Att åka från Thailand till Kambodja är lite som att åka från
Sverige till Danmark. Plötsligt blir ingenting riktigt som det har sagts att de
ska bli, men med lite organiserat kaos löser sig allt ändå.

Vi väljer, som i princip alla andra med samma destination i
sikte, att ta en buss till Siem Reap, där Sydostasiens mest kända tempel,
Angkor Wat, ligger och redan från början får man känslan att det är något som
inte kommer att stämma. Första sträckan till gränsen tar runt fyra timmar.
Efter det är det meningen att vi ska ta en ny buss när vi väl kommit in i
Kambodja. Det finns även en dyrare men snabbare möjlighet som inkluderar taxi
från gränsen, men vi väljer buss. Efter att promenerat förbi casinohotellen i
ingemanslandet mellan länderna, följt av den lilla nedgångna och vansinnigt
fuktvarma baracken med gråa väggar och en affisch som förklarar att de helst
ser att man inte utnyttjar kambodjanska barn sexuellt som är gränskontrollen
känns inte bussen längre som mycket av ett alternativ. Om man utgår från att
man kan lita på vår nya ledsagare, vilket man förstås inte kan, tar det bara
två timmar istället för fem att ta hans taxi för 500 baht per person (110
kronor). Dessutom ska bussen inte gå förrän om två timmar. Med fullständig
vetskap om att denna lögn känner vi ändå att en taxi hade varit gött, så vi får
ner det till 1000 baht för tre personer, jag, Klas och en spanjor vid namn
Juan. 75 kronor per person för två timmars taxi känns ändå överkomligt.

Taxin ska ta oss ända till vandrarhemmet, men istället stannar
föraren på någon sidogata och vi får ta en gratis tuk tuk sista biten.

– Var ska ni bo? frågar någon kille.

– Happy Guesthouse, svarar vi.

– Ååh, det är i utkanten av stan. Långt härifrån. Det finns
bättre närmare en gata som är som Khao San Road i Bangkok.

– Skulle inte tro det.

– Fast det finns faktiskt två Happy Guesthouse. Det andra
ligger närmare.

– Ok, ta oss dit.

Sagt och gjort. När vi väl dyker upp börjar ägaren direkt
jiddra om att köra oss till det andra, medan Juan, som inte bokat något, direkt
får ett rum.

– Har ni inget rum till oss här då? frågar jag.

– Jo, men jag får ringa det andra stället, säger han och tar
upp telefonen. Ni kan bo på det andra.

– Nä, det vill vi inte. Vi har bokat rum här.

– Ok, här är nyckeln.

Så vi hamnar nära Siem Reaps Khao San Road trots allt, något
vi inte ångrade, inte för att det är så mycket som gatan i Bangkok, bara att
det var närmare till allt.

Kambodja är betydligt billigare och fattigare än Thailand. Antalet
tiggare mångdubblas och är betydligt ihärdigare. De är framförallt barn och
människor som saknar ben eller någon arm och med tanke på landets blodiga och
invecklade historia under andra halvan av 1900-talet är det kanske inte så
konstigt, men det är ganska nedslående att beskåda. Kambodjanerna är också
betydligt kortare än thailändarna, något som jag själv gissar beror på mat- och
näringsbrist hos befolkningen under många år, som i Nordkorea. Killen som visar
vårt rum når mig till naveln och det är svårt att inte få en Guillveresk känsla.

Vårt dubbelrum kostar 45 kronor på natten, en vanlig maträtt
ligger på 6-12 kronor och vår konsumtion av femkronors fruktshaker ökar rejält
i den tryckande och vansinnigt fuktiga värmen. Det är egentligen för varmt för
att göra någonting alls, men ännu en gång är det bara att bita ihop.

På kvällen går vi ut och käkar och dricker några öl med
Juan, men bussresan och värmen gör att det blir en tidig kväll.

Angkor Wat är egentligen bara ett tempel av många i stan,
låt vara att det är det största enskilda, men det finns massor andra platser
att besöka. Man kan välja en-, tre- eller sjudagarsbiljett. Vår spanska vän
väljer veckopasset och cykel att ta sig runt. Riktigt så heroiska är inte vi så
vi väljer istället en tuk tuk-förare och en endagsbiljett.

Det är ett majestätiskt område fyllt med gamla ruiner och
buddhor och själva åkandet är avslappnande och svalkande. Tuk tuk är helt
enkelt ett fantastiskt sätt att ta sig runt på, nästan som att åka motorcykel,
eller kanske snarare moped, fast med tak.

Vid vårt tredje tempel av fyra går vi förbi en försäljare
som har några tavlor Klas fastnar för. Den lilla 15- eller 25-åriga tjejen
(eftersom alla är tre äpplen höga är det helt omöjligt att avgöra ålder) suger
in oss med sin förvånansvärt bra engelska. Faktum är att det är lättare att
göra sig förstådd i Siem Reap än i Bangkok. Många kan dessutom franska eftersom
fransmännen härjade loss rejält här på sin tid.

– Var har du lärt dig engelska? frågar vi henne.

– Från turister, säger hon kort och gott, samtidigt som hon
först försöker fånga in ett tyskt medelålders par genom att prata tyska och
sedan några spanjorer med samma medel, båda språk med riktigt bra uttal.

Kraftigt imponerade börjar vi fråga henne om andra saker
varpå vi inser begränsningen. Hon är flytande i försäljarspråk, men det är
också det enda hon lärt sig. Men ändå, det är fan inte dåligt det.

På väg till själva Angkor Wat börjar jag ärligt talat bli
lite trött på tempel. Det var jag i princip redan efter besöket i Ayutthaya i
Thailand, och där var alla tempel i olika stil. Här är de precis likadana, bara
olika välbevarade. Samtidigt är Angkor Wat givetvis något utöver det vanliga.

På vägen dit stöter vi på en grupp apor i alla åldrar som
leker i vattenbrynet på en å. Efter ett tag tar de sig över vattnet och
passerar bara någon decimeter från oss där några av dem börjar leka skottkärra,
eller nåt.

Inne i Angkor Wat träffar vi på en ny apkoloni som hoppar
runt vid ena hörnet av byggnaden, så vi går dit och hamnar än en gång bara
några decimeter från dem, lite för nära skulle det visa sig. Plötsligt närmar
sig den största av aporna Klas och i ett obevakat ögonblick tar han tag i Klas
kamera och vattenflaska. Fräsande drar han till i ett försök att antingen
skrämma Klas eller sno hans grejer. Vi fattar hinten och tar ett steg bakåt
medan apan smiter runt hörnet.

När vi kommer runt på andra sidan ser vi samma apa leka den
inom denna art tydligen ganska populära leken skottkärra och plötsligt förstår
vi varför han var så stingslig över vår närvaro. Uppenbarligen känner han inte
alls till uttrycket ”bro’s before ho’s”.

Man får många erbjudanden i Siam Reap. Om Thailands grej var
sex är Kambodjas motsvarighet droger. Låt vara att det erbjuds en del tjejer
också, men framförallt handlar det om marijuana och opium. Ibland låter sig
dock dessa entreprenörer inte etikettera sin verksamhet för hårt utan erbjuder
både och. Bland annat får jag en kväll frågan: ”Bitches? Marijuana?”

Alla säljer något. Vid ett av templen kommer till och med en
polis fram och försöker sälja polisrelaterade souvenirer. Själv nöjer jag mig
med att köpa två par shorts på den turistiga nattmarknaden eftersom blixtlåset
på mina kinesiska högkvalitativa kortbyxor har den något störiga egenskapen att
inte stanna uppe. Att sidofickorna dessutom håller på att lösas upp hjälper
inte heller.

Vid det här laget vet vi fortfarande inte hur vi ska resa
vidare. Tiden är knapp och egentligen vill vi åka till något ställe till i
Kambodja innan vi tar oss in i södra Laos men vi bestämmer oss till slut för
att ta en dag till i Siem Reap och sen flyga direkt till Luang Prabang i norra
Laos och stanna där lite längre.

Sista dagen inleds med en massage som kostar drygt 30 kronor
timmen. På grund av en töntig självmedvetenhet över min egen förmåga att
svettas floder vågade jag i Thailand inte utsätta någon för detta uppdrag, men
nu inser jag idiotin i det hela, och det är onekligen en udda upplevelse när en
fem alnar kort kambodjanska sitter på ens ben och knådar ens rumpa.

