Martins mamma Doris ansiktsuttryck när bilen som ska ta mig och Martin till Yao Yans föräldrars lägenhet inte startar säger allt. Sakta begraver hon sitt ansikte i händerna där hon sitter på trottoarkanten bredvid blomsterbutiken vars personal precis färdigdekorerat bröllopskonvojens bilar.

Enligt kinesisk tradition ska Martin erövra sin blivande brud genom att muta sin väg in i hennes föräldrahem med hjälp av små röda kuvert med små summor pengar som heter hong bao. Funkar inte det och det behöver bli fysiskt har han sin best man (jag) och några till som backup.
Första försöket att komma iväg avbryts när det visar sig att Yao Yans sminkös är försenad. Doris är redan här ganska uppspelt – det är ändå inte var dag hennes son gifter sig i Kina – så när vi får klartecken från andra lägret hinner hon knappt pusta ut förrän hon inser att bilen inte ger ifrån sig ett enda ljud. Inne i bilen tittar jag och Martin på varandra och skrattar
medan ett ansikte göms i vitknogade händer på andra sidan rutan.
Till slut startar bilen, som av sig själv, och vi kommer iväg och den moderliga pusten bakom oss är stark nog att ge bilen en
extraskjuts ut i Shanghaitrafiken.

Mellan svensexan och bröllopet flyger jag, Cathrine och Klas till Chengdu. Senast vi var i Kina fick vi höra mycket om denna stad, som ligger i Sichuanprovinsen och bland turister är mest känd för sitt pandakonserveringsprojekt. Tolka det ordet hur ni vill, men det betyder inte att de äter pandor.

Min uppfattning om staden var att den låg nära bergen, bambuskogar och i allmänhet fager natur samt att staden i sig var lite
tillbakalutad, grön och allmänt lugn. Så är det inte.

Till att börja med har Chengdu 11 miljoner invånare. Bara där gick den förhoppningen åt helvete. Att dess trafik i avsaknad av underjordstransportation därtill är betydligt värre än Shanghais hjälper inte till. Luftföroreningarna ligger tunga över denna mardröm för trafikplanerare och solen är än mer sällsynt än i Shanghai.

Däremot har de lyckats göra innerstan grönare genom diverse takträdgårdar, något till exempel de flesta vandrarhem, inklusive vårt, lockar med.

Vi anländer vid lunchtid och tillbringar första dagen med att besöka det tempel som ligger mittemot vårt vandrarhem innan vi tar oss ner mot det stora centrala torget. I de flesta städer i världen verkar butiker av samma sort samlas på samma gata, så även här, så på vägen passerar vi kommersiellt tematiserade gator runt varje gathörn.

På en gata säljer de bara verktyg, lås och annat praktiskt (en butik heter oförklarligt nog Elephant Male och har ännu mer oförklarligt en bild på en bebis i blöjor med rumpan i vädret på sin skylt), på en annan är det sportutrustning som gäller, men den märkligaste gatan av alla är den som kantas av polis- och brandmannabutiker. Här kan du köpa din egen kravallutrustning,
polisbrickor, uniformer, hjälmar, väskor med polis- eller brandmannaemblem på eller välja mellan fyra, fem olika designer på saftblandarräcken för biltaket. När vi går in i en av dem får vi lite konstiga blickar som inte bara syftar på vår vita
hud, så vi inser snabbt att vi antagligen inte kommer få köpa något här även om vi ville.

På kvällen förlorar vi alla vår jakköttsoskuld när vi besöker en av många tibetanska restauranger i vårt område. Sichuan gränsar
nämligen till Tibet vilket gör att Chengdu har en stor tibetansk population och vårt vandrarhem visar sig ligga mitt i en tibetansk stadsdel. Ett kvarter in från den stora vägen vi bor vid kantas gatorna av butiker som säljer traditionella orangea och bruna tygstycken för kroppen och en herrans massa guldiga buddhor och tempel, väggbonader och annat symboliskt laddade attiraljer för allmän utsmyckning. Överallt ser vi människor iklädda dessa tygstycken som i mina ögon står ut från resten av befolkningen. Varken kineserna eller tibetanerna delar min uppfattning, så för att citera 2Pac, all eyez on me, återigen.

Första utflykten går till pandorna. Tyvärr grusas mina förhoppningar att se dessa djur i lite mer naturlig omgivning än ett nöjesfält i Hong Kong direkt. Här är det i och för sig ingen glasruta mellan mig och världens mest kända tycka-synd-om-djur, men de är ändå inhägnade. Det finns ett naturreservat ett par timmar bort där pandorna är lite mer frigående, men vi
har inte tid att åka dit. Överlag visar det sig att Chengdu är utgångspunkt för många flerdagarsturer, bland annat på hästrygg, till flods och till Tibet, men vår tid räcker inte till.

Istället blir det tre endagsturer och den första är ändå ok tills vi kommer till sista stoppet där babypandorna håller till. Här finns
möjlighet att låta sig fotograferas med dessa gullighetsexplosioner och plötsligt blir frekvensen av magväskor, ryggsäckar med vattenflaskbehållare, pandahattar, systemkameror och ååååh-ljud alldeles för hög. Medan vi jäktat genom de andra hållplatserna får våra guider för oss att det är här vi vill tillbringa mest tid, och att döma av de holländska männen med nyinköpta pandaöronvärmare och deras fnittrande och intensivt fotograferande flickvänner eller fruar är det nog det folk i allmänhet också vill.

Inte vi, och uttråkning faller över oss i takt med duggregnet.

Kvällen avslutas med ytterligare ett besök på en tibetansk restaurang och förlorad jaktungeoskuld. Smaskens.

Utflykt nummer två går till grannstaden Leshan, två timmar bort, och en 71 meter hög buddhastaty, den största stenuthuggna buddhan i världen. Den började byggas på 700-talet, är placerad där tre floder möts och har ett eget inbyggt dräneringssystem. Vår vertikala trappromenad i gassande sol ner till statyns fötter blir ovanligt utdragen när en hjälte med knäproblem
bestämmer sig för att göra samma vandring.

Väl nere vid fötterna blir strapatsen dock värd all möda. Det är en imponerande syn, ett fantasiskt verk på en spektakulär plats. Vi fortsätter vår vandring utmed floden bland felstavade skyltar, grottgravar, tempel och broar i klassisk kinesisk snirklig och helornamenterad stil innan vi åker tillbaka till Chengdu och en busstation från vilken taxichaufförerna vägrar köra. Stationen ligger längre från centrum än den vi åkte ifrån och den enda förklarliga anledningen till denna totalvägran, som vi märker inte bara gäller utlänningar utan även kineser, bör vara att de inte vill köra så långt. Samtidigt kan man tycka att en lång resa bör ge mer pengar, men så är det här med logik återigen ganska överflödigt i det här landet.

Något som bevisas än en gång när vi trots hjälp från en tillfälligt tolkande kinesiska med engelskkunskaper blir vallade fram och tillbaka mellan två olika buss 28 vars respektive chaufför inte verkar veta vart han ska köra. Till slut medger den ene att han ska köra åt vårt håll, fast han innan inte skulle det. Men nu ska han, hoppas vi, och vi hoppar på.

Sista utflykten innan återfärden till Shanghai blir till berget Qing Sheng och en promenad upp och ner för trappor tillsammans med ibland alldeles för många kineser och ackompanjerade av kinesisk harpmusik från högtalare i stenformade plasthöljen. Vi åker linbana halvvägs till toppen, beundrar utsikten från en nedlagd taoistisk restaurant och förundras över de med dryck, cement eller annat inte så smått och gott överbelamrade män som tar sig upp och ner för de tusentals trappstegen för leverans till de byggarbetsplatser vi går förbi under vår promenad. Knäna nästan viker sig under den tunga packningen och deras små vandringskäppar känns som ett magert stöd för deras krökta ryggar. Det skär i hjärtat och man vill gärna hjälpa till, men
det skulle antagligen deras stolthet inte tillåta. Om man ens kan göra sig förstådd. Man kan tycka att den linbana som är till för oss turister hade kunnat extraknäcka som byggmaterielstransportör, men så verkar fallet inte vara.

Lämmelkänslan blir till slut för påträngande och vi väljer en alternativ rutt ner för berget. Den är utmärkt på kartan, men vi är helt ensamma. Grymt skönt tills vi kommer till slutet och vi inser anledningen till att ingen går den här vägen. Efterhand har stigen blivit mer och mer eftersatt. Trappstegen är täckta av löv och jord och betydligt halare och plötsligt slutar vägen i ett tre meter högt stup med byggbråte nedanför. Inget läge för hopp med andra ord. Istället får vi på glashalt underlag kravla under en klippa och genom en stege som naglats fast över stigen. Det hela går ändå ganska smidigt och de tre kvinnorna som står vid det hus som ligger nedanför slänten och betraktar oss ser ut att få sig en spännande godnattsaga att berätta för barnen
vid läggdags.

Efter det här besöker vi ett irrigationsprojekt, en halvtimme bort i staden Dujiangyan, som byggdes år 256 före Kristus. Det blev
känt som ett av de tre ”stora hydrauliska ingenjörsprojekten under Qindynastin” och gick ut på att fördela vattnet mellan två olika grenar av Minfloden för att undvika årliga översvämningarna på platsen.

Det är i och för sig ett vackert område att besöka, men som historisk plats är den nog mer intressant för kineser, och kanske ingenjörer, än oss vanliga turister. Något en del kinesiska besökare verkar hålla med om då jag får – faktiskt för första gången på resan – posera för några som tar mod till sig att fråga om de får låta sig fotograferas med en västerländsk jätte.
Fram med pek- och långfinger formade till v-tecknet och så är man återigen förevigad och potentiell stjärna i ett kinesiskt bildspel en sen karaokekväll någonstans i Kina.

20 minuter senare händer samma sak igen en bit bort varpå fotografen från första sessionen dyker upp från ingenstans och samlar på sig några fler freakfoton till samlingen. Det är inte utan att man undrar varför Kina är det enda landet i världen jag besökt där folk beter sig på det här sättet.

På vägen tillbaka till bussen går vi genom en av de fantastisk trädgårdar som kantar området och fulfotandet fortsätter, denna gång av en dam som inte alls skäms och går upp snett framför mig samtidigt som jag står och fotar. Klas berättar senare att två andra damer som jobbar på stället lite senare går fram bakom min rygg och simulerar hårklippning, återigen när jag fotar, så jag märker ingenting.

Martins och Yao Yans bröllop börjar som förut nämnts med att jag och Martin tar oss från blomsteraffären till Yao Yans föräldrar i en blompimpad bil som känns som steget under en humvee. Martin sitter med en blombukett i näven samtidigt som Justin Bieber från bilstereon opassande nog förklarar att han vill träffa Miss Right, trots att han är typ tre år gammal.

Nedanför Yao Yans föräldrars våning väntar ett mindre pressuppbåd som kommer att följa oss under hela dagen och dokumentera allt som går att dokumentera. När vi kör in på gården smäller första omgången av öronbedövade fyrverkerier av medan nyfikna grannar storögt tittar på.

Utan att vänta på sitt crew sätter Martin av uppför trapporna med mig i hasorna för att undvika för mycket uppmärksamhet från grannarna. Han tar sig in till dörren in till Yao Yans rum och börjar försöka smöra sig in.

- Come on Yao Yan. Let me in so I can marry you. I’ve got beautiful flowers.

– She’s not ready, hörs det från andra sidan, vilket i efterhand faktiskt visar sig vara sant då sminkösen fortfarande håller på med de sista detaljerna.

– I don’t believe you. Come on, you know I love you, fortsätter han samtidigt som han skjuter in hong baos under dörren för att muta sig in.

Men Yao Yans följe ger sig inte och några av kineserna utanför säger till mig att halvt symboliskt, halvt på riktigt tackla dörren, så det gör jag samtidigt som Martin trycker på. Plötsligt öppnas en glipa och vi trycker till ännu mer, men de lyckas stänga dörren.

Såhär fortsätter det i nära tio minuter innan vi på tredje eller fjärde försöket lyckas tränga oss in. Där sitter en sagovacker Yao Yan på sängen och tvingar Martin att sjunga en sång, något han inte är beredd på.

– You are my sunshine, my only sunshine…., dyker snabbt upp i hjärnan och steg två är avklarat.

Enligt kinesisk tradition bjuder det blivande brudparet sedan brudens föräldrar på te varpå föräldrarna svarar med en stor hong bao följt av att brudparet, jag och Yao Yans hederstärna blir bjudna på en soppa med ”åtta delikata ingredienser”. Ett välkommet inslag då varken jag eller Martin käkat mat på ett bra tag, och namnet ljuger inte.

Eftersom Yao Yans föräldrar bor på femte våningen nöjer sig med Martin sedan med att bära henne nedför sista trappen och direkt in i bilen. Jag går före för att fullföra min uppgift som cigarettbjudare och hamnar mitt i beskjutningen när fyrverkeri nummer två går av. Det är så högt att det ringer i öronen. Gården fylls av rök och jag hinner bara med att bjuda en granne på cigg innan vi åker hem till Martin, denna gång med lika opassande Kate Perry sjungande om att se någons ”peacock” i stereon, för en liknande ceremoni, fast med Martins föräldrar i fokus och dumplings i mängder till lunch.

När vi kommer in på deras gård sätter fyrverkeriansvarige Klas av dagens tredje omgång och att döma av de i panik flyende
västerlänningarna är det inte mindre högt här.

Efter lunch åker vi till festlokalen, en restaurang med stor balkong där gästerna möts, äter kinesiska snacks blandat med spättekaka och dricker öl och läsk i väntan på den stora tillställningen. Vi som är inblandade i ceremonin gör ett genrep innan gästerna bjuds in i lokalen.

Min uppgift är till att börja med är att tillsammans med hederstärnan eskortera föräldrarna till scenen där vigseln sker. Efter det glider Martin in till tonerna av kinesisk kung fu-musik och gör en hälsande handgest som starkt påminner om den Kalle Anka gör de få gånger han vinner någonting. Det är bara det att han börjar för tidigt så en i personalen får hålla tillbaka honom. Han ställer sig vid en blomport halvvägs nedför gången där han väntar på Yao Yan, som presenteras av bröllopskonferencieren, en kvinna med vansinnigt högfrekvent röst som låter som en blandning av en frågesportsprogramledare och en förkunnare av hovnyheter i en kung fu-film.

Då Yao Yan har en slöja på sig som gör att hon inte ser något alls ledsagas hon nedför gången av sin hederstärna, stegar över en falsk eld och tar sig fram på två tomma rissäckar som jag metodiskt lägger framför henne tills hon når blomporten. Där köper Martin sin framtida fru genom att muta hederstärnan, vilket alltså gör Yao Yan till en tvättäkta köbefru.

Väl på scenen får Yao Yan och Martin bland annat svara på frågor, återigen bjuda sina föräldrar på te och i sin tur ta emot fler hong baos, klippa av lockar av respektive hårsvall som sedan knyts ihop och läggs i en påse och hålla tal. Konferencieren guidar dem och de gäster som kan kinesiska genom vigseln, kung fu style, till tonerna av kinesisk syntbaserad tv-spelsliknande musik som är i princip helt omöjlig att förklara närmare. När allt är klart vandrar de nedför gången medan jag och hederstärnan kastar blommor på publiken. Min tilltänkta roll som godisregnsansvarig uteblir alltså och läggs tydligen istället över på en lösskäggs- och hattbeklädd kines som i början av middagen studsar ut i salen till rytmerna av ett antal trumspelare.

