Luang Prabang är nästintill motsatsen till Siem Reap. Så fort vi stiger av tuk tuken med den sura chauffören som kör oss till fel ställe efter att vi prutat ner priset från flygplatsen flyter vi med i stadens tempo och det känns ibland som att vi går omkring i ultrarapid. Vi flanerar, glider, lullar genom stadens gator och förutom några enstaka tuk tuk-förare och gatuhörnsförsäljare låter de flesta oss vara i fred.

Först dagen går åt att leta nytt och billigare vandrarhem än det vi bokat för natten, vilket vi ironiskt nog gör där den sure chauffören först släppte av oss. Klas däckar och jag käkar indiskt.

Om maten i Kambdoja ar en något sämre version av thailändsk mat, är laotisk faktiskt ett steg till ner på stegen. Det är fortfarande över medel och påminner en del om vietnamesisk mat, men efter Thailand känns det hela tiden som att det är något som saknas. Däremot är de bättre på västerländsk mat – här finns till och med ett svenskt bageri som även gör pizza
– och efter ett överflöd av risrätter är det faktiskt ganska gött att mumsa i sig en burgare eller ost- och skinkmacka. Eftersom fransmännens närvaro tog hit baguetten för länge sen går det förstås att diskutera huruvida den kan anses vara västerländskt eller om det nu är del av det traditionella laotiska köket. Vi anser trots allt att spaghetti och köttfärssås är svenskt.

Deras styrka ligger ändå i barbequen. Det tar ett par dagar innan vi hittar sidogatan med all gatumat, men när vi gör det och (jag) smakar deras revbensspett är allt förlåtet. Liksom i Kambodja kostar det runt fem kronor för ett rejält kyckling- eller fläskspett. Tillsammans med en lika svindyr fruktshake och jag är redo för sängen.

Vi bestämmer oss snabbt för att inte rusa oss igenom alla aktiviteter som erbjuds utan istället ta halvdagar och tillbringa resten i stan och på nattmarknaden som efter mörkrets infall tar up stora delar av huvudgatan med sina alltför små röda partytält. Men nackontet är värt det eftersom det finns så mycket roligt och billigt skit att köpa. Det gäller att hålla sig i tyglarna.

Första utflykten går i alla fall till ett vattenfall med badmöjligheter. Från det stora fallet och ned mot parkeringen bildas turkosa
pölar med forsande vatten och faktisk en och annan putsarfisk (som nu blivit samlingsnamnet för alla nafsande fiskar med försmak för de nedre extremiteterna). Tre bad och ett vidrigt buffelspett senare är vi tillbaka i Luang Prabang.

På kvällen försöker vi leta upp några barer, men inser snabbt att det inte är så lätt. Istället hamnar vi mitt i den sista dagen på
nyårsfirandet där folk samlas vid det stora templet och häller parfymerat vatten från en upphöjd avsats ner i slangar som leder till en buddhastaty där folksitter och ber. Vattnet sprutar upp kring statyn och rinner sedan ner i en annan slang som leder ut på platsen framför templet. Där samlar folk upp den urinliknande vätskan igen med petflaskor som de tagit med sig eller köpt från
försäljarna runt torget och går tillbaka till avsatskön.

De som inte är så intresserade av själva parfymvattenceremonin eller är färdiga roar sig med att kasta pil på ballonger eller andra Axels Tivoli-aktiga aktiviteter.

Efter det här hittar vi ett trevligt och ställe ägd av en ungerska, med gratis filmvisning (denna kväll Big Lebowski) och kitschiga
svartvita filmstjärnefoton på väggarna, men det stänger redan klockan tolv.

– Centrum är ett världsarv enligt Unesco, så här stänger allt tidigt. I princip det enda stället som har öppet efter midnatt är en
bowlinghall, berättar en engelsman på uteserveringen.

Det är lätt att förstå varför centrum är ett världsarv. Byggnaderna är väldigt vackra, de flesta är byggda i rustikt trä och hela
området går i samma stil. Det är däremot svårare av någon anledning att föreställa sig laotier bowla. Fråga mig inte varför.

