2005-10-01
Skrivet av Bobo Karlsson
Ur socker, slaveri och samba föddes staden som är den mentala knutpunkten för det afrikanska i världen. Bobo Karlssons gungande färd går genom gränder, över kullar och förbi stränder för att slutligen mynna ut i Salvador de Bahias vilda storstadskarneval.
Salvador har kallats "de svartas Rom". Här har de svartas vitalitet och rikedom alltid varit störst - och då inte bara i Brasilien. Staden känner sitt religiösa och historiska släktskap med Havanna. Man har en polare i New Orleans vad gäller både mat, joie de vivre och karneval. Besöker man en av Salvadors stora matmarknader kan man tro sig förflyttad till Haiti eller Kongo. Kulturellt och musikaliskt "benchmarkar" man hela tiden med New Yorks Harlem och Bronx och Jamaicas Kingston. Och till Rios bubblande sambagrytor, klubbar och musikförlag exporterar man hela tiden det bästa av det bästa, det senaste av det nya. Salvador har på många sätt blivit den stora mentala knutpunkten för det afrikanska - både i den gamla och den nya världen.
Som den första huvudstaden i Brasilien var man herre på täppan över hela södra Atlanten från 1549 och i över två hundra år framåt, tills Rio och guldruschen tog över. Ärkebiskopen styrde och ställde på båda sidor om havet. Och så gjorde både de portugisiska handelsmännen och de afrikanska gudarna. Och mänskligt, mentalt och kreativt är det som om Salvador bara stärker sin position år från år, decennium för decennium. Hit kommer nu svarta turister från såväl USA som Afrika för att leta efter sina oförstörda rötter hos "södra Atlantens drottning".
Många av Brasiliens protestantiska arbetsmyror kan ha åsikten att baianos är, om inte direkt lata, så väldigt avslappnade. De har en annan jargong och mer harmonisk livsstil, kallar sig själva ibland för "stressens nonchalanta fiender". Ofta får man höra brasilianska "Norgehistorier" berättade med ett litet skratt av andra brassar. Som den om de två killarna som precis rånat en bank i Salvadoroch är på flykt i sin bil. "Ska vi inte räkna pengarna", säger den ene lite nyfiket girigt. "Äsch, det är onödigt", svarar den sanne baianon i duon. "Vi stannar och tar en drink och tittar på tv i stället. Där säger de snart hur mycket vi snott".
Salvadors och Bahias historia är brutal. Miljoner och åter miljoner slavar skeppades över till Bahia och Brasilien. Närmare två miljoner dog ute på Atlanten av sjukdomar och svält. På bara åtta år var en slav utsliten och ersattes av en ny. Men det finns som bekant graderingar även i helvetet. En av anledningarna till att allt afrikanskt lever kvar så starkt just i Bahia är att portugiserna inte skiljde olika stammar, folkgrupper, släktingar och familjemedlemmar åt. Man fick bo ihop, man fick prata med varandra, man fick sjunga, dansa. Femton generationer av slavar har lyckats behålla sina sägner, historier, danser, sin religion, mat och kultur genom alla hundratals år av kolonialism.
Arkitekturen och Salvadors ansikte utåt är vid en första anblick ett Lissabon i miniatyr. Och språket är ju som bekant också portugisiska. Men den brasilianska portugisiskan har tjugo tusen lånord från indianspråken. Och främst i Salvador har dessutom tusentals afrikanska ord adopterats. Dessutom är språket mer melodiskt, slangigt och talspråkligt. Plus både folkligt och poetiskt mer kreativt än i övriga Brasilien. Staden vimlar av sägner, folkloristiska anekdoter och litterära finurligheter. Och många av invånarna betraktas som språkliga jonglörer. Mitt i den bitvis extrema fattigdomen lyckas de servera folkligt magisk realism och smittande levnadsglädje.
