Spaniens förvandling till Europas hetaste designland leds av en rad ödsligt belägna hotell och restauranger. RES låter sig mättas av alla de innovativa och övermäktiga intryck som den spanska landsbygden erbjuder.
Jag erkänner det frivilligt – jag är en mes. Tanken på en nästan tre veckor lång roadtrip genom Spaniens landsbygd på jakt efter landets alla undangömda, svårtillgängliga designskatter kändes som en rosaskimrande formdröm. En episk resa i konstens namn. En pilgrimsresa som mot all förmodan skulle komma att få ett synnerligen abrupt slut.
Spanien har alltid av någon outgrundlig anledning hamnat i skymundan av andra sydeuropeiska länders färdigheter. Ta design, till exempel. Vad kommer på tal först, om inte den välkända italienska formen? Italiens designtradition, med sin stora mängd exklusiva inredningsproducenter och modehus, är så djupt rotad i vårt medvetande att vi inte ifrågasätter dess existens. Spaniens lista av färdigheter däremot har tidigare inskränkts till att på sin höjd innefatta sol, sand, sangria och tapas.
Men inte längre. Som den underdog landet är har Spanien krupit fram, närmare och närmare, och i vissa fall gått om sina grannländer. Spanjorerna är inte intresserade av att plagiera vinnande koncept, i stället löser man det på sitt eget innovativa vis.
Den Frank Gehry-designade silverskimrande kolossen Museo Guggenheim har för alltid satt staden Bilbao på kartan – och den så kallade Bilbaoeffekten (när ett arkitektoniskt verk drar till sig så mycket uppmärksamhet att turister från när och fjärran reser till orten för att ta del av byggnadsverket) har fått var och varannan sömnig mellanstor stad i världen att vilja bygga sitt eget blingbygge.
När San Pellegrinos sammanställning över fjolårets 50 bästa restauranger släpptes innehade Spanien tre av listans fem toppositioner. Spanien har väl aldrig varit känt för sin stilsäkerhet i modevärlden, men namn som Patricia Urquiola, Jaime Hayón och Javier Mariscal tillhör numera världens mest produktiva och namnkunniga industridesigner.
Min resa genom sex av landets autonoma regioner mjukstartar med en kort bilfärd från Barcelona Sants till den lilla kustorten Sitges, lite drygt 35 kilometer söderut. Efter att ha nästlat mig igenom Sitges intrikata, enkelriktade spindelnät av vägar, hittar jag fram till den lilla gågatan som löper genom stadskärnan. På bästa läge har Hotel Alenti rest sitt minimalistiska bygge, och att stiga in genom den gigantiska glasdörren till den kliniskt vita interiören är som att ta sig ett djupt, syrerikt andetag. I mitt tycke hade Alenti i de flesta sammanhang känts en aning väl sparsmakad – men i den galenskap som är Sitges har minimalismen sin plats.
Under den stimmiga byns fasad har Sitges alltid varit något av en rebell. Ortens liberala rykte fick den under sent 1800-tal, då konstnärer, författare, intellektuella och bohemer med Santiago Rusiñol, Pablo Picasso, Joan Miró, Salvador Dalí och Federico García Lorca i spetsen tog sig hit för både arbete och lek.
Under Francisco Francos styre, då homosexualitet förbjöds i hela Spanien, blev Sitges en fristad för landets bögar och lesbiska. Ett antal diskret bedrivna etablissemang (baren Comodín etablerades redan 1966, och finns kvar än i dag) cementerade orten som gaydestination. Med åren har dess taktfulla integritet bytts ut mot lite mer av en in-your-face-prålighet som yttrar sig i gigantiska strand- och skumpartyn.
– Jag tror att du skulle gilla den här stranden, svarar den vänliga receptionisten medan hon markerar en av stränderna på kartan med en kulspetspenna.
Tio minuter senare är jag framme vid vattenbrynet. Från min lilla handduksplätt känner jag mig som en statist ur artisten
Kylies video till Slow, omgiven av män i korvskinnstighta badbyxor och svällande muskler som avslöjar ett större antal snittimmar på gymmet än gemene mans vanliga arbetsdag.
Doppet blir kort, innan jag klär på mig och slår mig ner på baren Parrots. Här sitter man på rad, och i takt med att solen sänker sig över staden förvandlas gågatan som i folkmun går under namnet ”Syndens gränd” till en livslevande catwalk för flamboyanta semesterfirare. Min plats på front row känns plötsligt lite klaustrofobisk, och jag tar min tillflykt till min kritvita hotellrumsoas med manglade lakan med hög trådtäthet.