Min andra roll som Martins drinkavlösare uteblir också när skålandet med de olika borden börjar direkt efter ceremonin istället för senare på kvällen, som tänkt från början. Under middagen fortsätter underhållningen med tävlingar och en avslutande lejondans innan festen fortsätter på en norskägd restaurant vars ägare Martin lärt känna under sin tid i Kinas största stad. Öppen bar till klockan ett följs av en taxifärd till en klubb vid namn Not Me som är så högljudd att det helt enkelt inte går att vara inomhus.

Här får vi bevittna lite västerländsk vidrighet när en av bröllopets gäster, en italienare som bär en klocka på var handled för att ha något att börja prata med tjejer om, fular sig med en av de prostituerade från baren bredvid. Som tur är drar vi ganska snart vidare mot en rombar innan det går för långt, en rombar som tyvärr är stängd, så efter ett par spett är i alla fall vår dag till ända.

Dagen efter är jag förvånansvärt pigg så jag och Cathrine tar oss till People’s Square där hundratals föräldrar till ännu icke bortgifta ungar annonserar ut sina ungar genom att sätt upp vita lappar med längd, vikt, ålder och inkomst, ibland med foto, ibland utan.

Rader av annonser kantar staket, buskar och trappor. Några föräldrar har tagit med sig små stolar att sitta på, te att dricka och här och var ser vi representanter ur en äldre generation diskutera icke närvarande medlemmar ur en yngre generations livsöden.

Det är en ganska makaber men ändå något oskyldig syn. Det är så det är helt enkelt. Vi fortsätter sedan till Lu Xun Park, en park dit många kineser tar sig på söndagar för att bland annat sjunga – i kör eller individuellt, spela musik, motionera, spela badminton, fiska, dansa eller spela kort.

I en del av parken ignorerar folk både ”No Fishing”- och ”No Swimming”-skylten samtidigt som en kör framför kommunistiska kampsånger i en annan del. På utomhusgymmet hänger en 80-årig man upp och ner i en ställning medan en medelålders man spelar badminton i kostymkläder bredvid. Parken har efter mina två besök blivit ett av mina absoluta favoritsmultronställen i
världen och tack vare Martin och Yao Yan gillar jag numera Shanghai starkt, trots alla avgaser, den ibland kvävande intensiteten och det faktum att även den här staden är en stadsplanerares mardröm. Småhusområden med trånga gränder i
gammal kinesisk stil trängs med höghus som byggs där det skapas plats vilket gör att det alltid finns höghus, vart du än åker och därmed ger känslan av en stad som aldrig tar slut. Många som rest hit rekommenderar en att bara stanna
två, tre dagar och med tanke på hur staden är uppbyggd förstår jag rådet. Men känner man någon här blir det helt annorlunda. Vi vet vart man ska gå, vilken mat som är bra och med lite tur kan vi till och med beställa själva, även om menyn är helt bildlös och på kinesiska.

Sista dagen åker vi tillbaka till både kläd- och antikmarknaden för en sista jakt på felstavade tröjor och småskröfs som vi kan
pruta ner från 550 till 50 yuan. Prutspelet är faktiskt ganska roligt när de börjar på sådana astronomiska summor.

– Ni svenskar betalar aldrig lika mycket som amerikaner, säger en försäljare på antikmarknaden besviket till mig efter att jag fått ner min grej från 380 till 110 yuan.

På kvällen äter vi Pekinganka på en restaurang som makabert nog har bilder av Knatte, Fnatte och Tjatte inetsade i golvet. Sedan återstår bara en flygresa hem till Malmö och en tillvaro utanför händelsernas centrum, utan uppmärksamhet, undrande blickar, frenetisk trafik och konstig mat. Vi får se hur länge det varar.

”Have you go fat or have you lost weight?”

– Yao Yans kompis visar prov på kinesisk uppriktighet när hon frågar varför jag lät sy upp en kostym i Kina istället för att ta med en egen.

När vi kommer till flygplatsen i Vientiane får vi reda på att flyget till Kunming är inställt, vilket följaktligen gör att vi inte kommer hinna med vårt flyg därifrån till Hangzhou. Eftersom det är söndag är dessutom China Eastern Airlines kontor stängt så vi får snällt vänta till eftermiddagen för att se om vi får plats på det senare planet. Eftersom jag i egenskap av
best man ska vara med på en genomgång av Martins och Yao Yans bröllop klockan tio dagen efter kan detta ställa till med en del problem.

Vi åker tillbaka till vårt vandrarhem, lämnar väskorna och beger oss till en marknad för att köpa t-shirtar. De senaste dagarnas regniga väder har gjort att vi inte haft tid att lämna in våra kläder till tvätt så att de kunnat torka i tid, så vi är inne på vårt sista ombyte.

Vid halv ett är vi ute på flygplatsen igen. Det är inga problem att få plats på eftermiddagsflyget, men hur det blir från Kunming kan de inte säga. Eftersom sista snabbtåget från Hangzhou till Shanghai går klockan nio hoppas vi på att kunna byta flyg och åka direkt till Shanghai, men det är inget vi kan göra något åt för tillfället.

Väl i Kunming löser sig allt snabbt och smidigt. China Easterns personal sätter oss utan extra omkostnad på ett flyg som ska landa i Shanghai vid tiotiden, så vi går ut och sätter oss på en trottoarkant utanför terminalen och tar en cigg.

Då börjar det.

Inom två minuter har jag två betraktare bara någon meter från mig, varav den ena är gränslöst fascinerad av min valda utformning av håret. Dreads är, som vi konstaterade vid vårt förra besök i landet, inte direkt vanligt bland kineser. Han vänder sig trekvarts mot mig, sätter händerna på respektive knä, målar upp ett gigantiskt leende och börjar stirra. När jag
efter någon minut vänder mig mot honom skrattar han högt, pekar menande mot mitt bakhuvud och slår sin kompis på axeln. Detta händer ett antal gånger innan han kallar till sig en ny polare som sätter sig på den avskiljande metern
mellan oss. Tio sekunder senare har jag kinesiska händer i håret. Ursprungsbetraktaren blir nog lite avundsjuk för när jag sedan ställer mig upp tar han först bästa chans att också han pillra loss, alltmedan de förbluffas av min mäktiga gestalt. Kines nummer två, som är ganska stor för att vara kines, målar upp en decimeter mellan fingrarna och skrattar. Så mycket längre är jag än honom, konstaterar han. Det är konstigt. Hur kan någon vara så stor och ha så underligt hår? Han kan inte vara härifrån. Man undrar vilka eldslukande ormbjörnar och flygande lejondrakar hans saga om den märkliga mannen från väst kommer att innehålla när han senare den kvällen stolt berättar för sin son om sina äventyr i landet där stålfåglarna landar på rullande fötter.

Allt verkar i alla fall ha löst sig. Tills vi kommer till Shanghai och det visar sig att Klas har bokat fel Blue Mountain-hotell till
söndagsnatten. Det finns tre av dem varar ett ligger i närheten av Martin och Yao Yans lägenhet. Där är vi inbokade från och med måndagen och där ska jag dagen efter hämtas upp av Martin, men det är inte det Klas har bokat.

Klockan tio på kvällen, i en 20-miljonersstad efter att tunnelbanan har slutat att gå är det inte vad man önskar sig, men det visar sig i slutändan inte vara hela världen.

När Martin hämtar mig på morgonen skickar vi samtidigt iväg Klas och all packning med en taxi till det ”riktiga” Blue Mountain där han ska vänta in Cathrine medan jag får reda på att jag ska flytta rissäckar som bruden ska gå på, placera ut en låtsaseld som hon ska hoppa över, bära en lampa och framförallt stå för det viktiga godisregnet efter ceremonin som föregår brudparet när de går ut.

Senare på festen ska jag dela ut cigg till gästerna och agera avlösningsdrickare när Martin och Yao Yan går omkring och skålar med alla bord. När han känner att han fått för mycket är det alltså min uppgift som best man att dricka åt honom. It’s a dirty job, but someone’s gotta do it.

När vi kommer till vandrarhemmet har Cathrine fortfarande inte anlänt, trots att hon borde ha gjort det två timmar tidigare. Det visar sig att hon glömt skriva ut vägbeskrivningen och därför, eftersom kineser inte kan engelska adresser eller vet hur man läser en karta, irrat runt och suttit på café i två timmar tills hon till slut fick tag i internet och via Skype kunnat ringa Martins mobil.

I mitt sinne borde alla kläder jag använder regelbundet passa. Så snabbt går man liksom inte upp i vikt. Men när regelbundet innebär vartannat år kan det ställa till med problem. Med andra ord upptäckte jag dagen
innan avfärd att jag hade jag lite svårt att komma i mina kostymbyxor, så enda lösningen blir att sy upp en kostym i Kina.

Efter en jakt på felstavade t-shirtar bland påträngande försäljare på den så kallade fejkmarknaden där vi bland annat hittar en tröja med ett tryck från en svensk konsertplansch med band som [ingenting] och The Radio Dept åker vi till tygmarknaden.

Nu låter det kanske inte som världens pärs att sy upp en kostym, men när man ombeds välja mellan svart och svart, runt och runt, tunt och marginellt tunnare till något jag till en början inte ens själv vill ha, och sedan får bannor för att jag inte har en åsikt hamnar inte humöret på topp.

– Det är extra roligt eftersom det syns så tydligt hur obekväm du är, säger Martin (den jäveln) och skrattar när försäljerskorna försöker dra på mig på tok för små exempelkavajer.

Till slut får vi ihop en svid som de som ser skillnad på svart och svart säger ser bra ut. Det tar en halvtimme och kalaset går på 800 kronor inklusive skjorta, så det får väl vara ok ändå. Den lär väl om inte annat komma väl till pass om ytterligare två år när det är dags att använda den igen. Om nu byxorna passar då det vill säga.

Efter det här hämtar vi upp Yao Yan på hennes jobb i en franskägd designbutik och drar för att äta seczhuankäk, som kan vara något av det godaste som finns att äta med två pinnar.

Uppmärksamheten kring min person och frisyr fortsätter som väntat under hela resan. Jag kan ha förträngt hur sjukt det var förra gången, men det känns värre denna gång. Vart än jag går stannar folk upp, rycker till, gapar, pekar och kallar på kompisar. Människor verkar skapa nya livslånga bekantskaper när de samlas kring den konstiga stornäsan och hans oxpiska till frisyr, en gemensam upplevelse de senare kan samlas kring och diskutera vid middagsbord eller i tehus.

Kinesernas burdusa och påträngande sätt kan vara påfrestande, men är framförallt ganska roligt. Då det oftast handlar om ärlig nyfikenhet är det lätt att bjuda på sig själv, men skulle jag någon gång flytta hit lär frisyren ryka all världens väg. Två veckor eller en månad är ok, men längre än så lär bli jobbigt.

Det mindre charmiga med kinesernas brist på västerländskt vett och etikett är den harkel- och spottsymfoni som obligatoriskt ackompanjerar en resa till landet i Öster. Tillsammans med distad kinespop från sprängda högtalare, rapande taxichaufförer, smaskande restauranggäster och bussgrannar, och ett överambitiöst missbruk av tutor i trafiken skapar den ett kakofoniskt soundtrack till ett väldigt intensivt, stirrigt och ständigt överraskande land.
Man vet aldrig vad som ska hända när man reser i Kina, och det är väl lite det man är ute efter.

Den hittills värsta harklaren är den busschaufför som kör oss till kanalstaden Xitang utanför Shanghai. Eftersom Cathrine lätt blir åksjuk sitter vi precis bakom chaffisen och under två timmars färd drar han iväg närmare 30 högljudda loskor genom sidofönstret. Det är så man undrar om han har någon saliv eller flimmerhår kvar när vi kommer fram.

Trafiken i Kina är ett praktexempel på organiserat kaos. Svängande bilar snirklar sig in mellan fotgängare på övergångsställe, filbytande bilar smyger sig in tills de bakom får bromsa in, tvåhjulingar kör där det finns plats, trafik från tvärgator kör även de smygtaktiken tills de kommit in i sin fil och vänstersvängar behöver nödvändigtvis inte låta vänta på
sig. Om det inte finns plats i de filer som faktiskt går åt rätt håll går det ju alltid att nyttja motgående fil för en ”smidig” förflyttning.

Vår busschaufför är inget undantag. När två mindre lastbilar inte kör snabbt nog på motorvägen smyger han helt sonika upp och försöker klämma sig in mellan de båda, vilket skrämmande nog till slut funkar. Det här med att bara köra i en fil åt gången är inte stort i Kina. Han bränner också rätt genom ett rödljus i en korsning där en polisbil står tillfälligt parkerad.
Nu åker han dit, tänker nog både han och jag, men polisen följer bara bussen med en lätt efterbliven blick som indikerar att han inte tänker göra ett skit åt saken.

Xitang ser till en början ut som vilken kinesisk stad som helst, med industrier, stora, breda vägar och höghus varvat med nedgångna låghusområden fyllda med småkommers, men den gamla delen av staden är en av många kinesiska som ligger utanför Shanghai. Ett antal vattendrag skapar ett gemytligt område med små broar som kopplar ihop gränderna i de trånga kvarteren. Det är ett välkommet lugn jämfört med Shanghais höga puls, framförallt för Klas, som på grund av våra rums fönsterlöshet inte kunnat sova ordentligt på ett par nätter. Så han bestämmer sig för att tillbringa natten där.

Jag och Cathrine känner däremot för att komma tillbaka så efter att vi promenerat runt ett tag och Klas gått kollat in ett par hotell – varav ett spelar dansk hip hop i foajén – går vi tillbaka till busstationen för att kolla när sista bussen tillbaka avgår. Vid biljettluckan hänger ett gäng män som nästan får västerländska ögon när jag glider in. Eftersom Cathrine ser dreglet i deras mungipor drar hon mig i håret, som för att visa att det är ok för dem att göra samma sak. Två, tre stycken av dem tar chansen och sen är det bara att hoppas att jag inte blir några dreads fattigare. Deras leenden går från öra till öra och det tjattras värre än i apburen på Kolmården.

Vi går tillbaka till Gamla Stan och käkar en sen lunch innan vi sätter oss på ett café och tar en öl. Med falskklingande karaokesång på alldeles för hög volym från en närliggande restaurant njuter vi av att se dagen försvinna och en sällsynt blå himmel tonas ner.

I Shanghai möter vi upp med Martin och hans gamla handledare och avslutar kvällen med de bästa lammspetten jag  någonsin ätit. Mumsfilijävlar va goda de är, säger jag bara.

På ett litet berg i utkanten av Shanghai med utsikt över stadens yttre delar ligger en katolsk kyrka och den blir vår sista dagsutflykt innan svensexan. Vi tar tunnelbanan till en av de sista stoppen på linje nio. På vägen passerar vi gigantiska byggarbetsplatser där ett 50-tal identiska 20-våningarshus står ihåliga och ännu obebodda, men snart klara för användning,
som det senaste musknappstrycket i Sim City.

