Martins mamma Doris ansiktsuttryck när bilen som ska ta mig och Martin till Yao Yans föräldrars lägenhet inte startar säger allt. Sakta begraver hon sitt ansikte i händerna där hon sitter på trottoarkanten bredvid blomsterbutiken vars personal precis färdigdekorerat bröllopskonvojens bilar.

Enligt kinesisk tradition ska Martin erövra sin blivande brud genom att muta sin väg in i hennes föräldrahem med hjälp av små röda kuvert med små summor pengar som heter hong bao. Funkar inte det och det behöver bli fysiskt har han sin best man (jag) och några till som backup.
Första försöket att komma iväg avbryts när det visar sig att Yao Yans sminkös är försenad. Doris är redan här ganska uppspelt – det är ändå inte var dag hennes son gifter sig i Kina – så när vi får klartecken från andra lägret hinner hon knappt pusta ut förrän hon inser att bilen inte ger ifrån sig ett enda ljud. Inne i bilen tittar jag och Martin på varandra och skrattar
medan ett ansikte göms i vitknogade händer på andra sidan rutan.
Till slut startar bilen, som av sig själv, och vi kommer iväg och den moderliga pusten bakom oss är stark nog att ge bilen en
extraskjuts ut i Shanghaitrafiken.

Mellan svensexan och bröllopet flyger jag, Cathrine och Klas till Chengdu. Senast vi var i Kina fick vi höra mycket om denna stad, som ligger i Sichuanprovinsen och bland turister är mest känd för sitt pandakonserveringsprojekt. Tolka det ordet hur ni vill, men det betyder inte att de äter pandor.

Min uppfattning om staden var att den låg nära bergen, bambuskogar och i allmänhet fager natur samt att staden i sig var lite
tillbakalutad, grön och allmänt lugn. Så är det inte.

Till att börja med har Chengdu 11 miljoner invånare. Bara där gick den förhoppningen åt helvete. Att dess trafik i avsaknad av underjordstransportation därtill är betydligt värre än Shanghais hjälper inte till. Luftföroreningarna ligger tunga över denna mardröm för trafikplanerare och solen är än mer sällsynt än i Shanghai.

Däremot har de lyckats göra innerstan grönare genom diverse takträdgårdar, något till exempel de flesta vandrarhem, inklusive vårt, lockar med.

Vi anländer vid lunchtid och tillbringar första dagen med att besöka det tempel som ligger mittemot vårt vandrarhem innan vi tar oss ner mot det stora centrala torget. I de flesta städer i världen verkar butiker av samma sort samlas på samma gata, så även här, så på vägen passerar vi kommersiellt tematiserade gator runt varje gathörn.

På en gata säljer de bara verktyg, lås och annat praktiskt (en butik heter oförklarligt nog Elephant Male och har ännu mer oförklarligt en bild på en bebis i blöjor med rumpan i vädret på sin skylt), på en annan är det sportutrustning som gäller, men den märkligaste gatan av alla är den som kantas av polis- och brandmannabutiker. Här kan du köpa din egen kravallutrustning,
polisbrickor, uniformer, hjälmar, väskor med polis- eller brandmannaemblem på eller välja mellan fyra, fem olika designer på saftblandarräcken för biltaket. När vi går in i en av dem får vi lite konstiga blickar som inte bara syftar på vår vita
hud, så vi inser snabbt att vi antagligen inte kommer få köpa något här även om vi ville.

På kvällen förlorar vi alla vår jakköttsoskuld när vi besöker en av många tibetanska restauranger i vårt område. Sichuan gränsar
nämligen till Tibet vilket gör att Chengdu har en stor tibetansk population och vårt vandrarhem visar sig ligga mitt i en tibetansk stadsdel. Ett kvarter in från den stora vägen vi bor vid kantas gatorna av butiker som säljer traditionella orangea och bruna tygstycken för kroppen och en herrans massa guldiga buddhor och tempel, väggbonader och annat symboliskt laddade attiraljer för allmän utsmyckning. Överallt ser vi människor iklädda dessa tygstycken som i mina ögon står ut från resten av befolkningen. Varken kineserna eller tibetanerna delar min uppfattning, så för att citera 2Pac, all eyez on me, återigen.

