Efter att i några dygn ha skakat av oss veckors sand och vilat solbränd hy från Alagoas och Pernambucos paradisstränder - i brusigt farliga Recife, charmigt kulturella Olinda och pittoreskt historiska João Pessoa - är det dags för det riktiga safariliknande strandäventyret. Förväntansfulla och nyfikna glider vi in i det bubblande och sexigt sympatiska Pipa. Nu är vi några timmar söder om Natal i delstaten Rio Grande do Norte. Och här börjar den mer safariliknande strandromantiken. Nu får vi landkrabbor, vi som aldrig lärt oss att surfa, vi som inte kommer upp i luften som häftiga kitesurfare, vi som aldrig vågar stå på ett vindsurfarbräde, ja nu får vi hoppa in i en beachbuggy. Nu får vi också känna vittringen av havet och vågorna, vinden och saltet.

När vår vindbitne tuffe chaufför, Kayo Julios Ceasar, skruvar upp musiken med Ivete Sangalos hyperheta "Poeiraaaa, poeiraaaa, levanto poeira", börjar han gasa hårt, nästan som i takt. Volkswagenmotorn i den bulliga buggyn arbetar ettrigt under våra stjärtar. Vi börjar gapskratta, försöker sjunga med och stampar barfota takten. Däcken virvlar upp sanden och jorden, precis som Ivete sjunger. Solen bränner. Lågvattnet är perfekt, stranden plötsligt bred som paradisets egen sextonfiliga Autobahn. Uppladdningen i Pipa är perfekt. Vår kamrat tar oss upp till den rödbrända tillplattade jorden på utsiktsplatån för att ge oss en snabbkurs. Färden går längs sandiga trånga gator, som accentuerar strand och hav långt upp i byn. Rakt nedanför oss till höger breder Praia do Amore ut sig, kärlekens strand, surfarnas paradis.

Morgonpigga surfare släntrar barfota ner mot de rätta vågorna. Sena nattsuddare sitter omslingrade med en smoothie i gryningen. Slitna folkvagnar, fuscas, blandas med sexiga beach buggies, alla med samma VW-ljud. Själva pustar vi ut vid mötesplatsen, bageriet, det färska brödet och nyrostade kaffet efter en vild technonatt i hörnan Blue Bar & Bar do Portugues. Till middagen surrar ströget genom Pipa av ett fyrtiotal hippa krogar och barer.
- När vi som tonåringar cyklade hit till Pipa från Natal, gick det inte ens att få betala för att äta. Invånarna insisterade på att bjuda. Vi var ju deras gäster, säger Paulo, vår guide. Och fortsätter romantiskt: - Vi har unga gäster som kommer hit, är med och hjälper de nykläckta små sköldpaddorna ut i havet i natten. Sedan kommer de själva tillbaka nästa år och förlovar sig på samma strand. Söder om Pipa vid ett mer autentiskt fiskeläge är surfarnas funky lägerplats - Praia de Baía Formosa. Fiskegrabbar dänger ut innehållet ur stora snäckor, gamla skrovliga båtar målas om, brasiliansk hiphop dundrar från en bar på bytorget. Små hotell osar fisk, öl, barfota och sand. Men vi ska åt andra hållet, förbi den gamla beatnikstranden vid Tibau do Sol och över lagunen med färjan. Nu tar det mäktigt storslagna och ensliga över. Uppe vid toppen av klippavsatserna vid Barra de Tabatinga spanar man som för evigt och förgäves efter de så älskade delfinerna. Nu tappar vi hakan riktigt ordentligt inför vyn av den tre, fyra mil långa ödsliga stranden Praia de Búzios. Ett knippe surfare dyker upp ur intet. Bakom en liten sanddynig, palmbladig och kamouflerad hydda halvligger de slappt och spelar gitarr, äter tropiska frukter och av doften att döma finns också lite förbjudet lugnande att tillgå.