Salvador har med sitt förföriska dubbelliv och sin rasmix fått en romantisk exilstatus. Här kan man nämna vilket land som helst - och garanterat hitta en författare, poet, regissör eller musiker som valt att slå sig ner just här. För det är ju i diset av en främmande kultur man får chansen att tänka, skapa i fred och fullborda sina verk. Åtminstone i de läger där brådskan påstås vara perfektionens största fiende. Precis som San Francisco och Marrakech är Salvador dessutom med både i den ursprungliga hippiedrömmen och på den nylanserade homoerotiska världskartan.
Som turist skyfflas man alltid först till de kvarter där tiden stannat av. Så jag nosar först på den gamla stadsdelen Santo Antonio, där de rustade värdshusen ligger sida vid sida på gångavstånd från Centro Histórico, "den övre staden" uppe på berget. Tittar man ut genom fönstret brusar Cidade Baixa eller Centro Comércio, "den nedre staden", kommersiellt och högljutt runt hamnen. Båda står enkelt i täta förbindelser med varandra via den omsjungna Elevador Lacerda, Salvadors Katarinahissen. En av mina starkaste stadsvyer var direkt efter ett tropiskt ösregn en eftermiddag nere vid Praça Cayru. Kvällssolen färgade den gamla stadskärnan där uppe i guldgult, samtidigt som allt ramades in av en gigantisk tropisk regnbåge.
För den som bara susar förbi Salvador en eller ett par dagar på väg mot Bahias paradisstränder, finns bara stadsdelen där uppe med på kartan - Pelourinho - eller "Pelô" som invånarna själva säger. Här byggde portugiserna sina enorma stadsvillor. Fint folk och borgarklassen bodde kvar fram till cirka 1920-30. Sedan drog man sig successivt ur staden upp längs kusten och norrut. Och det gamla förföll gradvis till slum och kriminalitet ända fram till nittiotalet.
Nu är i stället stora delar pietetsfullt rustade och det står en polis i snart sagt varje hörna. Men framför allt har kvarteren attraherat det unga och kreativa svarta Salvador. Om man rör sig på gatorna och de kullerstensbelagda gränderna mellan de tre stora torgen - Praça da Sé, Terreiro de Jesus och Largo do Pelourinho - så väller historien och synintrycken över en. Och Salvador - räddaren, frälsaren - ligger vid alla helgons bukt, Baia de Todos os Santos. Söndagar är här stora familjefester och vi hamnar i ett sanslöst firande av helgonet Santo Antônio de Salvador. Kvarteren är ett myller av människor och barerna, krogarna och trottoarserveringarna duggar tätt. Från var och varannan dörr hörs den rätta förföriska brasilianska musiken. De afrikanska grytorna puttrar av mustiga maträtter med exotiska namn - moqueca, vatapá, bobó de camarão. Det är stora bastanta damer, baianas, som både tillagar, kryddar, rör om, charmar och säljer sin mat med moderlig afrikansk värme och kraft. I andra gränder och på öppna platser stöter vi stället på deras dansande söner som kaxigt halvnaket och atletiskt blixtsnabbt utövar capoeira, den kampsportsliknande afrikanska slavdansen, även kallad breakdansens fader från Angola.
Precis som Rio är de centrala delarna av Salvador försedda med berg och kullar som oftast har fattigare bebyggelse. Den mest kända etablerade svarta stadsdelen och något av "Salvadors Harlem är Liberdade. Många av stadsdelarna är ursprungligen samhällen som byggdes av slavar som rymt eller gjort revolt, så kallade quilombos. Två sådana kullar i Salvador är Engelho Velho do Brotas och Engelho Velho da Fedraçao. Mellan kullarna böljar stora boulevarder fram. På Avenida Vasco da Gama ligger det äldsta och mest kända templet för de afrikanska gudarna, Casa Branca. Hit kan man som besökare enkelt ta en taxi, glömma shorts och kamera hemma, helst klä sig i vitt för att inte skända gudarna. Eller känna till om just denna månads eller denna kvälls specielle gud eller gudinna kanske gillar ljusblått eller rött. Tillställningarna pågår ofta i allt från tre till fem timmar och slutar i extatisk trans, då kanske några väl förberedda blir som besatta av gudarnas krafter.
Långt, långt bort ligger stadsdelen Bonfim ("gott slut") med den kända enklare kyrkan Nosso Senhor do Bonfim. Här har den afrikanska religionen blandat sig mer öppet med det katolska. Och hit vallfärdar man från hela Brasilien och ber om bot och bättring, kärlek eller ett nytt jobb. I kyrkan finns ett speciellt "mirakelrum" där det hänger plastorgan och vaxben från de som ansett sig blivit helade och botade, passfoton från de som nått frälsningen.
Alldeles nedanför Bonfim ligger den oerhört enkla arbetarklasstadsdelen Ribeira. För mig blev det här favoriten. Barerna, serveringarna, stranden och människorna tycks helt orörda av turism och tidens tand. Lite som man föreställer sig en grekisk ö på femtiotalet. Mellan Bonfim och Comércio ligger den stora marknaden och saluhallen São Joãoquim. För den som vill ha det totala utbudet av frukter, grönsaker och kryddor från Bahias bördiga mylla, blandat med allt kaffe, te, ris, bönor och nötter salufört i en glad och färgstark trängsel är detta det tropiska eldoradot. Den enda riktigt rika och eleganta stadsdelen inne i centrala staden är Vitória. Den klättrar längs havet och Avenida 7 de Setembro söderut från det stora torget och parken Campo Grande, stadens absoluta kokpunkt under karnevalen. De palatsliknande villorna och dyra höghusen med bostadsrätter ligger direkt ut mot klipporna och de palmklädda och grönskande stupen.
Den första lilla stranden, tio minuter ner i backen från Vitória, är Porto da Barra. Detta är den charmigt bohemiska innerstadsstranden, som blandar ung och gammal, fattig och rik. Här får man lära sig att charmas och luras av, umgås och prata med Salvadors egna starkt personliga gatubarn - "sandkaptenerna". Capitãos d'Areia som de kallas i Jorge Amados berömda engagerande roman om deras hårda liv och överlevnad på stranden. Nästa riktmärke längs kusten är den berömda fyren, Farol da Barra. Den ligger mitt i Barra, som är det stora nöjesdistriktet vid havet och stranden, men nära innerstaden. Här ligger massor av hotell, det vilda gaynattlivet och många dekadenta, slappa krogar och nattställen.
Men det är Rio Vermelho som egentligen är den mest attraktiva stadsdelen nära innerstaden. Här finns få turister och få hotell. Men längs den minimala kustremsan och fiskeläget, Praia da Paciencia, och vid torgen Santana och Mariquita, finns mycket av det bohemiskt charmiga och mest spännande. Det är hit man ständigt återvänder, möts, diskuterar, inspireras och skapar. På sidogatorna hittar man den charmiga lilla baren Boteco da França, konstnärernas och de intellektuellas Extudos, de godaste musslorna, ostronen och skaldjuren på Lambreta Grill. Var och varannan dörr är någon av Salvadors mest uppskrivna adresser - som Salvador Pub med det bäst skummande ölet eller Companhia da Pizza med smarrigaste pizzan i stan. Och massor av små alternativa musikbarer som Calypso och Havana. Och på Praça de Santana mellan de stora trottoarkaféerna har de bastanta Carmen Miranda-liknande damerna Regina och Dinha sina klassiska matstånd. Där köar vi alla långt in på natten för den godaste goda av Bahias mest omtyckta snabbmatsrätter - acarajé. En ljuvlig smet av oftast bönor, räkor och lök i palmolja, som tillagas på det där mammiga sättet vid afrikanskt puttrande grytor, och serveras i ett frasigt brasilianskt "tunnbröd".
Sedan når vi fem stora stränder - Amaralina, Costa Azul, Jardim de Ala, Armacão och Praia dos Artistas. Själva kuststräckan är föga elegant, mer som en gigantisk fotbollsplan på dagen och en "kärleksfabrik" på natten. Vi blir ensamma med ett tiotal fotbollslag en söndag eftermiddag på en av de större stränderna. Man förstår snabbt hur denna glatt ettriga barfotafotboll fostrar sina stora nya stjärnor. Med de tvära kasten i sanden, ständiga dykandet efter bollen i havets vågor, det envisa nickandet.
