När vi kommer till flygplatsen i Vientiane får vi reda på att flyget till Kunming är inställt, vilket följaktligen gör att vi inte kommer hinna med vårt flyg därifrån till Hangzhou. Eftersom det är söndag är dessutom China Eastern Airlines kontor stängt så vi får snällt vänta till eftermiddagen för att se om vi får plats på det senare planet. Eftersom jag i egenskap av
best man ska vara med på en genomgång av Martins och Yao Yans bröllop klockan tio dagen efter kan detta ställa till med en del problem.

Vi åker tillbaka till vårt vandrarhem, lämnar väskorna och beger oss till en marknad för att köpa t-shirtar. De senaste dagarnas regniga väder har gjort att vi inte haft tid att lämna in våra kläder till tvätt så att de kunnat torka i tid, så vi är inne på vårt sista ombyte.

Vid halv ett är vi ute på flygplatsen igen. Det är inga problem att få plats på eftermiddagsflyget, men hur det blir från Kunming kan de inte säga. Eftersom sista snabbtåget från Hangzhou till Shanghai går klockan nio hoppas vi på att kunna byta flyg och åka direkt till Shanghai, men det är inget vi kan göra något åt för tillfället.

Väl i Kunming löser sig allt snabbt och smidigt. China Easterns personal sätter oss utan extra omkostnad på ett flyg som ska landa i Shanghai vid tiotiden, så vi går ut och sätter oss på en trottoarkant utanför terminalen och tar en cigg.

Då börjar det.

Inom två minuter har jag två betraktare bara någon meter från mig, varav den ena är gränslöst fascinerad av min valda utformning av håret. Dreads är, som vi konstaterade vid vårt förra besök i landet, inte direkt vanligt bland kineser. Han vänder sig trekvarts mot mig, sätter händerna på respektive knä, målar upp ett gigantiskt leende och börjar stirra. När jag
efter någon minut vänder mig mot honom skrattar han högt, pekar menande mot mitt bakhuvud och slår sin kompis på axeln. Detta händer ett antal gånger innan han kallar till sig en ny polare som sätter sig på den avskiljande metern
mellan oss. Tio sekunder senare har jag kinesiska händer i håret. Ursprungsbetraktaren blir nog lite avundsjuk för när jag sedan ställer mig upp tar han först bästa chans att också han pillra loss, alltmedan de förbluffas av min mäktiga gestalt. Kines nummer två, som är ganska stor för att vara kines, målar upp en decimeter mellan fingrarna och skrattar. Så mycket längre är jag än honom, konstaterar han. Det är konstigt. Hur kan någon vara så stor och ha så underligt hår? Han kan inte vara härifrån. Man undrar vilka eldslukande ormbjörnar och flygande lejondrakar hans saga om den märkliga mannen från väst kommer att innehålla när han senare den kvällen stolt berättar för sin son om sina äventyr i landet där stålfåglarna landar på rullande fötter.

Allt verkar i alla fall ha löst sig. Tills vi kommer till Shanghai och det visar sig att Klas har bokat fel Blue Mountain-hotell till
söndagsnatten. Det finns tre av dem varar ett ligger i närheten av Martin och Yao Yans lägenhet. Där är vi inbokade från och med måndagen och där ska jag dagen efter hämtas upp av Martin, men det är inte det Klas har bokat.

Klockan tio på kvällen, i en 20-miljonersstad efter att tunnelbanan har slutat att gå är det inte vad man önskar sig, men det visar sig i slutändan inte vara hela världen.

När Martin hämtar mig på morgonen skickar vi samtidigt iväg Klas och all packning med en taxi till det ”riktiga” Blue Mountain där han ska vänta in Cathrine medan jag får reda på att jag ska flytta rissäckar som bruden ska gå på, placera ut en låtsaseld som hon ska hoppa över, bära en lampa och framförallt stå för det viktiga godisregnet efter ceremonin som föregår brudparet när de går ut.

Senare på festen ska jag dela ut cigg till gästerna och agera avlösningsdrickare när Martin och Yao Yan går omkring och skålar med alla bord. När han känner att han fått för mycket är det alltså min uppgift som best man att dricka åt honom. It’s a dirty job, but someone’s gotta do it.

När vi kommer till vandrarhemmet har Cathrine fortfarande inte anlänt, trots att hon borde ha gjort det två timmar tidigare. Det visar sig att hon glömt skriva ut vägbeskrivningen och därför, eftersom kineser inte kan engelska adresser eller vet hur man läser en karta, irrat runt och suttit på café i två timmar tills hon till slut fick tag i internet och via Skype kunnat ringa Martins mobil.