Vi bestämmer oss för att vänta med denna redneckvarning till efterfest och lunkar istället hemåt för kvällen.

Shanghai närmar sig och vi inser att det kanske är dags att boka flyg. Vår plan är att flyga från Laos huvudstad Vientiane (vilket är den franska stavningen för Viang Chang) om en vecka. Tre timmar med en synnerligen slö uppkoppling och flygresor som försvinner när vi ska boka dem, bara för att återuppstå när man söker igen, skapar en del frustration, men efter mycket
svärande och viftande med armar i uppgivna gester lyckas vi boka ett flyg till Hangzhou, som ligger 45 minuter med ett ilsnabbt tåg från Shanghai, en dag tidigare än tänkt. Lite synd kan jag tycka eftersom jag kommit att gilla Luang Prabang och dess ultrarapidtempo så mycket att jag gärna hade tillbringat en dag till här.

Den utdragna flygbokningen försenade oss rejält denna dag så vi nöjer oss med en båttur på Mekongfloden där vi bland annat besöker ett tempel. På väg uppför den branta trappan som leder från floden hörs regelbundna slag från en gong och jag får en isande känsla av Apocalypse Now. Det är nästan så man kan höra The Doors i bakgrunden, this is the end, my only friend, the end.

Men istället för en svettig överste Kurtz och en halvt halshuggen buffel stöter vi på ett par unga buddhistmunkar som står och
skrattar och turas om att slå på den stora trumman. Strax efter vi kommer upp slutar de och sätter sig istället för att yoghurt ur sådana där små plastförpackningar man hittar på Ica som sitter ihop fyra och fyra. Jag förstår att även munkar måste äta, men lunchlådeyoughurt känns på något sätt inte riktigt värdigt i sammanhanget.

Rida elefant känns fantastiskt turistigt, men något som måste göras i Luand Prabang. De flesta kombinationsaktiviteter innehåller detta inslag och det verkar finnas hur många elefantläger som helst i området. Vi väljer tyvärr inte den bästa. En timmes färd innebär i och för sig 40 minuter i djungelmiljö, men halva tiden tillbringas stillastående medan elefantföraren
lallar runt och plockar oidentifierbara saker i gräset eller elefanten äter och då och då lyfter på snabeln och spottar svart elefantsalivsnor över den axel där jag sitter. De sista 20 minuterna går genom byn tillbaka till lägret. En liten besvikelse måste jag säga. Man ska tydligen välja de längre utflykterna.
I lägret träffar vi två tyskar som har valt en heldag och när vi träffar dem senare på kvällen berättar de att andra halvan var betydligt bättre, så tänk på det om ni drar till Luang Prabang.

Elefantritten följs av en båttur över floden till en grotta med en sjuhelvetes massa buddhor och ett stopp i en by där de tillverkar
laotisk whiskey. Vi testar vin och whiskey med död orm, vilket faktiskt är helt ok, innan vi återvänder till vår tillfälliga hemstad.

På kvällen går vi enligt tips till Utopia där vi möter upp med tyskarna, Viktor och Beatrix. När puben stänger åker vi tuk tuk till en annan pub innan vi till slut hamnar vid den berömda bowlinghallen. Nedför en slingrande grusväg, omgiven av djungelbuskage och mindre smickrande boningar, och plötsligt öppnar sig växtligheten och en relativt modern bowlinghall dyker upp. Lika många laotier som västerlänningar dricker öl, tjoar, tjimmar och gör high fives till klockan tre på morgonen och hela scenen känns hämtad ur en uppspeedad Bukowskiroman. Förutom rödvinet, överviktiga sexpartners och den totala misären då förstås.

Två dagar senare går bussen till Vang Vieang, som är mest känd för tubing, det vill säga fulla, glada, drogade backpackers som glider nedför floden på uppblåsta innerslangar från traktordäck och då och då bli indragna till de många pubar som ligger utmed vattnet.