Kyrkan utgör ett udda inslag i den annars kinesiska arkitekturen och estetiken. Den överlevde kulturrevolutionen sånär som på några skavanker som nu är fixade. Områdets sceniska karaktär gör att det är populärt för brudpar som tar före-bröllopet-foton. Vi ser fyra, fem blivande makar med tillhörande fotografteam gå upp och ner för stigarna utmed berget för att hitta
passande miljöer och jag kan inte låta bli att undra hur bra det är för brudens smink att vandra runt i brudklänning när gradtalet börjar närma sig 30?

När vi tagit oss ner står vi i en vägkorsning och funderar på vårt nästa drag när en tuk tuk-förare kommer fram. Vi bestämmer oss för att vi är klara och ber honom ta oss till tunnelbanan. Eftersom fordonet är voluminöst utmanat får jag och Klas tränga in oss bäst det går medan Cathrine sitter i mitt knä. 30 minuter senare är vi (framförallt jag) ganska mör och när vi är framme får han för sig att begära 100 yuan för en resa som innan kostade oss 20 yuan med taxi. Han får 50 yuan av en generös Cathrine som vill belöna hans kämpatakter. Hans motor är nog inte van vid tre stornäsor, så det blev en
del cyklande för honom i uppförsbackar.

På kvällen käkar vi på Martins favoritställe som fått namnet Square Bar eftersom man sitter på små plaststolar mitt på gatan vid ett litet torg. Vid trottoaren ryker det från grillen och gasolplattorna. Det slamras från köken inne i de små enplanshusen, på ett bord ligger färdigpiercade spett och runt borden ligger matrester, fimpar och använda servetter.

För två år sedan var vi där och åt kanske det godaste vi fick i oss på hela resan för ett mindre pris än de flesta ställen vi besökte. När vi nu kommer tillbaka känner ägaren sjukt nog igen oss. Martin, som inte varit där på ett år, belönas med en kram. Mig och Cathrine hälsar han på igenkännande innan han tittar mot Klas och säger till Martin: ”Han har jag inte
träffat förut, va?”

Kvällen avslutas på Hard Rock Bar där vi efter ett tag blir infiltrerade av två kineser utav den fullare sorten. Den ene är gaska lugn och försvinner efter ett tag, men den andre, en arkitekt, känner sig nödgad att runt 15 gånger berätta att Spanien är hans favoritland i Europa. Eftersom han inte är homosexuell gillar han först inte Barcelona. Istället är det Granada
som toppar listan. Nordeuropa gillar han, bland annat eftersom arkitekten Alvar Aalto kommer därifrån. Någon timme senare är Barcelona hans favoritstad och Nordeuropa ett skitställe eftersom det är så dyrt. Fast det är klart, Alvar
Aalto bor ändå där.

Jag försöker bjuda honom på cigg, men har förstås fel sort. Den billiga sorten. Double Happiness. Han fnyser, ger tillbaka ciggen, tar upp sitt paket och ger istället mig en.

Hans fylla avtar inte direkt och efter ett tag styrs samtalet in på politik. Han berättar, hela tiden på oerhört knagglig engelska, att han är muslim och medlem i partiet. Han tror det blir revolution inom en snar framtid och Spanien är hans favoritland i Europa. Han är inte heller Usama bin Ladens kusin, bara så vi vet.

När han plötsligt får för sig att jag är nordafrikan och att han därför inte gillar mitt utseende är det vår vink att bege oss hemåt. Dessutom blir Klas utseende plötsligt också ofördelaktigt av någon anledning.

Inför svensexan ska vi möta upp med Martins klasskamrater från ”kinesiska för invandrare” utanför hans lägenhet som ligger i ett område där inte många utlänningar rör sig, vilket förstås återigen innebär att jag blir dagens stora attraktion och det blir förstås stor uppståndelse när cirkusen kommer till stan.

Vägen från tunnelbanan går genom ett par mindre gator som inte bara kantas av affärer som säljer allt du kan tänka dig med fokus på verktyg och annat praktiskt, utan också av försäljare av mat och krimskrams som lägger ut sina varor på dukar på gatan. Resultatet blir en oerhört smal gatremsa som faktiskt går att förflytta sig på och den ska man dela med moppar,
cyklar och ibland någon bil som på sin höjd saktar ner när man möts. Det tutas, prutas, tjatas och i slutet av gatan höjs volymen ännu mer när ett par försäljare av musikdvd:er spelar upp en av sina produkter på en tv bak på
moppen. En av dem säljer tydligen musikvideor med strippande tjejer, såhär mitt på ljusa dan.

Vi sicksackar oss genom kaoset och de påträngande dofterna av matrester, skräp och ibland urin. Ovan oss lyser den bruna förmiddagssolen genom det gråa smogtäcket som nästan alltid överspänner stan och vi sätter oss utanför Martins hus för att vänta in de andra, kraftigt försenade svensexedeltagarna.  Under tiden upptäcker alltså lokalbefolkningen mig. När en medelålders man som faktiskt pratar engelska stannar till för att fråga var vi är ifrån och berätta hur dåligt Shanghai är passar andra lite blygare (om nu en kines kan vara det) människor på att stanna till. Plötsligt upptäcker han mitt hår.

– Aah, your hair. Tua or false?

– It’s true.

– Tu-a? Tu-a? No, it’s false. Tu-a? No, no no, säger han och cirkulerar runt mig samtidigt som han känner på lockarna. Detta gör i sin tur att fler vågar göra detsamma och processen pågår ett tag med samma frågor. Jag tror aldrig att han blir helt övertygad om äktheten.

– I never seen anything like it. Ha ha ha. Tu-a? No, no, no!

Det blir inte direkt mindre surr i kvarteret heller när Ed, en svart kille från England dyker upp.

Vi käkar lunch på en kvartersrestaurant innan vi tar båten ut till Chongming Island. Martin berättar uppspelt att någon bajsat i den vansinnigt smala pissoarrännan på den offentliga toaletten på andra sidan gatan.

När jag tvingas dit av min blåsa möts jag av en liten gubbe med kissfläckar utmed ena låret som ler stort när han ser mig torna upp mig utanför dörren. Inne på pissoaren vinglar en man bredvid mig. När han ser mig blir han så förvånad att han inte bara vrider på huvudet. Kroppen följer med och jag är bara glad att hans stråle inte är kraftigare för plötsligt kissar
han inte längre i rännan. När han smält min närvaro vänder han sig tillbaka men strålen hittar aldrig hem igen. Jag skyndar mig ut.

En tunnelbane- och en båtresa senare påbörjas svensexan på ett hotell i en ekoby på ön. Till tonerna av allt från diverse elektroniskt baserade låtar från Klas mobil till De Lyckliga Kompisarna, Mobbade Barn Med Automatvapen och Behemoth grillar vi spett och förtär en hel del öl till arla morgon.

Nu återstår bara ett bröllop innan Martin är halvkines på riktigt.

”Imagine getting yelled at by your future mother-in-law because you’re not spitting on the table.”

– Martin berättar om svårigheten att anpassa sig till kinesisk kutym under ett av sina första besök hemma hos Yao Yans föräldrar

Luang Prabang är nästintill motsatsen till Siem Reap. Så fort vi stiger av tuk tuken med den sura chauffören som kör oss till fel ställe efter att vi prutat ner priset från flygplatsen flyter vi med i stadens tempo och det känns ibland som att vi går omkring i ultrarapid. Vi flanerar, glider, lullar genom stadens gator och förutom några enstaka tuk tuk-förare och gatuhörnsförsäljare låter de flesta oss vara i fred.

Först dagen går åt att leta nytt och billigare vandrarhem än det vi bokat för natten, vilket vi ironiskt nog gör där den sure chauffören först släppte av oss. Klas däckar och jag käkar indiskt.

Om maten i Kambdoja ar en något sämre version av thailändsk mat, är laotisk faktiskt ett steg till ner på stegen. Det är fortfarande över medel och påminner en del om vietnamesisk mat, men efter Thailand känns det hela tiden som att det är något som saknas. Däremot är de bättre på västerländsk mat – här finns till och med ett svenskt bageri som även gör pizza
– och efter ett överflöd av risrätter är det faktiskt ganska gött att mumsa i sig en burgare eller ost- och skinkmacka. Eftersom fransmännens närvaro tog hit baguetten för länge sen går det förstås att diskutera huruvida den kan anses vara västerländskt eller om det nu är del av det traditionella laotiska köket. Vi anser trots allt att spaghetti och köttfärssås är svenskt.

Deras styrka ligger ändå i barbequen. Det tar ett par dagar innan vi hittar sidogatan med all gatumat, men när vi gör det och (jag) smakar deras revbensspett är allt förlåtet. Liksom i Kambodja kostar det runt fem kronor för ett rejält kyckling- eller fläskspett. Tillsammans med en lika svindyr fruktshake och jag är redo för sängen.

Vi bestämmer oss snabbt för att inte rusa oss igenom alla aktiviteter som erbjuds utan istället ta halvdagar och tillbringa resten i stan och på nattmarknaden som efter mörkrets infall tar up stora delar av huvudgatan med sina alltför små röda partytält. Men nackontet är värt det eftersom det finns så mycket roligt och billigt skit att köpa. Det gäller att hålla sig i tyglarna.

Första utflykten går i alla fall till ett vattenfall med badmöjligheter. Från det stora fallet och ned mot parkeringen bildas turkosa
pölar med forsande vatten och faktisk en och annan putsarfisk (som nu blivit samlingsnamnet för alla nafsande fiskar med försmak för de nedre extremiteterna). Tre bad och ett vidrigt buffelspett senare är vi tillbaka i Luang Prabang.

På kvällen försöker vi leta upp några barer, men inser snabbt att det inte är så lätt. Istället hamnar vi mitt i den sista dagen på
nyårsfirandet där folk samlas vid det stora templet och häller parfymerat vatten från en upphöjd avsats ner i slangar som leder till en buddhastaty där folksitter och ber. Vattnet sprutar upp kring statyn och rinner sedan ner i en annan slang som leder ut på platsen framför templet. Där samlar folk upp den urinliknande vätskan igen med petflaskor som de tagit med sig eller köpt från
försäljarna runt torget och går tillbaka till avsatskön.

De som inte är så intresserade av själva parfymvattenceremonin eller är färdiga roar sig med att kasta pil på ballonger eller andra Axels Tivoli-aktiga aktiviteter.

Efter det här hittar vi ett trevligt och ställe ägd av en ungerska, med gratis filmvisning (denna kväll Big Lebowski) och kitschiga
svartvita filmstjärnefoton på väggarna, men det stänger redan klockan tolv.

– Centrum är ett världsarv enligt Unesco, så här stänger allt tidigt. I princip det enda stället som har öppet efter midnatt är en
bowlinghall, berättar en engelsman på uteserveringen.

Det är lätt att förstå varför centrum är ett världsarv. Byggnaderna är väldigt vackra, de flesta är byggda i rustikt trä och hela
området går i samma stil. Det är däremot svårare av någon anledning att föreställa sig laotier bowla. Fråga mig inte varför.

Vi bestämmer oss för att vänta med denna redneckvarning till efterfest och lunkar istället hemåt för kvällen.

Shanghai närmar sig och vi inser att det kanske är dags att boka flyg. Vår plan är att flyga från Laos huvudstad Vientiane (vilket är den franska stavningen för Viang Chang) om en vecka. Tre timmar med en synnerligen slö uppkoppling och flygresor som försvinner när vi ska boka dem, bara för att återuppstå när man söker igen, skapar en del frustration, men efter mycket
svärande och viftande med armar i uppgivna gester lyckas vi boka ett flyg till Hangzhou, som ligger 45 minuter med ett ilsnabbt tåg från Shanghai, en dag tidigare än tänkt. Lite synd kan jag tycka eftersom jag kommit att gilla Luang Prabang och dess ultrarapidtempo så mycket att jag gärna hade tillbringat en dag till här.

Den utdragna flygbokningen försenade oss rejält denna dag så vi nöjer oss med en båttur på Mekongfloden där vi bland annat besöker ett tempel. På väg uppför den branta trappan som leder från floden hörs regelbundna slag från en gong och jag får en isande känsla av Apocalypse Now. Det är nästan så man kan höra The Doors i bakgrunden, this is the end, my only friend, the end.

Men istället för en svettig överste Kurtz och en halvt halshuggen buffel stöter vi på ett par unga buddhistmunkar som står och
skrattar och turas om att slå på den stora trumman. Strax efter vi kommer upp slutar de och sätter sig istället för att yoghurt ur sådana där små plastförpackningar man hittar på Ica som sitter ihop fyra och fyra. Jag förstår att även munkar måste äta, men lunchlådeyoughurt känns på något sätt inte riktigt värdigt i sammanhanget.

Rida elefant känns fantastiskt turistigt, men något som måste göras i Luand Prabang. De flesta kombinationsaktiviteter innehåller detta inslag och det verkar finnas hur många elefantläger som helst i området. Vi väljer tyvärr inte den bästa. En timmes färd innebär i och för sig 40 minuter i djungelmiljö, men halva tiden tillbringas stillastående medan elefantföraren
lallar runt och plockar oidentifierbara saker i gräset eller elefanten äter och då och då lyfter på snabeln och spottar svart elefantsalivsnor över den axel där jag sitter. De sista 20 minuterna går genom byn tillbaka till lägret. En liten besvikelse måste jag säga. Man ska tydligen välja de längre utflykterna.
I lägret träffar vi två tyskar som har valt en heldag och när vi träffar dem senare på kvällen berättar de att andra halvan var betydligt bättre, så tänk på det om ni drar till Luang Prabang.

Elefantritten följs av en båttur över floden till en grotta med en sjuhelvetes massa buddhor och ett stopp i en by där de tillverkar
laotisk whiskey. Vi testar vin och whiskey med död orm, vilket faktiskt är helt ok, innan vi återvänder till vår tillfälliga hemstad.

På kvällen går vi enligt tips till Utopia där vi möter upp med tyskarna, Viktor och Beatrix. När puben stänger åker vi tuk tuk till en annan pub innan vi till slut hamnar vid den berömda bowlinghallen. Nedför en slingrande grusväg, omgiven av djungelbuskage och mindre smickrande boningar, och plötsligt öppnar sig växtligheten och en relativt modern bowlinghall dyker upp. Lika många laotier som västerlänningar dricker öl, tjoar, tjimmar och gör high fives till klockan tre på morgonen och hela scenen känns hämtad ur en uppspeedad Bukowskiroman. Förutom rödvinet, överviktiga sexpartners och den totala misären då förstås.

Två dagar senare går bussen till Vang Vieang, som är mest känd för tubing, det vill säga fulla, glada, drogade backpackers som glider nedför floden på uppblåsta innerslangar från traktordäck och då och då bli indragna till de många pubar som ligger utmed vattnet.

Bussen meandrar på bergsvägar kantade av enradiga byar där husens trädgårdar antingen är ett stup eller en bergsvägg i ett Laos som inte verkar vilja sluta vara tungt djungelgrönt. På grund av den höga serpentinfaktorn är det omöjligt att läsa och fem timmars busstur blir snabbt till nästan åtta (värre tidsoptimister får man leta efter), bland annat på grund av
en lastbil som kört över stupet varpå en riktig old shool bägningsbil med stora tjocka träramar på flaket som stöd tar hjälp av träden på andra sidan vägen för att förankra den nästan totaldemolerade lastbilen.

