Van life

En riktig jävla skitdag…

(English version further down)

Ni vet ibland när ingenting verkar vilja gå ens väg? Igår var verkligen en sån dag för oss… I lördags eftermiddag körde vi in i den lilla staden Løkken och blev genast helt förälskade. Solen sken och till vår stora glädje upptäckte vi att det var tillåtet att åka ner med Doris på stranden och parkera där.

Bara 200 meter längre bort fanns ett beach break och Calle fick äntligen hoppa ner i vattnet och fånga några vågor. På kvällen käkade vi god mat, kollade på en sån där perfekt solnedgång och bara hängde – helt magiskt! Eftersom det inte var tillåtet att campa på stranden, flyttade vi Doris sent på natten och när vi väl somnade så var det med ett leende på läpparna.

Men när vi åkte tillbaka till stranden morgonen efter, blev det inte riktigt lika lyckat… Vi vill ju inte peka ut någon, så låt oss bara säga att en av oss (inga namn nämnda) var väldigt taggad på att komma i och surfa. Istället för att parkera på samma ställe som på lördagen, bestämde sig denne någon för att köra längre ner på stranden, närmare själva surfet (trots att den andra personen i bilen tyckte att det var en dum idé eftersom det fanns en risk att vi skulle fastna)…

Vi lyckades köra Doris ungefär halvvägs, när… Japp, hjulen började spinna och vi typ kunde känna hur de grävde sig ner i sanden.

Paniken växte inom oss båda, men precis innan den slog till ordentligt dök det upp en Land Rover bredvid oss. Med en gubbe i, endast iklädd morgonrock (hur konstigt!?). Medan han började fästa en bogserlina mellan våra bilar, vågade vi hoppas på att problemet snart skulle vara löst. Han hoppade in i sin bil och försökte dra loss oss, tillbaka den väg vi kom. Men det gick inte… Hjulen grävde sig bara ännu djupare ner i sanden och paniken gjorde sig påmind igen. Morgonrocksmannen lämnade oss, men sa att det skulle komma en traktor ner på stranden om drygt en timme (fråga oss inte varför..) och att personen som körde den säkert skulle kunna hjälpa oss.

För en sekund kändes det hoppfullt igen, tills vi tittade oss över axeln mot vattnet. Högvattnet var på väg in och nu började vattenlinjen komma läskigt nära Doris. Vi insåg att vi inte kunde vänta en hel timme! Istället började vi springa runt på stranden och leta efter någonting att lägga under hjulen för att få fäste. Det vi hittade var någon form utav bänkgrejer, som är det ni ser på bilden där uppe. Vi började gräva för att försöka få in dem under Doris däck, livrädda för att vi inte skulle hinna innan vattnet hade stigit för högt. Samtidigt såg Bella bilder i huvudet på hur Doris började sjunka ner i den vattenblandade sanden och tillslut välte. Och hur drömresan skulle vara över innan den knappt hade börjat…

Precis när vi äntligen hade fått in plankorna under däcken, kom en äldre man promenerande på stranden och stannade bredvid oss. ”Det där kommer aldrig att gå, inte en chans att ni kommer upp härifrån!”… Det var droppen som gjorde att Bella bara släppte allt, började gråta och gick därifrån (nä kanske inte den bästa lösningen på problemet såhär i efterhand). Carl insåg att han inte skulle kunna lösa situationen på egen hand och sprang upp till nån kille som precis höll på att öppna sin surfskola i närheten. Som tur var visade det sig att han hade en kompis som ägde en gigantisk Land Rover. Han ringde dit kompisen som än en gång tog sig an uppgiften att försöka få upp Doris ur sanden. Bogserlinan sattes på plats och den här gången – lyckades det!

Det tog lite tid, en hel del kaffe och ett långt snack, men nu mår vi bra igen – alla tre! :)

(Om vi lärde oss någonting av detta? Ja det var väl det där med att genvägar ofta är senvägar…)

You know when sometimes things really don’t go your way? Yesterday was definitely one if those days… We arrived to Løkken saturday afternoon and totally fell in love with the place. The sun was shining and what a joy, when we realized that you were allowed to drive on to the beach, and park there.

