2008-12-22
Skrivet av Magnus Linton
Cartagena är som ett oborstat Havanna före revolutionen. I Colombias karibiska stolthet finns glittrande, salsadunkande barer, pirathistoria från sextonhundratalet och cigarrbolmande författare, alltmedan ruset från söta mojitodrinkar fyller mörka, klibbiga nätter.
När ringmurens ur slår sju meddelar mörkret att nu är det dags för ännu en natt i varm mix av elegans och dekadens. Palmblad kittlas i nacken, vitklädda bartendrar står redo bland lime och mynta och överallt studsar rytmer mellan gamla stans sobert flagnade fasader.
– Mojito, si, si, si! Un, dos, tres?
Utanför hotell Santa Teresa sliter en kypare fram en flaska Havana Club och gör sitt för att hålla liv i den bild som nu, på gott och ont, gör Colombias renoverade stolthet Cartagena till Karibiens mest självklara miljö för alla som vill se en bekant blandning av synd, romantik, historia, skönhet – och orättvisor: liknande de i det förrevolutionära Kuba. Det är lite svårt att veta om Cartagenas folk medvetet valt resultatet eller om det bara uppstått. Men likheterna med det som en gång var Kuba finns överallt. Här finns de rätta drogerna, den guldtandade hallicken, en förtryckt stadsbefolkning, glittrande barer i varje hörn och inte minst en cirkulerande ström av celebra cigarrbolmande författare på semester från ångest. Och här finns, framför allt, något mycket mer attraktivt: ett skitsnyggt original till den sinnligt mättade estetik som bara skapas när en historisk stad full av sexton- och sjuttonhundratalsarkitektur blandas med Karibiens unika utbud av sol, rom, rytm, fisk, hud, svett och klibbiga nätter.
Det är nyår och Plaza Santa Teresas koloniala stenbyggnader har, som traditionen bjuder i hela Colombia, prytts med kilometerlånga ljusslingor till högtidens ära. Gränderna fylls just nu av nyduschade kroppar med höga förväntningar och äldre män i guayaberas – broderade utanpåskjortor, den varma världens svar på kostym – promenerar belåtet omkring och lämnar rakvattendofter efter sig bland de långa arkadernas övriga aromer av rostade nötter, mango och fin tobak.
Om du hamnar rätt kan Cartagena vara en dröm, och med den takt Colombias karibiska kust börjat klättra på listor för välbesökta resmål i framför allt USA, är det svårt att veta hur det ska sluta. Carlos Fuentes, Shakira, Mario Vargas Llosa, Isabel Allende och andra latinamerikanska ikoner förgyller regelbundet stan med kulturell air, men den som mest präglat alla myter som nu odlas om Cartagenas förflutna är förstås landets eget intellektuella helgon.
Gabriel García Márquez har inte bara ett hem och en författarskola bland stadens alla kloster, palats, katedraler, hamnmagasin och läckra rosenbalkonger, utan de bärande scenerna i filmatiseringen av hans Kärlek i kolerans tid är också – självklart – filmade med den fyra hundra år gamla stadsmuren som ram.
Framåt midnatt drar sig det mer avancerade nattlivet utanför gamla stan. Quebracanto, en evigt dunkande bar ett stenkast från muren, ligger vid ingången till den stadsdel som har mer att berätta om Cartagenas utveckling och själ än någon annan: Getsemaní. För bara femton år sedan trängdes turisterna – då nästan uteslutande colombianer – i Boca Grande, en Miami Beach-liknande stadsdel av moderna hotell och usla stränder, och det var först med nittiotalets globala vurm för autenticitet och en rad omfattande renoveringar som lyxhotell och stjärnrestauranger började slåss om fastigheterna i gamla stan. Men som alltid när vittring på stora pengar sprider sig gick allt fort och i dag – om man åker dit under högsäsong och inte vet vilka gränder att undvika – finns risk att upplevelsen devalveras i trängseln av hästdroskor, smaragdbutiker och provisionsavlönade inkastare.
I Cartagenas antika kvarter ligger nu ett boutiquehotell i varje gränd och som små bakelser av design i historisk karibisk miljö har de utan tvekan oslagbar romantik att erbjuda, men den som på djupet vill få grepp om vad stan handlar om måste ge sig in i det mer oborstade Getsemaní.
Från Quebracanto sträcker sig La Media Luna, en gata med skitiga hus och sporadisk neon, som en tunnel in mot stadsdelens mörker och vattenhål. I fonden ligger vad som ser ut som gigantiska glänsande guldtackor utlagda en bit upp på ett svart berg. Det är sextonhundratalsfortet San Filipe, den största och mest ointagliga bastion spanjorerna någonsin byggt i kolonierna. Och stans förflutna är i mycket just en historia om försvar: mot hav, mot bränder, mot indianer, men framför allt – mot pirater.
San Filipes första version färdigställdes 1657 som en av många åtgärder för att rädda dyra skatter från notoriskt attackerande sjörövare, av vilka den mest kände var Sir Francis Drakes och hans brutala besök under sent femtonhundratal.
Cartagena grundades 1533, bara fyrtio år efter att Columbus klivit av på Hispaniola, och växte snabbt till regionens viktigaste hamn för magasinering av de oändliga rikedomar som systematiskt stals från indianerna. Här låg guldet länge – ofta i år – och väntade på att galjonerna skulle komma och ta skatterna hem till Spanien. Snabbt blev Cartagena förstås en oemotståndlig eggelse för Karibiens alla pirater, och den mur som ligger kvar som en välbevarad stenkedja runt gamla stan är ett direkt svar på Sir Francis Drake legendariska räd 1586.
Bara några hundra meter in i det svagt lysande mörkret ligger Café Havana med ett helt register på det kubanska temat. Celia Cruz och andra av kubanska salsagiganter svänger ur högtalarna och får benen att rycka på varje mojitobeväpnat par utmed baren, Hemingwayporträtt sitter bakom gulnade kubanska vimplar och i ett hörn står en kartong cohibacigarrer och väntar på köpare. De här kvarteren är Cartagenas nästa hopp. Getsemanís fasader är lika musealt snygga som de innanför muren, men tills helt nyligen tog sig få besökare in här. Gatorna kantas fortfarande av enkla hotell för säsongsarbetande prostituerade och ur husväggarnas små syltor ramlar ofta fyllon. Men med en ny och strategiskt placerad polisstation står även Getsemaní inför en ny tid. Successivt köps de nedgångna husen upp av spekulanter med rätt näsa och stort konto och fastighetsvärdena här – det har alla fattat – kommer med stor sannolikhet att dubblas många varv bara det närmsta decenniet.
Café Havana är ett steg mot revolution. Men inte Fidels och Ches, utan den kapitalistiska. När stället slog upp portarna för några år sedan var det svårt att locka över plånböcker från gamla stans glitter, till Media Lunas ökända mörker. Men sedan stat och kapital slagit armkrok har förändringen börjat. De sköna kvällstimmar då solen ger sig – fyra till sju – är Getsemanís huvudgator fortfarande en fin bit funky stadsliv: här skummar löddret hos barberare medan småflickor tricksar på montainbikes, här dras ambulerande fruktstånd fram i en doftmix av apelsin, sopor och kokos, här trängs spikbodar och billiga manikyrsalonger med korvgubbar och enögda tidningsförsäljare, och här ligger avgaser tjocka efter aggressiva bussar med Jesus lackerad i baken. Om det här är kvar om tio år vet ingen, men med fler poliser har huspriserna skjutit i höjden och ficktjuvarna skrämts bort. Men samtidigt har en otäck socioekonomisk process liknande den i gamla stan börjat rulla: svarta ut, vita in.
Till Café Havana är emellertid allt sorts folk ännu välkommet och när natten blir sen höjs volymen så stegen kan koordineras. Smyckade armar slingrar som eleganta ormar över våta nackar och överallt cirkulerar midjor i takt. Och det händer när kvällen till slut blommar ut i det som inte bara är Colombias mest klassöverskridande verksamhet, utan också den som mer än annat förenar landet med just Kuba: salsa.
När Cartagena sent omsider gått till sängs gör sig ett lugnare fenomen påmint: katolsk söndag. Som ett billigare men mustigare alternativ för folk som trivs i New Orleans, Havanna eller Trinidad har Cartagena inte bara placerat sig på den globala resemarknaden, utan är nu också en given plats för filmfestivaler, konstbiennaler, bokmässor, toppmöten och andra arrangemang som gillar en snygg inramning.