Vi nattar i Natal vid landets enda riktigt internationellt chartertyngda myrstack, Ponta Negra, en mil utanför själva staden. Tusentals beach buggies nästan morrar aggressivt för att ta alla ut från denna gigantiska hotellbas till ödsligare nejder. Till de så harmoniskt lugnande sanddynerna och lagunerna, som kramar staden från alla håll. På stranden hör jag för första gången någon ropa "viagra natural, viagra natural" och drar slutsatsen att det är färska ostron. En annan av strandens entreprenörer har en liten mobil vagn, med kombinationen disco och cocktailbar. Andra drinken och fjärde dansen före tolv en söndag tycks sitta som handen i handsken för många. Bredvid försöker ett sällskap på tolv personer stycka upp den största hummer jag sett i mitt liv. Vinkylarna är fyllda med is och stora flaskor brasseöl. Framför oss ligger nu sextiofem mil längs strandkanten, fyra dagar och tre övernattningar, innan nästa storstad, Fortaleza, dyker upp. Det är vilda färder upp och ner i höga hastigheter. Men det är också vinden som viner och elegant flyttar sanden, solen som gassar obarmhärtigt, den totala tystnaden och overkliga känslan av öken. Så plötsligt insjöarna, lagunerna, grönskan mitt bland de mäktiga dynerna. Vi letar oss över den ena floden efter den andra, som mynnar vid havet, på robusta säkra små flottar. Mest minns vi en entusiastisk Eduardinho, som i ensamt majestät stakade oss och vår klumpeduns till buggy över vid Barra do Rio.

Längs vägen hinner vi bli halvbekant med en och annan likasinnad jeepfarare på väg åt samma håll. Plötsligt inser vår chaufför att vattnet börjar stiga, lämnar stranden för en sandig säkrare väg en bit in. Våra italienska dumdristigare polare hamnar till midjan i vattnet med sina fordon vid Caraúbas. Men med lite rep och glatt humör är allt fixat på tjugo minuter. Utmattade tycker vi att det är dags för en sen lunch på stranden och bromsar in vid en underbar fiskkrog i Maracajaú. Direkt bredvid krogbordet drar fiskarna upp sina vackra jangadas ur havet in i skuggan av palmerna på stranden. Plötsligt möter vi människor på en strand. Ett tufft gäng kitesurfare kommer bärandes som på stora färgstarka vingar. Vi har hamnat vid São Miguel do Gostoso ("Den sköne Sankt Mikaels strand"). Det här är en av de nya mytomspunna adresserna längs kusten, som nu nämns i små nyhetsbrev hos strandmaffior i São Paulo. Längs resan har vi förstått att "svårtillgänglig" och "oupptäckt" är två nyckelord. São Paulos ivriga praiapionjärer, surfare på jakt efter solitude, och neohippies i sin egen lilla värld, ja alla byter de ständigt till nya hemliga orörda stränder. Ungefär som innekretsar byter stadsdel i London och New York.

De hittar ett nytt enkelt värdshus utan el och tv, där hängmattan, stranden och solnedgången är det viktiga. Solen börjar gå ner, himlen blir apelsin, lågvattnet innanför korallreven spegelblankt. Vi stannar och nästan gapar av beundran. Inte en människa. Vi är framme vid vårt eget orörda Praia do Marco. Här ska vi övernatta på det opretentiösa Pousada Arraial do Marco direkt vid stranden. Efter att ha duschat av oss all sand i hår, brallor och mellan tårna är det dags för en caipirinha. Från tre jeepar är vi sju gäster plus tre chaufförer. Alla översvallas vi av den familjära gästvänligheten och förbeställer middagen från det starkt lokala köket. I det lilla gröna gräs som frodas runt den slappa poolen hoppar några stora paddor runt lite försiktigt i en trött balett före maten i mörkret. Våra dagar fylls på med namn och åter nya indiannamn. På stränder och vikar som är nästan overkligt magiska med havet, sina palmlundar, blandningen av oas och surfarkoloni. Som varit med i massor av reklamfilmer, för en läskedryck, ett tuggummi och gud vet vad - som Barra do Rio Panaú. Fiskebyar som spelat huvudrollen i religiösa storfilmer med sin vemodiga naturliga dramatik och genuint oförstörda lokalbefolkning.

