Hoppas att vi ses snart!
När jag går ut i Shibuya så hamnar jag oftast på Beat Cafe eller Echo, båda tidigare omnämnda här på bloggen. Men nu när huset som huserar båda mina favoritbarer ska rivas så måste jag hitta ett nytt ställe att fördriva de dimmiga nätterna på. De större klubbarna i Shibuya intresserar mig inte så där väldigt mycket av flera anledningar. De hutlösa inträdespriserna är en anledning, att det är glest mellan akter jag verkligen vill se en annan.
Men, det lilla stället koala har seglat upp som en ny favorit. Inte bara för att inträdet är gratis, utan även för att det bakom den lilla baren även finns ett dansgolv. Visst, det är pyttelitet (ca 10 kvadratmeter), men det har bra ljud, lasrar i alla regnbågens färger och allt som oftast även väldigt bra (elektronisk) musik.
Koala ligger en halvtrappa ner och kan vara svårt att hitta, leta efter koalan på väggen.
I Sverige är vi bortskämda med väldigt bra bibliotek. Här i Japan är det lite sämre på den fronten, de få bibliotek som finns är oftast ganska sunkiga och har i princip enbart böcker och tidningar på japanska.
Men, nyligen öppnade Tsutaya sin nya flaggskepsbutik, T-site, i Daikanyama. Stället är visserligen inte EGENTLIGEN ett bibliotek, men i japanska bokaffärer är det legitimt att bläddra hur länge man vill i böcker och tidningar. På T-site finns till och med bekväma sittplatser utplacerade runt om i butiken. Så för mig fyller stället ungefär samma funktion som ett svenskt bibliotek (men med ett betydligt bättre utbud av glossiga magasin och dyra fotoböcker).
De har även en stor skivavdelning, där det går bra att provlyssna tills öronen trillar av.
Pecha Kucha är ett presentationsevent som föddes i Tokyo 2003. ett gäng utländska kreatörer tyckte att det fattades ett forum där folk kunde dela med sig av sina projekt och idéer. I första hand är det tänkt som platform för projekt som ännu inte kommit så långt att de har en stor budget bakom sig. För att presentationerna inte skulle riskera att bli långtråkiga så sattes en begränsning upp – 20 bilder ska visas, och till varje bild får presentatören prata i 20 sekunder, varken mer eller mindre.
Konceptet togs emot väl, och har idag har det ynglat av sig till inte mer än 518 städer världen över, en handfull av dessa ligger i Sverige.
I Tokyo äger Pecha Kucha rum på superdeluxe i Roppongi den sista onsdagen varje månad. Givetvis börjar eventet klockan 20:20. Språket som gäller är engelska, även om det har hänt att en del presentationer hållts på japanska på grund av bristfälliga språkkunskaper hos vissa inhemska presentatörer. Ett måste för den som behöver en kreativ vitamininjektion!
Pecha Kucha
Superdeluxe
Nishi Azabu 3-1-25, Minato-Ku
http://www.super-deluxe.com/
Ett stenkast från enorma Shibya Station ligger nöjesmeckat EST. En 10 våningar hög byggnad som bjuder på tidsfördriv för alla smaker.
Det börjar med ett par våningar med arkadhall i typiskt japanskt snitt. Sedan följer ett par våningar med bowlingbanor. Både discobowling och vanlig. Fortsätt upp och du hamnar på karaokevåningarna, komplett med tillhörande bar och alkoholförsäljning (det går bra att ta med sig ölen till någon av de andra våningarna, arkadhallen undantaget).
Högst upp finns en våning med pingisbord och en våning med biljard och pilkastning.
Shibuya EST
Shibuya 1-14-14, Shibuya-ku
http://www.shibuyaest.co.jp/
En vän tog nyligen med mig till Bonobo, en svårklassificerad inrättning i Sendagaya, nära Harajuku. Utifrån ser Bonobo ut som vilken liten trång bar av typiskt tokyosnitt som helst, Men tar man sig väl in och förbi den minimala bardisken så hittar man en väldigt ljudisolerad dörr. Bakom dörren döljer sig ett dansgolv komplett med ordentligt ljudsystem och plats för uppskattningsvis ca 30 personer. Musiken varierar från kväll till kväll, de gånger jag varit där har det i första hand varit elektronisk musik som stått på agendan.
