Hoppas att vi ses snart!
Udagawacho, kvarteren bakom Tokyu Hands i Shibuya, har länge känts som ett område med potential att inhysa gott om barer och caféer i min smak. Jag vet i ärlighetens namn varför jag inte utforskat gatorna där bättre.
Men för några dagar sedan tog min fina kompis Naomi med mig till caféet ”And people”. Ett ganska stort café med skyhög mysfaktor och väldigt intressant inredning.
Menyn bjuder på en ovanlig bredd med allt från spansk salami till diverse pastarätter via tonfiskmaki. Drinkutbudet behöver heller inte skämmas för sig.
Så här i vintertider uppskattar jag att de har gott om varma drycker, både med eller utan alkhol. Jag testade en brygd bestående av whiskey, skummad mjölk och ingerfära. En märklig blandning som fungerade förvånansvärt bra.
Ska man klaga är möjligen för att dom inte har wifi, men det till trots har ”and people” blivit mitt nya favoritcafé i Shibuya. Faktum är att jag sitter där och uppdaterar bloggen just nu.
De har tyvärr ingen hemsida, men väl en blogg. Skrolla ner en bit och titta till höger för karta.
Jag har tidigare berättat om kattcaféer här på bloggen. Nu i veckan testade jag något nytt, nämligen ett kanincafé. Så vitt jag vet är det en ganska ovanlig företeelse här i Japan, faktum är att jag bara känner till ett enda ställe, Ohisama i Shimokitazawa. Ett vanligt café med högst mediokert kaffe, men med ett stort plus – ett rum fyllt med hoppande djur så söta att hjärtat smälter.
900 yen för en kopp kaffe och 30 minuter med kaninerna, eller 1200 yen för en timme.
Stället är lite svårt att hitta, då det ligger lite avsides, men på hemsidan finns det utmärkt vägbeskrivning med fotografier som gör att även ni som saknar språkkunskaperna borde kunna ta er dit.
Ohisama
Kitazawa 2-18-5, Setagaya-ku
www.rabicafe.com
Jag har gått förbi Hara Donuts i Shimokitazawa otaliga gånger, men faktum är att jag aldrig brytt mig om att pröva vad de har att erbjuda. Flottiga donuts har aldrig riktigt tillhört mina favoriter.
Men idag gjorde jag slag i saken, och nu förstår jag varför kedjan är så omåttligt populär. Deras grej är att sälja ”nyttiga donuts”, även huruvida nyttigheten kan ifrågasättas så är de iallafall långt ifrån de flottyrdrypande saker som vi tenderar äta i västvärlden. Här är det istället ekologiska råvaror och lite mindre socker som gäller. Smakerna kommer från det japanska köket – Svart sesam, mikan eller grönt te är några av smakerna som erbjuds.
De har butiker lite överallt i Tokyo. Kolla hemsidan för mer info!
Kort efter att jag kom tillbaka till Tokyo så fick jag veta att jag var tvungen att flytta ut ur den villa vid Shimokitazawa där jag bott sedan i somras. Jag gillade visserligen att bo där – det är ett väldigt bra område och hyran var löjligt låg. Dessutom var huset relativt nytt, vilket har känts tryggt när jorden skakat.
Men å andra sidan så har jag bott i diverse delade hus/lägenheter (eller varit sambo) så gott som konstant de senaste 6 åren. Det har lett till att jag faktiskt har saknat att ha någonting eget ett bra tag. Därför gjorde jag slag i saken och skaffade mig en egen lägenhet. Den är visserligen pytteliten (16 kvadrat) och kostar mer än dubbelt så mycket som mitt förra boende (37500 yen förut, nu: 80000 yen). Lägg på det saker som el, vatten, gas och internet, och slutnotan landar på omkring 8500 kronor i månaden för mitt boende, en ansenlig summa i min värld.