Bussen meandrar på bergsvägar kantade av enradiga byar där husens trädgårdar antingen är ett stup eller en bergsvägg i ett Laos som inte verkar vilja sluta vara tungt djungelgrönt. På grund av den höga serpentinfaktorn är det omöjligt att läsa och fem timmars busstur blir snabbt till nästan åtta (värre tidsoptimister får man leta efter), bland annat på grund av
en lastbil som kört över stupet varpå en riktig old shool bägningsbil med stora tjocka träramar på flaket som stöd tar hjälp av träden på andra sidan vägen för att förankra den nästan totaldemolerade lastbilen.

Det är en fin gräns mellan backpacker och charterturist. Om man ränner runt på en bargata med en färgrann hinkdrink i näven, iförd flip flops, badbyxor eller baddräkt, ett linne med ortens namn på och har färgrester på kroppen från något diskoteks galna temakväll är du högst sannolikt en charterturist, även om du inte är på Ibiza.

Så är VangVieng.

Att varje guesthouse på huvudgatan i sin restaurangdel med liggande bord konstant visar samma Vänneravsnitt med härligt asiatengelska översättningar där Phoebe bland annat har döpts om till feebie med litet ”f”, minskar inte direkt vårt förstaintryck.

Under vår första utflykt, till en grotta och Blue Lagoon får jag dessutom det tvivelaktiga nöjet att höra en brittisk version av dessa backpackerförklädda charterturisterna försöka imponera på sin spanska mopeddejt genom att bland annat berätta om sina tatueringar medan jag försöker ligga och slappa i det blågröna vattnet.

– It’s a magnolia and the lines through it are like the lines on TV when you get a bad
reception. It, eh…it…

Snälla, snälla, säg inte “symbolizes”, tänker jag för mig själv medan jag försöker låta bli att
lyssna.

– It symbolizes…

Neeeeeej!

– …the organic and the non-organic in life, I guess. It’s a…

Och där lutar jag mig tillbaka och later vattenytan täcka mina öron och stänga ute resten av konversationen. Faller tjejer verkligen för sådant?

På kvällen äter vi grillad Fido, Rex, Lassie, eller vilket namn ni nu föredrar, och det är riktigt gott, inte så mycket på grund av köttet som tvärtom är segt med mycket fett och svål, utan på grund av den heta kryddningen och såsen. Efteråt är vi för trötta för att göra något annat än att släpa med oss datorn till en pub med wifi. Sakta men säkert fylls stället av folk som kommer tillbaka från tubingen och vi är snart omringade av fliflopslinnehinkdrinkarna som dansar till riktigt dålig pojkbandsradiolistpop.
Vi tittar skeptiskt på varandra och undrar vad vi egentligen gett oss in på. Kanske skulle vi åkt åt andra hållet? Vi går hemåt och överväger till och med att hoppa över både tubing och utgång dagen efter. Det här känns trots allt inte riktigt som vår grej, men det känns samtidigt dumt att missa.

Men vår mest backpackiga dag på hela resan börjar med ösregn och en försenad start på vår tilltänkta moppetur. Till slut kommer vi dock iväg och vår rutt går till ett vattenfall. En riktigt skön tur på landet och i djungeln där jag på grund av morgonens molnighet tyvärr glömmer att använda solskyddsfaktor och därför föräras med en gammal hederlig illröd brittbränna på underarmar och knän.

Runt ettiden är vi tillbaka och nästan omgående körs vi ut till startpunkten med var sin innerslang och en vattentät väska för pengar och kamera. En lustig brittisk dvärgversion av Stig-Helmer slår följe med oss och innan vi når bron över floden till den första puben på sträckan får vi en försmak på vad som komma skulle. På strandkanten möts vi av en galen liten asiat i galna solglasögon och en galen blond peruk som bjuder på galet gula whiskeyshots medan han galet studsar omkring på stenstranden och blir fotad av hinkdrinkare.

På andra sidan möts vi av två svenska bartendrar som berättar att ingen åker hela vägen ned till stan som vi trodde att man skulle göra. De flesta kommer inte ens mer än de första 100 meterna på floden, där de flesta partyställena ligger.