Så kommer vi till den vackra udden vid Praia do Galinhos. Vi släcker vår törst vid färjeläget på den personliga glatt tropiska pousadan Chalé Oásis. Utanför går en åsnetaxi förbi med en vagn fullastad av moderiktiga koffertar. Ett internationellt par, som hämtade ur en Ralph Lauren-annons, går efter i sanden med skorna i händerna. Jag försöker avläsa deras ansiktsuttryck, om det är förtvivlan eller förväntan. Beach buggyn glider som i urgröpta vägar i den röda jorden ner mot den ljusare sanden och havet. Det är den lilla staden och stranden Ponto do Mel. Knappt en människa, igenbommade luckor, siesta blandat med värmeslag. Buggyn klättrar sedan upp på bergsknallen där moderna Pousada Costa Branca sticker ut som ett örnnäste och en spjutspets mot havet. Dags att slå läger en andra gång mellan Natal och Fortaleza.

I solnedgången beger vi oss ner för berget till stadens stora mäktiga strand. En blandning av hästar, kärror, bilar i hög fart, fiskare och nät som viks ihop möter oss. En livfull barfotamatch i fotboll blir vårt första stopp. Spelarna i lagen tycks pendla generöst mellan sju och tjugo år. Inne i gränderna börjar vår jakt på baren som inte finns. Dörrar och fönster är öppna till husen, alla äter middag. På torget står en tv uppsatt och ett tiotal småttingar skrattar hejdlöst åt ett tecknat barnprogram. Och överallt hästar som står och sover.

Surt retirerar vi till den lyxigare miljön, några drinkar och bingen. Från att ha varit ett av de mest magiska hippienästena i Brasilien på sjuttiotalet har Canoa Quebrada - "den trasiga kanoten" - nu förvandlats till ett ungt globalt håll-i-gång-paradis. Huvudgatan Broadway är fylld av unga tatuerade kroppar, blonda afrohår, svarta technokids, flirtkvoten stegras, alla har beach cred och samma jeans. Holländska, franska och italienska verkar vara huvudspråken. När vi i en timme varvar upp lite lätt på Bar Tudo Mundo, hörs ingen annan låt än YMCA om och om igen. Tills Reggae Bar mittemot öppnar dörren till sitt dunkla dansgolv, varvid det ena örat får den stora äran att få
I shot the sheriff på samma volym. Hela dagen matar den ena bussen efter den andra in nya unga gäster från Fortaleza. Sandiga gränder är fyllda med små enkla pousadas. Branta trappsteg leder ner till den stora stranden, där barfotafester mitt i natten avlöser varandra under högsäsong. Är detta den av alla författare och filosofer så omskrivna "globala byn"? Men det räcker att promenera tio minuter åt endera hållet så är man borta från det globala turistgettot och nästan ensam med havet. Canoa Quebradas styrka är läget mitt på en av de mest dramatiska kuststräckorna i Brasilien. Runt om finns det stränder med ibland bara surfare och hummerfiskare. Så plötsligt duggar kiosker och barer tätt, som på älskade Majorlândia. I nästa sund råder ödsligheten, som vid Praia Lagoa de Mato.

Efter några dygn inne i miljonstaden Fortaleza befinner vi oss tre mil västerut i charmigt tropiska Cumbuco i delstaten Ceará. Ett idylliskt fiskesamhälle och fortfarande lugna gatan. Vi vilar upp oss vid poolkanten på Eco Paradise Hotel inför kommande strapatser. Framför oss spelas havets kabaret upp mitt fram näsan. Hästar kommer i full karriär med uppsluppna ryttare. Kitesurfarna sträcker ut sina vackra vingar på stranden. Deras bas, Blue Wind, vägg i vägg med oss påstås vara en av världens hetaste kiteadresser. Byns jangadeiros kollar sina båtar och segel inför morgondagens årliga tävling. Klasar av ettrigt gula beachbuggies väntar på sina kunder att ta till de dramatiska dynerna och Bananlagunen.

