2008-05-12
Skrivet av Ulla Britta Ramklint
Återbyggda bibliotek, en överraskande charmig diktatur och en sväng under vulkanen. En veckas medelhavskryssning förflyttar passagerarna mellan många olika platser och världar.
SorrentoDet är mars, och hankatter jagar honkatter i trädgården kring Grand Hôtel Excelsior Victoria i Sorrento. Kattorna spelar oåtkomliga och småspringer in i rabatterna med gigantiska penséer. För de är ju måna om sitt goda rykte och vill inte uppföra sig som sina slampiga systrar av människosläktet, som ibland faktiskt kan ta för hankatter. Å andra sidan vet kattdamerna vad en blomstersäng kan göra för kärlekslivet. En av dem kommer ut ur pensédjungeln med virriga ögon och blomblad i pälsen; ett har fastnat på nosen. Visst är det vår, vid Medelhavet.
På samma pergolaskuggade parkgångar jagade dirigenten Leopold Stokowski på 1930-talet en annan skygg katta: Greta Garbo. Det förmodade kärleksparet – fast hon tyckte Leopold var ett fjolligt namn och kallade honom Stokie – stannade på hotellet bara ett par dygn och förunnades aldrig någon sådan fin marmorplatta på muren som Caruso gjorde sig förtjänt av, när han från hotellets terrass gol mot solnedgången över vattnet. Det är länge sedan Sorrento var inne. Men när den var det varade populariteten i mer än hundra år. Längs dess gator och stränder vandrade Lord Byron och Shelley, Goethe och Dickens, Wagner och Nietzsche. Herrarna spatserade ofta arm i arm, om de råkade vara samtida. Numera är det mest kryssningsslödder i grupp, eller en och annan vilsefaren backpacker som strosar solo. Tiderna förflackas.
Men en eller annan romatisk särling kan ännu flanera dessa gator utan stress, för här finns just ingenting att se, bara att långsamt upptäcka. Kanske får man syn på den lilla kyrkan, fasaden översållad i högrokoko, drypande av guld och alabaster, medan övriga väggar är fläckiga av rasande rappning. Precis som dagens Italien, tänker man – dränkt i skön konstnärlig utsmyckning, men också drunknande i brist på stabil botten, relevans och administration. En bit därifrån ligger ett annat hus med minnestavla: här tillbragte den underbara sångskrivaren och kompositören X några år av sin ungdom, innan hans namn flög över världen som skapare av så underbara sånger som Anema e cuore… Några ungdomar med cyklar står under tavlan och röker och skrattar och petar på varandra. De har ingen aning om hur Anema e cuore går.
Neapel
Det var Neapels hamn som kryssningsfartyget anlöpte. Sen tog vi tåget Circumvesuviano, det betyder Runtom Vesuvius, och så går det. Från den plastiga kupén skymtades Pompejis ruiner, och inte var de så väldigt olika de napolitanska bostadshusen – de förra förstörda i en jordbävning och ett vulkanutbrott, de senare liksom aldrig riktigt färdigbygga; bägge för evigt fångade i ett fruset ögonblick. För Neapel är sig alltid så likt från gång till gång som man ser det: samma snårskog av obsoleta tv-antenner på taken, samma husfasader halvt täckta av färgglada kalsonger och lakan på tork. På de farliga gatorna, som alltid kommer att förbli farliga, kommer skräpet alltid att flyga omkring i brisen från Neapel-bukten. Och turisterna kommer alltid att komma.
Men personligen tycker jag att det är time to say goodbye to Napoli. En hårt romantiserad slum. Bara om man letar, och vet vad man letar efter, kan man hitta en och annan pärla. Det massiva lilla slottet i hamnen, Castel Nuovo, byggdes av Neapels förste kung, Karl av Anjou, på 1200-talet. Hundrafemtio år senare intogs Neapel av de spanska aragonersarna, och stilidealen hade hunnit ändrats, och när man skulle göra en ny entré till det gamla slottet klämde man mellan de två tunga medeltidstornen in en liten bit marängtårta – en ultralätt triumfbåge i ljusaste marmor. Och när tyskarna störtbombade hamnen år 1943 – då höll marängen.