Detta följs upp av en tuk tuk-tur till den lokala,
icke-turistiga marknaden. Mycket billigare, men av någon konstig anledning har
de inte några kläder i min storlek.

Dagens stora mål är annars en utflykt till en flytande by,
en by på sjön utanför Siem Reap med 7000 invånare, varav ungefär hälften är
vietnameser som flydde hit efter kriget, 1975. Vi får den absolut långsammaste
båten av alla och det är näsan mörkt när vi väl kommer ut. Föraren och hans
bror visar bland annat polisstationen, den publika toaletten och kyrkan. Vid
två tillfällen dyker båtar upp vid sidan av vår för att sälja dricka. En av dem
körs av en pappa, hans son och kanske fyraåriga dotter, som är omslingrad av en
två meter lång orm.

Vi fortsätter förbi skolan.

– Här går många barn som knappt har mat för dagen. Vissa av
dem får simma till skolan eftersom deras föräldrar ibland är ut och fiskar ett
par dagar, berättar brodern.

Något alarmerande eftersom ett ställer vi stannar till på
har en krokodilfarm.

– Det hade hjälpt mycket om ni kan tänka er att köpa mat och
donera till skolan.

Och bara sådär får vi oss en rejäl dos ”white guilt” och det
går givetvis inte att säga nej. De kör oss till den lokala affären där
innehavaren vill att vi ska köpa 50 påsar fulnudlar för 25 dollar (de använder
amerikanska dollar i Kambodja), något hon själv skulle göra en 15 dollar vinst
på, vilket man kan tycka motarbetar själva ändamålet med bistånd. Att hon sedan
skulle ha köpt in nudlarna för ett pris som överstiger butikspriset i Sverige
för samma produkt känns sådär sannolikt. Vi väljer istället att köpa ett gäng anteckningsblock
för 10 dollar.

Men det är inte slut där. När vi kommer tillbaka till skolan
är det meningen att en av oss ska dela ut blocken. Lotten faller på mig. Själv
hade jag föredragit och smussla undan dem till lärare, men istället attackeras
jag av ett gäng svältfödda ungar som sliter åt sig blocken fortare än jag
hinner ta fram dem och jag känner mig som Victoria Silvstedt när hon en gång
försökte bevis sin medvetenhet om andra människors utsatta situation med orden:
”I have fed homeless people in Los Angeles with my hand”.

På vägen tillbaka blir vi nedsprutade av en djävla
brittjävel (han såg ut som en i alla fall och det är väl bättre att jag hatar
ett folk än flera olika J) som av någon anledning fått lov att köra den båt
han och hans flickvän åkte i. 100 meter senare passerar vi honom när han blivit
befriad från sitt uppdrag och då har han inte ens vett att be om ursäkt.

Väl hemma igen inser vi att det finns en fiskedamm vid
vandrarhemmet med gratis fiskmassage av den mer obehagliga sorten. Dammen var
helt grumlig och fiskarna var modell större och malliknande, men effekten var
densamma, om än sämre.

Eftersom Klas är rädd för att det inte ska finnas någon
fiskmassage i Laos går vi ut och tar en riktig, men nu är fiskarna inte alls
sugna, förutom på mina myggbett vilket resulterar i blodvite. Efter två
bortkastade dollar och en ödla som begår självmord genom att kasta sig ner i
karet och snabbt blir uppmumsad av en av de större fiskarna är sista kvällen
över i Kambodja. I alla fall för min del.

När jag vaknar upp klockan fem på morgonen är Klas inte
hemma från sin sena runda till affären. Klockan sju dyker han upp efter en
helnatt med ett par (trevliga) britter. Två timmar senare går han upp igen för att
betala de tre extra dollarna han lovat tuk tuk-chauffören som han betalade för
lite för sin hemfärd om han kom tillbaka klockan nio. Eftersom han är rädd för
att försova sig kan han inte sova alls. Han är dock den enda av parterna,
givetvis, som dyker upp med resultatet att chauffören idag är tre dollar
fattigare och Klas inte sover en blund på hela natten eller dagen efter innan
han senare på kvällen däckar på vårt hotellrum i Luang Prabang.

”If everyone isn’t beautiful, then no one is”

– Andy Warhol