Det är en fin gräns mellan backpacker och charterturist. Om man ränner runt på en bargata med en färgrann hinkdrink i näven, iförd flip flops, badbyxor eller baddräkt, ett linne med ortens namn på och har färgrester på kroppen från något diskoteks galna temakväll är du högst sannolikt en charterturist, även om du inte är på Ibiza.

Så är VangVieng.

Att varje guesthouse på huvudgatan i sin restaurangdel med liggande bord konstant visar samma Vänneravsnitt med härligt asiatengelska översättningar där Phoebe bland annat har döpts om till feebie med litet ”f”, minskar inte direkt vårt förstaintryck.

Under vår första utflykt, till en grotta och Blue Lagoon får jag dessutom det tvivelaktiga nöjet att höra en brittisk version av dessa backpackerförklädda charterturisterna försöka imponera på sin spanska mopeddejt genom att bland annat berätta om sina tatueringar medan jag försöker ligga och slappa i det blågröna vattnet.

– It’s a magnolia and the lines through it are like the lines on TV when you get a bad
reception. It, eh…it…

Snälla, snälla, säg inte “symbolizes”, tänker jag för mig själv medan jag försöker låta bli att
lyssna.

– It symbolizes…

Neeeeeej!

– …the organic and the non-organic in life, I guess. It’s a…

Och där lutar jag mig tillbaka och later vattenytan täcka mina öron och stänga ute resten av konversationen. Faller tjejer verkligen för sådant?

På kvällen äter vi grillad Fido, Rex, Lassie, eller vilket namn ni nu föredrar, och det är riktigt gott, inte så mycket på grund av köttet som tvärtom är segt med mycket fett och svål, utan på grund av den heta kryddningen och såsen. Efteråt är vi för trötta för att göra något annat än att släpa med oss datorn till en pub med wifi. Sakta men säkert fylls stället av folk som kommer tillbaka från tubingen och vi är snart omringade av fliflopslinnehinkdrinkarna som dansar till riktigt dålig pojkbandsradiolistpop.
Vi tittar skeptiskt på varandra och undrar vad vi egentligen gett oss in på. Kanske skulle vi åkt åt andra hållet? Vi går hemåt och överväger till och med att hoppa över både tubing och utgång dagen efter. Det här känns trots allt inte riktigt som vår grej, men det känns samtidigt dumt att missa.

Men vår mest backpackiga dag på hela resan börjar med ösregn och en försenad start på vår tilltänkta moppetur. Till slut kommer vi dock iväg och vår rutt går till ett vattenfall. En riktigt skön tur på landet och i djungeln där jag på grund av morgonens molnighet tyvärr glömmer att använda solskyddsfaktor och därför föräras med en gammal hederlig illröd brittbränna på underarmar och knän.

Runt ettiden är vi tillbaka och nästan omgående körs vi ut till startpunkten med var sin innerslang och en vattentät väska för pengar och kamera. En lustig brittisk dvärgversion av Stig-Helmer slår följe med oss och innan vi når bron över floden till den första puben på sträckan får vi en försmak på vad som komma skulle. På strandkanten möts vi av en galen liten asiat i galna solglasögon och en galen blond peruk som bjuder på galet gula whiskeyshots medan han galet studsar omkring på stenstranden och blir fotad av hinkdrinkare.

På andra sidan möts vi av två svenska bartendrar som berättar att ingen åker hela vägen ned till stan som vi trodde att man skulle göra. De flesta kommer inte ens mer än de första 100 meterna på floden, där de flesta partyställena ligger.

Vi tar en drink och tittar på killen i Spindelmannenutstyrsel och trefärgad clownperuk som i regnet dansar för sig
själv till den svinhöga partymusiken på trädäcket framför baren innan vi slänger oss på våra slangar och glider iväg.

Vi kommer bara 50 meter innan vi blir uppfiskade till nästa bar. Personalen på ställena utmed floden slänger ut en petflaska bunden i rep till förbipasserande, så det är bara att ta tag.

Efter 30 minuter har solen kommit fram och festen börjat på allvar. Jag står med min öl och tittar ut över den fantastiska naturen där den bruna floden på litet avstånd inramas av 90-gradiga trädbklädda bergsväggar,
palmer och bananplantor. Den ändå ganska bra technon som pumpar ut från högtalarna överröstar nästan mina egna tankar och ger hela situationen en mycket märklig twist. Med en tung rytmisk och regelbunden ljudmatta i bakgrunden tittar jag på folk som antingen sakta glider med strömmen på svartgula traktordäck eller flyger kors och tvärs ned i floden från linbanor
och vattenrutschkanor. Bakom mig hör jag röster från folk som pratar om sprit och vilken plats de besökte senast medan jag på andra sidan floden, strax bakom den första baren vi var på ser fyra, fem äldre kvinnor med hackor som går
omkring på sitt fält utanför sitt lilla hus och vårdar sina odlingar. Då och då stoppar de upp och tittar ut mot floden och jag kan inte annat än att undra vad de tänker, hur de ser på oss och hur mycket deras liv ändrades efter allt det här. Det känns inte som att det är en fråga om vem som var här först.

Tillsammans med alla Toyota Hilux som kör omkring i ett land med nästan lika många sovjetiska flaggor som laotiska är det här den tydligaste bilden av öst möter väst, en bild som på många sätt symboliserar hela landet.

Det är en underlig syn som man som västerlänning har förmånen att glömma bort. Efter några linbanehopp i vattnet glider vi vidare med brittiska Stig-Helmer till nästa bar och beställer vår första hinkdrink.

Plötsligt är vi en av dem. Och fan vad kul det är.

Efter det här stoppet avtar festen något. De pubar vi stannar till på längre ner är betydligt lugnare och vi försöker ta oss så långt
vi kan, men regn och för långa stopp har redan försenat oss en hel del. Depositionen på slangarna har vi redan bestämt oss för att skita i, bättre att ha roligt, men vi kommer ändå inte mer än en fjärdedel av vägen. Om jag gör det här igen blir det tidigare start och längre mellan stoppen. Jag hade velat göra lite mer flodglidande. Det är oerhört avslappnande.

Tillbaka i Vang Vieng igen gör vi misstaget att stanna till lite för länge på vandrarhemmet och efter det hämtar vi oss aldrig riktigt. Vi går ut och tar några öl och hamnar liksom alla andra till slut på den enda puben som är öppen efter midnatt, vilket tydligen verkar vara den tidsmässiga laotiska gränsen för drickande om man inte kringgår reglerna lite och ger Farbror Blå en liten slant.

Det är en musiklös bar på en ö i floden, men det enda som händer där är att vi stöter på ett amerikanskt mindervärdeskomplex med mustasch (historien visar att det brukar vara så) som stup i kvarten känner sig nödgad att påpeka hur stor jag är. Så vi
går hem och inväntar morgondagens bussfärd till Vientiane, som på grund av en ännu slingrigare väg i en ännu sämre buss än den vi åkte hit i gör de första två timmarna till en av de värsta bussturerna i mitt liv. Framförallt eftersom chauffören gillar att gasa på. Ett konstant molande illamående i magen gör att jag välkomnar vår paus efter hala vägen mer än vatten och luft. Efter det planar vägen ut och två timmar senare är vi i Vientiane där vi bara ska sova innan vi morgonen efter tar flyget till Kina.

Trodde vi.

(Obs! Cliffhanger)

”Some guys like banana hammocks. I play the tuba myself.”

– Den kvasiintellektuella britten vid The Blue Lagoon försöker ragga på sin spanska mopedkompis genom att berätta att han har en stor apparat, men i mina öron låter det mest som att han själv gillar stora apparater

Att åka från Thailand till Kambodja är lite som att åka från
Sverige till Danmark. Plötsligt blir ingenting riktigt som det har sagts att de
ska bli, men med lite organiserat kaos löser sig allt ändå.

Vi väljer, som i princip alla andra med samma destination i
sikte, att ta en buss till Siem Reap, där Sydostasiens mest kända tempel,
Angkor Wat, ligger och redan från början får man känslan att det är något som
inte kommer att stämma. Första sträckan till gränsen tar runt fyra timmar.
Efter det är det meningen att vi ska ta en ny buss när vi väl kommit in i
Kambodja. Det finns även en dyrare men snabbare möjlighet som inkluderar taxi
från gränsen, men vi väljer buss. Efter att promenerat förbi casinohotellen i
ingemanslandet mellan länderna, följt av den lilla nedgångna och vansinnigt
fuktvarma baracken med gråa väggar och en affisch som förklarar att de helst
ser att man inte utnyttjar kambodjanska barn sexuellt som är gränskontrollen
känns inte bussen längre som mycket av ett alternativ. Om man utgår från att
man kan lita på vår nya ledsagare, vilket man förstås inte kan, tar det bara
två timmar istället för fem att ta hans taxi för 500 baht per person (110
kronor). Dessutom ska bussen inte gå förrän om två timmar. Med fullständig
vetskap om att denna lögn känner vi ändå att en taxi hade varit gött, så vi får
ner det till 1000 baht för tre personer, jag, Klas och en spanjor vid namn
Juan. 75 kronor per person för två timmars taxi känns ändå överkomligt.

Taxin ska ta oss ända till vandrarhemmet, men istället stannar
föraren på någon sidogata och vi får ta en gratis tuk tuk sista biten.

– Var ska ni bo? frågar någon kille.

– Happy Guesthouse, svarar vi.

– Ååh, det är i utkanten av stan. Långt härifrån. Det finns
bättre närmare en gata som är som Khao San Road i Bangkok.

– Skulle inte tro det.

– Fast det finns faktiskt två Happy Guesthouse. Det andra
ligger närmare.

– Ok, ta oss dit.

Sagt och gjort. När vi väl dyker upp börjar ägaren direkt
jiddra om att köra oss till det andra, medan Juan, som inte bokat något, direkt
får ett rum.

– Har ni inget rum till oss här då? frågar jag.

– Jo, men jag får ringa det andra stället, säger han och tar
upp telefonen. Ni kan bo på det andra.

– Nä, det vill vi inte. Vi har bokat rum här.

– Ok, här är nyckeln.

Så vi hamnar nära Siem Reaps Khao San Road trots allt, något
vi inte ångrade, inte för att det är så mycket som gatan i Bangkok, bara att
det var närmare till allt.

Kambodja är betydligt billigare och fattigare än Thailand. Antalet
tiggare mångdubblas och är betydligt ihärdigare. De är framförallt barn och
människor som saknar ben eller någon arm och med tanke på landets blodiga och
invecklade historia under andra halvan av 1900-talet är det kanske inte så
konstigt, men det är ganska nedslående att beskåda. Kambodjanerna är också
betydligt kortare än thailändarna, något som jag själv gissar beror på mat- och
näringsbrist hos befolkningen under många år, som i Nordkorea. Killen som visar
vårt rum når mig till naveln och det är svårt att inte få en Guillveresk känsla.

Vårt dubbelrum kostar 45 kronor på natten, en vanlig maträtt
ligger på 6-12 kronor och vår konsumtion av femkronors fruktshaker ökar rejält
i den tryckande och vansinnigt fuktiga värmen. Det är egentligen för varmt för
att göra någonting alls, men ännu en gång är det bara att bita ihop.

På kvällen går vi ut och käkar och dricker några öl med
Juan, men bussresan och värmen gör att det blir en tidig kväll.

Angkor Wat är egentligen bara ett tempel av många i stan,
låt vara att det är det största enskilda, men det finns massor andra platser
att besöka. Man kan välja en-, tre- eller sjudagarsbiljett. Vår spanska vän
väljer veckopasset och cykel att ta sig runt. Riktigt så heroiska är inte vi så
vi väljer istället en tuk tuk-förare och en endagsbiljett.

Det är ett majestätiskt område fyllt med gamla ruiner och
buddhor och själva åkandet är avslappnande och svalkande. Tuk tuk är helt
enkelt ett fantastiskt sätt att ta sig runt på, nästan som att åka motorcykel,
eller kanske snarare moped, fast med tak.

Vid vårt tredje tempel av fyra går vi förbi en försäljare
som har några tavlor Klas fastnar för. Den lilla 15- eller 25-åriga tjejen
(eftersom alla är tre äpplen höga är det helt omöjligt att avgöra ålder) suger
in oss med sin förvånansvärt bra engelska. Faktum är att det är lättare att
göra sig förstådd i Siem Reap än i Bangkok. Många kan dessutom franska eftersom
fransmännen härjade loss rejält här på sin tid.

– Var har du lärt dig engelska? frågar vi henne.

– Från turister, säger hon kort och gott, samtidigt som hon
först försöker fånga in ett tyskt medelålders par genom att prata tyska och
sedan några spanjorer med samma medel, båda språk med riktigt bra uttal.

Kraftigt imponerade börjar vi fråga henne om andra saker
varpå vi inser begränsningen. Hon är flytande i försäljarspråk, men det är
också det enda hon lärt sig. Men ändå, det är fan inte dåligt det.

På väg till själva Angkor Wat börjar jag ärligt talat bli
lite trött på tempel. Det var jag i princip redan efter besöket i Ayutthaya i
Thailand, och där var alla tempel i olika stil. Här är de precis likadana, bara
olika välbevarade. Samtidigt är Angkor Wat givetvis något utöver det vanliga.

På vägen dit stöter vi på en grupp apor i alla åldrar som
leker i vattenbrynet på en å. Efter ett tag tar de sig över vattnet och
passerar bara någon decimeter från oss där några av dem börjar leka skottkärra,
eller nåt.

Inne i Angkor Wat träffar vi på en ny apkoloni som hoppar
runt vid ena hörnet av byggnaden, så vi går dit och hamnar än en gång bara
några decimeter från dem, lite för nära skulle det visa sig. Plötsligt närmar
sig den största av aporna Klas och i ett obevakat ögonblick tar han tag i Klas
kamera och vattenflaska. Fräsande drar han till i ett försök att antingen
skrämma Klas eller sno hans grejer. Vi fattar hinten och tar ett steg bakåt
medan apan smiter runt hörnet.

När vi kommer runt på andra sidan ser vi samma apa leka den
inom denna art tydligen ganska populära leken skottkärra och plötsligt förstår
vi varför han var så stingslig över vår närvaro. Uppenbarligen känner han inte
alls till uttrycket ”bro’s before ho’s”.

Man får många erbjudanden i Siam Reap. Om Thailands grej var
sex är Kambodjas motsvarighet droger. Låt vara att det erbjuds en del tjejer
också, men framförallt handlar det om marijuana och opium. Ibland låter sig
dock dessa entreprenörer inte etikettera sin verksamhet för hårt utan erbjuder
både och. Bland annat får jag en kväll frågan: ”Bitches? Marijuana?”

Alla säljer något. Vid ett av templen kommer till och med en
polis fram och försöker sälja polisrelaterade souvenirer. Själv nöjer jag mig
med att köpa två par shorts på den turistiga nattmarknaden eftersom blixtlåset
på mina kinesiska högkvalitativa kortbyxor har den något störiga egenskapen att
inte stanna uppe. Att sidofickorna dessutom håller på att lösas upp hjälper
inte heller.