Alexandria
Så skimrande var aldrig havet – som i Alexandrias öppna farm. En västlig och en östlig famn, dessutom, och mellan de bägge generösa hamnarna skjuter den halvö ut som toppades av ett av de sju underverken, Faro, alla fyrars fader. En så hög fyr – 120 meter – hade aldrig funnits och skulle aldrig mer komma att resas, även om Pierre Cardin (av alla människor) ett tag planerade uppförandet av en 133 meter hög efterföljare, i glasklädd betong. Femtiosex kilometer till havs kunde Faro kasta sitt ljus och så ledsaga sjöfararna in i Alexandrias hamn. Väl där avkrävdes de en ovanlig tull: alla fartyg måste deponera de böcker de hade ombord till stadens berömda bibliotek, och så växte dess bokskatt till en halv miljon papyrusrullar. Kopior kunde kaptenerna kvittera ut vid avfärden – om bibliotekarierna hade haft tid.
Fyren hade byggts ett par hundra år före Kristus och dess sista rester försvann inte förrän 1326. Världens genom tiderna största bibliotek vet vi inte varken hur eller när det försvann, men nu ligger det nya där, sen 2003 Det är en treenighet: planetarium, internationellt konferenscentrum och bibliotek. 180 miljoner dollar kostade det att uppföra, och dess arkitektoniska utsmyckning är så späckad av symbolik att man kan tycka att det nog hade varit bättre med bara lite skön enkelhet. Beläget vid den trettio kilometer långa strandpromenad/körbana som kallas Kornischen (världens längsta?) skiljer sig bibliotekskomplexet från andra monument här genom att inte öppna sig mot vattnet, utan rada upp sig som tre slutna snäckor på stranden. Stadsplanerarna har annars varit noga med att låta arkitekturen gå havet till mötes med öppna armar: det luftiga äreminnet till den okände soldaten, till exempel, och den moderna vita marmormoskén tillägnad Abu al-Abbas, en spansk hälbrägdagörare som blev muslimskt helgon. Som det är, verkar stadens sista stora sevärdhet inåtvänd, föga välkomnande. Det är knepigt att dela scen med Medelhavet.
Österut blir Kornischen nästan överväldigande lyxig – marinor för privatjakter, exklusiva hotell, stora köpcentra – och det hela utmynnar i den sista kungen Farouks vräkiga sommarslott, omgivet av en sagolik park av kungspalmer. Prakten står i stark kontrast till somliga gator i innerstan. Det var tio år sen jag var här och trodde inte att nervstarka hästar och mulor fortfarande skulle hitta fläckar för fotfäste i denna galna motortrafik. Fotgängarna har det sämre; somliga trottoarer är gjorda av något egyptiskt material som verkar pulvriseras när man trampar på det.
Ombord
Det är något med livet ombord: något overkligt, rentav oförklarligt. Eller vad ska man säga om detta, att något eller några tusental människor en dag bestämmer sig för att skära ut en bit av sitt liv – under några veckor vända ryggen pt den normala tillvaron för att söka en annan existens tillsammans med en fruktansvärd mängd kompletta främlingar. Fram och tillbaka korsar vår farkost havet, och utan synbar logik eller egentligt mål – vi ombeds bara ständigt att flytta visarna på våra ur, än framåt, än bakåt: och tiden, detta kanske enda begrepp vi är vana att lita på, blir en osäkerhetsfaktor. Natten, under vår kaptens nyckfulla befäl, blir kortare, eller längre.
Den börjar redan vid resans första måltid, känslan av att vara styrd. Vi förs till ett bord där vi förväntas inta alla våra viktigaste måltider tillsammans med individer vi aldrig har sett, ändå mindre valt. Vi förväntas gilla maten, senare skratta åt kryssningschefens dumma skämt, spendera våra pengar på saker vi inte behöver, helst förlora dem på spel, eller på drycker som vi vet är så skadliga för oss. Vi förväntas ställa om visarna på våra ur, äta, sova och leva enligt fartygets position för tillfället, och vakna lyckliga till ännu en dag av samma stoff. Som de fångar vi är, vill ledningen inte att vi ska oroas av världen utanför. Därför sänds inga aktualiteter i TV och varje eftermiddag sticks i springan under hyttdörren ett illa tryckt och garanterat osensationellt blad som, med pressens kända fäbless för överdrifter, kallas International News. Vad gör vi då för att slå vakt om vår krympta frihet, vårt svårt trängda behov av mänsklig integritet? Vi väljer – i alla fall.