Första utflykten går till pandorna. Tyvärr grusas mina förhoppningar att se dessa djur i lite mer naturlig omgivning än ett nöjesfält i Hong Kong direkt. Här är det i och för sig ingen glasruta mellan mig och världens mest kända tycka-synd-om-djur, men de är ändå inhägnade. Det finns ett naturreservat ett par timmar bort där pandorna är lite mer frigående, men vi
har inte tid att åka dit. Överlag visar det sig att Chengdu är utgångspunkt för många flerdagarsturer, bland annat på hästrygg, till flods och till Tibet, men vår tid räcker inte till.

Istället blir det tre endagsturer och den första är ändå ok tills vi kommer till sista stoppet där babypandorna håller till. Här finns
möjlighet att låta sig fotograferas med dessa gullighetsexplosioner och plötsligt blir frekvensen av magväskor, ryggsäckar med vattenflaskbehållare, pandahattar, systemkameror och ååååh-ljud alldeles för hög. Medan vi jäktat genom de andra hållplatserna får våra guider för oss att det är här vi vill tillbringa mest tid, och att döma av de holländska männen med nyinköpta pandaöronvärmare och deras fnittrande och intensivt fotograferande flickvänner eller fruar är det nog det folk i allmänhet också vill.

Inte vi, och uttråkning faller över oss i takt med duggregnet.

Kvällen avslutas med ytterligare ett besök på en tibetansk restaurang och förlorad jaktungeoskuld. Smaskens.

Utflykt nummer två går till grannstaden Leshan, två timmar bort, och en 71 meter hög buddhastaty, den största stenuthuggna buddhan i världen. Den började byggas på 700-talet, är placerad där tre floder möts och har ett eget inbyggt dräneringssystem. Vår vertikala trappromenad i gassande sol ner till statyns fötter blir ovanligt utdragen när en hjälte med knäproblem
bestämmer sig för att göra samma vandring.

Väl nere vid fötterna blir strapatsen dock värd all möda. Det är en imponerande syn, ett fantasiskt verk på en spektakulär plats. Vi fortsätter vår vandring utmed floden bland felstavade skyltar, grottgravar, tempel och broar i klassisk kinesisk snirklig och helornamenterad stil innan vi åker tillbaka till Chengdu och en busstation från vilken taxichaufförerna vägrar köra. Stationen ligger längre från centrum än den vi åkte ifrån och den enda förklarliga anledningen till denna totalvägran, som vi märker inte bara gäller utlänningar utan även kineser, bör vara att de inte vill köra så långt. Samtidigt kan man tycka att en lång resa bör ge mer pengar, men så är det här med logik återigen ganska överflödigt i det här landet.

Något som bevisas än en gång när vi trots hjälp från en tillfälligt tolkande kinesiska med engelskkunskaper blir vallade fram och tillbaka mellan två olika buss 28 vars respektive chaufför inte verkar veta vart han ska köra. Till slut medger den ene att han ska köra åt vårt håll, fast han innan inte skulle det. Men nu ska han, hoppas vi, och vi hoppar på.

Sista utflykten innan återfärden till Shanghai blir till berget Qing Sheng och en promenad upp och ner för trappor tillsammans med ibland alldeles för många kineser och ackompanjerade av kinesisk harpmusik från högtalare i stenformade plasthöljen. Vi åker linbana halvvägs till toppen, beundrar utsikten från en nedlagd taoistisk restaurant och förundras över de med dryck, cement eller annat inte så smått och gott överbelamrade män som tar sig upp och ner för de tusentals trappstegen för leverans till de byggarbetsplatser vi går förbi under vår promenad. Knäna nästan viker sig under den tunga packningen och deras små vandringskäppar känns som ett magert stöd för deras krökta ryggar. Det skär i hjärtat och man vill gärna hjälpa till, men
det skulle antagligen deras stolthet inte tillåta. Om man ens kan göra sig förstådd. Man kan tycka att den linbana som är till för oss turister hade kunnat extraknäcka som byggmaterielstransportör, men så verkar fallet inte vara.