Dagen efter bär det av tidigt – denna gång rakt ut i ingenmansland. Nu är det allvar. Teruel, strax över gränsen i Aragonien, är en av de provinser som har avfolkats mest i hela Spanien. Det märks inte minst på vägen, där bilarna jag möter blir färre och färre.
Det mellankoliska landskapet som susar förbi utanför fönsterrutan påvisar liten, om ens någon, växtvilja. I det skrovliga landskapet med det hårda klimatet har man i stället lagt krutet under marken, i brytandet av kol. På så sätt har man i alla tider klarat livhanken, och lyckats bygga upp den magnifika provinshuvudstaden Teruel, ”mudéjarstaden”, som upptagits på Unescos världsarvslista.
På en liten grusväg strax intill landsvägen N-232 finner jag min nästa anhalt – det lilla familjeägda hotellet Consolación. En fyra års intensiv närkamp med myndigheterna gavs slutligen det unga paret Adriana och Gonzalo möjlighet att arrendera ett ståtligt hermitage från 1300-talet, vars rum innanför kapellet har omvandlats till hotellobby, bibliotek, kök och restaurang.
– Vi var trötta på våra pr- och mediejobb i Barcelona, och när vi av en slump såg den nedgångna kyrkan från vägen visste vi direkt att vi funnit platsen för vårt nya liv, berättar Adriana.
– För att få tillstånd för hotellverksamhet krävde ortens befolkning tillgång till kapellet för vissa högtidsdagar och bröllop, flikar Gonzalo in medan han leder mig genom huvudbyggnaden.
Den unga familjens tredje medlem, weimaranern Petra, visar mig vägen till rummet, en av Consolacións tio träkuber utströdda i Teruels dramatiska bergslandskap. Mina 36 kvadratmeter av avskildhet består av en dubbelsäng, en öppen spis och ett djupt badkar i svart skiffer nedsänkt i golvet. Kubens ena ytterfasad utgörs av en gigantisk glasvägg försedd med skjutdörrar och en liten terrass. Inte annat än natur så långt ögat kan nå.
I min vilja att tvätta av mig resdammet slår jag på kranen på full sprutt och lägger mig tillrätta i badkaret. Karet hinner fyllas med en knapp bottenskyla innan strålen av vatten upphör tvärt. Lika abrupt slutar där min plan om en avslappnad badstund i sällskap av en god bok, ett glas vin och den grymma utsikten över Spaniens kanske mest bortglömda vrå.
Ett par timmar senare lunkar jag i mörkret upp till bönehuset, och förhör mig försiktigt om ifall det är jag som har lyckats få hotellets hela vattenförråd att sina i samband med mitt bad. Det visar sig vara besparningstider i provinsen, och alla hushåll, hotell och restauranger blir under allt från några timmar till ett par dagar utan vatten till förmån för områdets få lantbruk. Turism och besöksnäring, qué es?
Etablissemangets andra Gonzalo, som för särskiljningens skull döpts om till Gon, står bakom grytorna denna kväll. Jag har lyckats snacka mig till en plats vid köksbänken – det finns få saker så spännande som att se en kocks flinka fingrar komponera ihop de små mästerverk som restaurangrätter så ofta är. På Consolación skryter man inte om maten, men vid närmare förhör visar det sig att Gon har arbetat i köket på Michelinkrogar över hela Europa innan han bestämde sig för att dra sig tillbaka till denna ostörda del av Spanien. Känslan av att vara på rätt plats infann sig direkt när han satte foten i köket på Consolación.
De hermetiskt tillslutna plastburkarna med allsköns fröer och torkade växter står i snörräta led framför mig på diskbänken. Gon halstrar snabbt den färska tonfisken innan han rullar den i sesamfrön och skär upp den i sashimitjocka skivor. Den första förrätten i min elva rätter långa avsmakningsmeny toppas med färska björnbär och jordgubbar. Jag njuter så av varenda liten tugga att jag, trots svällande mage och stela leder efter många timmar på barstolen, ber om en repris av den halstrade tonfisken lagom till efter desserten. Gon kan sin sak, de lokala råvarorna kombineras med övertygande precision.
Morgonen efter har vattnet fortfarande inte återvänt, och efter en brunch med kaffe bryggt på Evian och ett stort urval regionala ostar och torkade skinkor, samlas gästerna för ett gemensamt morgondopp i poolen. Våra använda kaffekoppar och tallrikar körs i väg till närmaste vattenförsedda by för diskning. Det är med hopp om att återvända snart som jag lämnar Consolación bakom mig i dammet av grusvägen.
