Häng med till surfarnas, fotbollsentusiasternas och Brasiliens pärla Rio de Janeiro, det ljuva livets Ipanema, favelan som fascinerar och förför, konstnärsromantikens charmiga Santa Teresa. Fem Riobor guidar oss till sina bästa delar av staden.
Bolltrollaren
Lite lätt generad anländer Raphael direkt från universitetet UERJ, via bostaden i stadsdelen Tijuca alldeles bredvid Maracanã. Han har glömt både fotbollskläder och boll. Och förstår först inte varför vi varken vill fotografera honom i skolkläder eller strandutstyrsel. Han är en av tiotusentals grabbar i Rio som vigt sitt liv åt en framtid inom fotboll. Han tränar hårt ute hos Bangu, en norrförort och ett lag, i Rios medier mest känt för sitt stora fängelse med ständiga uppror.
– Mitt drömlag är Vasco da Gama, farfar är portugis, säger han stolt.
Men vilka är då de grymt bästa i landet?
– São Paulo, kommer det klockrent.
Och så är det ofta. Om hjärtat, själen och framtiden ligger i Riolaget Vasco da Gama, så säger man aldrig ”Flamengo”, som den stora majoriteten av brassar så ofta gör.
– Tre timmar om dagen, sex dagar i veckan, sedan sju år tillbaka, svarar han lite torrt kaxigt på frågan hur mycket han satsar.
Familjebanden är som alltid starka.
– Jag är påhejad av både mor och far och en entusiastisk lillasyster.
Men så ser det hårda schemat ut för just de grabbar som bestämt sig, av alla de miljoner som bara drömmer. Några tusental tar sig sedan igenom det första stora nålsögat, hamnar i utkanterna av sitt lag på hemmaplan. Bara något hundratal tar sig genom det sista lilla nålsögat – till äran, berömmelsen i Brasilien eller chansen till de stora pengarna ute i världen. Vad är då den högsta drömmen i livet? Raphael sänker blicken och mumlar lite blygt:
– Madrid, Milano …
Vi pratar inte om att de flesta hamnar i en svensk småstad, i Ukraina eller någon ny yster Balkanstat. Och att de köps och säljs av giriga mellanhänder på ett sätt som ligger bra nära omänsklig ”trafficking”. Och om drömmarna spricker, vad har han då för alternativa planer?
– Personal trainer, blir svaret direkt och på engelska.
Sexigt kroppsfixerade Rio med en penningstark och fåfäng medelklass har förstås ett stort underlag för detta yrke. Men jag kan inte låta bli att fråga om han har ytterligare en framtidsplan.– Då blir jag statistiker och kommer att sitta på läktaren på São Januário och heja på Vasco da Gama, skrattar han.
Raphael bor i stadsdelen Tijuca, som anses som en av stadens mest genuina och oförstörda delar, inte så långt från Maracanã och nära Andarai, där en gång Vasco da Gama började spela på ett öppet fält. På kvällar hänger han ofta på Open Lounge, favoritklubben där det spelas både vild funk och lokal pagode. Kompisar samlas ofta runt de goda pizzorna på Double Place. Självfallet håller han på den lokala sambaskolan Salgueiro. På helgerna är det på med Billabongbrallorna och ut till det unga Tijucas favoritstrand, Posto 5 i Barra da Tijuca. De gånger det blir riktigt nattliv så är det där ute på nöjesströget Avenida Armando Lombardi och tuffa Bombar.
Flickan från Ipanema
När vi träffar sprudlande och skrattande Carolina Porto, direkt utanför hennes bostad på en av sidogatorna från stranden, och går och tar en färsk nypressad juice på hörnan, så gör hon direkt klart för oss:
– Det blir bara ingen klichéartad bikiniplåtning på stranden, under inga omständigheter!