När fötterna börjar värka efter allt dansande så är det bara att ta den lilla trappan upp ytterligare en våning. Där hittar du ett traditionellt japanskt rum med tatamimattor, ett litet bord, en tv och inte helt sällan någon som lagar och säljer mat eller snacks för en billig peng.
Från tatamirummet leder ytterligare en liten trappa upp till takterassen, som jag gissar kommer bjuda på ett av Tokyos bästa häng under de klibbiga sommarnätterna.
Inträdet är oftast gratis, men ibland tillkommer några hundra yen på första drinken för att bekosta kvällens DJ. Det är det helt klart värt!
Bonobo
Jingumae 2-23-4, Shibuya-ku
Inklämt bland kärlekshotellen bakom Dogenzaka i Shibuya ligger Lion, ett av stadsdelens mest faschinerande temacaféer. Stället byggdes ursprungligen redan på 1920-talet, men totalförstördes under andra världskriget precis som så mycket annat här i Tokyo.
Efter kriget återskapades Lion, och sedan dess har de gigantiska högtalarna pumpat ut musik på hög volym i en säregen miljö, tänk en blandning mellan tusen och en natt och österrikisk alpstuga så är du inne på rätt spår. Servitriserna tar gärna emot låtönskningar, men ha i åtanke att det enbart är klassisk musik som står till buds.
Vi besökare ombeds att helst inte prata alls, men om vi nu måste säga någonting till varandra så är det viskningar som gäller om man inte vill få någons arga blickar riktade mot sig.
Gratis inträde, runt 500 yen för en kopp kaffe eller te.
Meikyoku Kissa Lion
2-19-13 Dogenzaka, Shibuya-Ku
http://lion.main.jp/
Nu blommar körsbärsträden för fullt här i Tokyo vilket lett till att jag övsvämmats av inbjudningar till ”hanami” i den stundande helgen. Ordet betyder ordagrant ”att titta på blommor”. Men i praktiken är det en ursäkt som japanerna använder för att motivera dagslånga picknickar i stadens parker och grönområden. Ofta i sällskap med storaflaskor sake.
Blommorna faller från träden bara någon vecka efter blomningen, så dagarna då parkerna går i rosa värderas av förståeliga skäl högt. Flera veckor innan det är dags börjar väderrapporterna upplysa oss om vilka datum det är som gäller i de olika delarna av landet.
Folk frågar mig ofta vilken som är den bästa tiden att besöka Japan, och mitt svar brukar vara att det är just nu. Temperaturen är behaglig, staden är som vackrast och till som grädde på moset är även folk i allmänhet lite gladare och trevligare än vanligt.
Ungefär som svensk sommar alltså, fast kortare och lite mer intensivt.
En av många saker jag gillar med Tokyo är att staden är så otroligt mångfacetterad. Det räcker med att man går ett kvarter från någon av de större gatorna för att man ska hamna i världens mysigaste bostadsområden, med atmosfär som snarare påminner om en småstad på landet än världens största megastad.
Sedan finns det områden som skyskrapedistriktet i Shinjuku. Omringad av alla dessa enorma byggnader känner jag mig som huvudpersonen i Bladerunner. Känslan blir extra påtaglig dimmiga kvällar som igår.
För ett par dagar sedan visade min kompis Hideki mig skivaffären Big Love i Harajuku. Han beskrev stället som ”den bästa skivaffären i hela Tokyo. Kanske till och med i hela världen!”. Efter ett besök är jag villig att hålla med. Musikutbudet är i toppklass (mestadels vinyl, men även en hylla med CD och en hylla med kassettband. Dessutom har de även en liten bar där de serverar en fåtal sorters öl från lokala mindre bryggerier.
Bra musik och gott öl. Mer svårflirtad än så är jag faktiskt inte.
På den officiella hemsidan finns vägbeskrivning: www.bigloverecords.jp
Nåddes nyligen av den tråkiga nyheten att mitt stammishak Beat Café snart ska slå igen. Byggnaden är ett ruckel och ägarna har inte ens brytt sig om att snygga till sprickorna som uppstod efter jordbävningen förra året.
Men det känns ändå tråkigt. Stället har varit lite av en institution i Tokyos nattliv, och nu måste jag och hälften av min bekantskapskrets hitta en ny plats att spendera alla våra dimmiga nätter på.