Några timmar norrut, i den del av Aragonien som gränsar mot Frankrike, har åtkomligheten fram till nyligen varit tämligen begränsad. Här, omgiven av dimhöljda skogar och sluttningar på den plats där Pyrenéernas bergskammar möter molnen, finner jag ett ensamt stenhus. Casa de San Martín, som en gång i tiden tillhörde Spaniens äldsta kloster, köptes för några år sedan upp av engelsmannen David Robinson och brasilianaren Mario Reis.
Duon har omsorgsfullt restaurerat huset till en magisk skatt belägen på en bergsplatå 900 meter över havet, och varje enskilt inrett rum har fått sitt namn efter en blomma. Husets hjärta är det ombyggda stallet som i dag fungerar som matsal, och som varje dag erbjuder en ny matsedel med traditionella rätter såsom
galt smaksatt med tryffel, blodkorv och kaninstuvning. Vid serveringen av läckerheterna är jag glad att finna att regionen inte är så pass isolerad att man har valt att hålla kvar vid fornstora delikatesser som ödlor och ekorrar.
Få nya lanthotell har fått så mycket uppmärksamhet som nästa anhalt på min resa – Aire de Bardenas. Sin ödsliga belägenhet mitt i Navarras böljande kullar, sin månbas Alpha-liknande utformning och det faktum att designmagasinet Wallpaper har valt att plåta ett av sina avantgardistiska modejobb i miljön, kan så klart ha med framgången att göra.
Det är därför med skyhöga förväntningar som jag svänger in genom den mur av jättelika fruktlådor i trä som skyddar hotellet från det mystiska månlandskapets skiftande väder. Det blåser snålt när jag snabbt rullar Rimowan genom den lågmälda entrén. Aire de Bardenas kvadratiska huvudbyggnad, ritad av arkitekterna Emiliano Lopéz och Monica Rivera, omges av en rad korridortarmar och kubistiska paviljonger.
Trots att hotellet är fullbokat är tystnaden och den totala avsaknaden av folk påtaglig när jag stegar fram till receptionen.
– Det är alltid så här tyst på hotellet, försäkrar receptionisten snabbt när hon ser min frågande blick.
Det blir knappast extremare än så här. Designmässigt alltså. Ett bord tillverkat av lastpallar är belamrat med förstaprispokaler i en myriad av design- och arkitekturtävlingar. Som designnörd borde jag vara i extas, men jag känner mig mest lite frusen och vilsen när jag går runt i de sterila, grönmålade korridorerna upplysta av lysrör.
De få gäster jag passerar antar alla en sjukhusgrön färgton i ansiktet, och upptäckten av de svarta ögonen i taket får mig att undra om jag av egen fri vilja har checkat in på ett synnerligen ondskefullt laboratorium. Fantasin skenar. Är vi råttor i ett utstuderat designexperiment här på Aire de Bardenas?
Jag tar ett dopp i den lilla vattenfontänen på pation, äter min middag och går och lägger mig tidigt. Efter frukosten checkar jag snabbt ut för att med största sannolikhet aldrig återvända igen. Ett annorlunda hotell – absolut. En en-gång-i-livet-upplevelse – i allra högsta grad. Men inte min kopp te.
I La Rioja är allt vänt mot solen. Solrosorna, solcellerna och vindruvsklasarna sträcker sig alla efter de varma strålarna. De pittoreska husen och de välmanikurerade trädgårdarna skvallrar tydligt om det välkända vindistriktets välmående, ett välstånd som inte minst skapats genom svenskarnas stora åtrå efter det vaniljdoftande, mjuka rödtjutet.
Här pågick vinodlingen långt före romartiden, men det riktiga hantverket importerades först under mitten på 1800-talet då de franska vinbönderna flydde sitt eget land i samband med att vinlusen hemsökte vinfälten.
I Rioja är vinturismen väl utvecklad, och många vingårdar har på senare år inlett en kärleksrelation med världens mest omtalade arkitekter. Resultatet är så klart ett antal fantasikreationer som platsar på sidorna i de glossigaste arkitekturtidskrifterna.
Jag stannar till utanför den räfflade fasaden på vingården Marqués de Riscal i Elciego. I kölvattnet av succén som var Guggenheimmuseet, anlitades Frank Gehry för att skapa något så häpnadsväckande att turisterna skulle strömma till självmant. I dag har Marqués de Riscal gått från att vara ett dåsigt vineri till Disneyfierad nöjespark med museum, restaurang, hotell och nu senast även spa. Inträdet går loss på strax under hundralappen, och ett stort antal säkerhetsvakter i hotellobbyn har till uppgift att skrämma bort alla arkitektursnyltare.