Kyrkor fläker upp sina dörrar längs hela resan och tävlar om vem som är äldst, vackrast eller mest guldbehängd. Men mest grips man av de enklare små templen, som ofta ser ut som de stängt för alltid. Plötsligt i den tidiga kvällen, som här vid det sandiga torget i Cumbuco, öppnas dörrarna och ut strömmar bönerna och orgelmusiken och tävlar med de vilda ropen från fotbollsgudarna. Kvällens första öl tas vid den enklaste enkla bar och uteservering, bredvid kyrkan och fotbollen. Direkt någon meter bakom oss i mörkret har vi frustandet och dofterna från fyra hästar. Ryttarna vid bordet bredvid bedriver en machokamp med den lokala spriten, pingan. En fransyska bosatt i byn försöker övertala sin nyanlände Pariskamrat att den gryta hon beställt är okej. Fyra barmagade tonårstjejer står mitt bland borden, fnissar, biter på naglarna och stirrar på en brasiliansk musikvideo på den högt uppskruvade tv:n.

En Land Rover väntar på oss tidigt i ottan. Vamos västerut, vi susar återigen fram på stora öde stränder. Vid Guajiro ser vi kitesurfare och stora lyxiga sommarvillor tillhörande det besuttna Fortaleza. Det viskas om Formula 1-förare, fotbollsstjärnor. Vid gulligt charmiga och orörda Icaraizinho fantiserar vi om att investera, att kanske hinna vara först någon gång i livet. Men så hör vi att ryktet redan säjer att mark är uppköpt, förfallna kolonialvillor ska rustas upp. Att fransmän, holländare, italienare redan lurar under palmerna. Här kommer nästa lilla Cumbuco eller Itacaré att flöda i publicitet om några år.

Exakt i solnedgången gör vi den mest exotiska entré som tänkas kan i Jericoacoara, av New York Times utsedd till en av jordens mest magiska platser. Vi mer eller mindre kastar in väskor och datorer på vårt lilla enkla Pousada Capitão Tomaz. Och skyndar längs stranden bort mot den mäktiga sanddynen, Duna do Põr-do-Sol. Den stora ritualen varje kväll är att stå där uppe tillsammans och blicka ut över havet när allt färgas orange. Samtidigt kastar sig stadens unga skejtare tillsammans med häftiga turister på sina sandboards rakt ut mot havet. Mörkret kommer fort, vi vandrar alla ner mot caipoeiradansarna vid havet, lämnar de förälskade paren bakom oss. Enligt tremembéstammen är vi vid "krokodilens viloplats". Medan Jericoacoara enligt tupiindianerna betyder "sköldpaddans hål". Det lyxigaste hotellet är Mosquito Blue, tuffast och vackrast belägen är Vila Kalango. Baren heter Reggae, pizzerian Nomade, tuffa krogen Chocolate, nattklubben Mama Áfrika. I en gränd sugs vi in på en forróklubb vi inte minns namnet på. Alla dansar som klistrade ihop. På väg hem i de sandiga gränderna hoppar vi åt sidan för hästarna på väg ut i flockar med det vackra folket i månskenet.

"Jeri" har högsta cred hos de hippa, de coola. Få udda orter är så lyriskt beskrivna i internationell press. En stor del av turisterna tycks från Paris, Amsterdam och São Paulo. En av anledningarna till att "Jeri" så länge hållit stången mot massturism är självfallet avståndet - trettio mil väster om Fortaleza. Och att man antingen måste anfalla vid lågvatten längs havet, eller komma med fyrhjulsdrivna fordon de sista milen genom svår terräng. Jericoacoara är omgivet av sanddyner och underbara utflyktsmål som lagunerna Azul och Paraíso.

Vi intar en ljuvlig liggande sista lunch på solstolarna hos Chez Loran vid Jijocasjön. Så försvinner "Jeri" i bakrutan och vi susar fram längs havet vid ödsliga Praia Mangue Seco. En färja tar oss över Guriúfloden och vi kommer till den vackra stranden vid den försvunna staden Tatajuba. För cirka trettio år sedan hade vinden och sanden vunnit kampen över människorna och helt begravt och svept in husen i sand. Men en liten bit bort, i ett lugnare men lika kargt sandigt landskap, ligger nu lilla Nova Tatajuba.