There was a beach break, with surfable waves just 200 meters away and Carl finally got to jump in the water and catch some waves. The evening followed with good food, a beautiful sunset and good vibes – it was just epic. Since you can’t camp at the beach, we moved Doris to another location during the night. We fell asleep with a smile on our faces.

But when we drove back to the beach yesterday morning, things didn’t really end up as awesome as the day before. We wouldn’t want to point any fingers, so let’s just say that one of us (no names mentioned) was very eager to get out in the water, too catch some waves. Instead of parking in the same place, this someone decided to drive further out on the beach, closer to the surf spot (even though someone else thought it was a bad idea cuz we might get stuck)…

We managed to get Doris almost half way, when… Yep, the wheels started spinning and we could almost feel how the wheels were digging down in the sand.

We could both feel the panic growing inside, but just before it hit, this Land Rover with a man in a morning robe (how strange!?) drove up besides us. We hoped that the problem would be solved right away, as he helped us to attach a rope between our cars and tried to pull us out and back the way we came. But it didn’t work… Our wheels just kept digging deeper and deeper and the panicy feeling started to knock on the door again. The morning robe-man left but said that a tractor would come around in an hour or so (don’t ask us why..) and that the driver probably could help us.

For a moment things felt hopeful, but then we turned our heads towards the water. The tide was coming in and now the water was scaringly close to Doris. We realised that we couldn’t wait for an hour! So we ran around scanning the beach for something to put under the wheels and found these bench-things that you see on the picture. Both of us started to dig in the sand to be able to get them under Doris wheels, really scared that we wouldn’t have enough time. Bella could see pictures in her head of Doris sinking into the sand, tipping to the side and how our dream would come to an end before it had hardly started…

Just as we’d gotten the planks in under the wheels, an old man who was out strolling on the beach stopped besides us. ”That aint going to work, you will never get it up!”… At this point Bella lost it, started crying and just walked away (not the best solution when you think about it now). Carl realized that he couldn’t fix this on his own and ran to a guy that was just about to open his surf school. Fortunately he knew a guy with a  huge rover who he called. Once again we tried to pull Doris back to where we came from and this time – it worked!

It took some time, several cups of coffee and a long talk, but now we’re fine again – all three of us! :)

(Any lessons learned? It’s always worth walking the extra mile (or meter) to get to the surf)

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)
En riktig jävla skitdag..., 9.5 out of 10 based on 4 ratings

7 thoughts on “En riktig jävla skitdag…

  1. Vi har också varit där......

    Men detta hände oss också på denna ljuvliga strand……
    Vi hade husvagn och bil. barnen var 2,4,6 år
    vi körde ner på stranden och nån av oss tyckte att det så mysigare ut längre fram….så vi körde dit och fastnade fast….vi fick massa av hjälp av människor och en traktor…så några timmar senare var vi loss puh …då var jag skit arg, ledsen och helt Slut men nu 24 år senare kan jag le åt det…. lycka till på er fostra färd kram Maud

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    Reply
    1. calleochbella Post author

      Hahaha skönt att höra att vi inte är ensamma om det! 🙈😛😍 Kram på dig med Maud!

      VN:F [1.9.22_1171]
      Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
      VN:F [1.9.22_1171]
      Rating: 0 (from 0 votes)
      Reply
  2. Lena

    Åh..skönt att det gick bra till slut☺

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    Reply
    1. calleochbella Post author

      Tack Lena!

      VN:F [1.9.22_1171]
      Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
      VN:F [1.9.22_1171]
      Rating: 0 (from 0 votes)
      Reply
  3. Lelle

    Shit! Tur att det gick bra till sist!

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    Reply
    1. calleochbella Post author

      Eller hur Lelle 😍

      VN:F [1.9.22_1171]
      Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
      VN:F [1.9.22_1171]
      Rating: 0 (from 0 votes)
      Reply
  4. Pingback: Vår resa genom Europa | Van life

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *