Cinco de Mayo är en högtid som firas den 5 maj till minne av slaget i Puebla, 1862 mellan Mexiko och Frankrike. Högtiden firas i Puebla och i USA, där många förväxlar Cinco de Mayo med Mexikos självständighetsdag som istället firas den 16 september.

I Puebla råder det många olika åsikter om högtiden och om man borde fira den eller ej. Eftersom jag bor bara ett par kvarter ifrån Boulevard Cinco de Mayo, där den stora paraden passerar, bestämde jag mig för att intervjua människorna jag mötte och fråga dem om deras åsikt om firandet.

Här kan du se den filmen om är intresserad!

När jag jobbade pÃ¥ Göteborgs konstmuseum som guide för nÃ¥gra Ã¥r sedan sÃ¥ brukade jag ofta prata om mÃ¥lningen Nordisk sommarkväll av Richard Bergh. Det är en vacker mÃ¥lning som beskriver bÃ¥de skönheten och vemodet i den svenska sommaren. IgÃ¥r sprang jag pÃ¥ en kopia av Nordisk Sommarkväll i en antikaffär här i Puebla för endast 1800 pesos…

Undrar du hur den här staden egentligen låter?

Då kan du lyssna på ljudinspelningar från Puebla, Mexico här>>

Om man googlar ordet ”skoputsare” eller ”shoe polisher” på engelska så kommer man till länkar med reklam för olika skoputsmedel, t ex Boston. Eller så får man upp bilder på sådana där apparater som de har på hotell där man sätter foten under och så får man sina skor putsade.

Det verkar nästan som yrket skoputsare har suddats bort. I alla fall i vissa delar av världen. Här i Mexiko är det däremot skoputsare på nästan varje torg i  de större städerna. Eftersom jag är intresserad av skor och deras betydelse så bestämde jag mig för att intervjua dem. Det har nu resulterat i min allra första dokumentärfilm. Den kan du se här om du vill!

Under julen åkte jag på min första ”road trip” här i Mexiko. Att ha bil är en enorm frihet och man kan nå så många små platser som man aldrig annars skulle stanna i. Jag tycker bäst om de där små byarna som man annars bara kör igenom med buss. Kanske för att jag själv är uppvuxen i ett sådant samhälle i Halland där man kunde räkna bilarna som passerade på en dag.

I Mexiko är skyltningen inte den bästa när man är ute och kör på vägarna. Man vet inte riktigt var man är ibland och avfarterna är lätta att missa. Så på den här bilturen åkte vi inte precis dit vi först hade tänkte, men det gör ju detsamma. Fint var det i alla fall.

Först kom vi till en liten stad som heter Tepoztlán. Det är en stad som har ett rykte om sig att vara magisk och den attraherar många nyandliga turister. Amerikanskor i  långa kjolar, sjalar och flätor dök upp lite här och var. Strax utanför staden ligger en bergskedja och på en av topparna står en pyramid, El Tepozteco. Att klättra upp på berget är ett måste om man åker dit. Vi såg familjer som bar sina bebisar upp på toppen, och farbröder som inte såg ut som några vandrare, pusta  sig upp för de smala och steniga vägarna. Men det var det värt. 

På toppen har man en utsikt över hela staden och allt var så stilla och vackert. Själv tillhör jag inte den sportiga typen, men ibland är det härligt att känna hur kroppen är helt utmattad av ansträngning, och särskilt då man också kommit någonstans på vägen. ( Att springa på ett band i ett gym kan jag bara inte förstå, men det verkar ju finns de som gillar sånt…)

Efter Tepoztlán körde vi fel. Vi skulle åka till en arkeologisk utgrävning men vi hamnade på motorvägen mot Acapulco istället. Acapulco lockade oss inte särskilt så vi körde av och åkte till en annan lite stad som heter Taxco. 

Där var det svårt att köra för vägarna var smala och slingriga. Alla taxibilar var små vita ”Bubblor” och det såg ut som en gammal film alltihop. Vi parkerade bilen och strosade runt. På det lilla torget ligger en bar som heter Bar Berta. Det sägs att Margaritan uppfanns där. Sedan köpte jag silverörhängen för Taxco är känt för allt sitt silver. 

Nästa dag åkte vi hem till Puebla igen. Det är härligt att vara turist ibland och jag ser fram emot vår nästa biltur!

I Mexiko är julkrubborna i naturlig storlek!

Så här ser det ut i Puebla t ex:

Om ni tycker det ser tomt ut i julkrubban så läggs inte Jesusbarnet dit förrän på julafton. Det här är vår lite mindre version hemma:

(Med en förtidigt född pojke, orkade inte vänta till julafton…)

God Jul från Mexiko!

Julstjärnor växer i små krukor hemma i Sverige, men i Mexiko blir de stora som träd. Vi passerade flera av dem på väg från Zócalo (= centrum ) i Puebla, till ett område som heter Santiago. Där passade vi på att besöka en gammal cantina som heter El Portalito. 

På El Portalito kan man t ex beställa en Michelada (limejuice och öl med salt runt kanterna på glaset) Det är väldigt uppfriskande när man promenerat i solen några kvarter. Dricker man tillräckligt många Micheladas så får man också mat på köpet på El Portalito. Här äter vi t ex en Caldo de Camarón; en stark räksoppa tillsammans med Totopos (något liknande nachos) och en sås gjord på Chipotle (en söt och stark chili) och majonäs. 

I skivbutikerna i Mexiko (eller snarare de små butiker med piratkopior för 5 kr styck) så brukar det finnas en hel avdelning som heter Rock en Español.Där kan man bland annat hitta ett gammalt band från 80-talet som heter Caifanes. Jag upptäckte en av deras stora hits från slutet av 80-talet för ett par dagar sedan och kan inte sluta lyssna på den. Låten heter La Negra Tomasa och är en blandning av the Cure (kanske inte så mycket i just den här låten-men åtminstone om man tittar på frisyrerna) och salsa. 

Lyssna och förflyttas till en av Mexico Citys förorter på 80-talet!

…och sätta på mig ett par mysbyxor” (citat: Dag Elfgren 2008)

Nu när julen börjar närma sig (även här borta i Puebla, trots sol och värme) så kom jag idag att tänka på en Drömdag som jag spelade in ungefär vid samma tid förra året.  Då bodde jag i Visby och jobbade på Riksutställningar. På väg tillbaka till jobbet efter en lunch ute på stan med mina kollegor, tog jag denna dag fram min kamera och frågade Dag Elfgren, projektledare på Riksutställingar, om hur hans Drömdag skulle se ut. 

Dag, liksom många andra under de mörka månaderna i Sverige (inklusive mig själv) började först fantisera om någon avlägsen strand, och kanske någon strandaktivitet eller så. Men när han sedan börjar föreställa sig den där Drömdagen så kommer han istället fram till att hans Drömdag skulle börja med: ”Att få gå upp utan att klockan ringer och sätta på sig ett par mysbyxor…” 

Att resa till en avlägsen strand förefaller plötsligt ganska jobbigt och det som istället lockar är att få lufsa fram till kylskåpet i mysbyxor, plocka fram en skinkbit och sedan titta på någon matiné på tv … 

Jag tycker det är ett så ärligt och opretentiöst svar på hur en Drömdag kan se ut. 

Clicka här om du vill se hela intervjun med Dag på Youtube >>

En förutsättning för en Drömdag är en god frukost! 

När jag bodde i Göteborg brukade jag göra en smoothie på morgonen och dricka till frukost. I Mexiko är det andra bullar. Här äter man inte lunch förrän vid tre tiden, så ska man överleva förmiddagen så krävs en stadig frukost. 

Så här såg det ut när jag gjorde i ordning min frukost i morse till exempel:

Det är bönor till höger och grön chorizo till vänster. När chorizon är stekt blandas den ut med uppvispade ägg. Om man vill fortsätta på det gröna spåret så kan man vid servering hälla på en grön salsa. Den är gjord på en grönsak som jag inte ens vet vad den heter på svenska. På spanska heter den tomate. Men det är ingen omogen tomat som man kanske skulle kunna tro, utan en liten grön och rund grönsak som ligger inlindad i ett pappersliknande skal, typ det skal som man hittar på Spanska lyktor i trädgården hemma i Sverige. Vanliga röda tomater heter i Mexiko Jitomate och  kommer från språket Nahuatl. (Liksom många andra ord som vi använder t ex choklad)

När det är färdiglagat så ser det ur så här:

Till detta dricker jag ofta en färskpressad apelsinjuice och sedan är jag redo för att börja en ny dag.  (Förhoppningsvis en drömdag…)

Jag har snart bott i Mexiko i ett år. Jag bor i en stad som heter Puebla, eller Puebla de los Angeles som staden egentligen heter. Namnet Puebla verkar många förknippa med något lantligt. Kanske ett litet samhälle ute i öknen. Men Puebla har ca 2 miljoner invånare. Visserligen en småstad i jämförelse med Mexico City (på dryga 20 miljoner) men ändå dubbelt så stort som Stockholm.

Å andra sidan känns inte staden så där jätte stor. Det gör in Mexico City heller. Om man nu inte vill resa kors och tvärs genom städerna eller har ett jobb som man måste ta bilen till varje morgon. Det här är innergården där jag bor förresten. Huset är ett av de äldre i Puebla och ligger i ett område som heter Analco. Ytterväggarna stod här redan på 1600-talet enligt gamla kartor och är på sina ställen nästan en meter tjocka. Det finns många spökhistorier i Mexiko. En del säger att det brukar finnas inmurade människor i väggarna på den här typen av hus. 

Det är lite lustigt att just jag bor i ett sådant hus som brukade ligga och vara mörkrädd nätterna igenom då jag växte upp mitt ute i skogen utanför Varberg. Men på något sätt skrämmer inte spökena mig här. Håller man sig bara på god fot med dem så borde de ju lämna en tjej från andra sidan jorden i fred.