare och ett thailändsk coverband med 20-åringar som spelar Beatles, Oasis, Cream och annat gammalt godis. Inte dåligt, men inte heller så roligt så vi drar direkt vidare till Immortal Bar. Ny tuk tuk, samma frågor. Vilket underbart rykte vi västerlänningar har här i Thailand. Man blir verkligen stolt.

Inte heller Immortal Bar, som för övrigt använder sig av det norska black metalbandets logga, är det något större folkliv, men då vi fått namn och nummer till ägaren tänker vi att vi kan använda den informationen för att skaffa nya vänner. Så i sann västerländsk kapitalistturistanda går jag fram och frågar om jag får bjuda de två sällskapen på plats på öl och sen slår vi oss ner. Ägare Fah, som är med i Jojes bok, är en 37-årig hängiven metalentusiast som glatt välkomnar oss med thailändsk whiskey. Vid bordet sitter också Kung, en liten ettrig charmig man som direkt deklarerar: ”I love you” och ger mig en kram för den läsk vi bjudit honom på. Kung dricker inte alkohol.
Ljudvolymen höjs, klockan går och vid halv två fortsätter vi med vår kapitalistturism och lockar ut de båda på en helkväll där vi betalar.
Tyvärr hamnar vi på Kaoh San Road, ett av de vidrigaste britträsken i världen, som många av er redan vet. Runt om oss vinglar högljudda, tröjlösa engelsmän med vältränade biceps, tribaltatueringar, tillrättalagda spikefrisyrer, färgsprakande badshorts, dåliga tänder och glasartade blickar omkring och vrålar sitt favoritfotbollslags namn samtidigt som varje pub visar just Premier League på tv. Bland matstånden mitt på gatan har några av dessa Guds underverk dessutom hittat någon eller några som de kan utöva sin maskulinitet gentemot och därmed på samma gång uppvisa höjden av just manlighet och mänsklighetens lågpunkt. Efter en öl drar jag iväg de andra till en sidogata och en lugnare pub där natten avslutas med Kungs thaibrutna version av The Final Countdown. Att telefonen försvinner i vimlet får man tåla när man fått nya, sköna vänner från andra sidan jordklotet. Dessutom får jag uppdaterat de thailändska fraser jag lärde mig vid mitt senaste besök i landet för tio år sedan. Givetvis, och inte helt oväntat, var de i princip helt fel. Såhär ska det vara, eller kanske inte? Det får jag väl reda på om ytterligare tio år.

Spelar du golf? = Khun len goff pen mai
Ta aldrig den Saab som ryker = Yha khub SAAB thee fire mai
Ja, nä, tiden går = Wea lar phan pai leaw chai mai

Dessutom tillkommer

Jag är en stor glad svensk = Phom pen kon Sweden thee mee kwam sook mak mak

Söndagen blir av förklarliga anledningar en smärre parentes i våra liv. Det enda produktiva vi gör denna dag är att söka visum till Laos och Kambodja. Tanken var att åka vidare till Kambodja på tisdag morgon men då vi inte vet var vi ska åka in i Laos och alla gränsövergångar inte erbjuder visum behöver vi söka visum innan. Givetvis är det långhelg i Laos vilket gör att ambassaden är stängd på måndagen och vi får stanna i Bangkok en dag till.
Dagen efter gör vi den obligatoriska tempel- och buddharundan följt av en tur på floden och fiskmassage där du för 35 kronor får dina skitiga fötter tvättade av hundratals små putsfiskar. Kanske en av de mest udda saker jag gjort. Våra ben täcks av dessa små slingriga varelser och det ser ut som en scen från en Indiana Jones- eller skräckfilm. I början är det nästintill outhärdligt, men snart blir det väldigt skönt. Att 90 procent av fiskarna väljer mig framför Klas innan han byter fisktank kan förstås bara förklaras med att jag har betydligt snyggare ben.
Mest på mitt initiativ ser vi till att då och då hoppa in i en välbehövligt luftkonditionerad taxi. För att återkomma till värmen är dessa taxbilar antagligen mina bästa vänner i den här stan. För inga pengar alls kan du hämta andan innan du ger dig ut i skärselden igen.
Vi passar också på att äta så mycket det bara går. Under en promenad på Bangkoks gator retas ditt luktsinne konstant av hundratals olika dofter, några inte så underbara, men de flesta helt fantastiska. Man är konsant sugen och önskar hela tiden att man aldrig vore mätt. Överallt står matstånd, redo att prångla ut grillspett, nudlar, torkad fisk, currygrytor, grillade kycklingkubbor och det doftar av vitlök, chili, fisksås, friterade grönsaker, stekta nudlar, ris, barbeque och grillat. Oftast är det vansinnigt gott och kostar runt 7-10 kronor för en risrätt och 1,50 kronor för ett grillspett. Ibland lyxar vi till det och går på restaurang där det kan kosta det dubbla.

Vår sista dag i Bangkok tillbringar vi inte i Bangkok, utan i landets gamla tempeltäta huvudstad, Ayutthaja. Efter en och en halv timmars tågresa som tog två över timmar och kostade 3,50 kronor slutar det regna lagom till att vi stiger av tåget. Staden är fylld av tempel och buddhastatyer i olika stilar och från olika epoker och inte helt oväntat blir vi uppraggade av en tuk tuk-chaufför redan på stationen.
Han kör oss runt under ett par timmar så att vi redan innan vi kommit till modern av alla tempelområden och vår nästa destination, Angkor Wat i Kambodja, börjar bli trötta på tempel. Det är däremot väldigt fascinerande att se vad människan är beredd att lägga ner för sin tro, såväl i tid och pengar som människoliv, inte bara de som gick åt under bygget av dessa troscentra utan också de som fick sätta livet till när de förstördes i krig. Det är inte många som är helt bevarade.
En faktiskt en och en halv timme tågresa senare, som intressant nog kostade mer, drygt 4 kronor, åt andra hållet, är vi tillbaka i Bangkok igen. Vi hämtar upp våra visum, käkar och vilar lite innan vi sticker tillbaka till Immortal Bar. Fah hittade nämligen min telefon i sin bil. Vi tänker bara stanna ett tag och ta två öl eftersom vi ska gå upp klockan sex på morgonen efter och ta bussen till Kambodja, men när vi kommer dit blir vi bjudna på Tom Yum av det starkare slaget och chiliräkor av det ännu starkare slaget, medan en redan smålurig Fah går igenom Sydostasiens blodiga historia på knagglig engelska.
Vi vill egentligen inte gå, men känner att vi måste. Då bjuder han på tequila och vi råkar ta en öl till. Men sen blir det faktiskt stopp. Vi får slita oss från Fah, som försöker övertala oss att stanna in i det sista, men till tonerna av Sepulturas ”Arise” (som på denna metalpub för övrigt föregås av bland andra Ahas ”Take on me” och Wild Cherrys ”Play that funky music, white boy”) går vi därifrån och när vi vänder oss om hör vi Fahs fördomsbesannande och perfekta slutkommentar när han lufttrummande sjunger med i sitt favoritband: ”We shall alise!”

”Thank you is ‘kaph kun kaph’ if you’re man, ‘kaph kun ka’ if you’re a woman and ‘kaph kun kaaaaaah’ if you’re two-in-one.”
– Damen på en av de restauranger vi äter på förklarar att det finns tre genus i det thailändska språket, man, kvinna och “ladyman”