Lämmelkänslan blir till slut för påträngande och vi väljer en alternativ rutt ner för berget. Den är utmärkt på kartan, men vi är helt ensamma. Grymt skönt tills vi kommer till slutet och vi inser anledningen till att ingen går den här vägen. Efterhand har stigen blivit mer och mer eftersatt. Trappstegen är täckta av löv och jord och betydligt halare och plötsligt slutar vägen i ett tre meter högt stup med byggbråte nedanför. Inget läge för hopp med andra ord. Istället får vi på glashalt underlag kravla under en klippa och genom en stege som naglats fast över stigen. Det hela går ändå ganska smidigt och de tre kvinnorna som står vid det hus som ligger nedanför slänten och betraktar oss ser ut att få sig en spännande godnattsaga att berätta för barnen
vid läggdags.

Efter det här besöker vi ett irrigationsprojekt, en halvtimme bort i staden Dujiangyan, som byggdes år 256 före Kristus. Det blev
känt som ett av de tre ”stora hydrauliska ingenjörsprojekten under Qindynastin” och gick ut på att fördela vattnet mellan två olika grenar av Minfloden för att undvika årliga översvämningarna på platsen.

Det är i och för sig ett vackert område att besöka, men som historisk plats är den nog mer intressant för kineser, och kanske ingenjörer, än oss vanliga turister. Något en del kinesiska besökare verkar hålla med om då jag får – faktiskt för första gången på resan – posera för några som tar mod till sig att fråga om de får låta sig fotograferas med en västerländsk jätte.
Fram med pek- och långfinger formade till v-tecknet och så är man återigen förevigad och potentiell stjärna i ett kinesiskt bildspel en sen karaokekväll någonstans i Kina.

20 minuter senare händer samma sak igen en bit bort varpå fotografen från första sessionen dyker upp från ingenstans och samlar på sig några fler freakfoton till samlingen. Det är inte utan att man undrar varför Kina är det enda landet i världen jag besökt där folk beter sig på det här sättet.

På vägen tillbaka till bussen går vi genom en av de fantastisk trädgårdar som kantar området och fulfotandet fortsätter, denna gång av en dam som inte alls skäms och går upp snett framför mig samtidigt som jag står och fotar. Klas berättar senare att två andra damer som jobbar på stället lite senare går fram bakom min rygg och simulerar hårklippning, återigen när jag fotar, så jag märker ingenting.

Martins och Yao Yans bröllop börjar som förut nämnts med att jag och Martin tar oss från blomsteraffären till Yao Yans föräldrar i en blompimpad bil som känns som steget under en humvee. Martin sitter med en blombukett i näven samtidigt som Justin Bieber från bilstereon opassande nog förklarar att han vill träffa Miss Right, trots att han är typ tre år gammal.

Nedanför Yao Yans föräldrars våning väntar ett mindre pressuppbåd som kommer att följa oss under hela dagen och dokumentera allt som går att dokumentera. När vi kör in på gården smäller första omgången av öronbedövade fyrverkerier av medan nyfikna grannar storögt tittar på.

Utan att vänta på sitt crew sätter Martin av uppför trapporna med mig i hasorna för att undvika för mycket uppmärksamhet från grannarna. Han tar sig in till dörren in till Yao Yans rum och börjar försöka smöra sig in.

- Come on Yao Yan. Let me in so I can marry you. I’ve got beautiful flowers.

– She’s not ready, hörs det från andra sidan, vilket i efterhand faktiskt visar sig vara sant då sminkösen fortfarande håller på med de sista detaljerna.

– I don’t believe you. Come on, you know I love you, fortsätter han samtidigt som han skjuter in hong baos under dörren för att muta sig in.

