2002-10-01
Skrivet av Göran Börge
Västra öknen i Egypten bjuder på oväntade och oändliga variationer: guldfärgade dyner, gnistrande vita klippor, blekblåa saltsjöar, rostfärgad sten, beige flinta, svart grus och bottenlös lera. Följ med på en resa som egentligen mest handlar om vatten, salt och sand. Men med inslag av palmvin, dadlar, oliver och aprikoser, falkjakt, smuggling, ökenmyter och en by där männen har monopol på att spinna och sticka.
Spegeln splittras i otaliga strimmor av palmgrönt och blekt himmelsblått. Vattnet sluter sig om mig, lent och ljummet. Fågelkvittret tätnar en stund men upphör sedan tvärt medan skymningen sänker sig och får plaststolarna vid bassängkanten att synas ännu vitare i dunklet.
Resdammet sköljs bort i detta vatten som en gång fallit över det tropiska Afrika och under tusentals år sipprat norrut genom sprickor i berggrunden. Här springer det fram ur en av många hundra ymnigt flödande källor i Siwaoasen i Västra öknen, 55 mil från Nilen, vid randen av det stora sandhav som sträcker sig längs gränsen mot Libyen. Det fyller poolen vid ett bungalowhotell i en av huvudorten Shalis palmlundar.
Nattskärrornas knarrande dränks ideligen av åsneskrin. Åsnorna här skriar mer än på andra håll, tycks det. Kanske inte så underligt, för det påstås att alla åsninnor hålls samlade i en övergiven by mer än fyra mil från Shali och enbart har till uppgift att svara för fortplantningen. I resten av oasen finns bara hannar. Förhållandet sägs bottna i den seglivade traditionen att gömma undan allt som har med sex att göra.
Siwa är en mycket konservativ plats och givetvis göms också kvinnorna, helst inom hemmets väggar och utanför dessa bakom en heltäckande, mörk drapering. De kvinnor som här visar sitt ansikte är invandrare från Nildalen.
Vanligtvis ser man Siwa första gången uppifrån kanten av stupen på norra sidan av den stora sänka där oasen ligger. Då har man bakom sig en monoton färd på mer än 30 mil från Mersa Matruh vid Medelhavskusten, en stad som i sin tur ligger 30 mil väster om Alexandria.
Närmast kusten finns ännu en del låga buskar att fästa blicken vid, sedan är det bara flack grusöken: al-Diffaplatån.
Vid kilometer 160 dyker låga byggnader upp på var sida om vägen: två konkurrerande tehus med vidhängande toaletter, som fick Ingrid att säga: det får vara. Platsen kallas Bir Nuss, "brunnen på halva vägen", men brunnen finns en bra bit
österut, vid det gamla karavanspåret. Efter Bir Nuss vaknar man inte till förrän vägen tippar över sänkans kant och man häpet blickar ut över palmgrönskan och de blekblåa sjöarna.
En dag framåt kvällen skumpar vi bakom åsnan Antar genom lundarna bort mot Siwasjön på en dåligt fjädrad kärra - en karussah, med ett italienskt ord som vandrat in via Libyen. Den 13-årige kusken, Muhammad Ali, gäspar stort. Han går i skolan på förmiddagarna och beger sig sedan med sitt ekipage till marknadsplatsen för att i hård konkurrens försöka få en körning när bussarna anländer. Åsnekärran är ännu det dominerande transportmedlet här och vi möter många kärror med folk på hemväg från sina odlingar. Till sist är vi framme, en halvmil från Shali, det känns i baken. Nere vid stranden hänger tärda palmer ut över den natronluktande sjön, som mellan sina saltholmar speglar västerhimlens bakifrån illuminerade molnbankar. En minibusslast amerikaner sitter utplacerade i korgstolar och serveras läskedrycker inifrån en palmbladshydda medan de väntar på solnedgången.
Sjön är stor och saltstinn, vacker för ögat. Som alla oasens sjöar är den dock till bekymmer. Vattnet från otaliga källor och brunnar ger Siwa landets bästa dadlar och finaste olivolja, men sedan det gjort nytta (och lakat fram salter ur jorden) rinner det till sjöarna. De växer ständigt och genom avdunstningen blir de allt saltare, liksom omgivande marker. Arealer som en gång gav rika skördar har måst överges.