I serien ”Tokyocaféer jag gillar” har turen nu kommit till Planet 3rd i Koenji. Stället ägs av café company, samma kedja som bland annat ligger bakom Wired Café. Och visst, det finns uppenbara likheter i såväl bakgrundsmusiken som i menyerna. Lite opersonligt säger kritikern i mig.
Men ändå, det är stort och rymligt, maten är prisvärd och stämningen helt okej. Dagtid känns det mer som ett ställe jag skulle sitta länge med min laptop på, framför att ta med någon på en romantisk dejt till. Därmed inte sagt att det andra är uteslutet, men då finns det betydligt bättre ställen (t.ex. And People).
Men för frilansarbetaren, eller för den som bara vill snylta lite gratis wifi, är Planet 3rd ett av de bättre alternativen.
Idag slog Uniqlo upp portarna för sin nya flaggskeppsbutik i Ginza. Jag hade tänkt ta en sväng förbi och kolla läget i det nya skrytbygget, där Japans svar på H&M kränger kläder på hela 10 våningar. Men när jag såg kön, som inte bara sträckte sig längs hela kvarteret, utan även en bra bit in på nästa, så bestämde jag mig för att tänka om. Jag gick till närliggande Apple store och klämde lite på den nya iPaden istället. Lyckligtvis var det inte alls lika mycket folk där. Puh!
För ett år sedan skakade den en av de värsta jordbävningarna någonsin Japan. Ett år senare är historien långt ifrån över.
Förra veckan var jag uppe i Rikuzentakata, en av de platser som drabbades hårdast av tsunamin med 80% av husen totalförstörda och tusentals omkomna. Läs gärna mitt reportage därifrån i dagens Sydsvenskan, eller så hittar ni det här.
Upptäckte nyligen en fantastiskt charmig liten koreansk restaurang med lunchmenyer så billiga att de nästan borde skämmas. Bibimbap komplett med soppa, sallad och pickles, för 500 yen! Till råga på allt var det en riktigt vällagad sådan, traditionsenligt serverad rykande het i en stenskål.
Helt klart mitt nya favoritställe när det vankas lunch i Shinjuku.
Jag har dessvärre ingen aning om vad stället heter, men adressen lyder som följer:
Nanae Bldg. 2F
Shinjuku 3-21-2, Shinjuku-ku
I ett skogsområde ute i förorten, närmare bestämt vid i Kawasaki, ligger Taro Okamoto Museum of art. Ett stort komplex med tillhörande skulpturpark tillägnat Japans kanske främsta avantgardist. Museet har dels en permanent utställning med Okamotos verk – tavlor, skulpturer och möbler.
På motsatt sida av byggnaden visas skiftande utställningar, just nu en med japansk samtidskonst. Väl värt ett besök för den konstintresserade som vill fly innerstaden i några timmar.
Åk med Odakyu Line från Shinjuku till Mukogaukayuen. Resan tar ca 30 minuter med expresståg. Museet ligger ca 20 minuters promenad från stationen.
Inträde: 600 yen.
Taro Okamoto Museum of Art
www.taromuseum.jp
7-1-5 Masukata
Tama-ku
Kawasaki 214-0032
Udagawacho, kvarteren bakom Tokyu Hands i Shibuya, har länge känts som ett område med potential att inhysa gott om barer och caféer i min smak. Jag vet i ärlighetens namn varför jag inte utforskat gatorna där bättre.
Men för några dagar sedan tog min fina kompis Naomi med mig till caféet ”And people”. Ett ganska stort café med skyhög mysfaktor och väldigt intressant inredning.
Menyn bjuder på en ovanlig bredd med allt från spansk salami till diverse pastarätter via tonfiskmaki. Drinkutbudet behöver heller inte skämmas för sig.
Så här i vintertider uppskattar jag att de har gott om varma drycker, både med eller utan alkhol. Jag testade en brygd bestående av whiskey, skummad mjölk och ingerfära. En märklig blandning som fungerade förvånansvärt bra.
Ska man klaga är möjligen för att dom inte har wifi, men det till trots har ”and people” blivit mitt nya favoritcafé i Shibuya. Faktum är att jag sitter där och uppdaterar bloggen just nu.
De har tyvärr ingen hemsida, men väl en blogg. Skrolla ner en bit och titta till höger för karta.