Men Yao Yans följe ger sig inte och några av kineserna utanför säger till mig att halvt symboliskt, halvt på riktigt tackla dörren, så det gör jag samtidigt som Martin trycker på. Plötsligt öppnas en glipa och vi trycker till ännu mer, men de lyckas stänga dörren.

Såhär fortsätter det i nära tio minuter innan vi på tredje eller fjärde försöket lyckas tränga oss in. Där sitter en sagovacker Yao Yan på sängen och tvingar Martin att sjunga en sång, något han inte är beredd på.

– You are my sunshine, my only sunshine…., dyker snabbt upp i hjärnan och steg två är avklarat.

Enligt kinesisk tradition bjuder det blivande brudparet sedan brudens föräldrar på te varpå föräldrarna svarar med en stor hong bao följt av att brudparet, jag och Yao Yans hederstärna blir bjudna på en soppa med ”åtta delikata ingredienser”. Ett välkommet inslag då varken jag eller Martin käkat mat på ett bra tag, och namnet ljuger inte.

Eftersom Yao Yans föräldrar bor på femte våningen nöjer sig med Martin sedan med att bära henne nedför sista trappen och direkt in i bilen. Jag går före för att fullföra min uppgift som cigarettbjudare och hamnar mitt i beskjutningen när fyrverkeri nummer två går av. Det är så högt att det ringer i öronen. Gården fylls av rök och jag hinner bara med att bjuda en granne på cigg innan vi åker hem till Martin, denna gång med lika opassande Kate Perry sjungande om att se någons ”peacock” i stereon, för en liknande ceremoni, fast med Martins föräldrar i fokus och dumplings i mängder till lunch.

När vi kommer in på deras gård sätter fyrverkeriansvarige Klas av dagens tredje omgång och att döma av de i panik flyende
västerlänningarna är det inte mindre högt här.

Efter lunch åker vi till festlokalen, en restaurang med stor balkong där gästerna möts, äter kinesiska snacks blandat med spättekaka och dricker öl och läsk i väntan på den stora tillställningen. Vi som är inblandade i ceremonin gör ett genrep innan gästerna bjuds in i lokalen.

Min uppgift är till att börja med är att tillsammans med hederstärnan eskortera föräldrarna till scenen där vigseln sker. Efter det glider Martin in till tonerna av kinesisk kung fu-musik och gör en hälsande handgest som starkt påminner om den Kalle Anka gör de få gånger han vinner någonting. Det är bara det att han börjar för tidigt så en i personalen får hålla tillbaka honom. Han ställer sig vid en blomport halvvägs nedför gången där han väntar på Yao Yan, som presenteras av bröllopskonferencieren, en kvinna med vansinnigt högfrekvent röst som låter som en blandning av en frågesportsprogramledare och en förkunnare av hovnyheter i en kung fu-film.

Då Yao Yan har en slöja på sig som gör att hon inte ser något alls ledsagas hon nedför gången av sin hederstärna, stegar över en falsk eld och tar sig fram på två tomma rissäckar som jag metodiskt lägger framför henne tills hon når blomporten. Där köper Martin sin framtida fru genom att muta hederstärnan, vilket alltså gör Yao Yan till en tvättäkta köbefru.

Väl på scenen får Yao Yan och Martin bland annat svara på frågor, återigen bjuda sina föräldrar på te och i sin tur ta emot fler hong baos, klippa av lockar av respektive hårsvall som sedan knyts ihop och läggs i en påse och hålla tal. Konferencieren guidar dem och de gäster som kan kinesiska genom vigseln, kung fu style, till tonerna av kinesisk syntbaserad tv-spelsliknande musik som är i princip helt omöjlig att förklara närmare. När allt är klart vandrar de nedför gången medan jag och hederstärnan kastar blommor på publiken. Min tilltänkta roll som godisregnsansvarig uteblir alltså och läggs tydligen istället över på en lösskäggs- och hattbeklädd kines som i början av middagen studsar ut i salen till rytmerna av ett antal trumspelare.