Vid det här laget vet vi fortfarande inte hur vi ska resa
vidare. Tiden är knapp och egentligen vill vi åka till något ställe till i
Kambodja innan vi tar oss in i södra Laos men vi bestämmer oss till slut för
att ta en dag till i Siem Reap och sen flyga direkt till Luang Prabang i norra
Laos och stanna där lite längre.

Sista dagen inleds med en massage som kostar drygt 30 kronor
timmen. På grund av en töntig självmedvetenhet över min egen förmåga att
svettas floder vågade jag i Thailand inte utsätta någon för detta uppdrag, men
nu inser jag idiotin i det hela, och det är onekligen en udda upplevelse när en
fem alnar kort kambodjanska sitter på ens ben och knådar ens rumpa.

Detta följs upp av en tuk tuk-tur till den lokala,
icke-turistiga marknaden. Mycket billigare, men av någon konstig anledning har
de inte några kläder i min storlek.

Dagens stora mål är annars en utflykt till en flytande by,
en by på sjön utanför Siem Reap med 7000 invånare, varav ungefär hälften är
vietnameser som flydde hit efter kriget, 1975. Vi får den absolut långsammaste
båten av alla och det är näsan mörkt när vi väl kommer ut. Föraren och hans
bror visar bland annat polisstationen, den publika toaletten och kyrkan. Vid
två tillfällen dyker båtar upp vid sidan av vår för att sälja dricka. En av dem
körs av en pappa, hans son och kanske fyraåriga dotter, som är omslingrad av en
två meter lång orm.

Vi fortsätter förbi skolan.

– Här går många barn som knappt har mat för dagen. Vissa av
dem får simma till skolan eftersom deras föräldrar ibland är ut och fiskar ett
par dagar, berättar brodern.

Något alarmerande eftersom ett ställer vi stannar till på
har en krokodilfarm.

– Det hade hjälpt mycket om ni kan tänka er att köpa mat och
donera till skolan.

Och bara sådär får vi oss en rejäl dos ”white guilt” och det
går givetvis inte att säga nej. De kör oss till den lokala affären där
innehavaren vill att vi ska köpa 50 påsar fulnudlar för 25 dollar (de använder
amerikanska dollar i Kambodja), något hon själv skulle göra en 15 dollar vinst
på, vilket man kan tycka motarbetar själva ändamålet med bistånd. Att hon sedan
skulle ha köpt in nudlarna för ett pris som överstiger butikspriset i Sverige
för samma produkt känns sådär sannolikt. Vi väljer istället att köpa ett gäng anteckningsblock
för 10 dollar.

Men det är inte slut där. När vi kommer tillbaka till skolan
är det meningen att en av oss ska dela ut blocken. Lotten faller på mig. Själv
hade jag föredragit och smussla undan dem till lärare, men istället attackeras
jag av ett gäng svältfödda ungar som sliter åt sig blocken fortare än jag
hinner ta fram dem och jag känner mig som Victoria Silvstedt när hon en gång
försökte bevis sin medvetenhet om andra människors utsatta situation med orden:
”I have fed homeless people in Los Angeles with my hand”.

På vägen tillbaka blir vi nedsprutade av en djävla
brittjävel (han såg ut som en i alla fall och det är väl bättre att jag hatar
ett folk än flera olika J) som av någon anledning fått lov att köra den båt
han och hans flickvän åkte i. 100 meter senare passerar vi honom när han blivit
befriad från sitt uppdrag och då har han inte ens vett att be om ursäkt.

Väl hemma igen inser vi att det finns en fiskedamm vid
vandrarhemmet med gratis fiskmassage av den mer obehagliga sorten. Dammen var
helt grumlig och fiskarna var modell större och malliknande, men effekten var
densamma, om än sämre.

Eftersom Klas är rädd för att det inte ska finnas någon
fiskmassage i Laos går vi ut och tar en riktig, men nu är fiskarna inte alls
sugna, förutom på mina myggbett vilket resulterar i blodvite. Efter två
bortkastade dollar och en ödla som begår självmord genom att kasta sig ner i
karet och snabbt blir uppmumsad av en av de större fiskarna är sista kvällen
över i Kambodja. I alla fall för min del.

När jag vaknar upp klockan fem på morgonen är Klas inte
hemma från sin sena runda till affären. Klockan sju dyker han upp efter en
helnatt med ett par (trevliga) britter. Två timmar senare går han upp igen för att
betala de tre extra dollarna han lovat tuk tuk-chauffören som han betalade för
lite för sin hemfärd om han kom tillbaka klockan nio. Eftersom han är rädd för
att försova sig kan han inte sova alls. Han är dock den enda av parterna,
givetvis, som dyker upp med resultatet att chauffören idag är tre dollar
fattigare och Klas inte sover en blund på hela natten eller dagen efter innan
han senare på kvällen däckar på vårt hotellrum i Luang Prabang.

”If everyone isn’t beautiful, then no one is”

– Andy Warhol

Så var det det där med hetta igen. Jag undrar ofta varför jag utsätter mig för det här, och det känns som en upprepning, alternativt fortsättning, på min och Cathrines Kinaresa för två år sen, men fy fan i helvete vad varmt det är!
Det är så varmt att man borde (och jag menar borde) byta kläder tre, fyra gånger per dag.
Det är så varmt att svetten börja rinna om man sneglar åt sidan eller blinkar.
Det är så varmt att man svettas på den sidan av kroppen som under natten är vänd från fläktens vinddrag snabbt blir genomblöt.

Jag och Klas har tydligen begett oss till Bangkok under den varmaste månaden på året. Målet är att jobba oss upp till Shanghai där vi ska möta upp med Cathrine och så småningom gå på Martins och Yao Yans bröllop, där jag för övrigt ska vara best man och därför iklädas en traditionell kinesisk dräkt med tillhörande hatt.
Efter en inledande jet lag-dödare till tupplur ger vi oss ut i ett 37-gradigt och över 90-procentsfuktigt Bangkok för att upptäcka stan. Cirka tre meter nedför gatan är jag som sagt genomblöt, men det är bara att bita ihop. Något Klas nog inte håller med om att jag gör med tanke på mina regelbundet återkommande suckar och stön.
Eftersom det är lördag har vi bestämt oss för att leta upp den thailändska huvudstadens metalscen. Från Joje, en exilsödetäljare i Malmö som rest runt i Sydostasien och intervjuat metalhuvuden till en fotobok, har vi fått numret till en av hans polare i Bangkok som erbjudit sig att visa oss runt. Tyvärr är han inte i stan när vi ringer men vi får tipset att ta oss till Immortal Bar, en ”akustisk metal- och rockbar” som det skulle visa sig, som även Joje rekommenderat.
Så vi tar en öl på vår balkong, stannar till på en bluesbar innan vi först tar en tuk tuk till The Rock Pub, ett annat ställe på Jojes lista.
– You wanna go boom-boom, frågar chauffören medan han beskrivande slår sin ena näve i den andras handflata. You want ping-pong-show?
– No thanks, we want metal.
Han ger sig först inte men till slut får vi iväg honom till ett ställe med fem besökare och ett thailändsk coverband med 20-åringar som spelar Beatles, Oasis, Cream och annat gammalt godis. Inte dåligt, men inte heller så roligt så vi drar direkt vidare till Immortal Bar. Ny tuk tuk, samma frågor. Vilket underbart rykte vi västerlänningar har här i Thailand. Man blir verkligen stolt.

Inte heller Immortal Bar, som för övrigt använder sig av det norska black metalbandets logga, är det något större folkliv, men då vi fått namn och nummer till ägaren tänker vi att vi kan använda den informationen för att skaffa nya vänner. Så i sann västerländsk kapitalistturistanda går jag fram och frågar om jag får bjuda de två sällskapen på plats på öl och sen slår vi oss ner. Ägare Fah, som är med i Jojes bok, är en 37-årig hängiven metalentusiast som glatt välkomnar oss med thailändsk whiskey. Vid bordet sitter också Kung, en liten ettrig charmig man som direkt deklarerar: ”I love you” och ger mig en kram för den läsk vi bjudit honom på. Kung dricker inte alkohol.
Ljudvolymen höjs, klockan går och vid halv två fortsätter vi med vår kapitalistturism och lockar ut de båda på en helkväll där vi betalar.
Tyvärr hamnar vi på Kaoh San Road, ett av de vidrigaste britträsken i världen, som många av er redan vet. Runt om oss vinglar högljudda, tröjlösa engelsmän med vältränade biceps, tribaltatueringar, tillrättalagda spikefrisyrer, färgsprakande badshorts, dåliga tänder och glasartade blickar omkring och vrålar sitt favoritfotbollslags namn samtidigt som varje pub visar just Premier League på tv. Bland matstånden mitt på gatan har några av dessa Guds underverk dessutom hittat någon eller några som de kan utöva sin maskulinitet gentemot och därmed på samma gång uppvisa höjden av just manlighet och mänsklighetens lågpunkt. Efter en öl drar jag iväg de andra till en sidogata och en lugnare pub där natten avslutas med Kungs thaibrutna version av The Final Countdown. Att telefonen försvinner i vimlet får man tåla när man fått nya, sköna vänner från andra sidan jordklotet. Dessutom får jag uppdaterat de thailändska fraser jag lärde mig vid mitt senaste besök i landet för tio år sedan. Givetvis, och inte helt oväntat, var de i princip helt fel. Såhär ska det vara, eller kanske inte? Det får jag väl reda på om ytterligare tio år.

Spelar du golf? = Khun len goff pen mai
Ta aldrig den Saab som ryker = Yha khub SAAB thee fire mai
Ja, nä, tiden går = Wea lar phan pai leaw chai mai

Dessutom tillkommer

Jag är en stor glad svensk = Phom pen kon Sweden thee mee kwam sook mak mak

Söndagen blir av förklarliga anledningar en smärre parentes i våra liv. Det enda produktiva vi gör denna dag är att söka visum till Laos och Kambodja. Tanken var att åka vidare till Kambodja på tisdag morgon men då vi inte vet var vi ska åka in i Laos och alla gränsövergångar inte erbjuder visum behöver vi söka visum innan. Givetvis är det långhelg i Laos vilket gör att ambassaden är stängd på måndagen och vi får stanna i Bangkok en dag till.
Dagen efter gör vi den obligatoriska tempel- och buddharundan följt av en tur på floden och fiskmassage där du för 35 kronor får dina skitiga fötter tvättade av hundratals små putsfiskar. Kanske en av de mest udda saker jag gjort. Våra ben täcks av dessa små slingriga varelser och det ser ut som en scen från en Indiana Jones- eller skräckfilm. I början är det nästintill outhärdligt, men snart blir det väldigt skönt. Att 90 procent av fiskarna väljer mig framför Klas innan han byter fisktank kan förstås bara förklaras med att jag har betydligt snyggare ben.
Mest på mitt initiativ ser vi till att då och då hoppa in i en välbehövligt luftkonditionerad taxi. För att återkomma till värmen är dessa taxbilar antagligen mina bästa vänner i den här stan. För inga pengar alls kan du hämta andan innan du ger dig ut i skärselden igen.
Vi passar också på att äta så mycket det bara går. Under en promenad på Bangkoks gator retas ditt luktsinne konstant av hundratals olika dofter, några inte så underbara, men de flesta helt fantastiska. Man är konsant sugen och önskar hela tiden att man aldrig vore mätt. Överallt står matstånd, redo att prångla ut grillspett, nudlar, torkad fisk, currygrytor, grillade kycklingkubbor och det doftar av vitlök, chili, fisksås, friterade grönsaker, stekta nudlar, ris, barbeque och grillat. Oftast är det vansinnigt gott och kostar runt 7-10 kronor för en risrätt och 1,50 kronor för ett grillspett. Ibland lyxar vi till det och går på restaurang där det kan kosta det dubbla.

Vår sista dag i Bangkok tillbringar vi inte i Bangkok, utan i landets gamla tempeltäta huvudstad, Ayutthaja. Efter en och en halv timmars tågresa som tog två över timmar och kostade 3,50 kronor slutar det regna lagom till att vi stiger av tåget. Staden är fylld av tempel och buddhastatyer i olika stilar och från olika epoker och inte helt oväntat blir vi uppraggade av en tuk tuk-chaufför redan på stationen.
Han kör oss runt under ett par timmar så att vi redan innan vi kommit till modern av alla tempelområden och vår nästa destination, Angkor Wat i Kambodja, börjar bli trötta på tempel. Det är däremot väldigt fascinerande att se vad människan är beredd att lägga ner för sin tro, såväl i tid och pengar som människoliv, inte bara de som gick åt under bygget av dessa troscentra utan också de som fick sätta livet till när de förstördes i krig. Det är inte många som är helt bevarade.
En faktiskt en och en halv timme tågresa senare, som intressant nog kostade mer, drygt 4 kronor, åt andra hållet, är vi tillbaka i Bangkok igen. Vi hämtar upp våra visum, käkar och vilar lite innan vi sticker tillbaka till Immortal Bar. Fah hittade nämligen min telefon i sin bil. Vi tänker bara stanna ett tag och ta två öl eftersom vi ska gå upp klockan sex på morgonen efter och ta bussen till Kambodja, men när vi kommer dit blir vi bjudna på Tom Yum av det starkare slaget och chiliräkor av det ännu starkare slaget, medan en redan smålurig Fah går igenom Sydostasiens blodiga historia på knagglig engelska.
Vi vill egentligen inte gå, men känner att vi måste. Då bjuder han på tequila och vi råkar ta en öl till. Men sen blir det faktiskt stopp. Vi får slita oss från Fah, som försöker övertala oss att stanna in i det sista, men till tonerna av Sepulturas ”Arise” (som på denna metalpub för övrigt föregås av bland andra Ahas ”Take on me” och Wild Cherrys ”Play that funky music, white boy”) går vi därifrån och när vi vänder oss om hör vi Fahs fördomsbesannande och perfekta slutkommentar när han lufttrummande sjunger med i sitt favoritband: ”We shall alise!”

”Thank you is ‘kaph kun kaph’ if you’re man, ‘kaph kun ka’ if you’re a woman and ‘kaph kun kaaaaaah’ if you’re two-in-one.”
– Damen på en av de restauranger vi äter på förklarar att det finns tre genus i det thailändska språket, man, kvinna och “ladyman”

Det är nio år sedan jag senast satte foten på Darlinghurst Road i Sydneys välkända red light- och backpackerdistrikt King’s Cross. Och det har hänt en hel del på dessa år.

Jag är bara här en dag för at promenera nedför minnenas stig, men det var inte många minnen kvar.

Innan jag åkte hit fick jag reda på att mycket ändrats, såväl på utsidan som på insidan, och det visar sig vara korrekt. Stämningen är annorlunda och området känns uppstädat. Restaurangerna och pubarna är trendiga och husfasaderna renare. Strippbarerna och porrbutikerna finns kvar men är långt ifrån så dominerande som förr, och hororna är betydligt färre. Jag ser egentligen bara en i jämförelse med de kanske 10-15 stycken som var dag brukade befolka trottoarerna.