MEN, nu har jag iallafall ett eget hem — som dessutom ligger mitt i smeten. Nu bor jag i Shinjuku, en kort promenad från världens största tågstation (2 miljoner resenärer per dag !) och med Tokyos mest imponerande skyskrapeområde mellan mitt hem och stationen. Och viktigast av allt, stället är mitt, bara mitt!
Utsikt från ett av husen som ligger nära mitt nya hem. Själv bor jag dessvärre bara på andra våningen och har en betydligt mindre imponerande utsikt…
Sensommaren passerade i behaglig takt med en bra balans mellan arbete och nöjen – företrädelsevis onlinedejting, barhoppande och weekendresor. Jag bestämde mig även att tillsammans med programmeraren Matt göra Daikonsoft till ett riktigt företag, så vid sidan av journalist och fotograf vågar jag nu även skriva spelproducent på visitkortet.
Jag drog även igång fotobloggen Tokyomoments, som snabbt blev betydligt populärare än vad jag vågat hoppats på, därifrån kommer följande bilder:
Trötta pendlare på Yamanote-linjen.
Ja, trängseln under rusningstid är aningen värre här än i Sverige…
Söndagsgubbarna i Harajuku. Otaliga dagar och kvällar spenderades i närliggande Yoyogi-parken.
Onlinedejting var en ny erfarenhet som jag verkligen rekommenderar. På den vägen lärde jag känna Ellen, idag en av mina bästa Tokyovänner.
Jag började även besöka Pause Talk varje månad.
Sedan jag startade Tokyomoments är kameran alltid vid min sida. Annars missar man ju så lätt bilder som den här.
… eller den här.
Jag förstod aldrig riktigt exakt vad det var med väggen som fångade deras intresse.
Kanske snart dags att piffa upp brevlådan?
En månad efter jordbävningen åkte jag hem en sväng till Sverige.
När jag kom tillbaks igen så träffade jag bland annat en gammal man på Starbucks i Akihabara som bjöd med mig till Rikuzentakata, den stad som skadades allra svårast av tsunamin. Det blev en resa jag aldrig kommer att glömma. Inte bara på grund av den överväldigande förstahandsupplevelsen av tsunamins förstörande kraft, utan även tack vare den fantastiska gästvänlighet jag upplevde från några av överlevarna.
Samma månad flyttade jag även till en villa på en bakgata i närheten av Shimokitazawa.
… Och jag tog mig för första gången upp till takvåningen på Roppongi Hills. Blåsigt men storslaget!
Mars 2011 kommer nog alltid förknippas med den fasansfulla jordbävningen som skakade östra Japan kvart i tre på eftermiddagen fredagen den elfte. Själv satt jag och åt en aningen sen lunch på Italian Tomato i Shinjuku. Plötsligt kände jag hur det började skaka, som det ju gör ganska ofta I landet. När skakningarna tilltog i styrka insåg jag och många med mig att det här visst inte bara var ”en vanlig jordbävning”. Folk drabbades av panik och började springa ut på gatan, resten är historia.
Dagarna efter jordbävningen hade jag naturligtvis fullt upp med jobb för diverse svenska media. Jag blev ombedd att åka norrut till de värst drabbade områdena, men det visade sig lättare sagt än gjort. Bränslebrist, avstängda tåglinjer och stor osäkerhet kring situationen gjorde att planerna kom på skam. Det slutade med att jag tillsammans med en TT-reporter och en kille från amerikanska militären bilade upp till norra delen av Chiba och pratade med en familj som fått sin källare översvämmad av tsunamin.
Sedan eskalerade situationen vid Fukushima, min dåvarande sambo blev ombedd av sin chef att jobba från företagets Hiroshimakontor ett tag. Än idag är det svårt att inte småle åt det ironiska i att fly till en atombombad stad för att skonas från en härdsmälta.
Alla tokyos tunnelbanelinjer stoppades direkt efter jordbävningen.
…Vilket ledde till enorma köer vid bussterminalen i Shibuya.