Hur ska man dränera ett område som ligger under havsnivån? Man gör vad man kan, minskar antalet brunnar och planterar ut träd med hög vätskeomsättning, men på sikt tycks Siwa dömt att drunkna i salt.
Under antiken begav sig människor från hela Medelhavsvärlden den långa och farofyllda vägen till Siwa för att i guden Ammons tempel rådfråga oraklet. Detta var ryktbart för sina allvisa besked - som när den atenske generalen Kimons utsända inget annat svar fick av guden än att den som sänt dem redan var hos honom; hemkomna fann de att Kimon dött just den där dagen.
Sedan Alexander den store gjort sig till härskare över Egypten marscherade även han till Siwa och fick höra att han var Ammons son. Det förvånar knappast att han sedan trodde sig kunna erövra hela världen.
Templet står på en klippa vid byn Aghurmi med dess blåmålade lerhus, men de obetydliga resterna talar bara till egyptologer. Mer värt mödan att ta sig dit upp är vad som återstår av den befästa äldre byn, som klängde där i god försvarsposition till dess den övergavs 1926.
När oraklet under senantiken tystnade sjönk Siwa tillbaka i sin naturliga isolering, bortglömt av dem som härskade vid Nilen men alltför ofta ihågkommet av öknens rovgiriga nomader.
Efter många sekler av ständiga räder hade befolkningen kring år 1200 krympt ihop till tvåhundra personer. Det var då som man på sadeln mellan två klippor uppförde den muromgärdade ort som ännu, trots sitt hårt ruinerade tillstånd, utgör Siwas märkligaste sevärdhet där den reser sig mitt ibland den sentida bebyggelsen. Man kallade den "staden" helt enkelt, vilket är vad Shali betyder, och när befolkningen i dess skydd ökade igen byggde man vidare på höjden, upp till sju, åtta våningar av lertegel.
Eftersom man i Siwa normalt räknar åratal mellan nederbördstillfällena var det smått unikt när det 1926 regnade tre dagar i följd. Många hus både i Shali och i Aghurmi rasade samman, för med sin höga salthalt löses leran här lätt upp av väta. Sedan dess har man byggt på plan mark, under senare år med företräde för trist slaggbetong, och de gamla orterna har fortsatt att erodera till spöklika markeringar av vad som var.
Sitt oberoende behöll Siwa till år 1820, då skatteindrivarna anlände från Kairo. Efter många uppror tvingades man till sist resignera och anpassa sig till en vidare värld.
Bland Västra öknens oaser äger Siwa en egenart som är kulturellt betingad. Det stora flertalet Siwabor är inte araber utan berber, om också i påfallande grad uppblandade med sina tidigare svarta slavar, vilkas ättlingar lever kvar bland dem. På senare år har dock befolkningen vuxit snabbt genom av staten uppmuntrad inflyttning från den överbefolkade Nildalen.
Abu Bakr, som förestår det sevärda hembygdsmuseet i Shali, vet allt om både utdöda och ännu levande seder. Han bekänner att viss vidskepelse fortlever. Han lär oss att de färger som går igen i hantverksalstren - grönt, gult, rött, orange och mörkbrunt - symboliserar dadlarnas nyanser under mognadsprocessen. Han berättar också hur man gjorde palmvin och att arbetarna i oasen, det så kallade zaggalah, gärna berusade sig på detta. Alltså, förr i tiden.
Vad han inte nämner är den homosexualitet som var mycket vanlig bland zaggalah och som gav Siwa dåligt rykte. Det enkla skälet var att dessa oasens proletärer inte tilläts gifta sig förrän de fyllt fyrtio och inte heller fick leva innanför ortens murar, som kvinnorna inte fick gå utanför.
Zaggalah levde i trädgårdarna, som de också var ålagda att vakta under natten; ordet betyder "klubbärare". På sin fritid underhöll de sig med sång och dans, med palmvin och med varandra. Fram till mitten av 1900-talet förekom rentav ett slags äktenskap män emellan, med hemgift, bröllopsfest och allt. I dag finns denna speciella kast inte kvar i Siwa, där de flesta som idkar jordbruk nu själva äger marken.
Den frid som råder i Siwa fanns inte i det förflutna. Befolkningen var delad i två partier som hätskt stred mot varandra och uppträdde i endräkt bara inför yttre fiender. Främlingar bemöttes med avoghet eller ren aggressivitet; om det har en rad tidiga europeiska resenärer vittnat.