När vi har placerats vid fel bord, går vi till hovmästaren och anmäler felet. Han är, på det här skeppet, en kort historia med snaggat hår, en dånande röst, operagester och plötsliga utbrott som kan tydas som vrede men vanliga är lyckovrål över ett perfekt bordsbyte. Han är vår Cupido, hovmästarn, han ordnar med människor och möbler så att ljuv musik kan uppstå. Han är vår lille Eros, vår skälmska lilla festfixare. Och det på ett italienskt fartyg, och på ett hav som har sett det mesta, också av kärlek.
När man väl har landat vid rätt bord kan man sedan börja utforska varann. Var bor du, hur bor du, vad gör du, vem är du. Allt går mycket formellt och korrekt till, och artigt: och par glider nästan omärkligt isär under ordnade former, och nya par bildas, diskret och civiliserat, och som regel låtsas ingen om att något alls har hänt. Men detta är essensen av kryssning. När kontakt har etablerats, möts man oförmodat, helt oplanerat, på någon av båtens alla lagom nermörkade barer. Det bara råkar bli så, liksom att det också råkar vara så att vi imorgon angör Cypern, just i närheten av den plats där Afrodite uppsteg ur vågorna; hon som startade allting.
Limassol
I Limassol ska vi ligga i sex timmar. Det har ordnats med skyttelbuss, som tar en till stans centrum. Jag frågar utflyktspersonen vad som finns att se när bussen har stannat, och han svarar: - Ingenting. Absolut ingenting.
Jag frestat ett bra tag av tanken att köpa en resa till Ingenting – när den nu kostar bara fem euro? – men avstår till slut. Två dagar efter vårt icke-besök i staden Ingenting händer det emellertid någonting i huvudstaden Nicosia, något så märkvärdigt att det ägnas en notis i vår International News: Grekiska cyprioter har gett sig på att riva ner den fyra meter höga betongmur – den sista som ännu delar en europeisk huvudstad – som hittills skilt stadens grekiska södra hälft från dess turkiska norra.
Rhodos
Sist jag var här var jag ensam på jorden och Rhodos stad var insvept i ett regn så finfördelat att det var som att vandra inuti ett moln. Jag gick gata upp och gata ner i mitt regnmoln, och allt var skönt och alldeles tyst. Gick in i en liten smyckesverkstad, där satt en konstnär och avslutade just ett emaljarbete med motiv av svarta tilpaner, så riktigt ensam var jag ju inte. Jag köpte smycket, och det blev ett med min lyriska, doftande dag. Men låset fungerade aldrig, så jag gav slutligen bort broschen till någon intet ont anande. Den här gången är det en helt annan stad. Den badar i sol och är överbefolkad, mest av åldriga turister med små plastpåsar i händerna. Jag slår mig ned vid Ippokrates-torget, för därifrån kan man se hela världen, och beställer en dubbel espresso.
Så här gick det till. Zeus hade besegrat Giganterna och kallat gudarna till möte. Det var Världen (det vill säga Grekland) som skulle delas upp mellan kollegorna, men solguden Helios var inte närvarande, så han glömdes bort och fick inte vara med och dela. Hur man nu kan glömma bort Solen. Men just då reste sig ur havet den underbaraste blomsterbeströdda ö man sett, så den tillföll Helios, och på det sättet blev Rhodos solens ö, extra välsignad. Och därför vandrar nu på dess mark och mellan näckrosdammar med klart vatten hemodlade påfåglar i kungsblått och silver, och fjärilar flyger med vingar som den skönaste Rohrach-test. Druvor mognar: frukter tynger trädens grenar.
Det var Medelhavets kringirrande riddare som byggde mycket av det som idag ger Rhodos dess personlighet. Johanniterna var först köpmän från Amalfi, som slagit sig ner i Jerusalem och där bildat ett filantropiskt broderskap. Sen, när korsfararna ockuperade staden år 1099, tvangs Johanniterbröderna att fatta vapen och blev Johanniterriddarna, som så småningom hamnade på Ceylon, Rhodos och Malta, i tur och ordning. På Rhodos, som de köpte av en korrupt amiral, stannade de i 213 år, tills turkarna kom. Det läser jag i min bok där jag sitter vid Ippokritos-torget med min espresso. Till höger för en bred och mäktig trappa upp till Castellania, vars nedre våning var köpmännens valutamarknad, sedan man på den övre skipade rättvisa och utdömde straff i handelsfrågor. I dag är allt bibliotek. Castellania är sammanbyggt med stadsmuren, uppförd först av bysantinerna, sen reparerad och påbyggd av riddarna. Tolv meter tjock, femton kilometer lång, och med en löpgrav tjugoen meter bred. Fyra kilometer finns ännu kvar, och med det kan jag förklara mig alldeles trygg.