I mitt sinne borde alla kläder jag använder regelbundet passa. Så snabbt går man liksom inte upp i vikt. Men när regelbundet innebär vartannat år kan det ställa till med problem. Med andra ord upptäckte jag dagen
innan avfärd att jag hade jag lite svårt att komma i mina kostymbyxor, så enda lösningen blir att sy upp en kostym i Kina.

Efter en jakt på felstavade t-shirtar bland påträngande försäljare på den så kallade fejkmarknaden där vi bland annat hittar en tröja med ett tryck från en svensk konsertplansch med band som [ingenting] och The Radio Dept åker vi till tygmarknaden.

Nu låter det kanske inte som världens pärs att sy upp en kostym, men när man ombeds välja mellan svart och svart, runt och runt, tunt och marginellt tunnare till något jag till en början inte ens själv vill ha, och sedan får bannor för att jag inte har en åsikt hamnar inte humöret på topp.

– Det är extra roligt eftersom det syns så tydligt hur obekväm du är, säger Martin (den jäveln) och skrattar när försäljerskorna försöker dra på mig på tok för små exempelkavajer.

Till slut får vi ihop en svid som de som ser skillnad på svart och svart säger ser bra ut. Det tar en halvtimme och kalaset går på 800 kronor inklusive skjorta, så det får väl vara ok ändå. Den lär väl om inte annat komma väl till pass om ytterligare två år när det är dags att använda den igen. Om nu byxorna passar då det vill säga.

Efter det här hämtar vi upp Yao Yan på hennes jobb i en franskägd designbutik och drar för att äta seczhuankäk, som kan vara något av det godaste som finns att äta med två pinnar.

Uppmärksamheten kring min person och frisyr fortsätter som väntat under hela resan. Jag kan ha förträngt hur sjukt det var förra gången, men det känns värre denna gång. Vart än jag går stannar folk upp, rycker till, gapar, pekar och kallar på kompisar. Människor verkar skapa nya livslånga bekantskaper när de samlas kring den konstiga stornäsan och hans oxpiska till frisyr, en gemensam upplevelse de senare kan samlas kring och diskutera vid middagsbord eller i tehus.

Kinesernas burdusa och påträngande sätt kan vara påfrestande, men är framförallt ganska roligt. Då det oftast handlar om ärlig nyfikenhet är det lätt att bjuda på sig själv, men skulle jag någon gång flytta hit lär frisyren ryka all världens väg. Två veckor eller en månad är ok, men längre än så lär bli jobbigt.

Det mindre charmiga med kinesernas brist på västerländskt vett och etikett är den harkel- och spottsymfoni som obligatoriskt ackompanjerar en resa till landet i Öster. Tillsammans med distad kinespop från sprängda högtalare, rapande taxichaufförer, smaskande restauranggäster och bussgrannar, och ett överambitiöst missbruk av tutor i trafiken skapar den ett kakofoniskt soundtrack till ett väldigt intensivt, stirrigt och ständigt överraskande land.
Man vet aldrig vad som ska hända när man reser i Kina, och det är väl lite det man är ute efter.

Den hittills värsta harklaren är den busschaufför som kör oss till kanalstaden Xitang utanför Shanghai. Eftersom Cathrine lätt blir åksjuk sitter vi precis bakom chaffisen och under två timmars färd drar han iväg närmare 30 högljudda loskor genom sidofönstret. Det är så man undrar om han har någon saliv eller flimmerhår kvar när vi kommer fram.

Trafiken i Kina är ett praktexempel på organiserat kaos. Svängande bilar snirklar sig in mellan fotgängare på övergångsställe, filbytande bilar smyger sig in tills de bakom får bromsa in, tvåhjulingar kör där det finns plats, trafik från tvärgator kör även de smygtaktiken tills de kommit in i sin fil och vänstersvängar behöver nödvändigtvis inte låta vänta på
sig. Om det inte finns plats i de filer som faktiskt går åt rätt håll går det ju alltid att nyttja motgående fil för en ”smidig” förflyttning.

Vår busschaufför är inget undantag. När två mindre lastbilar inte kör snabbt nog på motorvägen smyger han helt sonika upp och försöker klämma sig in mellan de båda, vilket skrämmande nog till slut funkar. Det här med att bara köra i en fil åt gången är inte stort i Kina. Han bränner också rätt genom ett rödljus i en korsning där en polisbil står tillfälligt parkerad.
Nu åker han dit, tänker nog både han och jag, men polisen följer bara bussen med en lätt efterbliven blick som indikerar att han inte tänker göra ett skit åt saken.