Carolina blir för oss direkt myten ”Ipanema”, så som sången. Det där som är Brasilien, när det är latinskt men varken portugisiskt, spanskt eller italienskt. En egen glimt, en egen rytm, ett eget skratt, ett eget sätt att röra sig på. Hon jobbar med ”design och mode”, men inte på det där glamorösa sättet som många direkt tolkar in i begreppen. Utan stenhårt på textilfabrik i Rios hårda norrförorter. Uppvuxen i Tijuca, en av de mest genuina och oförstörda stadsdelarna i Rio, nyss inflyttad till Zona Sul och Ipanema och Leblons strandliv. Det tar inte lång stund att förstå att hon tillsammans med sina väninnor lever det där intensiva unga ljuva livet i de välmående borgerligare stadsdelarna runt lagunen – Ipanema, Leblon, Gávea och Jardim Botânico. Så var träffas de, vilka är favorithaken, vad och var äter hon …
– Jag är väldigt romantisk, säger hon. Min favorit bland kioskerna och barerna runt Lagoa är Palaphita Kitsch. För att det är så charmigt roligt brasilianskt. Sedan åker jag helst bort till Miss Tanaka, den lugna och romantiska japanen i Jardim Botânico. Här i Ipanema är favoriten gulligt romantiska Zazá Bistrô Tropical.
Först låter det förstås som om hon och väninnorna bara äter sushi eller sallad. Den typiska Riokedjan känd för sina sallader, Gula Gula, och det lite sprättigt snobbiga Celeiro i Leblon, är de två favoriterna. Men när hon har råd och vill unna sig något riktigt gott bär det av ut till fiskebyn Pedra da Guaratiba alldeles utanför staden.
– Där är Tia Palmira med sina skaldjursrätter min absoluta favorit, skrattar hon och avslöjar sedan snabbt: Fast inget går upp mot kött, riktig picanha!
Här är det Braseiro da Gávea som gäller på helger, men ibland blir det bilen och brakfest i kött med kompisar ute på Barra Grill. Fast i nästa stund säger hon att det godaste hon vet är mexikansk mat – på El Palomar! Lika gott som det är med nypressad juice på morgonen eller i solen tycker hon den kalla fatölen, chopp, är på kvällen. För henne är det bästa snacket och barhänget i Ipanema och Leblon på Conversa Fiado och Jiló. Men mycket för denna Ipanemaflicka tycks vara ”bort från stranden” när det gäller kvällen och barer och krogar. De två ställen hon pratar sig varmast för är återigen i Jardim Botânico – Caroline Café och Saturnino. Och som alla cariocas är hon mycket bestämd runt spriten – en caipirinha morango, nationaldrinken men med jordgubbar är det som tycks gälla, i stället för som traditionellt med lemone, åtminstone nu våren 2007. Det bästa partyt tycker hon som så många Riobor är att dra till olika sambaskolor – gärna Salgueiro, Mangueira, men helst Grande Rio.
Favelans favorit
Vi står i en hörna mitt inne i Rocinha, Rios största slumkvarter, en så kallad favela. Anarkistiskt byggda hus klättar vilt i branta backar, gatukorsningen bubblar av energi. Barer basunerar ut den allra senaste musiken, hundar flirtar runt våra ben, tunga matkassar bärs hem till middagen. Inget tiggeri eller horeri à la Copacabana. Alla tycks strängt upptagna med en egen verksamhet i stunden. Via några italienska hjälparbetare ska vi få träffa Marcio Franco de Souza. En kille som alla älskar, som rör sig i alla läger. Och som sprudlar av entusiasm och är en positiv talesman för sina kvarter. Så nästa dag står vi vid mynningen till Rocinha. Marcio kommer släntrande en timme för sent, med några småbarn, som han lovat att ta till stranden. Rocinha ligger granne med grymt rika stadsdelen São Conrado med golfbanan, Fashion Mall, dyra bostadsrätter och en gigantisk strand som delas av fattig och rik.
Vi beger oss några gator in där en stinkande miniflod forsar fram. Favelan lever förstås upp till många klichéer, men krossar minst lika många myter. Bruno, fotografen med sin tjusiga kamera och skrymmande stativ, rycker till lite extra när vi passerar ett litet torg, genom ett gäng av grabbar som sitter och putsar sina silverblanka pistoler. Marcio tittar bort från somliga, men verkar känna de flesta. Kramar tanter, språkar med och klappar småbarn.
Så kommer vi till hans föräldrahem. Som en märkligt prydlig minivilla på höjden. Ett rum eller ett kök på varje våningsplan, smala branta trappor. Alla andra hus bredvid, med samma minimala markutrymme, sträcker på sig på ett liknande sätt. Så står vi på taket, och Marcio pekar med stolthet ut över sin kända stadsdel. Man förstår att hela hans själ och hjärta är i Rocinha. Tvätten hänger på streck mellan husen som i Neapel. Drakarna fladdrar i vinden precis som i Arne Sucksdorffs film Mitt hem är Copacabana. Favelan breder ut sig som en organiskt växande och ivrigt bubblande labyrint. Marcios bakgrund är hård sedan för tidig födsel, ett vilt tonårsliv med alla tunga baksidor. Där det så kallade lättsinnet fick ett drastiskt slut, efter att ha hamnat i veckors koma på sjukhus. En total nytändning med design, graffiti, mer surfing än droger …
Han pekar stolt på sin signatur och tag där upp på berget, som alla de hundrafemtio tusen invånarna i Rocinha kan se. Berättar om sitt engagemang i olika projekt för gatubarn. Snabbt har han sålt några vackra t-shirtar till oss. Hans bamsiga hund Bagolin väcker både ömhet och respekt. Och från grannskapet, hoppandes över taken, kommer hans unga supporterskara – Christão, Luciano, Nilson – nerifrån huset dyker stolt pappa upp. Marcio rör sig mest i sina egna kvarter, ner till stranden, hänger lite på Pizza Lenia i Rocinha. Och så går han på Clube Emoções och söndagarnas bailefunk. Finns det då inget annat i Rio som lockar och drar? Jo, då och då lockar musiken honom till Rios nygamla nöjesdistrikt, Lapa, inne i Centro.
Kuratorn
Få delar av Rio charmar så överraskande skjortan av alla slags besökare som Santa Teresa. Allra helst rasslar man upp längs berget nere från Centro i en av de gamla gula spårvagnarna från 1896. Kanske är det för att man plötsligt befinner sig i en helt annan värld än Rios klassiska strandklichéer – Copacabana, Ipanema – som man blir så överväldigad, så fascinerad.
Först är Anna Paola Baptista, kurator på lilla Museu da Chácara do Céo, inrymt i privatsamlaren Castro Mayas modernistiska privatvilla från 1954, ganska tystlåten. Som så ofta i Rio är villan ljuvligt artistiskt inbäddad i en lika väl genomtänkt grönska och trädgård. Som släpper fram de sanslösa vyerna på de rätta ställena. För att lätta lite på stämningen drar jag upp den nästan komiskt perfekta konstkuppen som museet utsattes för under karnevalen 2006.
– Ja det var djupt tragiskt, inte bara för oss utan för Rio och hela Brasilien. Vi hade den enda stora samlingen av Matisse, Picasso, Dalí och Miró. In stormade ett gäng gangsters med automatvapen och granater, suckar Ana.
All världens ledande medier gjorde sig sedan nästan lustiga över hur kuppmakarna smådansade ner för backarna med tavlor för miljoner och åter miljoner, i skydd av en än mer vilt dansande lokalbefolkning. Karnevalen hade startat några timmar innan den välplanerade kuppen. Beskrivningarna var som hämtade ur en James Bond-film.
– Från tidigt artonhundratal satt en burgen borgerlighet och rika expats och tittade ut över Rio de Janeiro från sina pampiga villor här uppe, säger Ana. Från nittonhundratalet blickar konstnärer i stället upp från Centro mot berget och målar Santa Teresa. Nu vill alla bo här och ha egna studior, oberoende av vilken typ av konstnärer de är. De mest borgerligt etablerade och trendiga gallerierna finns ju inte här. De finns i Ipanema, Gávea, Lagoa och Jardim Botânico. Och prestigefyllt tongivande för staden är självfallet Museu de Arte Moderna och en konsthall som Centro Cultural Banco do Brasil.
Men kvarteren började få ett starkt intellektuellt och filosofiskt stuk under andra världskriget. Just Santa Teresa tog då emot många europeiska flyktingar, som skapade sig ett ”andra hem” och en ”exiltillvaro” på legendariska Pensão Mauá – som numera koms ihåg och hyllas av Galeria Mauá. Dagens stora inflyttning av konstnärer i alla åldrar – musiker, författare och skådespelare, dansare – skulle knappast ha varit möjlig utan stadsdelens nästan totala förfall under sextiotalet. De flesta flydde undan våld och kriminalitet från gangsterstyrda favelas som klättrar runt berget.