Villabuena de Alava, ett stenkast därifrån, har ännu inte hunnit exploateras. Tvärtom verkar den lilla byn vara totalt opåverkad av områdets vincirkus. Jag kryper sakta fram med bilen genom folktomma gränder, i jakt på någon som skulle kunna visa mig vägen till ortens nyöppnade hotell. Jag håller kurs mot kyrkan, som så ofta är de spanska samhällenas mittpunkt. Och mycket riktigt, där ligger byggnaden i form av en jättelik trave med rost- och betongfärgade kuber, och överskuggar på ett effektivt sätt allt annat i sikte.
Förberedelserna inför Viuras officiella öppningsfest är i full gång, och dj:ens beats studsar mellan husväggarna. I morgon kväll är hela det fantasifulla bygget fullt av bubbelsippande vip-gäster.
Jag faller pladask för Viura och byn Villabuena. Det splitternya hotellets diskret lyxiga framtoning och den vackra restaurangen med den milslånga vinlistan ger mersmak. Men inte för stunden. Jag är så mätt på fantastisk gourmetmat och vita dukar att jag ringer rumsservice och beställer upp en spagetti bolognese och en flaska rioja till rummet.
Spaniens gastronomiska centrum anses av de flesta vara Baskien. Här talas det om ”det nya spanska köket”, en inriktning som kännetecknas av kreativitet och innovation samtidigt som den är djupt förankrad i landets kulinariska traditioner.
I Spanien är mat lika med fiesta och samvaro, och landets restauranger och barer är ofta nav för sällskapslivet. Likt fornstora konstnärer som Dalí och Miró, målar landets kockar tavlor med hjälp av smaker. Maten är ett språk, ett sätt att uttrycka sig, och för att väcka de förnimmelser och känslor man vill åt använder man sig av djärva, nya teknologier.
Ferran Adrià, landets kulinariska överstepräst som genom sin visionära matlagning tidigare utsetts till världens bästa kock, poängterar att ”vissa av gommens njutningar uppskattas även av intellektet” – ett påstående som förklarar många av gourmetkrogarnas oerhört konceptuella skapelser.
Vad jag ska tänka om den konceptuella färskpotatisen täckt av ljusgrå kalk som jag just sätter tänderna i, vet jag inte. Men gott smakar den, och nyfiket tar jag upp nästa ”ätbara sten” ur korgen. Jag har bokat en sen lunch på Mugaritz, den tvåstjärniga krog som just nu anses vara världens femte bästa restaurang, på landsbygden en bit utanför San Sebastián. Hit hittar inte ens gps:en, något jag får erfara efter många omvägar i det gröna landskapet.
Två små kuvert väntar på mitt bord. Maître d’n uppmanar mig att välja mellan orden ”revoltera” och ”kapitulera”, som står tryckta i liten stil på baksidan. Jag öppnar pliktskyldigt kuvertet för kapitulation, som lovar 150 minuter fyllda av känslor, föreställningar, minnen och nya upptäckter. Men rebellen i mig river upp det kvarvarande kuvertet så fort hovmästaren vänt ryggen. Bryderi, frustration och lidande utfästes för den omedgörlige.
Den svartklädda servicen, som är större till antalet än gästerna, arbetar som ett väloljat maskineri. Använda tallrikar plockas bort, och nya rätter dukas fram samtidigt som alla händelser prickas av i den långa lista av punkter som avsmakningsmenyn innebär. Brödstuvning med krabba, limaktig torsk, rosendoftande kött och lakritsstänger gjorda på ormbunksskott tillhör den magi som köket trollar fram.
Lunchen liknar mer en show än en måltid, och frågan är om jag har kapitulerat tillräckligt för att njuta av alla de 150 minuterna. Det har varit en fantastisk resa, men det går inte att truga mer. Jag är övermätt på mat. Men inte bara det. Jag är också proppmätt på upplevelser. Jag pallar helt enkelt inte med fler intryck.
Att jag behöver ett uppehåll från allt som heter design, inser jag samtidigt som jag passerar mitt nya hotell i San Sebastián.
I stället för att sakta ner trycker jag gasen i botten och fortsätter köra norrut.
Och San Sebastiáns pintxos, Guggenheimmuseet i Bilbao, de arkitektritade vingårdarna i Duerodalen, hacienda El Bulli utanför Sevilla och Valencias coola boutiquehotell? Dem tar jag i nästa vända.