Xitang ser till en början ut som vilken kinesisk stad som helst, med industrier, stora, breda vägar och höghus varvat med nedgångna låghusområden fyllda med småkommers, men den gamla delen av staden är en av många kinesiska som ligger utanför Shanghai. Ett antal vattendrag skapar ett gemytligt område med små broar som kopplar ihop gränderna i de trånga kvarteren. Det är ett välkommet lugn jämfört med Shanghais höga puls, framförallt för Klas, som på grund av våra rums fönsterlöshet inte kunnat sova ordentligt på ett par nätter. Så han bestämmer sig för att tillbringa natten där.

Jag och Cathrine känner däremot för att komma tillbaka så efter att vi promenerat runt ett tag och Klas gått kollat in ett par hotell – varav ett spelar dansk hip hop i foajén – går vi tillbaka till busstationen för att kolla när sista bussen tillbaka avgår. Vid biljettluckan hänger ett gäng män som nästan får västerländska ögon när jag glider in. Eftersom Cathrine ser dreglet i deras mungipor drar hon mig i håret, som för att visa att det är ok för dem att göra samma sak. Två, tre stycken av dem tar chansen och sen är det bara att hoppas att jag inte blir några dreads fattigare. Deras leenden går från öra till öra och det tjattras värre än i apburen på Kolmården.

Vi går tillbaka till Gamla Stan och käkar en sen lunch innan vi sätter oss på ett café och tar en öl. Med falskklingande karaokesång på alldeles för hög volym från en närliggande restaurant njuter vi av att se dagen försvinna och en sällsynt blå himmel tonas ner.

I Shanghai möter vi upp med Martin och hans gamla handledare och avslutar kvällen med de bästa lammspetten jag  någonsin ätit. Mumsfilijävlar va goda de är, säger jag bara.

På ett litet berg i utkanten av Shanghai med utsikt över stadens yttre delar ligger en katolsk kyrka och den blir vår sista dagsutflykt innan svensexan. Vi tar tunnelbanan till en av de sista stoppen på linje nio. På vägen passerar vi gigantiska byggarbetsplatser där ett 50-tal identiska 20-våningarshus står ihåliga och ännu obebodda, men snart klara för användning,
som det senaste musknappstrycket i Sim City.

Kyrkan utgör ett udda inslag i den annars kinesiska arkitekturen och estetiken. Den överlevde kulturrevolutionen sånär som på några skavanker som nu är fixade. Områdets sceniska karaktär gör att det är populärt för brudpar som tar före-bröllopet-foton. Vi ser fyra, fem blivande makar med tillhörande fotografteam gå upp och ner för stigarna utmed berget för att hitta
passande miljöer och jag kan inte låta bli att undra hur bra det är för brudens smink att vandra runt i brudklänning när gradtalet börjar närma sig 30?

När vi tagit oss ner står vi i en vägkorsning och funderar på vårt nästa drag när en tuk tuk-förare kommer fram. Vi bestämmer oss för att vi är klara och ber honom ta oss till tunnelbanan. Eftersom fordonet är voluminöst utmanat får jag och Klas tränga in oss bäst det går medan Cathrine sitter i mitt knä. 30 minuter senare är vi (framförallt jag) ganska mör och när vi är framme får han för sig att begära 100 yuan för en resa som innan kostade oss 20 yuan med taxi. Han får 50 yuan av en generös Cathrine som vill belöna hans kämpatakter. Hans motor är nog inte van vid tre stornäsor, så det blev en
del cyklande för honom i uppförsbackar.

På kvällen käkar vi på Martins favoritställe som fått namnet Square Bar eftersom man sitter på små plaststolar mitt på gatan vid ett litet torg. Vid trottoaren ryker det från grillen och gasolplattorna. Det slamras från köken inne i de små enplanshusen, på ett bord ligger färdigpiercade spett och runt borden ligger matrester, fimpar och använda servetter.

För två år sedan var vi där och åt kanske det godaste vi fick i oss på hela resan för ett mindre pris än de flesta ställen vi besökte. När vi nu kommer tillbaka känner ägaren sjukt nog igen oss. Martin, som inte varit där på ett år, belönas med en kram. Mig och Cathrine hälsar han på igenkännande innan han tittar mot Klas och säger till Martin: ”Han har jag inte
träffat förut, va?”

Kvällen avslutas på Hard Rock Bar där vi efter ett tag blir infiltrerade av två kineser utav den fullare sorten. Den ene är gaska lugn och försvinner efter ett tag, men den andre, en arkitekt, känner sig nödgad att runt 15 gånger berätta att Spanien är hans favoritland i Europa. Eftersom han inte är homosexuell gillar han först inte Barcelona. Istället är det Granada
som toppar listan. Nordeuropa gillar han, bland annat eftersom arkitekten Alvar Aalto kommer därifrån. Någon timme senare är Barcelona hans favoritstad och Nordeuropa ett skitställe eftersom det är så dyrt. Fast det är klart, Alvar
Aalto bor ändå där.