Och på min lokala supermarket hamstrade folk så mycket att hyllorna gapade tomma i flera dagar.
Väl i Hiroshima passade jag på att besöka Miyajima, en makalöst vacker ö i utkanten av staden, med en av Japans mest välkända torii-portar.
Utsikten från toppen av berget på ön var storslagen.
Vi spenderade även en helg på Kyushuu, en ö i södra japan. Där fanns det gott om tempel (och inte så jättemycket annat).
Februari var en ganska händelselös månad, lite lugnet före stormen skulle kanske cynikern säga.
Jag åt som alltid många sushiluncher.
Trängdes med tio miljoner andra japaner varje morgon på väg till språkskolan…
Åkte förbi Fuji på otaliga utflykter.
t.ex. till Lake Ippekiko, precis vid bergets fot. Superfint ställe som verkligen rekommenderas!
Och så var lurviga klackar väldigt poppis bland de japanska tjejerna. En kortlivad trend.
Nu när det är nytt år och allt så tänker jag att det kan vara på sin plats med en genomgång av året som passerade (som för övrigt har varit EXTREMT händelserikt, tycker ni inte?).
Jag tar det hela i kronologisk ordning, och som den fotograf jag är blir det naturligtvis bilderna som får stå i centrum. Vi börjar med januari:
Min lillebror kom på besök och vi åkte till Kamakura, en liten by vid havet strax utanför Tokyo. Lite turistigt, men ändå väl värt ett besök.
Två katter som jag mötte på en bakgata i Harajuku.
Makalöst födelsedagsfirande med utomhusbad i het källa. Ett måste!
Lansering av Nintendo 3DS på Makuhari Messe i Chiba (på uppdrag åt Sydsvenskan).
Random sumobrottare i Ginza. Jag älskar sumobrottare, på riktigt!
Jag upptäcker att platsen bredvid mig ser ut som en toalettstol, och kan inte låta bli att med med lika mycket nyfikenhet som obehag fråga porrfilmsregissören vad den är till för, han skrattar och erbjuder sig att visa mig.
Han placerar sitt huvud i en en korg av läderremmar under stålkonstruktionen som sätet sitter fast på. Tjejen som hjälpte mig att fylla i formuläret är snabbt på plats. Hon har på sig en kortkort röd nätbody och under den minimala svarta underkläder i fejkläder. Hon fäller upp sitsen och sätter sig på herr Nimuras ansikte. Lyckligtvis behåller hon “kläderna” på. När hon sitter där pekar han åt mitt håll samtidigt som han säger något ohörbart. Mina språkkunskaper är inte bra nog för att tolka de dova orden, dämpade av skinkorna mot hans ansikte.
Tydligen tycker han att jag ska prova. Innan jag riktigt vet vad som har hänt så ligger jag där. och blir utsatt för samma behandling. Jag känner mig förvirrad men tänker att det här blir en rolig historia att berätta för såväl framtida avkommor som er, kära bloggläsare. Särskilt upphetsande är det däremot inte, om något så känns det bara ganska dumt.
Bortsett från en ytterligare episod som involverade gamla mannens bröstvårtor, fortsätter kvällen ganska anspråkslöst. Vi fortsätter samtalen där i soffan, och lagom till midnatt säger ägarinnan att det är dags att stänga för kvällen.
När vi är i färd med att ta på oss våra ytterkläder börjar hon plötsligt sticka tandpetare i huvudet på en av de andra kunderna. Han är en man i 40-års åldern med rakat huvud som ligger på golvet mitt i rummet. Hon gör det med van hand och det ser inte ut att göra särskilt ont. Av reaktionen att döma så gillar han det. Även om han då och då tjuter till lite av smärta så ser han samtidigt väldigt glad ut. Jag gissar att det inte är första gången han får den här behandlingen. Till slut har han en tuppkam av tandpetare på huvudet, och hon frågar oss om någon av oss vill känna på den. Ingen av oss känner oss manade.