Till vänster drar bazargatan Sokrates upp mot den kulle där den moské tronar som fått namn av öns erövrare Suleiman den Magnifike. Tar man istället Pythagoras gata snett bakom min stol, kommer man till Ibrahim Pashas moské. Och den söta lilla fontänen mitt på torget är också den turkisk. Till höger drar Aristotelesgatan, längsmed Castellania, till de kvarter där judarna bodde och alltid hade funnits, kring det Hebreiska torget.
Så här kan man sitta och blicka ut över världen.
Malta
Alla var där – på Malta. För också hr har det varit katten på råttan och råtta på repet, i alla tider, när det välsignade läget, halvvägs mellan Afrika och Sicilien också kunde vara ett förbannat dåligt läge. Inte förrän 1964 blev Malta självständigt. Räddat från britterna, som under andra världskriget hade räddat ön från att falla i tyskarnas händer, för den var ovärderlig för Rommel i Nordafrika. I tyska bombraider förlorade ön en fjärdedel av sin befolkning.Och britterna hade räddat Malta också från Napoleon, som hade räddat det från italienarna, och från malteserriddarna, som johanniterna kallades här.
Napoleon avskydde den här blandningen av stat, armé och religion som riddarna representerade. Men en sådan riddare, Jean de la Vallette, hade slagit tillbaka turkarnas anfall 1529 – Malta hade blivit räddat, igen! – och därför fick han ge namn åt huvudgatan La Valletta.Om kejsar Karl V av det habsburgska imperiet hade fått sina planer satta i verket, hade La Valletta kunnat bli något alldeles extra. Allsmäktige Karl tog Malta och slog in ön i fint silkespapper och hav den som present till malteserriddarna: - varsågod: Europas politiska, ekonomiska och kulturella centrum! Påven tyckte också att det var en jättebra idé att ha en så väl bestyckad kristen fästning i kristna soldathänder mellan Europa (Vatikanen) och det hedniska och vilda Afrika! Karl fick en hel del mäktiga sponsorer till uppbyggandet av denna kontinentens pärla, så det tog bara fem år och var det första stadsbygge som administrerades från ett regelrätt stadsbyggnadskontor. Men kejsare spår; Gud rår. Malta blev aldrig något europeiskt nav, bara en turistö till i detta Medelhav. I dag – inte ens det. En kall snålblåst, tunga skyar, isiga spridda skurar. Vid fartygets landgång träffas mina bägge resande medsystrar för en kort konferens – den duktiga skolflickan på skolresa och den lättsinniga kryssningsdamen. Gissa vem som vinner.
Jag stannar ombord.
Tripoli
Stor är Khaddafi och Muhammed är inte ens hans profet. När fartyget lägger till i Tripolis hamn, är vi i hans förgård. Scenografiskt perfekta åskmoln tornar upp sig utmed horisonten. Från sju på morgonen till fem på eftermiddagen, från att ha kastat ankar till att ha lättat ankar är baren ombord stängd. Gäller också hytternas minibarer. Påbud av Den Store. Man ska minsann inte sitta och småsupa i skuggan av den väldiges tron. För säkerhets skull stänger också butikerna och casinot. Ingen som råkar ha en israelisk stämpel i passet förunnas ett endagsvisum för att gå i land. Visat består av ett slankigt 5x10 centimeters papper, är handskrivet, har ingen stämpel men kostar 14 euro.
Mina två amerikanska vänner ombord är portförbjudna för livet. Ronald Reagan lät år 1986 – utan någon som helst krigsförklaring – bomba libyska ”terroristcentra”, vilket inkluderade Khaddafis privata bostad, varvid hans lilla dotter dödades. CIA räknade senare ut att det var två libyer som 1988 hade placerat bomben på det amerikanska passagerarplan som störtade i Lockerbie, Skottland. Spänningarna med västerlandet har varit mycket stora, men har på senare år slappnat av. (När fan blir gammal, börjar han läsa Bibeln: eller Koranen…) Själv greppar jag min skrynkliga papperslapp till visum och traskar iland, och nu har himlen klarnat upp.