Restaurangen jag jobbade i är, tillsammans med banken bredvid, idag klubben VIP Lounge och sportbaren där vi hängde heter Dragon’s Lounge och har en stor tavla föreställandes en orientalisk drake där jukeboxen brukade stå.

Fönstren och väggarna utåt gatan i lägenhetshotellet jag bodde i är helt utblåsta. Om det är rivning eller renovering på gång låter jag vara osagt.  Torget vid ”min” restaurang är hälften så stort på grund av en stor byggnad och Hungry Jack’s (deras Burger King) och mataffären är borta.  En bokhandel som jag då besökte i en oskyldig jakt på en ny bok bara för att inse att böckerna i skyltfönstret bara var en fasad för den enorma porrtidningssamling därinne, är numera en kostymbutik.

Men sären, de är kvar. Och till synes lika många. Fasaderna må var upprustade, men någonting man inte lyckats rensa bort är stadsdelens själ. Inte än i alla fall.

På kvällen träffar jag en engelsman och hans flickvän som bor på mitt vandrarhem. Han har frågat alla han träffat från de nordiska länderna var man äter surhaj och om det är sant att man faktiskt äter sånt, och han blir överlycklig när jag berättar att det är på Island och att jag till och med smakat skiten. Äntligen kan han sluta undra.

Efter tre avslutande dagar hos min bror i Auckland åker jag vidare till San Francisco för att möta upp med Klas som är på väg till Ecuador för att plugga spanska. Jag lämnar sommaren och anländer i ett regnigt, kallt San Francicso. Som tur är varar det vädret bara första dagen. Resten av tiden är det schysst vårväder och 15 grader som gäller.

Jag tar in på det vandrarhem vi bokat mitt i The Mission, så nära burritosarna man kan komma. Hotellet är som taget ur en Bukowski-roman, ett sådant som skapar författare. Väggarna är skitiga och spruckna och golvet är täckt i en heltäckningsmatta. Receptionisten gömmer sig bakom ett galler och gästerna verkar mest bestå av ensamma människor med sociala eller mentala problem.

Det första rummet vi får har bara en dubbelsäng så vi betalar lite till och får ett nytt med var sin säng. När jag upptäcker att San Francisco försöker tävla med Warnambool i Australien i antal sängloppor eller löss eller vd fan det nu är som håller på och biter mig hela tiden byter vi igen.

Det hjälper inte. Det blir inte lika många som i Australien, men klart över 50 stycken. Rolig flygresa hem…

I Missionområdet ligger det runt fem taquerias i varje kvarter och på fyra dagar hinner jag med att käka mexikanskt runt sju gånger, men vi klämmer även in bland annat sushi, vietnamesiska baguetter och mat från El Salvador. Staden har ett fantasiskt utbud med mat från precis hela världen, men det som står ut är ändå den mexikanska. Men det vet ni redan, så många gånger jag tjatat om det.

Första kvällen, en fredag, blir ganska lugn för oss. Klas är jetlaggad och jag har knappt sovit så det blir ett besök på ett ställe vi hittade förra gången, Revolution Café, men vi stannar inte länge.

På lördagen blir det desto senare. Jetlaggen är fortfarande Klas överväldig så han däckar på hotellrummet på kvällen, vilket gör att vi inte kommer iväg förrän runt halv tio. Vi har försökt lista ut var rockklubbarna ligger i stan och har hittat några runt hörnet.

The 500 Club som vi besöker först är helt ok. Det finns en jukebox med all möjlig musik och ett bra utbud av hårdrock. Det bästa är att vi inte behöver betala själva. Vakten tar fem dollar från baren, väljer några låtar och lämnar sedan över till oss.

Vi drar på lite Slayer, Iron Maiden, Led Zeppelin och Pantera, dricker upp vår öl och tar oss till Zeitgeist, fyra kvarter bort.  Stället har en enorm uteservering och spelar schysst musik. Vi träffar två killar som är i stan för en tv-spelskonferens. Den ena jobbar med Guitar Hero och tipsar mig om att man kan lägga upp sina egna låtar på något forum kopplat till Rock Band, så snart kan ni RB- och GH-nördar spela Moorgate och Dead Beat Clown-låtar på förfesterna. Det ni!

Precis innan stängningsdags börjar vi prata med några personer och plötsligt har vi bjudit in oss själva till en efterfest/fortsatt födelsedagsfest runt hörnet. Vi går in i en spritaffär i stängningstagen mitt emot Zeitgeist och köper med oss två tolvpack tillsammans med några andra gäster och sen ser vi solen gå upp tillsammans med en läspande, underlig tjej, ett vilt hånglandes bögpar, en kille som tröttnat på USA och säger sig vilja åka till Sverige och öppna en taqueria (vilket vi förstås uppmuntrar avsevärt) och en hel del andra säregna individer.

Kvällen slutar någonstans vid sjutiden på morgonen, efter att ha tillbringat en timme drickandes öl vid Mikes (killen med den svenska tacoplanen) pick up.

Dagen efter är vi inbjudna på barbecue en halvtimme söder om staden, ute i skogen. Det är Ilya och Mariella, ett par jag och Johan träffade i Tokyo i början på resan, som bjudit in oss.

Vi vaknar vid fyratiden och hinner nätt och jämnt få i oss ”frukost” innan vi blir upphämtade. Det blir en trevlig kväll med ett sällskap som alla bott tillsammans i det huset vi besöker. Nu är det bara en israelisk tjej kvar.

Killarna i gänget är alla hippieingenjörer och varje år åker de till den legendariske free-spirit-festivalen Burning Man i Nevadaöknen. Vi dricker vin, käkar ”den bästa köttbiten någonsin”, enligt Klas, och snackar skit. Det är en trevlig hop människor, men det känns lite som om det är något som inte riktigt stämmer. Det verkar bubbla lite under ytan, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Kanske har det förekommit för mycket free love i gänget, eller så är det något annat. Vem vet? Och vad har jag med det att göra? Trevligt är det i alla fall och jag är glad att jag faktiskt hörde av mig till Ilya igen. Det hade varit lätt att skita i det. En gång är ingen gång, två gånger så har man en ny vän.

Måndagen förflyter utan någon större anmärkning, förutom att jag för fjärde gången i rad lyckas hitta en schysst arbetsskjorta i den affär jag alltid besöker. På kvällen möter vi upp med Klas kompis Damien, som vi bodde hos ett par nätter förra gången, men det blir en tidig kväll.

Det är lustigt med amerikanare. De känner en oerhörd stolthet över vad de är, även om det är ett så kallat lågstatusyrke. De är väldigt måna om sina roller och lever ut dem till fullo. Mest av allt märks detta på flygplatser. Jag vet inte om det är de strikta tullkontrollerna som fört med sig att alla tjänstemän där måste vara så allvarliga, på gränsen till Clint Eastwood-tuffa, men det är inte helt lätt att få en tulltjänsteman att dra på smilbanden i USA.

I andra delen av spektrumet har vi buss- och taxichaufförerna. Den högljudda, snacksaliga och skämtsamma jargongen som förekommer där är tvärtemot den man precis upplevt inne på flygplatsen.

Mitt flyg hem går via Los Angeles och när jag landat där måste jag ta mig till den internationella terminalen. Jag går på en buss vars chaufför faller in i den kategorin.

”Where did you get that shirt”, säger han och tittar på min Meshuggah-tröja.

”Sweden”, svarar jag.

”Well, give it back!”

Han fortsätter i samma stil under hela de korta resan medan jag sitter och funderar på varför jag återvänder till San Francisco hela tiden. Men jag vet redan svaret.  

Efter fyra besök känner jag nu att jag är en del av staden, en oerhört liten del men ändå. Jag dyker kanske bara upp vartannat år, eller så, men det känns lite som om den väntar på mig, och förväntar sig att jag ska återkomma. Något som killen på cykeln som sista dagen stannar mig på trottoaren för att utrycka sin beundran över mina dreads bevisar. Jacob, som han heter, hade sett mig och Klas dagen innan och lagt märke till mitt hår och den här gången kände han att han var tvungen att stanna och prata lite. Han bjuder in oss till sin kompis reggaepub samma kväll, och vi går dit innan vi träffar Damien, men då har Jacob antagligen inte hunnit komma dit än så vi missar honom.

Jag vet att det låter flummigt men jag känner en samhörighet och jag åker numera inte hit för att besöka San Francisco, jag gör det för att besöka mitt San Francisco.

”It’s hard to find somewhere on the planet where we the English haven’t been to, fucked up, nicked everything and left. It’s the cultural equivalent of going to a party you’ve not been invited to, punching the host in the face, banging his wife, taking a piss in the corner and then leaving with his TV.”

– Den engelska komikern Markus Birdman slår det berömda huvudet på spiken

Sjuksköterskornas boende i Launceston ligger uppe på en brant kulle, bakom sjukhuset och varje gång man tänker gå ner till stan funderar man på om det verkligen värt att behöva gå uppför den kullen på vägen tillbaka. Det är förstås extra jävligt när det är varmt och fuktigt.
Samtidigt är det nära till jobbet för Cathrine, och som hon själv säger, det är tur att det inte är tvärtom. Den kullen på morgonen hade inte varit rolig.
Huset ser både ut- och invändigt ut som ett gammaldags mentalsjukhus. Alla golv, sånär som på de i badrummen och i köket, är belagda med heltäckningsmatta. Dörrarna in till rummen i Cathrines korridor ser snarare ut som garderobsdörrar och det är så lyhört att vi hör hennes granne andas när han sover.
Isoleringen är som brukligt i Australien under all kritik, antingen är det svinkallt eller sjukt varmt i rummen. Köket är minimalt med en brutalt irriterande fläkt med rörelsedetektor som sätts på och av hela tiden, och tv:n i allrummet ser ut att vara från sent 70-tal.

Det låter hemskt, men det är det inte. Det är ett ställe med karaktär där uttrycket ”om väggar kunde tala ” känns mer aktuellt än någonsin. Hus som dessa innehåller oftast en hel del intressanta personer, personer med en hel del historia som inte håller bekvämt boende som högsta prioritet. Som Fiona och Darren, ett par i 50-årsåldern från Nya Zeeland som spenderat de två senaste åren på en motorcykel körandes från stad till stad i Australien och ibland stannat till ett par månader när Fiona fått jobb som sjuksköterska. Darren har då hittat något ströjobb och fixat med motorcykeln tills det varit dags att dra vidare. De äger två gårdar i Nya Zeeland, bodde i åtta år i en stuga uppe i bergen på nyzeeländska sydön, och nu letar de efter ett stycke land eftersom Fiona fått fast arbete.
Alicia är också sjuksköterska, en australiensiska i 45-årsåldern som växt upp i Melbourne och på Tasmanien och aldrig varit utanför landet, men vill inget hellre. Hon har en restidning med paketresor i Europa hon drömskt läser igenom då och då och hon är sjukt avundsjuk på att vi bor så nära andra länder i Sverige. En lyx man inte har i Australien.
Sedan i höstas är hon sjukskriven på grund av att hon skadade ryggen i ett fall på sjukhuset men nu håller hon sakta på att ta sig tillbaka. Eftersom hon ofta är hemma har vi pratat en hel del och nu har hon bestämt sig för att sluta. Mellan sucken och stönen över att inte bo i Europa berättar hon ofta om hur hon dåligt behandlad hon blir, hur hon motarbetas i sin rehabilitering och nu är så trött på det att hon bara vill bort. En doktor rekommenderade till och med antidepressiva för hennes ryggont.

Men mest bagage har nog David, en brittisk psykoterapeut på närmare 200 pannor som gick upp 55 av dessa kilon under en cortisonbehandling. Han är i femtioårsåldern, bodde i San Francisco på 70-talet, och många andra länder sen dess, däribland Norge tills han gjorde slut med sin norska flickvän för att hon rökte i sängen … och ja just det, för att hon ville ha barn. Anledning nummer två.
Han slutade med droger (som partyknarkare, inte narkoman) för att han blev paranoid, hans franska fru led av anorexia och gick bort i cancer för sex år sedan, deras gemensamma dotter har bulimi och han är en Henning Mankell- och Stig Larsson-fan.
Inget slut på eländet.
Dessutom jobbar han som sagt som psykoterapeut, så det är inte direkt några glada, uppmuntrande personer han träffar på var dag.

Förutom att prata med Alicia tillbringar jag oftast dagarna på Cathrines rum antingen skrivandes eller pluggandes spanska. Ibland går jag ner på stan, handlar lite mat och sätter mig på Fresh, ett café vi gjort till vårt stammisställe, och läser en bok och dricker te. Cathrine jobbar heltid och har kommit in bra i arbetet, även om hon själv inte alltid inser det. Alicia är övertygad om att hon kommer att bli en fantastisk sjuksköterska, något jag, och att döma av uttalanden, även hennes kollegor håller med om.
Mycket mer än så gör vi inte, förutom att vi går på bio och en dag gör en ny utflykt till Cataract Gorge, ravinen som börjar inne i stan. Den här gången har vi inte lika mycket tur med vädret. På vägen dit mojnar det till och i sann oförutsägbar tasmansk väderanda blir det skitkallt.
Så efter tio minuter går vi hem igen.

Det blir ett besök till dagen innan jag åker till Sydney med betydligt mer lyckat resultat. Efter att ha svettats genom en marknad i Evandale, 20 minuter från Launceston, tillsammans med Alicia och Nana tar jag och Cathrine ett sista dopp, innan det är dags att åka hem och packa.
Dagen efter jag anländer i Sydney ska jag åka vidare till Auckland. Efter två dagar där möter jag upp med Klas i San Francisco innan jag slutligen landar på Kastrup den 17 mars.
Det känns som om det är dags att åka hem nu, även om den känslan antagligen kommer förändras efter två veckor hemma. Framförallt eftersom Cathrine kommer att vara borta till augusti. Men det är bara att bita ihop. Jag ska försöka vara hemma några månader nu i alla fall.
Det känns som om jag har uppnått mitt mål med resan, att ta det lugnt, skriva, plugga lite spanska och slappna av. Framförallt på Tonga och här på Tasmanien har jag varvat ner totalt. Samtidigt har jag hunnit med att se mycket och jobba en del med res- och tatueringsartiklar. En bra blandning av upplevelser, avslappning och jobb med andra ord.

