Så var det det där med hetta igen. Jag undrar ofta varför jag utsätter mig för det här, och det känns som en upprepning, alternativt fortsättning, på min och Cathrines Kinaresa för två år sen, men fy fan i helvete vad varmt det är!
Det är så varmt att man borde (och jag menar borde) byta kläder tre, fyra gånger per dag.
Det är så varmt att svetten börja rinna om man sneglar åt sidan eller blinkar.
Det är så varmt att man svettas på den sidan av kroppen som under natten är vänd från fläktens vinddrag snabbt blir genomblöt.

Jag och Klas har tydligen begett oss till Bangkok under den varmaste månaden på året. Målet är att jobba oss upp till Shanghai där vi ska möta upp med Cathrine och så småningom gå på Martins och Yao Yans bröllop, där jag för övrigt ska vara best man och därför iklädas en traditionell kinesisk dräkt med tillhörande hatt.
Efter en inledande jet lag-dödare till tupplur ger vi oss ut i ett 37-gradigt och över 90-procentsfuktigt Bangkok för att upptäcka stan. Cirka tre meter nedför gatan är jag som sagt genomblöt, men det är bara att bita ihop. Något Klas nog inte håller med om att jag gör med tanke på mina regelbundet återkommande suckar och stön.
Eftersom det är lördag har vi bestämt oss för att leta upp den thailändska huvudstadens metalscen. Från Joje, en exilsödetäljare i Malmö som rest runt i Sydostasien och intervjuat metalhuvuden till en fotobok, har vi fått numret till en av hans polare i Bangkok som erbjudit sig att visa oss runt. Tyvärr är han inte i stan när vi ringer men vi får tipset att ta oss till Immortal Bar, en ”akustisk metal- och rockbar” som det skulle visa sig, som även Joje rekommenderat.
Så vi tar en öl på vår balkong, stannar till på en bluesbar innan vi först tar en tuk tuk till The Rock Pub, ett annat ställe på Jojes lista.
– You wanna go boom-boom, frågar chauffören medan han beskrivande slår sin ena näve i den andras handflata. You want ping-pong-show?
– No thanks, we want metal.
Han ger sig först inte men till slut får vi iväg honom till ett ställe med fem besökare och ett thailändsk coverband med 20-åringar som spelar Beatles, Oasis, Cream och annat gammalt godis. Inte dåligt, men inte heller så roligt så vi drar direkt vidare till Immortal Bar. Ny tuk tuk, samma frågor. Vilket underbart rykte vi västerlänningar har här i Thailand. Man blir verkligen stolt.

Inte heller Immortal Bar, som för övrigt använder sig av det norska black metalbandets logga, är det något större folkliv, men då vi fått namn och nummer till ägaren tänker vi att vi kan använda den informationen för att skaffa nya vänner. Så i sann västerländsk kapitalistturistanda går jag fram och frågar om jag får bjuda de två sällskapen på plats på öl och sen slår vi oss ner. Ägare Fah, som är med i Jojes bok, är en 37-årig hängiven metalentusiast som glatt välkomnar oss med thailändsk whiskey. Vid bordet sitter också Kung, en liten ettrig charmig man som direkt deklarerar: ”I love you” och ger mig en kram för den läsk vi bjudit honom på. Kung dricker inte alkohol.
Ljudvolymen höjs, klockan går och vid halv två fortsätter vi med vår kapitalistturism och lockar ut de båda på en helkväll där vi betalar.
Tyvärr hamnar vi på Kaoh San Road, ett av de vidrigaste britträsken i världen, som många av er redan vet. Runt om oss vinglar högljudda, tröjlösa engelsmän med vältränade biceps, tribaltatueringar, tillrättalagda spikefrisyrer, färgsprakande badshorts, dåliga tänder och glasartade blickar omkring och vrålar sitt favoritfotbollslags namn samtidigt som varje pub visar just Premier League på tv. Bland matstånden mitt på gatan har några av dessa Guds underverk dessutom hittat någon eller några som de kan utöva sin maskulinitet gentemot och därmed på samma gång uppvisa höjden av just manlighet och mänsklighetens lågpunkt. Efter en öl drar jag iväg de andra till en sidogata och en lugnare pub där natten avslutas med Kungs thaibrutna version av The Final Countdown. Att telefonen försvinner i vimlet får man tåla när man fått nya, sköna vänner från andra sidan jordklotet. Dessutom får jag uppdaterat de thailändska fraser jag lärde mig vid mitt senaste besök i landet för tio år sedan. Givetvis, och inte helt oväntat, var de i princip helt fel. Såhär ska det vara, eller kanske inte? Det får jag väl reda på om ytterligare tio år.

