Van life

En mysig restaurang & en skräckfylld natt

(English version further down)

Det blir som ni vet inte alltid som en har tänkt sig, i förrgår checkade vi ut från campingen som vi bott på i utkanten av Haarlem, för att bege oss vidare ut i naturen. Men innan vi kunde dra iväg var planen att vi skulle möta upp med en holländsk tjej som vi skrivit lite med på Instagram. Vi parkerade Doris på en pendlarparkering i ett industriområde en bit utanför stan och promenerade in till vårt kära Haarlem. Men timmarna gick och tjejen vi skulle möta upp hade svårt att komma loss från jobbet, tillslut började det bli dags för middag och vi valde att bege oss tillbaka till bussen för att spara lite pengar.

Väl tillbaka vid parkeringen visade det sig att det dolde sig ett riktigt smultronställe runt hörnet. Där vi trodde att det bara fanns asfalt och industrier, fanns bakom några buskage även en sjö och denna helt fantastiska restaurang. Ett till restaurangbesök kan vi väl unna oss? Tänkte vi och hade även i bakhuvudet att det kanske inte skulle vara supersmart att skylta med att vi campade på parkeringen (det fanns inga förbudsskyltar, men en vet ju aldrig). Restaurangen var inhyst i två eller tre containrar och ett stort växthus, så sjukt mysigt! Maten var grymt god och efterrätterna var ”to die for”!

Vi har insett att vi båda är rätt så hariga när det kommer till att fricampa på platser där det är oklart om en får stå. På en strandparkering eller inne i städer känns det lite mer okej, men vissa platser känns mindre lugna. I det här fallet hade vi dock helt olika känslor, Bella kände sig coollugn (oklart var det kom ifrån) men Carl kände sig väldigt nojig. Det hela blev inte bättre när han under vårt restaurangbesök såg två personer (ev parkeringsvakter) som dök upp vid parkeringen. Men efter middagen bestämde vi oss ändå för att sova kvar på parkeringen, vi skulle ju iväg tidigt på morgonen dagen efter och det var inte helt uppenbart att vi campade eftersom Doris stod med ”den anonyma sidan” mot vägen.

När vi låg där i mörkret (vi vågade inte tända några lampor) hördes plötsligt en smäll så hög och så nära att Bella kunde känna ljudvågen slå mot väggen. Våra händer fann varandra snabbare än blixten där under täcket och sen låg vi stela som pinnar och helt knäpptysta. ”Det var väl inte ett pistolskott va?” ”Jag hoppas verkligen inte det!” viskade vi. Någon minut senare hördes ytterligare en smäll, men den här gången längre bort. På det följde ytterligare två smällar som rörde sig bortåt och efter lite viskande tog vi ett gemensamt beslut om att det måste ha varit smällare, annars borde ju polisen ha varit här vid det här laget.  (En ska vara försiktig med vad en önskar sig).

På något underligt vis lyckades Bella somna kort efter att denna nära döden upplevelse ägt rum och sova gott nästan hela natten. Carl däremot låg och ömsom halvsov, ömsom lyssnade efter konstiga ljud kommande timmar. Fram tills ungefär 05.20 när en bil stannade till utanför och någon riktade en ficklampa in genom framrutan – ”Det är någon här Bella!” väste han fram, sekunderna innan det knackade på dörren. Hjärtat slog väl ungefär i hundranittio när Carl gick fram och tittade ut genom rutan. Och vem stod där? Om inte polisen…

De bad om att se på legitimation, Carl bad om att få sätta på sig byxorna först, det var ok. Den ena polisen tog våra pass och kollade bilens regplåtar, medan den andra frågade oss om vi inte visste att det var förbjudet att fricampa i Holland. Nej blev vårt svar (nåja vi hade kanske anat det, men vi VISSTE faktiskt inte) han fortsatte säga att för honom personligen var det ingen fara, men regler är regler. Nu trodde vi båda att en bot skulle komma, men det gjorde det inte!  Som tur var, var dessa två poliser väldigt trevliga och det kändes nästan som att de tyckte lite synd om oss. När allt var klart lämnade de oss med orden: ”Tack för erat samarbete, få några timmars sömn nu innan ni åker vidare!”

As you all know, things doesn’t always turn out the way you hope. The day before yesterday we checked out from the camp site that we had been staying at, just outside of Haarlem to head out into the wilderness. But before we could leave we planned to meet up with a girl from Holland that we’d been talking to over instagram. We took Doris and parked her at a commuter parking on the outskirts of Haarlem in an industrial area, and took a walk into town. As the hours went by it became evident that the dutch girl wouldn’t be able to make it, bogged down in work. We decided it was time for dinner and headed back to the van so we didn’t have to eat out, to save some money.

Back at the parking lot, what we at first thought was just asphalt and concrete turned out to hide a little gem of a restaurant. We had missed that behind the bushes there was a small beach by a lake and there it was, this amazing restaurant built out of three shipping containers a green house, old windows and odd bits and pieces. We looked at each other and our eyes meet and we could both see what the other one was thinking. One more restaurant dinner can’t hurt, can it? 

We’ve come to the conclusion that we are both cowards when it comes to free camping on spots where it’s uncertain wether its allowed or not. Beach parkings and inside cities feels rather good, but regarding this particular spot we had mixed emotions. Bella was calm as a whistle, but Carl was a bit more twitchy about it. His feelings were not soothed when during dinner two characters who look like parking attendents or cops or something with a uniform were lurking around the parking lot. In hind sight they were probably neither but you never know. Anyways, after dinner we still decided to stay over night, since we where leaving early next morning and since Doris isn’t an obvious camper van.

When we were lying there in the dark (we didn’t dare to turn on the lights) we suddenly heard a bang so loud and so near that you could feel it in the walls. Our hands found each other straight away and we were totally silent and dead still. ”That wasn’t a gun shot right?” ”I certainly hope not!”. A few minutes later we heard another bang, further away this time. Two more followed but even further away and after some whispering we decided that it was only fire crackers. Otherwise the police should have been here by now, we thought. (You should be careful what you wish for).

In some strange way Bella managed to fall asleep short after this scary event and slept good almost all night long. Carl on the other hand could only sleep for short periods of time before he woke up now and then and listened for strange sounds. Until around 5.20 when a car stopped outside and someone started to shine a flashlight in to the car. ”Someone is here Bella!” he whispered, the seconds  before we heard a knock on the door. Our hearts were pounding while Carl stumbled out of the bed and had a look outside the window. Who was it? If not the police…

They asked for ID, Carl asked if he could put on his pants first, that was ok. One of the officers took our passports and checked the car registration, while the other one asked if we didn’t know that it was prohibited to free camp in Holland. No was our answer (well we had a feeling that it might be, but we didn’t actually know) he continued to say that he didn’t care, but that’s the law. We where fearing how big the fine would be, when he told us that we wouldn’t get one! Luckily these to cops where really friendly and it almost felt like they felt sorry for us. When they where done, they left us with the words: ”Thanks for your cooperation, get a couple of hours of sleep now before you hit the road again”.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)
En mysig restaurang & en skräckfylld natt, 10.0 out of 10 based on 1 rating

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *