Utanför Bic Camera i Ikebukuros folkmyller har jag och några vänner stämt träff med Hitoshi Nimura. En excentrisk 47-åring och tillika är en av de mer välanlitade regissörerna i den japanska porrbranschen, världens största. En gemensam vän har presenterat oss för varandra. De träffades på en folkhögskola i Danmark för ett par år sedan och hon har sagt att det vore roligt att gå ut tillsammans. Hitoshi ska ta med oss till ett av sina stammisställen.
Det är första gången jag träffar en porrfilmsregissör. Han är mycket gladare och bär mycket färggladare kläder än vad som är typiskt för män i hans ålder. Han ser snarare ut som än övervintrad hippie än en man med filmer som “lillsyrran våldtar storebrorsan” och “gruppsex på tunnelbanan” på meritlistan.
Efter den sedvanliga aisatsun, det vill säga kort introduktion med handskakning och namnutbyte, börjar vi röra på oss. Jag är nervös eftersom jag inte har någon aning om vad jag ska förvänta mig av kvällen.
Sällskapet består av Hitoshi, vår gemensamma vän, mig och tre andra utlänningar. Könsfördelningen är jämn eftersom stället vi ska till ger rabatt till par. För ensamma män är det tydligen “ganska dyrt”. Jag vet att vi ska till en BDSM-klubb, men inte så mycket mer än så.
Utanför ett anonymt betonghus stannar vi upp. En skylt beskriver verksamheterna på våning 1-5.
– Vi ska högst upp, till sjätte våningen, säger Hitoshi samtidigt som vi klämmer in oss i den lilla hissen.
Väl uppe är Hitoshi tvungen att visa sitt ansikte framför en liten videokamera innan vi blir insläppta i baren, som inte verkar ha något namn.
– Ägaren är rädd för polisen, säger han med ett brett leende. Jag noterar att han bär en guldfärgad tandställning.
Det första vi möts av är två japanskor i 30-års åldern med väldigt avslöjande klädsel. De verkar först lite förvånade över att se en grupp utlänningar stövla in, men eftersom vi är i sällskap med Hitoshi som är stamkund så ställs inga frågor.
– Män måste ta av sig skorna, blir vi tillsagda. Kvinnorna i vårt sällskap får däremot behålla dem på, men först får de sulorna torkade av en undergiven man i 50-års åldern. Han verkar väldigt glad över sin arbetsuppgift.
Lokalen är liten, på sin höjd 30 kvadrat. Belysningen är dämpad och det luktar rökt kött. Väggarna är gröna och på ena kortsidan hänger en diger pisksamling. I ett upplyst glasskåp på motsatt sida av det lilla rummet ligger verktyg som ser ut att höra hemma på ett sjukhus. I taket hänger åtskilliga krokar.
Tiotalet kunder har hittat hit den här kvällen. Några av dem sitter i en skinnsoffa och är knäpptysta. En av dem är en äldre man i kvinnokläder. Jag får intrycket av att de inte är helt bekväma med vår närvaro. En annan grupp är däremot väldigt glada och snabba med att säga hej och hälsa oss välkomna. Få kunder ser ut att vara under 40 år. Bortsett från kvinnorna i mitt sällskap är alla män.
Vid sidan av de två tjejerna som tog emot oss står ytterligare en yngre tjej bakom en bardisk. Hon har på sig en maidkostym i något plastmaterial.
– Välkomna! Det är nomihodai (fri bar). Vad vill ni ha att dricka?
Jag ber om en öl.
Vi blir visade till en soffa och ombeds fylla i ett formulär. Tydligen är det standardrutin för förstagångsbesökarna. Till en början är frågorna oskyldiga. Ålder, sysselsättning, civilstånd och så vidare. Vi blir upplysta om att det är okej att skriva ett smeknamn istället för våra riktiga namn om vi vill vara anonyma.
Längre ner följer ett avsnitt där olika fetischer står listade. Vi ombeds ringa in de vi har läggning för, så att personalen skulle kunna ge oss bästa tänkbara service. Eftersom allt är på japanska, och jag ännu inte är kapabel att tolka tecknen för “jag gillar att bli spottad i anskitet”, “jag tänder på fötter” och “jag gillar strypsex”, så ber jag en av de anställda om hjälp. Med ett leende på läpparna förklarar hon allt ingående på artig japanska varvat med trasig engelska. Med hjälp av kroppspråk och ett par förtydligande frågor i stil med “betyder den här kanjin att jag gillar att binda andra eller betyder det att jag föredrar att bli bunden?”, lyckas jag fylla i hela formuläret.
Barens ägarinna, En kvinna som såg ut att vara i övre trettioårsåldern, kommer fram och hälsar på oss. Hennes klädsel är vardaglig. Hon är trevlig och verkar väldigt nyfiken på oss. När hon får höra att såväl jag som resten av utlänningarna i mitt sällskap bor permanent i Japan så skiner hon upp och berömmer oss för våra språkkunskaper. Hon beklagar sig över att det inte är “någon show” planerad för ikväll, men att hon hoppas att vi ändå kommer trivas.
Plötsligt ser jag hur en av de anställda nyper en uppskattningsvis 60-år gammal gubbe i bröstvårtan med en tång. Mitt sällskap tittar förfärat på hur bröstvårtan sträcks ut och blir flera centimeter lång samtidigt som gubben ser tämligen obesvärad ut. Tjejen med tången skrattar högt. Det ser ut att göra fruktansvärt ont och gör mig lite illamåande. Smärta var inte en av fetischerna jag ringade in på formuläret.
(fortsättning följer…)