Santa Teresa har sina konstnärsutbyten med andra metropoler och stadsdelar, som till exempel Belleville i Paris. Men den stora händelsen är det årliga Arte de Portas Abertas. ”De öppna dörrarnas konst” har pågått i tio år den sista helgen i juli. Det är bitvis som en politisk handling i denna stadsdel och stad där många låser in sig av skräck för brottslighet och våld. Nu senast var det åttionio konstnärer med femtiofem ateljéer och studior, tretton ”konsthallar” och tre museer som deltog under tre dygn.
– Men för de flesta är ju det bohemiska och konstnärliga livet mest en öl på rätt bar och i rätt sällskap, skrattar Anna, och rekommenderar som alla andra ett första stopp på underbara Bar do Mineiro.
En typisk Riobar, botequim, som nittionio av hundra faller för och har som sin inkörsport att ständigt återvända till.
Vågmästaren
Direkt när vi träffar ”Rick”, Luis Henrique Pereira, förstår vi att vi inte bara hamnat hos honom och den surfingskola där han jobbar, utan även på hans alldeles egna charmskola. Hans leende försvinner inte en sekund under vår timme på stranden. Men det kommer från hjärtat och naturligt, han tycks trivas.
– Jag har surfat i tjugo år sex timmar om dagen, säger han lite sturskt men ändå som om det vore helt naturligt för en tjugofemåring i Rio. Jag fastnade för havet redan som femåring. Sedan dess har ingen kunnat stoppa mig, skrattar han.
Och han tycks leva med havet, för havet och av havet och vågorna. Som så många av dessa havets skyddsänglar är han uppe med tuppen. Det är mellan 7.00 och 9.00 på morgonen som han är lärare. Då tränar andra innan de ska till jobbet eller skolan. Och då kommer de seriösa turisterna, och kör minst två timmar om dagen under en veckas besök i Rio. När eleverna försvunnit är han ute på vågorna fyra timmar själv och med de bästa kompisarna.
Vi befinner oss vid Barra da Tijuca, den Miamiliknande förorten till Rio, och dess strand med samma namn. För många är förorten mest känd för sina nybyggda hus med bostadsrätter och stadens största shoppingcentrum. Men för Rick är det förstås havet som lockar. Och här vid Posto 2, eller snarare lite elegant med dragning åt Posto 2 1/2 bubblar det som intensivast runt Barraca eller Quiosque do Pepê. Det här är som epicentrum för alla de sportigaste, sexigaste och mest sensuella kropparna i stan. Strosar man bara fem hundra meter i båda riktningarna, så har man råkollen och alla inkörsportar till surfing, kitesurfing, vindsurfing etcetera. Många väljer förstås att sitta på läktaren hos Pepê och spana in det vackra folket, med en agua minerale och en sanduiche natural i handen.
Men Rick har förstås även andra jaktmarker. Det är stränderna bortanför Barra, Recreio och Praia da Macomba som är områdets mer ’hardcore’ surfingstränder:
– Det är klart att det är mer äventyr och känns mer genuint borta vid Prainha och Praia de Grumari. Men gör jag en riktig utflykt är det ju till den lilla staden Saquarema och stranden Itaúna ett par timmar på andra sidan om Rio, mot Cabo Frio och Búzios. Det är Brasiliens absoluta surfingparadis och de bästa vågorna i landet.
När jag försöker klämma Rick på lite shopping och varumärken, så fnissar han lite men säger:
– Man dras ju mot Rosa Shopping, där möts alla och det är cool.
De varumärken han säger direkt är Jamf, Redley och så Osklen förstås – Rios egen stolthet där havet och stranden anses genomsyra alla kläderna. Vad beträffar musik är han som de flesta surfistas helt dragen till reggae och rasta, men då och då lite baile funk.
– Mina favoritställen på natten här i Barra är Ilha dos Pescadores och Ilha Primeira. Då och då på kära Empório i Ipanema, där speciellt måndagarna är coola. Men jag är mest hemma själv eller med mina kompisar, går inte ut så mycket.
Rick har ett eget hus på en egen liten ö inne i kanalerna och lagunerna i Barra. Så han och kompisar beger sig ut på havet och fiskar.
– Sedan grillar vi och dricker caipirinahas, spelar rätt musik …
Och på frågan vad som är bäst med Rio kommer det direkt:
– Människorna. Alla är så snälla, vi är som vänner allihop, vi har alla samma insida. Jag kan krama vem jag vill.