Vi tar en drink och tittar på killen i Spindelmannenutstyrsel och trefärgad clownperuk som i regnet dansar för sig
själv till den svinhöga partymusiken på trädäcket framför baren innan vi slänger oss på våra slangar och glider iväg.

Vi kommer bara 50 meter innan vi blir uppfiskade till nästa bar. Personalen på ställena utmed floden slänger ut en petflaska bunden i rep till förbipasserande, så det är bara att ta tag.

Efter 30 minuter har solen kommit fram och festen börjat på allvar. Jag står med min öl och tittar ut över den fantastiska naturen där den bruna floden på litet avstånd inramas av 90-gradiga trädbklädda bergsväggar,
palmer och bananplantor. Den ändå ganska bra technon som pumpar ut från högtalarna överröstar nästan mina egna tankar och ger hela situationen en mycket märklig twist. Med en tung rytmisk och regelbunden ljudmatta i bakgrunden tittar jag på folk som antingen sakta glider med strömmen på svartgula traktordäck eller flyger kors och tvärs ned i floden från linbanor
och vattenrutschkanor. Bakom mig hör jag röster från folk som pratar om sprit och vilken plats de besökte senast medan jag på andra sidan floden, strax bakom den första baren vi var på ser fyra, fem äldre kvinnor med hackor som går
omkring på sitt fält utanför sitt lilla hus och vårdar sina odlingar. Då och då stoppar de upp och tittar ut mot floden och jag kan inte annat än att undra vad de tänker, hur de ser på oss och hur mycket deras liv ändrades efter allt det här. Det känns inte som att det är en fråga om vem som var här först.

Tillsammans med alla Toyota Hilux som kör omkring i ett land med nästan lika många sovjetiska flaggor som laotiska är det här den tydligaste bilden av öst möter väst, en bild som på många sätt symboliserar hela landet.

Det är en underlig syn som man som västerlänning har förmånen att glömma bort. Efter några linbanehopp i vattnet glider vi vidare med brittiska Stig-Helmer till nästa bar och beställer vår första hinkdrink.

Plötsligt är vi en av dem. Och fan vad kul det är.

Efter det här stoppet avtar festen något. De pubar vi stannar till på längre ner är betydligt lugnare och vi försöker ta oss så långt
vi kan, men regn och för långa stopp har redan försenat oss en hel del. Depositionen på slangarna har vi redan bestämt oss för att skita i, bättre att ha roligt, men vi kommer ändå inte mer än en fjärdedel av vägen. Om jag gör det här igen blir det tidigare start och längre mellan stoppen. Jag hade velat göra lite mer flodglidande. Det är oerhört avslappnande.

Tillbaka i Vang Vieng igen gör vi misstaget att stanna till lite för länge på vandrarhemmet och efter det hämtar vi oss aldrig riktigt. Vi går ut och tar några öl och hamnar liksom alla andra till slut på den enda puben som är öppen efter midnatt, vilket tydligen verkar vara den tidsmässiga laotiska gränsen för drickande om man inte kringgår reglerna lite och ger Farbror Blå en liten slant.

Det är en musiklös bar på en ö i floden, men det enda som händer där är att vi stöter på ett amerikanskt mindervärdeskomplex med mustasch (historien visar att det brukar vara så) som stup i kvarten känner sig nödgad att påpeka hur stor jag är. Så vi
går hem och inväntar morgondagens bussfärd till Vientiane, som på grund av en ännu slingrigare väg i en ännu sämre buss än den vi åkte hit i gör de första två timmarna till en av de värsta bussturerna i mitt liv. Framförallt eftersom chauffören gillar att gasa på. Ett konstant molande illamående i magen gör att jag välkomnar vår paus efter hala vägen mer än vatten och luft. Efter det planar vägen ut och två timmar senare är vi i Vientiane där vi bara ska sova innan vi morgonen efter tar flyget till Kina.

Trodde vi.

(Obs! Cliffhanger)

”Some guys like banana hammocks. I play the tuba myself.”

– Den kvasiintellektuella britten vid The Blue Lagoon försöker ragga på sin spanska mopedkompis genom att berätta att han har en stor apparat, men i mina öron låter det mest som att han själv gillar stora apparater