Istället så ber vi om notan, som slutade på 35 000 yen, drygt 3000 kronor, för hela sällskapet. Fri mat och dryck ingick visserligen, men det kändes ändå som ett väldigt överpris. På tåget hem konstaterar jag att det var en märklig kväll, rolig och intressant. Särskilt manad att komma tillbaks kan jag däremot inte påstå att jag är. Läder, piskor och toalettstolar i all ära, nästa gång det vankas utgång så röstar jag för hederliga Beat Café.
Utanför Bic Camera i Ikebukuros folkmyller har jag och några vänner stämt träff med Hitoshi Nimura. En excentrisk 47-åring och tillika är en av de mer välanlitade regissörerna i den japanska porrbranschen, världens största. En gemensam vän har presenterat oss för varandra. De träffades på en folkhögskola i Danmark för ett par år sedan och hon har sagt att det vore roligt att gå ut tillsammans. Hitoshi ska ta med oss till ett av sina stammisställen.
Det är första gången jag träffar en porrfilmsregissör. Han är mycket gladare och bär mycket färggladare kläder än vad som är typiskt för män i hans ålder. Han ser snarare ut som än övervintrad hippie än en man med filmer som “lillsyrran våldtar storebrorsan” och “gruppsex på tunnelbanan” på meritlistan.
Efter den sedvanliga aisatsun, det vill säga kort introduktion med handskakning och namnutbyte, börjar vi röra på oss. Jag är nervös eftersom jag inte har någon aning om vad jag ska förvänta mig av kvällen.
Sällskapet består av Hitoshi, vår gemensamma vän, mig och tre andra utlänningar. Könsfördelningen är jämn eftersom stället vi ska till ger rabatt till par. För ensamma män är det tydligen “ganska dyrt”. Jag vet att vi ska till en BDSM-klubb, men inte så mycket mer än så.
Utanför ett anonymt betonghus stannar vi upp. En skylt beskriver verksamheterna på våning 1-5.
– Vi ska högst upp, till sjätte våningen, säger Hitoshi samtidigt som vi klämmer in oss i den lilla hissen.
Väl uppe är Hitoshi tvungen att visa sitt ansikte framför en liten videokamera innan vi blir insläppta i baren, som inte verkar ha något namn.
– Ägaren är rädd för polisen, säger han med ett brett leende. Jag noterar att han bär en guldfärgad tandställning.
Det första vi möts av är två japanskor i 30-års åldern med väldigt avslöjande klädsel. De verkar först lite förvånade över att se en grupp utlänningar stövla in, men eftersom vi är i sällskap med Hitoshi som är stamkund så ställs inga frågor.
– Män måste ta av sig skorna, blir vi tillsagda. Kvinnorna i vårt sällskap får däremot behålla dem på, men först får de sulorna torkade av en undergiven man i 50-års åldern. Han verkar väldigt glad över sin arbetsuppgift.
Lokalen är liten, på sin höjd 30 kvadrat. Belysningen är dämpad och det luktar rökt kött. Väggarna är gröna och på ena kortsidan hänger en diger pisksamling. I ett upplyst glasskåp på motsatt sida av det lilla rummet ligger verktyg som ser ut att höra hemma på ett sjukhus. I taket hänger åtskilliga krokar.
Tiotalet kunder har hittat hit den här kvällen. Några av dem sitter i en skinnsoffa och är knäpptysta. En av dem är en äldre man i kvinnokläder. Jag får intrycket av att de inte är helt bekväma med vår närvaro. En annan grupp är däremot väldigt glada och snabba med att säga hej och hälsa oss välkomna. Få kunder ser ut att vara under 40 år. Bortsett från kvinnorna i mitt sällskap är alla män.
Vid sidan av de två tjejerna som tog emot oss står ytterligare en yngre tjej bakom en bardisk. Hon har på sig en maidkostym i något plastmaterial.
– Välkomna! Det är nomihodai (fri bar). Vad vill ni ha att dricka?
Jag ber om en öl.
Längre ner följer ett avsnitt där olika fetischer står listade. Vi ombeds ringa in de vi har läggning för, så att personalen skulle kunna ge oss bästa tänkbara service. Eftersom allt är på japanska, och jag ännu inte är kapabel att tolka tecknen för “jag gillar att bli spottad i anskitet”, “jag tänder på fötter” och “jag gillar strypsex”, så ber jag en av de anställda om hjälp. Med ett leende på läpparna förklarar hon allt ingående på artig japanska varvat med trasig engelska. Med hjälp av kroppspråk och ett par förtydligande frågor i stil med “betyder den här kanjin att jag gillar att binda andra eller betyder det att jag föredrar att bli bunden?”, lyckas jag fylla i hela formuläret.
Barens ägarinna, En kvinna som såg ut att vara i övre trettioårsåldern, kommer fram och hälsar på oss. Hennes klädsel är vardaglig. Hon är trevlig och verkar väldigt nyfiken på oss. När hon får höra att såväl jag som resten av utlänningarna i mitt sällskap bor permanent i Japan så skiner hon upp och berömmer oss för våra språkkunskaper. Hon beklagar sig över att det inte är “någon show” planerad för ikväll, men att hon hoppas att vi ändå kommer trivas.
Plötsligt ser jag hur en av de anställda nyper en uppskattningsvis 60-år gammal gubbe i bröstvårtan med en tång. Mitt sällskap tittar förfärat på hur bröstvårtan sträcks ut och blir flera centimeter lång samtidigt som gubben ser tämligen obesvärad ut. Tjejen med tången skrattar högt. Det ser ut att göra fruktansvärt ont och gör mig lite illamåande. Smärta var inte en av fetischerna jag ringade in på formuläret.
I Mitaka, strax väster om Shinjuku, ligger Ghiblimuseet. Ett stort hus där man som besökare får en inblick i den legendariska filmskaparen Hayao Miyazakis värld.
Här finns bland annat en kattbuss i naturlig storlek, ni vet den som systrarna åker med i Min granne Totoro, och naturligtvis roboten från Laputa (ovan).
Museet har även superdetaljerade modeller av animationsstudions arbetsrum, och i källaren finns en liten biograf där diverse kortfilmer visas.
Eftersom museet bara kan ta emot ett begränsat antal gäster varje dag måste man boka biljetter på förhand. Mer information om detta på den officiella hemsidan.
Tyvärr råder strikt fotoförbud i större delarna av museet.
1-1-83 Simorenjaku, Mitaka-shi,
181-0013
http://www.ghibli-museum.jp/en/
På senare tid har jag blivit helt galen i Japansk frukost. Från att tidigare hållit mig till en tämligen västerländsk morgondiet har jag nu helt gått över till fisk, soppa, ris och torkat sjögräs. SÅ GOTT!
Den allra bästa varianten är den som är hemlagad av någon kunnig, men även de japanska snabbmatskedjorna som Sukiya och Matsuya har helt okej frukostmenyer som serveras fram till kl 10:30.
knappt 500 yen kostar det, och i mitt tycke är det en betydligt bättre start på dagen än en sorgsen macka och en kopp dåligt kaffe. (vilket är vad de flesta caféer serverar till frukost).
Daibutsu, Brons-buddha i Kamakura är riktigt gammal. Sedan 1252 har han stilla blickat ut över de tusentals besökare som besöker honom dagligen.
Han är stor och tung också, 13,3 meter hög och 93 ton.
Trots att jag snart firar treårsjubileum här i Japan, och trots att statyn är en av de mest berömda resmålen i Kamakura, har jag inte tidigare besökt denna berömda plats.
Men i går blev det ändring på det.
Hur det var?
meh.