De fyra mest paradislika stränderna ligger ännu längre norrut - Piatá, Itapoa, Stella Maris och Flamengo - på behörigt avstånd från hamn och föroreningar, men också onåbara för många fattiga utan bil. Dessa stora stränder kantas av över sex hundra strandserveringar - barracas - som rankas efter familjevänlighet, raggningsgrader, surfing, snygga kroppar, gay, bäst drinkar, godast öl, tuffast mat etcetera. För att det ska vara lättare att stämma träff har varje strandkiosk oftast ett oförglömligt namn - Roma Vaticano, Honolulu, Status, Coco Loco, 100% USA, Dolce Vita.
För många är förstås Salvador karneval. Och här gör man gällande att allt är genuinare än i Rio, mer gatans och folkets karneval. Men ända fram till femtiotalet var det bara den vita medelklassen och fint folk som hade en ganska så trist och stel tillställning. Nu är karnevalen i gengäld totalvild, helt afrikaniserad, starkt homosexuell, anarkistiskt partajande, skvatt galen, förföriskt farlig. Och visst vill vi komma tillbaka till den starka upptakten och se alla dessa gungande blocos, extrema afoxés och högljutt böljande trios. Njuta av de kreativt vackra Timbalada som extatiskt spelar den ljuvligaste och mest medryckande musiken om och om igen. Ryckas med av Margareth Menezes Os Mascarados och hennes nästan hysteriska klungor och klasar av bögar, flator och transsexuella. Att utan klocka, pengar och med bara enkla brallor, plastiga hawaiianas och humöret i topp hänga på Chiclete Com Banana vars tåg åtföljs av tusentals småkriminella, ficktjuvar och annat löst folk.
På karnevalen är förstås Olodum med sina trumslagare och dansare en av de starkaste upplevelserna. Beundransvärda är Ara Ketu som startat i en av de fattigaste förorterna som liten afoxé, men nu är en av de mest bejublade och applåderade blocos. Groteskt underhållande As Muquiranas är en grupp galna heterosexuella män som klär ut sig i kortkorta kjolar, sminkar sig starkt och flirtar vilt med andra män bland åskådarna. Kläder och beteenden följer ett slags svunnen bordellkultur från deras egna kvarter runt Gameleira. Vackrast på hela karnevalen anses Filhos de Ghandy - "Gandis söner". Cirka fem tusen sofistikerade och indiskt klädda män som rör sig till en lugnande typ av musik, ijexá. Startades ursprungligen av fattiga svarta hamnarbetare, som på detta sätt metodiskt och fredligt förföriskt marscherade in bland den vita överklassen på karnevalen. Karnevalen avslutas som alltid på Fettisdagen, dagen för Askonsdagen, så precis när vi samlas runt fettisdagsbullen lider Salvador av årets baksmälla.
Själva hängde vi i Salvador och Bahia mitt i regnperioden, och hade bara tre regndagar fjorton. Många karnevalstörstande frågar mig ängsligt - tänk om man rest så långt för en veckas party och det ösregnar? Lugn bara - tranqüilo! Skulle himlens portar öppna sig, så börjar alla banden spela Chuva, suor e cerveja ("Regn, svett och öl"), en av de mest älskade karnevalslåtarna - och partyt blir bara ännu bättre. Den skrevs av Caetano Veloso, när han var i tvångsexil i London under miltärjuntans värsta period. Låten är en hyllning och en längtan till hans älskade Salvador från ett alltför städat och stelt Europa.
Och när hela gränden gungar fram i natten, ber jag min guide och kamrat förklara varför allt i Bahia känns så varmt vänligt men samtidigt lite erotiskt lockande farligt. - Det är för att vi är födda med Guds hjärta men djävulens höfter", svarar han helt övertygande och vilt skrattande.
Visa/dölj kommentarer