Plötsligt är vi återigen uppe bland enorma sanddyner. Vägen som böljar fram är bara svaga hjulspår som ibland försvinner helt. Så är vi så högt upp i det vidsträckta sandlandskapet man kan komma. Djupt imponerade bromsar vi in, slår av motorn, och omges av en bitvis kuslig tystnad. Där nere mitt bland dynerna öppnar sig klarblåa stora sötvattensfyllda Lagoa Grande. Så hör vi skratt och romantisk rockmusik. Förbi susar en nersliten och urblekt grön Toyota Truck med flaket fyllt av sjungande holländska neohippies. Snart passerar vi nonchalant Parnaiba utan att ens stanna. Det är andrastaden i Brasiliens fattigaste delstat Piauí och basen för alla utflykter i Parnaibaflodens deltalandskap. Direkt tar vi oss så långt det någonsin går med bil, till den lilla hamnstaden Porto dos Tatus, hämtas med båt för ilfärd till Ilha das Canarias och incheckning i solnedgången på öns pousada.

Direkt efter middagen börjar nattens äventyr i en liten båt med aktersnurra. Så småningom lämnar vi det stora vattendraget och styr in i trånga kanaler helt omgivna av tät växtlighet och ett totalt mörker. Aktersnurran stängs av, djungelljuden får hjärtat att bulta. Nu stakar och paddlar Geilson oss fram och João José sitter i fören med en stark ficklampa. Så plötsligt börjar allt hända. En flera meter lång anakonda kramar runt en trädgren. João José lyser på grenarna närmast ormen. Då ser vi den vackra iguanan som är tänkt att bli bytet. Vi förstår vad som krälar i vattnet, och att det finns stora stim med pirayor är vi informerade om. Efter en timme med ormar, iguanor, sömngångare som glider fram som trötta ekorrar och flockar av fladdermöss, möter vi en lite större båt. Ledaren Pedro hoppar över till vår lilla båt, tar över ficklampan. Geilson börjar på ett både makabert och komiskt sätt göra "krokodilernas" kluckande parningsljud. Plötsligt viskar Pedro bestämt:
- Aqui, aqui. "Där, där".
Han hoppar ur båten barfota, in i sörjan, bland grenar, rötter, buskage och lera. Geilson kluckar högt, hans struphuvud jobbar intensivt. Och så vänder sig Pedro om med ett brett leende. I famnen har han sin alligator, som han håller hårt om käften och stjärten. Själv håller jag hårt i båtkanterna. Men släpper tveksamt taget och klappar så äntligen min första "krokodil".
Efter en exotisk förmiddagstur i samma frodiga flodkanaler är deltasafarin över. En gammal härlig träskuta tuffar i sakta gemak tillbaka genom det mäktiga deltat mot staden Parnaiba. Fotografen lägger sig på taket för att vila. Men vi omringas snabbt av en armada av de elegantaste fiskebåtar, jangadas, som vi sett längs vår resa. En av båtarna tar vi i släp. Den äldre fiskaren ombord har en stiligt sliten, lätt smutsig vit bomullskavaj, som skulle få en Armani att kippa efter andan.

Den sista färden längs kusten börjar nästa dag från Parnaiba. I hög fart susar vi en bit in i landet på den stora vägen, fylld av förrädiska gropar, förbi Pirangi mot Tutóia. Jeepen svänger in i ett nytt landskap. Vi är nu inne i delstaten Maranhão och snäppet närmare ekvatorn, staterna Parás och Amazonas regnskogar. Värmen skruvas upp ett varv. I ena stunden tycks hettan gift med sanden. Så passerar vi en flod, och plötsligt har solen gott sällskap av en frodig grönska. Små samhällen passerar revy. Ibland tycks det vara dussinet hus, varav hälften kyrkor. Chauffören börjar skrattande och yvigt berätta att vi närmar oss Paulino Neves, ibland kallat Rio Novo efter sin flod.
- Om man badar här i floden blir man gay, säger han upphetsat.
- Om man är gay, vad händer då, blir man hetero? försöker jag med, som testfråga.
- Nej, nej, skriker han för att överrösta jeepen, man blir bara mer och mer homo.
Sedan drar han den ena berättelsen efter den andra om borgmästare och präster som förändrats sexuellt, skiljt sig. Och nu bor kvar med sina nya lokala pojkvänner i Paulino Neves. Med regelbundna mellanrum kommer de stora seriösa rikstidningarna från Rio och São Paulo, gör djupintervjuer med lokalbefolkningen och bekräftar att storyn är sann.