Min andra roll som Martins drinkavlösare uteblir också när skålandet med de olika borden börjar direkt efter ceremonin istället för senare på kvällen, som tänkt från början. Under middagen fortsätter underhållningen med tävlingar och en avslutande lejondans innan festen fortsätter på en norskägd restaurant vars ägare Martin lärt känna under sin tid i Kinas största stad. Öppen bar till klockan ett följs av en taxifärd till en klubb vid namn Not Me som är så högljudd att det helt enkelt inte går att vara inomhus.

Här får vi bevittna lite västerländsk vidrighet när en av bröllopets gäster, en italienare som bär en klocka på var handled för att ha något att börja prata med tjejer om, fular sig med en av de prostituerade från baren bredvid. Som tur är drar vi ganska snart vidare mot en rombar innan det går för långt, en rombar som tyvärr är stängd, så efter ett par spett är i alla fall vår dag till ända.

Dagen efter är jag förvånansvärt pigg så jag och Cathrine tar oss till People’s Square där hundratals föräldrar till ännu icke bortgifta ungar annonserar ut sina ungar genom att sätt upp vita lappar med längd, vikt, ålder och inkomst, ibland med foto, ibland utan.

Rader av annonser kantar staket, buskar och trappor. Några föräldrar har tagit med sig små stolar att sitta på, te att dricka och här och var ser vi representanter ur en äldre generation diskutera icke närvarande medlemmar ur en yngre generations livsöden.

Det är en ganska makaber men ändå något oskyldig syn. Det är så det är helt enkelt. Vi fortsätter sedan till Lu Xun Park, en park dit många kineser tar sig på söndagar för att bland annat sjunga – i kör eller individuellt, spela musik, motionera, spela badminton, fiska, dansa eller spela kort.

I en del av parken ignorerar folk både ”No Fishing”- och ”No Swimming”-skylten samtidigt som en kör framför kommunistiska kampsånger i en annan del. På utomhusgymmet hänger en 80-årig man upp och ner i en ställning medan en medelålders man spelar badminton i kostymkläder bredvid. Parken har efter mina två besök blivit ett av mina absoluta favoritsmultronställen i
världen och tack vare Martin och Yao Yan gillar jag numera Shanghai starkt, trots alla avgaser, den ibland kvävande intensiteten och det faktum att även den här staden är en stadsplanerares mardröm. Småhusområden med trånga gränder i
gammal kinesisk stil trängs med höghus som byggs där det skapas plats vilket gör att det alltid finns höghus, vart du än åker och därmed ger känslan av en stad som aldrig tar slut. Många som rest hit rekommenderar en att bara stanna
två, tre dagar och med tanke på hur staden är uppbyggd förstår jag rådet. Men känner man någon här blir det helt annorlunda. Vi vet vart man ska gå, vilken mat som är bra och med lite tur kan vi till och med beställa själva, även om menyn är helt bildlös och på kinesiska.

Sista dagen åker vi tillbaka till både kläd- och antikmarknaden för en sista jakt på felstavade tröjor och småskröfs som vi kan
pruta ner från 550 till 50 yuan. Prutspelet är faktiskt ganska roligt när de börjar på sådana astronomiska summor.

– Ni svenskar betalar aldrig lika mycket som amerikaner, säger en försäljare på antikmarknaden besviket till mig efter att jag fått ner min grej från 380 till 110 yuan.

På kvällen äter vi Pekinganka på en restaurang som makabert nog har bilder av Knatte, Fnatte och Tjatte inetsade i golvet. Sedan återstår bara en flygresa hem till Malmö och en tillvaro utanför händelsernas centrum, utan uppmärksamhet, undrande blickar, frenetisk trafik och konstig mat. Vi får se hur länge det varar.

”Have you go fat or have you lost weight?”

– Yao Yans kompis visar prov på kinesisk uppriktighet när hon frågar varför jag lät sy upp en kostym i Kina istället för att ta med en egen.