På senare tid har jag faktiskt titt som tätt funderat på om det inte är dags att flytta tillbaks till Sverige igen. Jag har ju inte bott där på evigheter känns det som, och när allt kommer omkring så är det ju faktiskt ett rätt bra land.
Men sen har jag dagar som idag, då jag inom loppet av en kvart både springer på en liten pojke som rider på en åsna mitt i centralaste Tokyo, längs Omote-sando i Harajuku för att vara exakt. Därefter träffar jag två tjejer utklädda till kaniner som vill posera med mig, och som blir jätteglada när de hör att jag kan prata japanska med dem.
Hur stor är chansen att det skulle hända en vanlig onsdagseftermiddag i valfri svensk stad?
Jag älskar trots allt den galenskap som på något sätt blir så naturlig i den här staden, och jag är osäker på om jag skulle klara av att flytta tillbaka till ”vanliga” Sverige igen. Här är det betydligt svårare att bli uttråkad.
Så jag stannar nog ett par år till.
I helgen var det återigen dags för DesignFesta, en av årets höjdpunkter för design- och konstintresserade Tokyobor. Till skillnad från förra månadens Design Week, så är DesignFesta ett event i första hand riktat mot småskaliga oberoende kreatörer, och deras potentiella kunder.
Både kvaliteten och utbudet är väldigt varierat, med allt från performancekonst till vinylleksaker via fotoutställningar och mode. Naturligtvis är allt som visas även till salu, oftast till förvånansvärt humana priser.
DesignFesta äger rum I Tokyo Big Sight två gånger per år och är väl värt de 1000 yen inträdesbiljetten kostar.
Läs mer på den officiella hemsidan: http://designfesta.com/
En helg varje år arrangerar Vogue sin Fashion’s Night Out även i Tokyo. En helg då alla mer eller mindre fashionabla butiker runt Harajuku och Omotesando håller öppet lite extra länge och har diverse jippon för att locka folkets uppmärksamhet.
Givetvis var jag och min kamera där och dokumenterade det hela, den här gången för streetstylesajten tokyofaces.com.
Bio Ojiyan Cafe har specialiserat sig på något så udda som en japansk variant av risotto. Bland den topping som erbjuds återfinns tonfisk, kimchi eller för den som är riktigt djärv, natto, japanska jästa bönor som luktar förfärligt.
De har en butik i Harajuku och en i Shimokitazawa. Vid sidan av risotton har de även en ganska ordinär cafémeny med humana priser, och kanske tokyos socialaste personal. Andra gången jag var där frågade servitören om vi inte skulle gå ut och dricka öl någon dag, vilket vi i slutändan gjorde samma kväll.
Kolla officiella hemsidan för karta och mer info.
Tokyo Sky Tree är med sina 634 meter världens högsta tv-torn, och världens näst högsta byggnad (bara Burj Khalifa i Dubai är högre, grr!).
Nästa år öppnar tornet för allmänheten, men redan nu lyckades jag ta mig in och en titt på utsikten. Tokyo från ovan är verkligen en hisnande syn. Hus och bebyggelse så långt ögat kan se, förutsatt att det inte är riktigt klart då man kan se ända till Fujis snöklädda topp, som fortfarande är fri från bebyggelse.
Trots att det var molnigt var det hur som helst spektakulärt att se staden från så här högt håll. Ett besök bland molnen kommer nog bli ytterligare ett av alla måsten för Tokyobesökare framöver, trots att biljettpriset på 2000 yen (+ ytterligare 1000 om för den som vill till högsta utkiksvåningen) kan tyckas vara aningen magstarkt.
Min fotoblogg Tokyomoments har blivit poppis. Så poppis att den ska bli bok!
Jag återkommer med mer detaljer så fort jag vet mer. Tills dess tycker jag att ni som inte redan har hittat dit klickar dit. Tokyobilder i massor. Hoppas att de faller er i smaken!