Jag försöker bjuda honom på cigg, men har förstås fel sort. Den billiga sorten. Double Happiness. Han fnyser, ger tillbaka ciggen, tar upp sitt paket och ger istället mig en.

Hans fylla avtar inte direkt och efter ett tag styrs samtalet in på politik. Han berättar, hela tiden på oerhört knagglig engelska, att han är muslim och medlem i partiet. Han tror det blir revolution inom en snar framtid och Spanien är hans favoritland i Europa. Han är inte heller Usama bin Ladens kusin, bara så vi vet.

När han plötsligt får för sig att jag är nordafrikan och att han därför inte gillar mitt utseende är det vår vink att bege oss hemåt. Dessutom blir Klas utseende plötsligt också ofördelaktigt av någon anledning.

Inför svensexan ska vi möta upp med Martins klasskamrater från ”kinesiska för invandrare” utanför hans lägenhet som ligger i ett område där inte många utlänningar rör sig, vilket förstås återigen innebär att jag blir dagens stora attraktion och det blir förstås stor uppståndelse när cirkusen kommer till stan.

Vägen från tunnelbanan går genom ett par mindre gator som inte bara kantas av affärer som säljer allt du kan tänka dig med fokus på verktyg och annat praktiskt, utan också av försäljare av mat och krimskrams som lägger ut sina varor på dukar på gatan. Resultatet blir en oerhört smal gatremsa som faktiskt går att förflytta sig på och den ska man dela med moppar,
cyklar och ibland någon bil som på sin höjd saktar ner när man möts. Det tutas, prutas, tjatas och i slutet av gatan höjs volymen ännu mer när ett par försäljare av musikdvd:er spelar upp en av sina produkter på en tv bak på
moppen. En av dem säljer tydligen musikvideor med strippande tjejer, såhär mitt på ljusa dan.

Vi sicksackar oss genom kaoset och de påträngande dofterna av matrester, skräp och ibland urin. Ovan oss lyser den bruna förmiddagssolen genom det gråa smogtäcket som nästan alltid överspänner stan och vi sätter oss utanför Martins hus för att vänta in de andra, kraftigt försenade svensexedeltagarna.  Under tiden upptäcker alltså lokalbefolkningen mig. När en medelålders man som faktiskt pratar engelska stannar till för att fråga var vi är ifrån och berätta hur dåligt Shanghai är passar andra lite blygare (om nu en kines kan vara det) människor på att stanna till. Plötsligt upptäcker han mitt hår.

– Aah, your hair. Tua or false?

– It’s true.

– Tu-a? Tu-a? No, it’s false. Tu-a? No, no no, säger han och cirkulerar runt mig samtidigt som han känner på lockarna. Detta gör i sin tur att fler vågar göra detsamma och processen pågår ett tag med samma frågor. Jag tror aldrig att han blir helt övertygad om äktheten.

– I never seen anything like it. Ha ha ha. Tu-a? No, no, no!

Det blir inte direkt mindre surr i kvarteret heller när Ed, en svart kille från England dyker upp.

Vi käkar lunch på en kvartersrestaurant innan vi tar båten ut till Chongming Island. Martin berättar uppspelt att någon bajsat i den vansinnigt smala pissoarrännan på den offentliga toaletten på andra sidan gatan.

När jag tvingas dit av min blåsa möts jag av en liten gubbe med kissfläckar utmed ena låret som ler stort när han ser mig torna upp mig utanför dörren. Inne på pissoaren vinglar en man bredvid mig. När han ser mig blir han så förvånad att han inte bara vrider på huvudet. Kroppen följer med och jag är bara glad att hans stråle inte är kraftigare för plötsligt kissar
han inte längre i rännan. När han smält min närvaro vänder han sig tillbaka men strålen hittar aldrig hem igen. Jag skyndar mig ut.

En tunnelbane- och en båtresa senare påbörjas svensexan på ett hotell i en ekoby på ön. Till tonerna av allt från diverse elektroniskt baserade låtar från Klas mobil till De Lyckliga Kompisarna, Mobbade Barn Med Automatvapen och Behemoth grillar vi spett och förtär en hel del öl till arla morgon.

Nu återstår bara ett bröllop innan Martin är halvkines på riktigt.

”Imagine getting yelled at by your future mother-in-law because you’re not spitting on the table.”

– Martin berättar om svårigheten att anpassa sig till kinesisk kutym under ett av sina första besök hemma hos Yao Yans föräldrar