Mindre förutsägbart är att stan en gång per år blir skådeplats för elektroniska danskalas à la Ibiza. Med soluppgången denna morgon återvänder tusentals blankögda ungdomar från 2008 års Ultramar, en megarave på avlägsen beach med influgna dj:er från hela världen. Men för resten är det sedan länge söndag vilket betyder två saker. Mat och vila. Bara. Trots att Cartagena gjort sig känd som en vild stad är den största fördelen fortfarande lugnet. Tricket är att få med sig rätt bok till rätt plats och pricka in den restaurang som för dagen har bäst fisk. Svaret på det senare lyder ofta La Casa de Socorro, en opretentiös lunchrestaurang som självsäkert förvaltar grundackordet i sydkaribisk gastronomi: pescado blanco, arroz con coco, patacon. Plus lime. Mycket lime. Rätten – grillad fisk, kokosris, friterad banan – är den mest traditionella i ställets repertoar och när klockan är mitt på dagen far brickor med ostron, haj, hummer, havsabborre, bläckfisk och sköldpadda upp från pations utekök och in över andravåningens långa balkong där colombianska storfamiljer nöjda köar efter morgonens kyrkobesök.
Även Socorro ligger i Getsemaní, och trots att krogen varken erbjuder cigarrer, Hemingway eller kolonialstajlad personal känns den bättre. Just därför. För här finns den sköna enkelhet som mycket mer än vita stränder och kubanska reproduktioner utgör Karibien: flottiga takfläktar, mönstrade kakelgolv, skrikande familjer – och palm i pation.
BoendeCasa de Lucy
Halva upplevelsen med Cartagena är att bo stilrent, och detta koloniala familjehotell är jackpot för moderata ekonomier.
Tel: +57-95-664 25 17
Casa El Carretero
Ett av Getsemanís få boutiquehotel. Totalt fyra rum. Lugnt, unikt och på säkert avstånd från andra. Liten pool passande för snabbdopp på takterrassen.
www.casaelcarretero.com
Hotel Alfiz
Sju skojigt inredda rum i sextonhundratalskåk på stans äldsta gata. Bara vicekonungens rum har balkong men alla har snyggt öppna badrum.
www.alfizhotel.com
Casa Pestagua
Inget för den som blir nervös av världskändisar till frukost. I en klass för sig. Varje rum en sal, varje möbel en klenod.
www.casapestagua.net
RestaurangerClub de Pesca
Stans bästa fisk- och skaldjurskrog i ett sjuttonhundratalsfort tio minuters taxiresa från muren. Under bar himmel, som det mesta i Cartagena. Se till att få ett bord längst ner vid vattnet.
Plaza Santa Teresa
Mer för miljön än maten, och då är den senare ändå utmärkt. Vitt tyg bland palmer, romflaskor och bossa nova. Colombias bästa mojitos, på stans snyggaste torg.
Casa de Socorro
Legendarisk lunchrestaurang med skaldjursbrickor levererade från stökigt utekök. Ej att förväxla med kvarterets ”Donde Socorro”-kopior. Bästa bordet finns utomhus, en trappa upp.
Bästa badet
Lyckade dagar i Cartagena utspelar sig vid poolen, inte stränderna (som suger). För den som bor bassänglöst gäller det därför att hitta rätt utflyktsmål. Hotell Santa Teresa har elegant pool med bra service och utsikt, där gäster boende på annat håll får tillträde mot konsumtion av mat och dryck för mint 20 dollar per dag (en möjlighet som dock inskränks under högsäsongen som råder 24/12–15/1). Santa Clara – stans andra stora kedjehotell, också ett renoverat kloster – har ett liknande erbjudande när det inte är fullbokat.
Las Islas del Rosario är Cartagenas andra stolthet – vid sidan av gamla stan. Det är en samling paradisöar en timmes båtresa från centrum och en given plats att spendera en eller flera dagar på. Några av öarna köptes emellertid upp av knarkkungar på åttiotalet och är i dag förstörda av kokainmaffians främsta kännetecken: för mycket pengar i kombination med dålig smak. Det är med andra ord lätt att hamna på fel ö. Säkra kort är Isla Pirata (boka cabaña ett, två eller sex om du ska stanna över natt) eller Isla Grande (trots att vissa stränder kan ge sken av att vara inhägnade är det lätt att vandra mellan olika hotell eftersom alla enligt lag har tillträde till alla stränder).
Visa/dölj kommentarer