Australien har inte ändrat på sig mycket sen jag var här sist, förutom att det är betydligt dyrare. Förutom de svindyra, inhemska frukterna kan jag också berätta att deras bröd ofta ligger på över 30 kronor limpan. Och då är det rätt sunkigt rostbröd. Om man lyckas hitta ordentligt bröd är det ofta billigare, men fortfarande i 25-kronorsklassen.
Som jag nämnt innan är naturen och närheten till djuren Australiens styrka. Det var det jag tog med mig hem för nio år sedan och det är det jag kom tillbaka för (förutom att Cathrine skulle var här då…).
Och de detaljer jag retade mig på då är samma nu, utökat med några till. Att de har separata varm- och kallvattenkranar som dessutom oftast är placerade tre decimeter ifrån varandra och en knapp centimeter ut från handfatet har inte ändras. Inte heller att duschmunstyckena är placerade på 1,70 meter när det är tre meter i tak, som jag nämnt innan. Hela KGB-utfrågningen när du köper kontantkort, att numret upphör om du inte laddar telefonen med minst 200 kronor inom 30 dagar och den begränsade nedladdningen på internet har jag dock inte upplevt förut.
Men en detalj står ut mer än någon annan, något som beror på att Australien ligger närmare USA när det gäller sjukvård och dylikt. Det är inte lika illa, men man betalar mindre skatt här, vilket gör att utgifterna blir fler. Och det kan man ju tycka vad man vill om, men ingen kan väl hålla med om att det är schysst att patienterna på sjukhuset i Launceston får betala drygt 50 kronor om dan om de vill kolla på tv? Som om det inte är illa nog att de överhuvudtaget måste ligga där.
Och det är inte allt. Den riktigt roliga tvisten är att tv är gratis här. Man betalar ingen tv-avgift, så det är ren vinst för sjukhuset…

”You work three jobs? … Uniquely American, isn’t it? I mean, that is fantastic that you’re doing that.” – George Bush till en frånskild trebarnsmamma i Omaha, Nebraska, Feb. 4, 2005

Dagen efter vi kommer hem från vår biltripp runt östra delen av Tasmanien,en lördag, går vi på australiensisk fotboll, denna fullständigt oförklarliga sport som är skitstor i Australien. De största spelarna tjänar jättemycket och visst ingår det en viss skicklighet i utövandet, och spelarna springer som idioter hela tiden så de bör vara ganska vältränad, men annars…vafan! Sporten påminner väldigt mycket om knattefotboll där alla spelare går på bollen hela tiden utom en eller två som hel enkelt inte pallar, utan hellre hade ritat, lekt med Playmobil eller till och med dansat balett, men som tvingas ut på planen av sin idrottstokiga pappa.

Samtidigt är det förstås roligt att uppleva, samt att se publiken långsamt fyllna till och bli mer och mer högljudda. Australien är ett ganska bonnigt land med många öl- och sexrelaterade skämtmuggar och en pub i vare liten skitby, och det har skapat ett överpatriotiskt sport- och ölfanatiskt folk som när det ges chans gärna kombinerar de två. Och då når bonnigheten högre höjder än någonsin annars.

Att det sedan finns en pub i varje liten landsvägskorsning med mer än två hus gör att alla de skämt om pappa på puben, som jag inte kan relatera till, faktiskt innehåller en hel del sanning.

På söndagen besöker vi en mat- och vinfestival i City Park, där vi bland annat käkar en skitäcklig, verkligen skitäcklig, wallabyburgare. Veckan ägnas annars åt acklimatisering. Jag skriver jag artiklar medan Cathrine går några dagar i skolan innan själva praktiken börjar.

Launceston är en ganska mysig liten stad och vi bor nära centrum så det är gångavstånd till i princip allt. Det enda är att boendet ligger uppe på en ganska brant kulle så en promenad från stan slutar alltid med en ordentlig stigning och obligatorisk andfåddhet utanför ingången.

Vi får också lära oss att leva med de priser som råder i Australien. Jag kommer ihåg från mitt förra besök att jag förundrades över hur dyrt det var med till exempel lök. Den här gången har jag märkt att de dyra priserna egentligen innefattar allt grönt. Till och med frukter som avokado och mango går på minst 13-14 kronor styck, dubbelt så dyrt som i Sverige, och då odlas ändå fanskapen härnere. Och banan kostar vanligtvis runt 30 kronor kilot.

Att äta mango på sydligare breddgrader är annars något jag alltid ser framemot eftersom det är en helt annan frukt härnere. Transporten till Sverige verkar paja smaken helt och när jag var liten kommer jag till och med ihåg att jag tyckte mango var direkt äckligt, men priset här gör det svårt att njuta av denna frukternas frukt. En oerhörd besvikelse.

Veckan går i alla fall och vi hinner med att besöka och bada i Cataract Gorge, en ravin med tillhörande flod som i princip börjar inne i stan, bara fem minuters promenad från centrum. På fredagen hyr vi bil igen tillsammans med Nana, Cathrines kursare från Malmö, för att ta oss västerut. Och det blir samma ställe och samma bil som förra gången, men denna gång med en lagad läcka i kylvattentanken.

Första dagens mål är Strahan på västkusten och antingen det turisttåg man kan åka där eller en båtfärd uppför Gordon River. På vägen stannar vi till på några ställen och går promenader i nationalparker utmed åar och till vattenfall. Djurlivet lyser med sin frånvaro, men naturen är fantastisk, och vi hinner aldrig till Strahan. Istället stannar vi vid järnvägens andra slutstation, Queenstown, en gruvstad i en oerhört tråkig och kal omgivning, som är betydligt mäktigare sedd nerifrån när man istället har bergen i bakgrunden.

På kvällen bestämmer vi oss för att satsa på tåget, utan att kolla upp kostnaden, och vi tillbringar natten på ett pubhotell innan vi på morgonen drar vidare till Strahan. Tyvärr är det svindyrt, runt 900 kronor för fyra timmar tåg och buss tillbaka. Dessutom är det fullbokat och de något billigare båtarna till Gordon River har redan gått när vi kommer fram, och nästa går inte förrän sen eftermiddag, så vi får nöja oss med en promenad runt viken innan vi kör vidare mot Cradle Mountain National Park.

På vägen kompenserar vi den uteblivna tågfärden med att åka Wee Georgie Wood, ett gammalt, litet gruvtåg med Legolandkänsla drivet av ett ånglok som sköts av volontärer och brukade gå mellan staden Tullah och den lokala gruvan.

Eftersom vi får reda på att djurlivet i Cradle Mountan är rikt och det i princip är garanterat att få se wombats bestämmer vi oss för att spendera natten här, på ett förhållandevis dyrt vandrarhem. Men så har de också tasmanska djävlar i bushen bakom.

Efter at ha vandrat runt i nationalparken ett tag och träffat på ett antal wallabies och deras släktingar pademelons, som numera bara finns på Tasmanien, åker vi vid skymning till ett ställe turistbyrån tipsade om var särskilt wombattätt. Och de hade minst sagt rätt. Vi räknar till 11-12 små grå, håriga klumpar, varav tre mammor med ungar, som lunkar omkring på heden och betar. Det är svårt att slita sig, men vi vet att vi måste, och det börjar bli mörkt. På vägen tillbaka får vi också se en echidna, deras motsvarighet till vår igelkott, lufsa runt vid vägkanten i jakt på mat.

Någon tasmansk djävul blir det däremot inte. De kommer enligt en vildmarksguide på vandrarhemmet tydligen inte fram förrän det är helt mörkt, så det krävs en ficklampa och ”en död, gärna stinkande, wallaby” för att de ska våga sig fram. Eftersom vi inte har en ficklampa är det förstås kört, även om jag ändå gör ett försök och håller mig utomhus ett tag efter mörkrets inbrott. Jag får nog se det loppet som kört.

Sista dagen kör vi norrut mot kusten och besöker en marknad i staden Penguin, där vi också, liksom alla andra dumma turister fotograferar den tre meter höga pingvinstaty de rest vid stranden. Tydligen är den en av de mest fotograferade sevärdheterna på ön.

I Devonport tittar vi på hällristningar gjorda av aboriginer innan vi kör till dagens slutmål innan Launceston, Nawrantapu National Park. Den enda nationalpark som återtagit sitt ursprungliga aboriginnamn. Efter en promenad genom våtmark, med mer än ett dussin synliga pademelons och wallabies i buskarna, och en promenad på den långa sandstranden kommer vi tillbaka till parkeringen och får se ännu fler wombats. Denna gång delar de även mark med kängurur, pademelons och wallabies. Om det var svårt att slita sig i Cradle Mountain är det ännu svårare nu. Jag har insett att det är just det här, närkontakten med djuren, som är Australiens främsta styrka. Det finns givetvis många trevliga, underbara människor här men jag har lite svårt för den allmänna attityden och stämningen som råder. Blandningen mellan den gamla engelska konservativa moralpaniken och den bonniga, testosteronstinna öl- och sexhumorn är inte min grej.

Men allt det vägs upp så fort man står mitt i en hop betande kängurur som inte bryr sig ett skit om din närvaro, stirrar in i ögonen på en wombat, matar en papegoja eller kakauda, avvärjer en attack från en kötthungrig kockaburra, petar på en opossum eller nästan känner andetagen från en sovande koala mot din kind. Hur ofta kommer man så nära vilda djur i Sverige? Och jävligt konstiga djur dessutom.

På måndagen börjar Cathrine sin praktik medan jag tar bilen på en sista tur. Tyvärr regnar det nästan hela dagen så det blir bara en halvdag med en promenad till några klippor och ett besök i det lilla Sheffield, där man har valt att berätta stadens historia genom en massa väggmålningar på stadens olika byggnader. En del bättre än andra, men framförallt en rolig idé.

På vägen tillbaka får jag dock se ytterligare en echidna, en fullvuxen denna gång, och det lär väl vara ett av de sista vilda djuren jag ser här innan jag åker hem. För nu börjar det närma sig.

”Depressions are for the middle classes, the rest of us have got an early start in the morning.” – Robert Carlyle (känd från ”Allt eller Inget”) som byggnadsarbetaren Steve i den engelska filmen “Riff Raff”

Det slutgiltiga av de stora målen på min resa är Tasmanien. Här ska Cathrine göra sin sista termin på sjuksköterskeutbildningen och min plan är att hänga med henne i en månad här i Launceston, öns näst största stad med sina drygt 100 000 invånare.

Innan avfärd vilar vi upp oss hos Tobbe i två dagar innan vi tar oss in till Melbourne där jag lovat min kompis James att fotografera på en tillställning han hoppas ska generera lite pengar. Han är delägare i ett företag som trycker upp en evenemangsbroschyr för Melbourne och hans plan är att anordna en ”Sunday Session” på ett centralt vandrarhem varannan söndag, med billig barbecue och öl. Fotona jag tar är till evenemangets hemsida. Jag ska dessutom skriva en artikel om Melbourne sett ur en utlännings ögon, men det blir ett senare projekt.

Eftersom vårt flyg går halv åtta morgonen efter fixar han ett rum åt oss på stället, som lite bonus till betalningen.

Vi landar i Launceston runt halv nio på morgonen. Eftersom Cathrine inte hörde av sig till skolan i tid har vi ingen upphämtning, men den här dagen smilar Fru Fortuna åt oss och när vi går in till bagageutlämningen står en kille från universitetet där och väntar på andra studenter. De visar sig bara vara två stycken så vi får också plats i bilen.

Enligt rykten är Tasmanien jättesuperkallt och det är bäst att vi har med oss vinterkläder, trots att det är mitt i sommaren. När piloten dessutom säger att det är kyliga 14 grader ute börjar vi tro på ryktena, men så fort vi går utanför planet inser vi att det givetvis bara handlar om vilka referenser man har. I en vanlig australiensares värld är Tasmanien säkert skitkallt, men så anser de å andra sidan att 35 grader är lagom. Jag skulle vilja säga att den tasmanska sommaren känns som en svensk, kanske till och med lite varmare, och definitivt fuktigare. I alla fall i Launceston. Hur vintern är, är en annan fråga.

Och det intrycket kvarstår efter en dryg vecka.

Dagen efter ankomst hyr vi en bil på ett ställe med lite äldre, och därmed billigare, bilar, och ger oss ut till östra delen av ön. Färden börjar med att vi varken lyckas lista ut hur man får ut nyckeln ur tändningslåset eller hur man justerar backspeglarna, så jag får köra tillbaka efter bara fem minuter. Nyckeln tas ut med hjälp av en knapp, så det vara bara korkat, men backspeglarna är faktiskt paj på riktigt, vilket uthyraren själv kommit på efter att vi stack. Så det får bli manuell justering.

När man hyr en sån här bil är de sällan försäkrade på grusvägar, och utav dem finns det en del på Tasmanien, särskilt i nationalparkerna, och utav dem finns det också många. Det är ok att köra så länge man är medveten om man att man inte är försäkrad, och redan första dagen stöter vi på en av de värsta grusvägarna jag någonsin kört på. Bilen skakade så mycket av den räfflade ytan att Cathrine är tvungen att köra i drygt 10 km/h.

Något oroade över utgången tar vi oss sakta genom fantastisk natur som med sin grönska delvis påminner om Nya Zeeland samtidigt som eukalyptusträden fortfarande sätter den där speciella australiensiska prägeln på allt.

Vi tangerar Mount William National Park, den första på vår resa, innan vi kommer ner till St Helens på östkusten. Här har vi tänkt spendera natten eftersom det finns en hel del grejer att se i närheten. Problemet är bara att någon Ducatiklubb valt att övernatta just här denna natt, på väg till någon träff eller tävling, så i princip allt är uppbokat. Vi får två av de tre sista sängarna i en sovsal på ett vandrarhem.

Dagen efter upptäcker vi en läcka under bilen. Vi såg en redan första dagen, en klar vätska vi antog kom från luftkonditioneringen. Idag är den snarare gulbrun eller grönaktig. Det händer två gånger, ordentliga läckor dessutom. Det verkligen rinner under bilen, och det visar sig vara kylarvattnet. En relativt väsentlig del av bilen när man kör, framförallt i Australien.

Eftersom det telefonbolag jag valde visar sig ha urusel täckning på Tasmanien, den funkar bara i de två stora städerna, Launceston och Hobart, så får vi låna en telefon på en bensinmack för att ringa uthyraren. Han hänvisar oss till en kollega till honom som har sin verkstad ut på en oskyltad grusväg ett par kilometer söder om staden.

”Ni behöver inte fylla på något vatten. Ni bör klara er dit, det är inte långt. Sen har han vatten”, säger han.

Så vi fyller dumt nog inte på eftersom vi inte är säkra på om det går att använda vanligt vatten och kylarvatten bara säljs i typ tiolitersdunkar. Vi kommer runt två kilometer innan termometern är uppe på det röda. Vi vilar i tio minuter innan vi åker en kilometer till. Vid tredje stoppet kommer två bilar körandes och en av förarna skjutsar Cathrine till verkstaden. Verkstadskillen kommer ut med vatten som han långsamt fyller på eftersom vattnet är så varmt att det sprutar åt alla håll. När han väl tar sig en titt på behållaren vid verkstaden hittar han ingen läcka. Så det är inte mycket att göra åt. Hela förmiddagen borta, och mystiskt nog inget fel hittat. Efter det här läcker den inte igen på hela resan.

Vår resa fortsätter och vi besöker bland annat ett 90 meter högt vattenfall och Bay of Fires, en del av kusten som fått sitt namn från de eldar som de engelska kolonisatörerna såg på stranden när de passerade.  Eldarna tillhörde aboriginerna som engelsmännen senare såg till att utrota. Det är fantastiskt vilket fruktansvärt och småaktigt folk britterna var på den tiden.

Något jag fått lära mig på den här resan, som man antagligen redan borde känna till, är att engelsmännen var långt ifrån de första på plats. Men de var de första som ansåg sig ha rätt att bara klampa in och ta död på både människor och djur som bott här sedan urminnes tider.

På 1600-talet kom holländaren Abel Tasman hit som första europé. Han gick iland, undersökte stället, kartlade det och drog vidare mot Nya Zeeland och Söderhavet. På 1700-talet kom fransmännen hit och kollade floran samt bodde med de lokala stammarna innan de drog hem.

Sen kom britterna.

Tasmanien utgjorde en perfekt plats för fångar, och i rädsla för att fransmännen skulle hinna före landsteg Thomas Cook och påbörjade den slakt av aboriginer som sedan pågick längre än man vill veta.

Rule Britannia, säger jag bara.

På en vägg, utanför en organisation för aboriginer här i Launceston sitter en affisch med texten: ”Australia Day. Yes, let’s celebrate invasion, murder, rape, theft.” Bredvid har någon klottrat ”We do”.  Härligt att se att fin, gammal hederlig rasism fortfarande lever kvar.

Bay of Fires är i alla fall fantastiskt vackert och vi har svårt för att lämna stranden, men till slut gör vi det för att ta oss ner till nästa nationalpark, Freycinet. Vi badar i Honeymoon Bay och tittar på den dramatiska kustlinjen och alla dess formationer innan vi stannar till i den lilla staden Bicheno för natten.  

Stället är känt för sina pingviner och på natten kör vi till två ställen där de kommer upp om natten, men den invasion som beskrivs ske varje natt antingen uteblir eller så missar vi den. Men vi lyckas se tre, fyra stycken småttingar av samma sort som vi såg på Phillip Island, så kallade fairy penguins.

Små, snirkliga vägar tar oss ner mot nästa nationalpark, Tasman National Park. Tyvärr har vi inte tid att ta oss hela vägen ner parken och Port Arthur, en stad med ett av Tasmaniens mest kända resmål. Här ligger nämligen ett känt fängelse och en hel del annat som vittnar om öns historia som fångstkoloni, men vägen dit är inte så dum den heller, även om vi som sagt inte kör hela vägen ner. Än en gång handlar det om den dramatiska kusten, stenformationer och annat smått och gott.

Natten spenderas i Hobart.

Sista dagen på vår tur går till Mount Field National Park innan vi beger oss tillbaka till Launceston, men dagens och resans höjdpunkt inträffar redan innan det.

Vi stannar till vid ett ställe som tar hand om djur som blivit skadade för att kunna se en vombat, ytterligare ett inhemskt djur som ytterst sällan visar sig i det vilda, och lite tasmanska djävlar. När vi ska gå in berättar mannen bakom disken att det dessutom finns vilda näbbdjur i en å som rinner bakom området, och att det är 85 procents chans att se dem, hur de nu beräknar det.

Så vi spatserar ner och ställer oss vid utsiktspunkten och väntar. Och väntar, och väntar, och väntar. Efter 20 minuter dyker den plötsligt upp, precis efter att jag gett upp och bytt objektiv på kameran. Med andra ord, inget foto. Den visar sig i några sekunder och lyckan är gjord. Jag trodde aldrig jag skulle få se ett näbbdjur på riktigt, och tio minuter efter första skymten dyker den, eller en annan, upp igen, och nu har jag kameran redo. Fotot är bifogat och kanske det absolut bästa foto jag någonsin tagit. Skärpan är perfekt, man ser exakt vad det är och jag kommer riktigt, riktigt nära.

Vi lämnar i alla fall stället nöjda och ett vackert vattenfall och en promenad runt en sjö, där jag för övrigt ser en orm, får avsluta denna vår första rundresa på Tasmanien.

”If mother’s day isn’t about saving your son’s anus than I don’t want to be a part of it” – Jag vet inte ens vad jag ska säga om det här. Det är i alla fall från tv-serien Rick and Steve, the happiest gay couple in all the world

”Ni ser ut att leva er dröm.”

Jag håller precis på att låsa upp motorcykeln efter att ha ätit lunch i Apollo Bay utmed Great Ocean Road när en australiensare i 40-årsåldern yttrar dessa ord. Jag tittar upp och får se en man i den nästintill obligatoriska lokala utstyrseln i form av shorts, linne och flip flops bredvid sin pick up. Han granskar Kawasakin med avundsjuka ögon och nickar mot mig när jag tittar upp. Jag hinner knappt svara på tilltalet innan han är på väg därifrån, men hans kommentar hänger kvar, och det vore kanske dumt att säga emot

Två dagar efter att Cathrine anlänt är det dags för Mastodonkonsert inne i Melbourne. Det är inte världens bästa tid att resa i Australien eftersom den inhemska dollarn för tillfället har valt att stiga i höjden. 2001 när jag var här senast låg den i 5,50, nu är den uppe i nästan 6,70. Lägg därtill att det gått nästan tio år så förstår ni att priserna inte riktigt är som jag kommer ihåg dem, och detta märks väldigt mycket när vi letar vandrarhem den kväll Mastodon lirar. Det slutar med 630 kronor för ett rum med dubbelsäng och delat badrum och dusch. Plötsligt blev konserten mycket dyrare.

Vi tillbringar två dagar inne i stan med att gå på Queen Victoria Market och besöka mitt favoritområde, Fitzroy. Underliga butiker, nedgångna pubar och caféer och en stor variation inom det kulinariska spektrumet gör att jag stortrivs. Vi möter upp med min kompis James och tar några öl på Bimbo’s, vars logga är en baby i blöja och raffset, men då han ligger i fejd med sin flickvän angående sina (faktisk ganska blygsamma) utgångsvanor är han tvungen att lämna tidigt och fredsmäkla. Ärligt talat verkar deras förhållande inte alltför hälsosamt, men vi åker i alla fall tillbaka till Tobbe.

Vi ska hämta vår hyrda MC på söndagen och ge oss ut på Great Ocean Road och The Grampians, en av världens mest omtalade kustvägar som går västerut från Melbourne, och en djurrik och väldigt vacker nationalpark. 2001 gjorde jag den här resan med min kompis Roy och stoppen den här gången lär i princip bli desamma.

Men innan det hinner vi med ett besök på Philip Island, en ö två timmar söder om Melbourne, mest känd för den pingvinparad som sker när fåglarna tar sig ur vattnet varje kväll. Eftersom vi ska till Tasmanien, som också har pingviner, och paradspektaklet är tämligen dyrt hoppar vi över det och koncentrerar oss på Swan Lake vid skymningsdags och de wallabies och olika fåglar som finns där.

Ett bad i havet, en promenad vid kusten där vi uppnår närkontakt med tre små havets kypare samt grillad forell och lammkotletter kompletterar dagen. På morgonen skjutsar Tobbe oss in till Garner’s motorcycles, och redan tidigt inser vi vartåt det här barkar. Temperaturen är runt 30 grader och så fort vi får på oss mc-kläderna börjar svetten rinna. Första delen av turen är dessutom bara en transportsträcka från Melbourne ner till kusten, genom Geelong där vi ska hälsa på en tatuerare jag träffade på mässan på The Gold Coast. Det betyder ryckig körning och många stopp vid rödljus, så när vi kommer till tatueringsstudion i Geelong håller vi båda på att koka. Framförallt eftersom vi inte fick plats med de luftigare extrajackorna vi blev erbjudna på uthyrningsstället. Vi blev rekommenderade att ta de tjockare jackorna ändå eftersom det finns en risk för åska och regn längre fram under veckan, men vi ångrar oss snabbt och inser att den eventuella vätan skulle var att föredra framför den ångbastu vi nu upplever. Inte ens vinden kyler, tvärtom. Den är så varm att den gör det hela värre.

Men vi försöker att inte klaga för mycket, skyller på ovana och hoppas på kyligare väder vid kusten. Vilket det också blir. Det börjar till och med regna.

Motorcykeln vi hyr är en stor jävel, en Kawasaki Nomad 1600 cc, och det är skitroligt att vara ute på tvåhjulig drift igen. Cathrine sitter till en början med skräckblandad förtjusning därbak medan vi slingrar oss runt de kurviga kustvägarna, omgärdade av höga träd och färggranna papegojor, men snart är även hon van vid färdsättet.

Vägen och kusten är lika vacker som jag kommer ihåg den, men upplevelsen handlar lika mycket om det som befinner sig innanför, nämligen växt- och djurlivet. I Lorne, där vi övernattar första natten, matar Cathrine en kakadua som på morgonen sitter på räcket, och vips har vi ett dussin stora, vita fåglar runt oss. Samtidigt sitter ett par andra backpackers utanför köket och matar olika sorters papegojor.

Bara några mil från Lorne ligger Kennet River. Där får vi vårt första intima möte med koalor och två king parrots utkämpar en kamp om fågelfrön på min numera ärrade högerarm. Tyvärr känner alla andra resande också till det här stoppet så vi är långt ifrån ensamma.

Efter lunchen i Apollo Bay, där vi även får se svarta kakaduor, fortsätter vi genom Otway National Park där vi stannar till för en kort promenad genom regnskogen innan vi når det mest kända stoppet på vägen, De Tolv Apostlarna. Som inte längre är tolv till antalet. Sandstenformationerna som kantar den karga kusten har sakta eroderat genom åren, men vattnet äter fortfarande sig in i väggarna och nya apostlar håller på att formas.

Vädret har varit på vår sida denna dag och vi blir än mer nöjda när vi hittar ett genuint australiensiskt hotell att bo på i Warnambool, ett sånt som verkar agera stampub åt kvarterets alla fårklippande män. Vi checkar in och käkar pubmat innan vi sätter oss ner bredvid Ian, en redan väldigt överförfriskad man i femtioårsåldern som hälsade oss välkomna så fort vi kom innanför dörren. Han är en lokförare från Melbourne som växt upp i området och det märks direkt att det inte bara är solsken och daggdroppar som kommer ur hans mun. Cathrine skjuter konstant ner hans försök att vara snuskig och rå, och han skrattar och kallar oss ”bloody good people”. Minst100 gånger under kvällen. Jag är dessutom ”a great bloke, you big hairy bastard” åtminstone lika många gånger.

När hans syster, som också är där, och hennes man går hem blir tugget värre, men med tiden sjunker Ians mod. Han gör allt för att hålla humöret uppe, men de 30 ölen han sagt sig dricka gör sig påminda, och han börjar bli lite väl påflugen, till och med för oss.

”Vill du betala din nota innan du somnar, Ian?” frågar bartendern.

”Har du mitt kort?” svarar han.

Efter att han vinglat fram och skrivit under kvittot och Cathrine fått hjälpa honom med att stoppa tillbaka kortet i plånboken snubblar han ut i natten och ut ur våra liv.

Tredje dagen blir den varmaste på turen. Vi svänger in i landet, mot Grampians National Park, och på vägen stannar vi till i Tower Hill och Mt Eccles National Park. Jag och Roy gjorde båda dessa stopp för nio år sedan och fick då se ett gäng emuer i Tower Hill, bland annat två som sprang framför vår bil. Denna gång har vi inte samma tur, kanske på grund av att temperaturen redan nu är långt över 30 grader, men vi får se två på avstånd i alla fall. När vi når Mt Eccles är det nästintill outhärdligt, framförallt eftersom vi inte har plats med så mycket vatten i våra sidoväskor. Och en sak har vi nu lärt oss, det går sällan att fylla på dricksvatten på den här delen av turen eftersom vattnet i kranarna på toaletterna är obehandlat. Som tur är finns det en parkvakt på plats som inte bara ger oss vatten utan också låter oss förvara vår mc-utstyrsel i hans rum så att vi kan gå den en timme långa promenaden runt kratersjön vi planerat. Med 38 grader i skuggan hade den annars varit omöjlig att genomföra.

Här är vi i motsats till Kennet River nästan helt ensamma och fem koalor prickas av men tyvärr ingen echidna, Australiens motsvarighet till igelkotten, som jag och Roy såg här förra gången.

Färden fortsätter genom hettan, på långa raksträckor genom ett torrt, gult och öppet landskap. Det är inte svårt att föreställa sig de bränder staten upplever nästan årligen. Det verkar dessutom som om just den här delen av Victoria upplever sin torraste period någonsin vid den här tiden varje år, vilket gör att man alltid uppmanas att spara vatten. På vandrarhemmet Tim’s Place i Halls Gap i Grampians National Park finns det till och med en spann i duschen för att samla upp vatten som kan användas till att bevattna trädgården som angränsar till ett grönområde som varje kväll befolkas av runt 30 gräsbetande och ibland boxande känguruer.

Efter duschen på Tim’s Place smolkas den glädjebägare vi upplevde med att få bo på ett genuint australiensiskt pubhotell när jag upptäcker över 100 genuint australiensiska sängloppbett på min fagra kropp. Det kliar något infernaliskt och det ser ut som jag fått någon tropisk sjukdom. Föga njutbart. Cathrine däremot fick fan inte ett enda. Snacka om att vakna på fel sida sängen.

Dagen efter kör vi runt i Grampians, tittar på vattenfall och går på korta turer i naturen. Vid McKenzie Falls har vi slut på vatten och kiosken som jag kommer ihåg från förra gången är störigt nog stängd. Som tur är träffar vi på ett australiensiskt par vi sett på alla stoppen innan och de fyller på vår flaska så vi i alla fall kan ta oss upp och ner för den branta vägen till fallet. När vi kommer upp hoppas vi innerligt på att kiosken öppnat, och när den inte har gjort det börjar jag nästan känna lite panik. Vi går mot parkeringen för att fråga de bilister som har möjlighet att bära mer vatten med sig än oss, men vi hinner inte mer än till vår Kawasaki innan vi upptäcker den dunk vatten som våra förra vattenvälbärgare lämnat till oss. Dessa vänliga själar anar nog inte själva hur uppskattat det var, och hur mycket en sån liten gest gör för ens uppfattning om mänskligheten i tider där människor kidnappar barn för att sälja deras organ.

På vägen hem stannar vi till på en restaurang vi fått tips om och när damen där ser mina bett blir hon helt till sig. Hon ger oss något medel i stil med Jodopax (som visar sig funka skitbra) och uppmanar oss att skicka hälsonämnden på dem, vilket jag gör när vi kommer tillbaka till Melbourne. Hon berättar också att känguruhonor i princip är gravida hela tiden då de har ett embryo på gång i magen samtidigt som de har ett foster någonstans och en unge i pungen. När ungen är redo att hoppa själv byter de andra upp sig, och så fortsätter det så. Hon berättar också att man inte ska mata kängurur med mjukt bröd. Då mjuknar deras gom och de får infektioner när de äter annat i naturen. Rostat bröd går dock bra.

Runt restaurangen ska det finnas massor med emuer så vi går en sväng, men även här lyser de med sin frånvaro. Vi får uppenbarligen nöja oss med de två vi såg på avstånd i Tower Hill.

På väg tillbaka till Tim’s Place kör vi igenom ett område som brunnit för bara någon vecka sedan. På avstånd ser vi hur det gröna byts ut mot svart brunt och askgrått och när vi kör in i den delen känns det som att komma in i en Tim Burton-film. Man förväntar sig att höra en Danny Elfman-låt i bakgrunden och se ett dansande och artigt sjungande skelett bland de förkolnade trädstammarna. Skrämmande vackert.

Efter en sista natt på Tim’s place kör vi hemåt mot Melbourne. Tanken är egentligen att köra en omväg på landsvägarna med dimma och regn får oss på andra tankar och vi kör direkt till Tobbe.

”If you drink and drive, you’re a bloody idiot.” – Australiensarna går rakt på sak i sina kampanjer mot rattfylla