Tripoli är en upplevelse.. Så rent, så fint, så leende! Folket här är endera mycket lyckliga eller har bara ett unikt sätt att ta det sura med det söta. Alla talar inte engelska, men många gör det, och de som inte kan säga mer än good morning sänder en ändå vidare med ett smil och en varm, välsignande blick.
Jag, om någon, vet att man ska ta kryssningsupplevelser i hamn med en stor nypa salt, men i det här fallet kapitulerar man och tar bara emot. Alla medpassagerarna kommer tillbaka ombord med lyckliga ansikten, blickar där någon tänt en gnista. Alla har känt sig trygga, välkomna; ingen hade erfarit något negativt. En hade fått ett frieri, formaliserat på baksidan av ett vykort från Tripoli. (Hon kommer att tråka ut vänner och familj med detta vykort i släktled efter släktled.)
På marknadsplatsen, souken, såg jag inga fula varor. Svarta amforor bildade ett perfekt stilleben, utvälta på den solbelysta lilla innergården. Burfåglarna sjöng hjärtskärande, jublande. Som en fanfar är också den palmkantade strandvägen. Husen häromkring är välskötta, som nya. Många fasader tyngs av jättelika skyltar som visar någon utopisk stadsvision i kombination med siffran 37: det antal år som Khaddafi just celebrerat på tronen, efter stadskuppen 1969. På 1950-talet upptäckte man olja i Libyen. Ett av världens fattigaste länder fick med en en av världens högsta inkomster per capita. Men Khaddafi såg till att i hans land skulle ingen kunna bli rik, och privata bankkonton konfiskerades.
1992 slog Förenta Nationerna till med en blockad av Libyen, som hade vägrat lämna ut de två misstänkta för Lockerbie-dådet. Först 1999 bröts blockaden, och en blygsam turism kunde påbörjas. Så har ett av jordens största koncentrat av organiserad brottsverksamhet till sjöss – den ökända berberkusten och dess piratterror – också det börjat trycka affischer med vita, förföriska badstränder för lyckliga familjer. Piratsjöfarten hade till slut blivit ett så stort och ständigt hot i Medelhavet att man – redan 1805! – hade beslutat att vädja till lilla nyfödda USA om hjälp att få ett slut på eländet. Och en kontingent amerikanare landade så långt bort som i Alexandrias hamn, och marscherade från Alexandria till Tripoli, för man var moderna nog att falla fienden i ryggen, från landssidan.
Jag vet att den amerikanske juristen vid vårt bord i matsalen sjunger bra, och jag ber honom om de första ackorden av USA:s marinsoldaters hymn, och han stämmer upp: ”From the halls of Montezuma/to the shores of Tripoli…” Äntligen lite robust militärhistoria till kaffet och avecen. Och omkring 1830 var berberkustens i århundraden fruktade pirater borta från Medelhavets yta. Mission accomplished.
På många sätt har Khaddafi varit bra för detta stora land utan floder. Saharaöknen – 95 procent av landets hela yta – sträcker sig ibland ända upp till kusten. De massiva GMMR (Great Man-Made River) är ett vattenledningsprojekt av unika proportioner, som planerats för att förse Libyen med fem miljoner kubikmeter vatten dagligen, när det är helt avslutat, 2009. Och miljoner träd har planterats för att stoppa upp öknens framfart. Det känns omöjligt att inte önska detta vänliga folk något annat än ett stort lycka till. Och vi stävar norrut, mot Savona, fartygets hemmahamn i norra Italien.
Resan är slut. Den hade kunnat se helt annorlunda ut. Till exempel kunde utflykter ha gjorts i varenda hamn till idel ruiner, i Neapel och Egypten, på Cypern och på Rhodos, på Malta och i Libyen. Tänk er. Se, i stället, Medelhavet. Magnifik fond till västerlandets drama, och scen för vår egen livsupplevelse. Tacka gudarna, som lekte här, för att de gav oss en saga att tro på och ett pussel att lägga på nytt, till ständigt nya bilder.
Visa/dölj kommentarer