Jag befinner mig på ett kafé i centrala Helsingborg. Det är semester och jag och äkta hälften är i Sverige för att under två veckor ta igen förlorad tid med familjer och vänner. Och äta. Allt det där svenska man saknar;
Filmjölk
Handskalade räkor
Allt signerat Karamellkungen
Så här sitter vi på det tjusiga kaféet i Helsingborg med det svulstiga namnet GRAND COFFEE (som jag inte förrän senare förstår är gamla Wayne’s Coffee), och jag gluttar förväntansfullt efter servitrisen som ska komma med min räksallad med extra rödlök.
Efter tjugo minuter kommer hon. Då har Christoffers ost- och skinksmörgås sedan länge lämnat ett tomrum på tallriken.
Det första jag konstaterar är att räkorna är lika handskalade som min farfar är maratonaktuell. Istället draperar en blöt, osmakligt abnorm, trave tinade salladsräkor grönsakerna.
Under räkslemmet ligger ett gäng trötta salladsblad. De simmar runt runt runt i ett tre centimeter högt vattenstånd. Varje gång jag lyfter en tugga trillar en mindre flod tillbaka ner i sjön.
Två skivor tomater toppar det hela, intakta med det hårda stjälkfästet kvar. Och så en halv burk soggig majs på det.
Så ser den ut, min räksallad för 110 kronor.
Jag blir som en bitter senior när jag rör mig ute bland Sveriges krogar och kaféer.
Det är svårt att låta bli när man vant sig vid krogkulturen i ett land där en ägare aldrig skulle sätta en trött, bakfull sommarjobbare bakom grytorna eller skicka ut en servitris som bara tagit jobbet i väntan på något bättre.
Ena dagen blir jag tokig över grisiga toaletter där kiss flyter fritt på golvet och papper saknas (Espresso House på S förstadsgatan i Malmö – ställ gärna fram ett par gummistövlar vid entrén till er toalett).
Andra dagar vill jag gråta när ett efterlängtat restaurangbesök dras ner av en servitris som blir besvärad när jag ber om salt och peppar, och levererar dem med en demonstrativ smäll som skriker ”Egentligen borde jag inte vara här och ge dig något jävla salt, egentligen borde jag vara i New York och glamma natten lång…”.
På uteserveringar får disken stå och dra till sig duvor och måsar som cirkulerar över mitt huvud. Jag dör när jag tänker på att äta ur en tallrik som en duva vilat buken i!
I Sverige får man ofta som gäst städa sitt eget bord innan man sätter sig. Det tycker jag är bakvänt. Och värst är inte den sega personalen, utan folket som lämnar skräpet åt dem. Dressing över bordet, servetter som flyger fritt, fimpar i sista latteskvätten…
För fan svenskar!
Vi sätter stolthet i vårt solidariska arv, och så har vi inte ens respekt att lämna bord och toaletter i ett skick som inte får vår nästa att vilja kräkas.
Sånt här gör Japan med en. Man blir petig, kräsen och förväntansfull av ett liv i Japan – landet där varje yrkesstolthet är så stark att inte ens den mest simpla nudelkock skulle tumma på sin skapelses kvalitet. Inte ens en skål sobanudlar för 200 yen ställs ut som minsta nudel är sönderkokt eller buljongen är för salt!
Oavsett om du kockar trestjärniga avsmakningsmenyer eller steker yakitori i ett hål i väggen så ger du det ditt allt.
Servicepersonalen ägnar varje betald sekund åt att se till att deras gäst lämnar med ett leende – och detta i ett land där man av tradition inte ger dricks! Uniformen bärs fläckfri och med rak rygg, även om man är fotsoldat på Starbucks.
Och japaner vet att bete sig för att inte vara till besvär för folk runt omkring. En japan skulle aldrig pinka fritt utanför ringen för då är det äckligt för den som kommer efter, samt en skymf mot den som städar.
En japan skulle aldrig söla ner ett kafébord och sen bara dra.
Japan har gjort mig till en snobb. Mina förväntningar på kafé- och krogbesök liksom på mina medgäster har skruvats upp så många pinnhål att jag antagligen aldrig mer i mitt liv kommer kunna se en sallad simma i vatten utan att känna depression över sakernas tillstånd.
Det är så synd att man i Sverige måste gå till ställen i toppklass för at få mat tillredd med omsorg och servitriser som samma morgon gått till jobbet med inställningen att leverera.
Sveriges namn må just nu flyga över matvärlden i samband med Scandinavian noveau-hypen och begåvade stjärnkockar, men på Grand Coffee och hundratals andra kaféer och krogar lyser yrkesstolthet och matkärlek alldeles för ofta med sin frånvaro.
Nej, resten av semestern håller jag mig till mammas mat. Den lagas med kärlek och serveras med en puss på pannan. Och badrummet chez mama saknar både kiss på ringen och papper som fastnar under foten.
Nästan som i Japan.
Skrivet av maria Ahlgren
Malmö 2009-07-24
Besök gärna min privata blogg From Tokyo with Love!
www.pause.se/bloggar/from-tokyo-with-love
I våras öppnade något av ett paradis för alla som vill hitta japanskt streetmode, men som känner sig hopplöst lost på Harajukus bakgator och bland kidsen i Shibuya.