I fredags tror jag att vi ringade in uttrycket vardagsLYX kanske mer än någon gång tidigare. Vi lämnade in Lillan på dagis och gick på Daigo, en tvåstjärnig kaiseki-restaurang vid foten av Atago-templet i centrala Tokyo.
Kaiseki är Japans ohotade haute cuisine. I tehusliknande miljö – privatrum givetvis – serveras en lÃ¥ng rad konstfullt arrangerade rätter, allt perfekt balanserat och uppbyggt för att skapa en mÃ¥ltid i perfekt harmoni. En kaiseki-mÃ¥ltid bygger alltid pÃ¥ säsongens rÃ¥varor, och olika tekniker som Ã¥ngat, grillat eller tempura-friterat finns representerade. Varje rÃ¥vara är sÃ¥ lätt tillagad som möjligt och den ursprungliga smaken Ã¥tnjuter största respekt. Inte minst är det utsökta porslinet ett uttryck för denna vördnad – aldrig är en simpel svamp eller soba-nudel sÃ¥ omsorgsfullt hanterad som under en japansk kaiseki-bankett!
Daigos variant av kaiseki är traditionell zen-buddistisk shojin ryori. Det är vegansk mat med undantag för dashi, fiskbuljongen som ligger till grund för nästan all japansk matlagning, och anses mycket sofistikerad och exklusiv. Munkarna i buddistiska tempel äter som de gör för att finna inre balans, men också för att, i enlighet med japansk kosmologisk filosofi, vara i harmoni med naturen och säsongerna.
Allt var så vackert att jag nästan inte finner ord! Från rummets stillhet och ostörda rymd för eftertanke till varje rätts enkla skönhet. Det låter så fånigt, men man kunde verkligen smaka varje smak, begrunda varje nyans. Det var nästan en smula religiöst! Vi satt där, jag och Christoffer, och kände oss nästan heliga, ja, nästan lite upplysta av all zen och wabi sabi.
Först fick vi en lätt tempura-friterad potatisboll rullad i sesamfrön, serverad med ett krus sake. Därefter en klar soppa på shitake och konbu som fick både kroppen och själen att piggna till denna årets första höstdag. Därefter kom min ständiga favorit, sobanudeln, alldeles perfekt! Vilken spänst, vilken vigör!
Skulle nog kunna leva på soba!
Sedan kom nog ändÃ¥ mÃ¥ltidens piece de resistance, guldnumret – en tallrik med säsongens grönsaker tillredda pÃ¥ olika vis. Lite klyschigt kan det kallas ett medley, men det lÃ¥ter bara urtacky! Dt var i alla fall simpelt presenterade ginkonötter, svamp med misodressing, bladgrönt, valnötter, okra och inlagda aprikoser, följt av japansk aubergine i klar soppa. Att aubergine, som jag aldrig gillat, kan vara sÃ¥ skarpladdad med smak och umami!
Sedan risrätten, ett måste i varje kaiseki. Svamp och ris i den mest fulländade buljong och med små fiffiga toppings och en skål grönt te. Som så ofta med kaiseki fick en tallrik färsk frukt sätta punkt för festen.
Om ni åker till Japan så måste ni göra en kaiseki, så är det bara. Det kostar skjortan, men lita på mig när jag säger att det är en upplevelse så sakral och unik att det omöjligt får att ångra. Det är som att måltiden är en reningsritual, ett andrum i ett annars lätt kaotiskt liv. Allting bara försvinner där man sitter i det tysta rummet med utsikt över den perfekt komponerade traditionella trädgården och begrundar sin äggplanta! Det är på tehus och kaiseki som Japans toppolitiker, näringslivspampar och maffiabossar kopplar av, och det är här man kan be om privat geisha-uppträde eller bjuda med sin hemliga älskarinna utan att omvärlden någonsin får veta. Kändes nästan som att jag och Christoffer var på en oerhört hemlig och spännande dejt, gömda för världen, bara vi två i detta rum med sina enkla tatami-mattor och ensamma bonsai-träd!
När vi åter dök ut i höststormen så kändes det hela nästan som en dröm, och jag kan med säkerhet säga att långlunchen på Daigo var en av mina topp-fem upplevelser i Japan någonsin, som toppades lite extra av att den 1.30 m korta värdgubben frågade om jag var modell. Ja, vad sjutton, fåfänga måste väl få finnas även i heliga hus?!
DAIGO ATAGO
Atago Green Hills Forest Tower, 2FL, 2-3-1 Atago Minato-ku
Station: Kamiyacho
Tel: 03-3431-0811 (reservation ett måste)
Pris: 14 000 yen/person exkl dryck. En lunch tar ca två timmar.