Jag har tidigare berättat om kattcaféer här på bloggen. Nu i veckan testade jag något nytt, nämligen ett kanincafé. Så vitt jag vet är det en ganska ovanlig företeelse här i Japan, faktum är att jag bara känner till ett enda ställe, Ohisama i Shimokitazawa. Ett vanligt café med högst mediokert kaffe, men med ett stort plus – ett rum fyllt med hoppande djur så söta att hjärtat smälter.
900 yen för en kopp kaffe och 30 minuter med kaninerna, eller 1200 yen för en timme.
Stället är lite svårt att hitta, då det ligger lite avsides, men på hemsidan finns det utmärkt vägbeskrivning med fotografier som gör att även ni som saknar språkkunskaperna borde kunna ta er dit.
Ohisama
Kitazawa 2-18-5, Setagaya-ku
www.rabicafe.com
Jag har gått förbi Hara Donuts i Shimokitazawa otaliga gånger, men faktum är att jag aldrig brytt mig om att pröva vad de har att erbjuda. Flottiga donuts har aldrig riktigt tillhört mina favoriter.
Men idag gjorde jag slag i saken, och nu förstår jag varför kedjan är så omåttligt populär. Deras grej är att sälja ”nyttiga donuts”, även huruvida nyttigheten kan ifrågasättas så är de iallafall långt ifrån de flottyrdrypande saker som vi tenderar äta i västvärlden. Här är det istället ekologiska råvaror och lite mindre socker som gäller. Smakerna kommer från det japanska köket – Svart sesam, mikan eller grönt te är några av smakerna som erbjuds.
De har butiker lite överallt i Tokyo. Kolla hemsidan för mer info!
Kort efter att jag kom tillbaka till Tokyo så fick jag veta att jag var tvungen att flytta ut ur den villa vid Shimokitazawa där jag bott sedan i somras. Jag gillade visserligen att bo där – det är ett väldigt bra område och hyran var löjligt låg. Dessutom var huset relativt nytt, vilket har känts tryggt när jorden skakat.
Men å andra sidan så har jag bott i diverse delade hus/lägenheter (eller varit sambo) så gott som konstant de senaste 6 åren. Det har lett till att jag faktiskt har saknat att ha någonting eget ett bra tag. Därför gjorde jag slag i saken och skaffade mig en egen lägenhet. Den är visserligen pytteliten (16 kvadrat) och kostar mer än dubbelt så mycket som mitt förra boende (37500 yen förut, nu: 80000 yen). Lägg på det saker som el, vatten, gas och internet, och slutnotan landar på omkring 8500 kronor i månaden för mitt boende, en ansenlig summa i min värld.
MEN, nu har jag iallafall ett eget hem — som dessutom ligger mitt i smeten. Nu bor jag i Shinjuku, en kort promenad från världens största tågstation (2 miljoner resenärer per dag !) och med Tokyos mest imponerande skyskrapeområde mellan mitt hem och stationen. Och viktigast av allt, stället är mitt, bara mitt!
Utsikt från ett av husen som ligger nära mitt nya hem. Själv bor jag dessvärre bara på andra våningen och har en betydligt mindre imponerande utsikt…
Sensommaren passerade i behaglig takt med en bra balans mellan arbete och nöjen – företrädelsevis onlinedejting, barhoppande och weekendresor. Jag bestämde mig även att tillsammans med programmeraren Matt göra Daikonsoft till ett riktigt företag, så vid sidan av journalist och fotograf vågar jag nu även skriva spelproducent på visitkortet.
Jag drog även igång fotobloggen Tokyomoments, som snabbt blev betydligt populärare än vad jag vågat hoppats på, därifrån kommer följande bilder:
Trötta pendlare på Yamanote-linjen.
Ja, trängseln under rusningstid är aningen värre här än i Sverige…
Söndagsgubbarna i Harajuku. Otaliga dagar och kvällar spenderades i närliggande Yoyogi-parken.
Onlinedejting var en ny erfarenhet som jag verkligen rekommenderar. På den vägen lärde jag känna Ellen, idag en av mina bästa Tokyovänner.
Jag började även besöka Pause Talk varje månad.
Sedan jag startade Tokyomoments är kameran alltid vid min sida. Annars missar man ju så lätt bilder som den här.
… eller den här.
Jag förstod aldrig riktigt exakt vad det var med väggen som fångade deras intresse.
Kanske snart dags att piffa upp brevlådan?