Spelar du golf? = Khun len goff pen mai
Ta aldrig den Saab som ryker = Yha khub SAAB thee fire mai
Ja, nä, tiden går = Wea lar phan pai leaw chai mai

Dessutom tillkommer

Jag är en stor glad svensk = Phom pen kon Sweden thee mee kwam sook mak mak

Söndagen blir av förklarliga anledningar en smärre parentes i våra liv. Det enda produktiva vi gör denna dag är att söka visum till Laos och Kambodja. Tanken var att åka vidare till Kambodja på tisdag morgon men då vi inte vet var vi ska åka in i Laos och alla gränsövergångar inte erbjuder visum behöver vi söka visum innan. Givetvis är det långhelg i Laos vilket gör att ambassaden är stängd på måndagen och vi får stanna i Bangkok en dag till.
Dagen efter gör vi den obligatoriska tempel- och buddharundan följt av en tur på floden och fiskmassage där du för 35 kronor får dina skitiga fötter tvättade av hundratals små putsfiskar. Kanske en av de mest udda saker jag gjort. Våra ben täcks av dessa små slingriga varelser och det ser ut som en scen från en Indiana Jones- eller skräckfilm. I början är det nästintill outhärdligt, men snart blir det väldigt skönt. Att 90 procent av fiskarna väljer mig framför Klas innan han byter fisktank kan förstås bara förklaras med att jag har betydligt snyggare ben.
Mest på mitt initiativ ser vi till att då och då hoppa in i en välbehövligt luftkonditionerad taxi. För att återkomma till värmen är dessa taxbilar antagligen mina bästa vänner i den här stan. För inga pengar alls kan du hämta andan innan du ger dig ut i skärselden igen.
Vi passar också på att äta så mycket det bara går. Under en promenad på Bangkoks gator retas ditt luktsinne konstant av hundratals olika dofter, några inte så underbara, men de flesta helt fantastiska. Man är konsant sugen och önskar hela tiden att man aldrig vore mätt. Överallt står matstånd, redo att prångla ut grillspett, nudlar, torkad fisk, currygrytor, grillade kycklingkubbor och det doftar av vitlök, chili, fisksås, friterade grönsaker, stekta nudlar, ris, barbeque och grillat. Oftast är det vansinnigt gott och kostar runt 7-10 kronor för en risrätt och 1,50 kronor för ett grillspett. Ibland lyxar vi till det och går på restaurang där det kan kosta det dubbla.

Vår sista dag i Bangkok tillbringar vi inte i Bangkok, utan i landets gamla tempeltäta huvudstad, Ayutthaja. Efter en och en halv timmars tågresa som tog två över timmar och kostade 3,50 kronor slutar det regna lagom till att vi stiger av tåget. Staden är fylld av tempel och buddhastatyer i olika stilar och från olika epoker och inte helt oväntat blir vi uppraggade av en tuk tuk-chaufför redan på stationen.
Han kör oss runt under ett par timmar så att vi redan innan vi kommit till modern av alla tempelområden och vår nästa destination, Angkor Wat i Kambodja, börjar bli trötta på tempel. Det är däremot väldigt fascinerande att se vad människan är beredd att lägga ner för sin tro, såväl i tid och pengar som människoliv, inte bara de som gick åt under bygget av dessa troscentra utan också de som fick sätta livet till när de förstördes i krig. Det är inte många som är helt bevarade.
En faktiskt en och en halv timme tågresa senare, som intressant nog kostade mer, drygt 4 kronor, åt andra hållet, är vi tillbaka i Bangkok igen. Vi hämtar upp våra visum, käkar och vilar lite innan vi sticker tillbaka till Immortal Bar. Fah hittade nämligen min telefon i sin bil. Vi tänker bara stanna ett tag och ta två öl eftersom vi ska gå upp klockan sex på morgonen efter och ta bussen till Kambodja, men när vi kommer dit blir vi bjudna på Tom Yum av det starkare slaget och chiliräkor av det ännu starkare slaget, medan en redan smålurig Fah går igenom Sydostasiens blodiga historia på knagglig engelska.
Vi vill egentligen inte gå, men känner att vi måste. Då bjuder han på tequila och vi råkar ta en öl till. Men sen blir det faktiskt stopp. Vi får slita oss från Fah, som försöker övertala oss att stanna in i det sista, men till tonerna av Sepulturas ”Arise” (som på denna metalpub för övrigt föregås av bland andra Ahas ”Take on me” och Wild Cherrys ”Play that funky music, white boy”) går vi därifrån och när vi vänder oss om hör vi Fahs fördomsbesannande och perfekta slutkommentar när han lufttrummande sjunger med i sitt favoritband: ”We shall alise!”

”Thank you is ‘kaph kun kaph’ if you’re man, ‘kaph kun ka’ if you’re a woman and ‘kaph kun kaaaaaah’ if you’re two-in-one.”
– Damen på en av de restauranger vi äter på förklarar att det finns tre genus i det thailändska språket, man, kvinna och “ladyman”