Så glider vi in det idylliska och exotiska samhället. Som på beställning är tre grabbar ute i floden i hettan och badar och svalkar sina vackra vita hästar. Jag grips av tanken att jag ser öppningen till inspelningen av en b-porrulle. På andra sidan bron och den kittlande floden tittar vi in på charmigt enkla Pousada Oásis dos Lençóis. Två stiliga grabbar från Curitiba är de enda förväntansfulla gästerna som slappar i hängmattorna.

Vi lämnar fantasin, skrönorna och löftena bakom oss och fullständigt brakar ut på den häftigt ödsliga stranden Pequenos Lençois som leder fram till den lilla fiskebyn Caburé. Bara två hundra meter sand skiljer här ute på udden Atlanten från floden Rio Preguiças. Ett knippe värdshus och krogar har gaddat ihop sig i hettan och vinden på flodbädden. Här byter vi alla från bil till båt, eller tvärtom. Efter lite utsökt soltorkat kött, carne-do-sol, och litervis med vatten på Pousada Porto Buriti kliver vi ombord i den lilla båten. Under ett par timmar framåt slukas man av en hisnande och prunkande grönska, när båtföraren sneddar genom små bifloder och kanaler i det exotiska obebodda mangroveträsket. Äntligen är vi framme vid slutmålet, och sedan tjugofem år tillbaka en av de vackraste nationalparkerna ute vid havet i Brasilien - Lençóis Maranhenses. Sju mil längs havet och fem mil in i landet böljar de hundratals sanddynerna fram och kramar mjukt de lika många lagunerna och små sjöarna mellan sig. En del är klarblåa, andra helt transparanta, några djupt bruna eller svarta, fyllda av vatten från den kraftiga regnperioden mellan januari och juli.

Den lilla staden Barreirinhas är centrum för alla utflykter och ser bitvis ut som en armébas på grund av alla militärliknande fordon och många chaufförer och guider i kamouflagekläder. Men efter mina cirka två hundra mil och överutbud av sanddyner, orkar jag bara inte med en jeepfärd till, väljer den enklaste av alla utvägar - och får mitt livs upplevelse. För cirka 500 kronor sitter jag plötsligt i ett miniplan och ser det storslagna scenariot nedanför mig, exakt så som det ser ut på alla bilder som lockat mig hit. Min lathet belönas med ett värdigt slut.

Men efter att i trettio dagar ha lagt mig vid solnedgången, gått upp i gryningen med solen och havet, så längtar jag efter något drastiskt annorlunda. I hög fart drar vi de sista tjugofem milen västerut till São Luís, huvudstaden här i staten Maranhão. Staden har det kraftfullaste inslaget av svarta vid sidan av Bahia, ett historiskt orört centrum som tävlar med Salvadors, ett nattliv som är hela Brasiliens reggaecentrum. Och nästan inte en turist. De få som finns är nästan alltid sandigt erfarna, ivrigt pålästa och njutningsfyllda holländare och fransmän. Jag checkar in på det fräscht slappa Pousada Portas da Amazõnia mitt i smeten. Men försvinner snabbt ut bland backar, trappor, kullerstenar och in i det svettigt sunkiga och dunkande reggaemörkret. Jag får mitt nattliga reningsbad. Innan det är dags att stiga på planet och sova de 300 milen tillbaka till verkligheten i Rio de Janeiro och São Paulo.

Kommentarer (0)

Visa/dölj kommentarer

Namn

E-post

Hemsida

Titel

Kommentar

mindre | större

Jag har läst och accepterar Användarvillkor.

Lägg till kommentar