Numera är xenofobin bortblåst och Siwa är en oas också i den meningen att polisen kan rulla tummarna. De värden en traditionell uppfostran ger utgör grunden för stamshejkernas inofficiella rättsskipning, som bygger på skamkänslan.
Bakshishmentaliteten har inte fått fäste här än, men många fruktar det inflytande som tv, turister och invandrarnas annorlunda normer utövar. Hotet från turismen, som ännu är rätt blygsam, beror på vilka former den tillåts ta. Ett spänt förhållande till grannen Libyen och en omfattande smuggling över gränsen gjorde att oasen var stängd för turister fram till 1986. Nu talas det om en charterflygplats, vilket väcker livliga protester. Samtidigt är turismen av största vikt för landets ekonomi.
Det finns romantiker som menar att Siwa tidigare var en särskilt lycklig plats därför att den var avskild från världen. Utvecklingen tär utan tvivel på både egenarten och miljön, men bara en fantasilös eller cynisk besökare kan missunna oasens invånare deras sjukhus eller den elektricitet som ger dem kylda drycker i hettan. Oljelampor är inget ljus att studera i, och de unga här vill studera. Visst är de gamla husen vackrare, men i de nya finns rinnande vatten och toalett inne och de riskerar inte att rasa vid nästa regn.
Solen har nyss försvunnit och mörkret faller snabbt efter en dag som fört oss till sanddynerna i trakten av Sitrasjön. Har funnit en bra lägerplats på sydsidan av en hög dyn och elden ger nu ifrån sig en god arom. Veden hittade vi vid Nuwamisasjön, en annan av dessa källnärda saltsjöar mitt i öknen, ökänd för de myggor som gett den dess namn.
Dagen har varit lyckad, inte minst såtillvida att vi lärt känna Hany och inser att vi har haft tur. Det är ett lotteri att hyra ett fyrhjulsdrivet fordon med förare och veta att man ska tillbringa sex dygn tillsammans - en rätt lång tid om man inte trivs med varandra. Men Hany är vaken, öppen, hänsynsfull och mångsidigt intresserad, inte för tyst, inte heller överdrivet pratsam. Han kör bra och han kan öknen, så Kairobo han är.
Vi har i dag tillryggalagt mer än hälften av de nästan 38 mil öken som skiljer Shali från Bawiti i Bahariyaoasen. For mot morgonsolen genom Siwasänkan, förbi dess östligaste och största sjö. I sydväst såg vi sandhavets svallande dynlinje, ljust rosa och lätt dallrande i förmiddagsljuset.
Den första kontrollpunkten fanns vid sjöns bortre ände. Framför det lilla hus som ger soldaterna skugga hade man med rader av vitmålade stenar avskilt - och därmed symboliskt civiliserat - en rektangel från den omgivande ödsligheten. Ett par hundvalpar hade getts ett hem i kraft av sitt förströelsevärde. Vid nästa vägspärr, sedan vi lämnat sänkan, kom en jamande katt emot oss och sniffade in meddelanden från Shali under bilen.
Öknen var långt mer varierad än vad vi vågat tro efter färden över al-Diffa. Sättningar och erosion har gröpt ur platån och lämnat kvar dess mer motståndskraftiga partier i form av mer eller mindre flattoppade kalkstensklippor, inte sällan vitgula under ett lager av brun eller rostfärgad hårdare sten. Dessa klippor har av väder och vind skulpterats till en ofta bisarr skepnad. Mellan dem vindlade spåret fram.
Öknens skönhet ligger i dess enkelhet. Den renodling av intrycken som den bjuder får en att uppmärksamma detaljer man i vanliga fall inte ägnar så mycket intresse: klippformationernas utseende, stenens eller sandens beskaffenhet och hur rikt färgerna skiftar inom den begränsade skalan.
På sina håll var marken tätt överströdd med små stycken av flinta, beigetonade i medljus, svarta silhuetter med bländande glansdagrar på motljussidan. Andra stunder korsade vi ytor med helt svart grus. Enligt handböckerna rörde det sig om sandsten med rik halt av järn och mangan. Västra öknen måste vara ett eldorado för en geolog.
Och plötsligt de vittfamnande utblickarna, milsvida, med värmeflimret i fjärran.
Marken ondulerar oavbrutet, ibland i så långdragna vågor att nivåskillnaden framgår bara av att ytan ändrar utseende. När gruset ersätts av sprucken lera befinner man sig i en svacka: hit har vattnet från något sällsynt regnfall runnit från en vid omgivning och fört med sig det finaste erosionsmaterialet. Ibland finns där några suckulenter eller åtminstone några grässtrån. På de här lerytorna, fishfish kallade, ska man inte bege sig ut ens med en fyrhjulsdriven bil utan att först pröva bärigheten: det puderfina stoftet kan vara bottenlöst. Vi hade, med många stopp, färdats 14 mil när vi åt lunch under ett skuggande klippöverhäng. På marken runt om fann vi fossil av marina organismer: cirkelrunda, platta och med ena sidan vackert mönstrad i spiralform. Hany påpekade att de fanns inbäddade även i den kritartade bergväggen ovanför oss. De påminde om mynt och var av ungefär en enkronas storlek. Vetenskapen benämner dem också nummuliter, stenmynt, medan beduinerna talar om qurush al-malayka, änglaslantar. De har sitt ursprung djupt ner i tidens bottenlösa brunn, för 54-38 miljoner år sedan. Då låg merparten av Västra öknen under havets yta.
Något för öknens väldiga ödslighet och frid främmande gjorde sig påmint. Vi lystrade. Jo, ett svagt surrande ljud hördes, försvann och ljöd på nytt. Flera minuter förflöt innan det stod klart att bilen närmade sig västerifrån. Så såg vi den: brungul som bakgrunden men det enda i bilden som rörde sig. Det var en liten Toyotalastbil.
Föraren vek av från spåret. En kvinna och två män hoppade ned från det duktäckta flaket. Under några minuter utbytte vi de frågor och svar som hör till varje möte i öknen: Vadan och varthän? Några problem? Några iakttagelser?
De var italienare på väg från Siwa till Bahariya, varifrån de i morgon måste vidare till Kairo och flyget hem. Nej, inga andra problem än värkande bakar, för de satt på träbänkar på flaket. Och så att de genast måste dra vidare, tyvärr, för de var redan sena, hade gjort några avstickare från spåret, av vilka åtminstone en varit givande; kvinnan grävde i fickan och höll fram en hajtand, en annan relikt från havsbottenskedet.
Vi skakade hand och strax var det som om de aldrig funnits.
Av de fyra små oaser, alla obebodda, som finns längs spåret brydde vi oss inte om de båda första, som ligger en bra bit vid sidan om. Men den tredje, Nuwamisa, dyker med ens upp på höger hand: en blekblå oval infattad i ett bälte av grönt - salttåliga buskar och en del dadelpalmer. Förr tog beduinerna hand om dadlarna, men nu sköts inte träden, de är förvildade och ger dålig frukt. Där lär finnas sjakaler, ökenrävar och även en och annan gasell. Chanserna att få se dem under dagen är dock minimala.
Som alla oaserna ligger Nuwamisa i en grundvattennära sänka men med så gradvis fallande sluttningar att man knappt märker det. Bland dynerna på södra sidan skjuter klippor upp, i vilka ett fåtal gravhålor vittnar om att platsen någon gång varit bebodd - förmodligen under det romerska skedet, då flertalet av oaserna i Västra öknen utnyttjades.
Vi for dit ner och vandrade runt bland dynerna så länge vi stod ut med myggen - och längre än så, eftersom det tog en bra stund att stycka upp och på takräcket surra fast den döda buske vi fann, den som nu knastrande och doftande brinner intill mig med ett sken som är i knappaste laget att skriva i.
Nuwamisa och de andra obefolkade oaserna var till för inte så länge sedan viktiga för smugglarna. Där fyllde de sina vattensäckar, för om man gräver vid sidan av saltsjöarna kan man finna sött vatten. De var tillräckligt avlägsna för att myndigheterna inte skulle kunna ha dem under ständig bevakning. Fram till mitten av 1900-talet smugglade beduinerna framför allt hashish, som från Grekland landats vid kusten och som nådde Nildalen via öknen - om inte överhetens kamelkår lyckades ringa in smugglarna.
Stämningen vid vägspärrarna blev allt mer uppgiven. En av dessa utposter regerades av en bister underofficer och där verkade alla så dystra att Hany gav dem en av de musikkassetter han ibland livar upp oss med. Har hört att soldaterna tillbringar fyrtio dagar där ute i öknen innan de har tio dagars permission. Risken för slitningar verkar överhängande.
De här posteringarna har ett dubbelt syfte. Också om gränsen mot Libyen kan förefalla avlägsen nog så betraktas hela den västra delen av öknen som en gränszon, ty den är nog så svårövervakad och smugglingen är omfattande.
Hany måste visa vårt färdtillstånd och därpå noteras bilnumret, antalet passagerare och klockslaget, inte sällan med kulspets på handflatan. Skulle vi inte dyka upp vid nästa spärr inom rimlig tid inleds efterforskningar. Systemet gör det möjligt att färdas här med bara en bil. Skulle den strejka kommer hjälpen innan man törstar ihjäl.
Dyner hade under hela dagen synts och försvunnit i sydväst. På sena eftermiddagen hade vi dem omkring oss. Vi var inne i det stora bälte av sanddyner som sträcker sig ifrån söder om Nuwamisa åt öster och nordost, upp mot och in i Qattarasänkan. Vi lämnade spåret och började söka lägerplats.
Sedan en stund når mig lockande dofter från matlagningen. Över oss välver sig stjärnhimlen mäktigt, av Vintergatan delad i två segment. Det är som om myriaderna sandkorn under mig återfanns också över mig. En mus har ett tag ränt omkring mellan våra tillhörigheter, försvunnit ut i mörkret och åter dykt upp i skenet från elden, vid vilken Ingrid och Hany sitter lutade över grytorna. Nyss sprang den över mitt utsträckta ben.
Grågryning när vi kryper ur tältet. Hany är redan på benen. I svackorna mellan dynerna ligger tät dimma. Tältet är vått.
Känner mig stel och ruggig. Natten blev inte riktigt så kall som vi fruktat, men sanden erbjöd en förbaskat hård bädd.
Får upp värmen medan jag knegar omkring på dynerna och tar bilder. När solen stiger upp, softad av fukten, förvandlas hela dynhavet för en stund till en flytande, gulslöjad spegling. Dimman upplöses inte så snabbt som jag trott: den stiger ur sänkorna, brer ut sig, förtunnas, tätnar på nytt. Stundtals är hela det böljande sandlandskapet dolt sånär som på de högsta dynernas toppar, som lyser med överjordisk aura.
Vi äter frukosten sittande på huk i sanden medan solen kommer upp också över den närmaste dynen och börjar värma.
Sandens färg varierar oavbrutet - med ljusintensiteten, med ytans vinkling och givetvis med den materiella beskaffenheten. När jag tar upp en handfull och betraktar de enskilda kornen finner jag ofta en rik variation även dem emellan, från en vitaktig transparens över olika toner av beige, gult, ockra, brunt och rött till svart.
Sedan vi lämnat dynbältet bakom oss får öknen en gråare prägel. Klipporna blir lägre och försvinner till sist helt. Vi gör en avstickare till ett flygplansvrak från andra världskriget: ett litet plan, av vilket bara delar av kroppens stålrörskonstruktion återstår. Allt annat har beduinerna tagit hand om.
Ju mer vi närmar oss Bahariya, desto enformigare blir landskapet. Vi når huvudorten, Bawiti, vid lunchtid. På krogen möter vi de tre italienarna. De berättar att de mörbultade och frusna nått hit först framåt midnatt efter fem långvariga stopp på grund av motorproblem. Nu väntar de på Kairobussen.
Vid macken får vi höra att strömmen gått, så vi ser oss om i Bawiti. Finner att barnen här, till skillnad från dem i Siwa, tigger vanemässigt; hit kommer långt fler turister. En lysande glödlampa inne i en verkstad visar att strömmen kommit tillbaka, varför vi återvänder till macken. En karl sitter i dörröppningen och halvsover. Han slår upp ett öga och säger automatiskt: Ma fi karaba - Det finns ingen ström. Hans min sedan är rätt komisk.
Med tanken och alla dunkar fyllda far vi mot Farafra.
En gammal legend säger att man i Farafra en gång tappade greppet om tiden och måste sända bud till den sydliga oasen Dakhla för att vara säker på att fredagsbönen hölls på rätt dag.
Historien belyser oasens avlägsenhet och långvariga isolering. Man hade ont om vatten, odlingarna var små och befolkningen fåtalig. År 1820 fanns blott 600 människor här. De levde i fattigdom, utan kontakt med omvärlden. En tysk som kom hit år 1874 berättade att man åt dadlar och majsgröt till frukost, dadlar och färsk frukt mitt på dagen och mer majsgröt på kvällen. Kameler och getter höll man främst för mjölken.
Under senare decennier har djupborrade brunnar förändrat situationen. Bönder från Nildalen lockas hit, stora arealer odlas upp och nya byar växer fram. I andra riktningen strömmar nu ett överskott av dadlar, oliver, aprikoser, vete, ris och bönor. Likväl präglas livet här ännu av enkelhet.
Qasr Farafra, den gamla orten, har bara 3 000 invånare. Vägen genom den är samtidigt dess huvudgata. Där finns små butiker för det allra nödvändigaste och några krogar, enkla syltor som bjuder i stort sett samma kost: höna med bönor och pommes frites, kanske en bönsoppa och möjligen kött från en burk.
Ett par halvvuxna pojkar kör fram och åter på en lättviktare och mänger dammet med avgaser. En stånkande traktor bär en dekal med texten "Pharao's Rally", Egyptens svar på Paris-
Dakar. Dagens höjdpunkt är när Kairo- och Dakhlabussarna anländer.
De äldsta kvarteren flockas på en kulle, kring det lilla som återstår av fästningen, i vars rester människor bor och där getter tuggar plastpåsar bland högarna av halvt förvittrade lertegel. Den blå färgen på vissa hus och på mången träport anses avvärja illasinnade djinner och annat otyg.
Här och var är ytterväggen bemålad med korancitat och med motiv som kungör att husets ägare varit i Mekka. Där finns en bild av Kaba och vanligen en också av det färdmedel som använts: ett flygplan eller en passagerarbåt. Andra motiv har inte med pilgrimsfärden att göra utan går tillbaka på ren utsmyckningsglädje. Ofta rör det sig om falkar, vilket minner om den förr så omhuldade falkjakten.
Atmosfären här är mycket olik den i Siwa. Människorna har ett öppnare kynne, kvinnorna är obeslöjade och tillåter sig rentav att prata med främlingar. De bär broderade klänningar och har inte sällan tatueringar i ansiktet och på händerna. Även näsringar förekommer. Så är också många av invånarna i Qasr ättlingar till beduiner som blivit bofasta här.
Barn leker med hemgjorda leksaker, fantasifullt förfärdigade av vad som funnits för handen - gamla konservburkar och pappförpackningar. Två kvinnor har på en mur radat upp stickade sockor, luvor och halsdukar av ett slag som är en specialitet för Farafra - en manlig specialitet, märkligt nog, ty av gammal tradition är det männen som både spinner och stickar. Den tjocka ullen i dessa plagg vittnar om att vinternätterna kan vara nog så kalla.
Turismen är en relativt sen företeelse i Farafra och nästan helt beroende av oasens närhet till Vita öknen. Nu vill staten satsa också på hälsoturism, eftersom här finns varma svavelhaltiga källor, men planer på att bygga charterhotell har lyckligtvis ännu inte förverkligats.
När en klipplatå bryts ner blir de delar av den som täcks av hårdare berg stående kvar som flattoppade eller koniska monoliter, åtskilda av mer eller mindre vida klyftor. Ofta har dessa stenstoder bara ett översta lager av hårt material, med mjukare bergarter därunder, varför deras sidor sedan under svindlande tidrymder nötts ner av vind och vindburen sand.
Vita öknen, som täcker ett stort område i norra delen av Farafrasänkan, utgör ett av de märkligaste exemplen på de här geologiska fenomenen. Dess klippor är formade av en förhållandevis mjuk, inte sällan kritvit bergart, som nästan alltigenom är uppbyggd av skalen efter mikroskopiska marina organismer från kritperioden, ett av de geologiska skeden då stora delar av Västra öknen var täckta av havet.
I detta material har de skulpterande naturkrafterna skapat ett oförlikneligt friluftsgalleri. Man rör sig genom ett landskap som kan förefalla höra hemma på en annan planet. De mer eller mindre surrealistiska formationerna leder ofta tanken både till djur och till mänskliga gestalter. Vissa påminner om toppen av ett isberg i ett hav av sand, andra om svampar.
Svampformerna är ett resultat av sandblästring, som hårdast slipar en klippelares nedre delar, då också den starkaste vind förmår lyfta sandkornen bara till en viss höjd.
Märkligast är till sist ändå vitheten. Här finns hällar som är så gnistrande vita och blanka att det är svårt att betrakta dem. När solen sedan går ner tonar det vita över i orange och därpå i rosa innan blåa nyanser börjar råda.
Efter mycket letande har vi funnit en jungfrulig plats för vårt nattläger. Tyvärr har Vita öknen redan börjat bära spår av en turism som inte är särskilt omfattande men likväl alltför stor i förhållande till de besökande gruppernas och deras guiders ansvarskänsla.
Vissa har inte ens orkat gräva ett hål i sanden för sina naturbehov och toapapper fladdrar för vinden.
På eftermiddagen mötte vi en klunga fransmän som under ett par dygn vandrar omkring här mellan i förväg iordningställda lägerplatser. Nu ser vi, långt bort, återskenet också från en annan eld än deras och stundtals hör vi en trumma; någon av turarrangörerna bjuder sina kunder på underhållning.
I det första morgonljuset finner vi överallt spår av ökenräven. Vi har alla frusit som hundar och dras till elden, längtar efter solen.
Efter frukosten åker vi över till Vita öknens västra del, som har en helt annan karaktär än den östra: hård och obeveklig, trots den gemensamma oskuldsfärgen. Ju närmare sänkans periferi vi kommer, desto mer av den ursprungliga platån står kvar, genomdragen av vindlande kanjonsystem. Mellan de höga klipporna breder sig dyner, som klättrar upp mot krönen. Här är det storslagenheten som gör intryck.
Vi vandrar uppför ett av dessa sandfält, vars spännvidd är bortåt en halv kilometer. Svetten dryper, rinner salt in i munnen och svider i ögonen. Där nere står bilen som en liten svart insekt.
Det enda liv vi ser är en fjäril på avvägar - vinddriven, helt chanslös i denna sten- och sandvärld.
Fakta
Sahara, världens största ökenområde, sträcker sig över mer än 500 mil mellan Atlanten och Röda havet och har en genomsnittlig bredd av 200 mil. Dess största enskilda del är Libyska öknen, som förutom merparten av Egypten innefattar östra Libyen och norra Sudan.
Den egyptiska delen av Libyska öknen kallas Västra öknen (det
vill säga öknen väster om Nilen). Den omfattar mer än två tredjedelar av Egyptens hela areal men hyser bara - i kustzonen och i oaserna - 2 procent av landets befolkning. Denna öken formas av tre väldiga platåer, som är åtskilda av vidsträckta förkastningssänkor.
Få områden på vår jord låter på ett tydligare sätt sitt geologiska förflutna träda i dagen. Klart demonstreras att merparten en gång var havsbotten. Att klimatet sedan dess tidvis varit ett helt annat och fuktigare än i dag framgår bland annat av de gamla flodbäddar som kan urskiljas på satellitbilder.
I väster är berggrunden överlagrad av dynerna i det stora sandhavet, 65 mil långt och 20 mil brett. Man antar att det är de urtida vattenflödena som i första hand svarat för anhopningen av sand och grus i öknen. Vinden har sedan byggt upp dynerna. Sand är slutprodukten av den förvittring av klippor som ständigt pågår.
Oaserna finns i de stora sänkorna, eftersom markskiktet där befinner sig nära grundvattennivån. Sänkornas dimensioner är överraskande. Siwasänkan, en av de minsta, är åtta mil lång och upp till tre mil bred. Den går ner till arton meter under havsnivån. Störst är den obebodda, med saltträsk fyllda Qattarasänkan, som sträcker sig över nästan 30 mil och når ner till 134 meter under havet.
Inget liv utan vatten
Västra öknen är en av världens torraste och hetaste regioner. Söder om kustbältet är regn ett mycket sällsynt fenomen. I Kharga noterade man under en 25-årsperiod inte en droppe. Temperaturer kring 50 grader är inte ovanliga under sommaren.
Den nederbörd som någon gång ändå förekommer, ofta mycket lokalt, har en häpnadsväckande förmåga att ge liv åt slumrande frön. Örterna är så väl anpassade att de kan fullborda hela sin livscykel inom loppet av ett par veckor. I vissa svackor där ytvattnet samlas finns i den norra delen av öknen rentav smärre bestånd av träd: akacior som har mycket djupa rötter och därtill tillgodogör sig daggen.
Där det finns någon vegetation finns även annat liv - led i en näringskedja som börjar med frön och andra växtdelar och över insekter, gnagare och reptiler sträcker sig till fåglar och ett fåtal större däggdjur, sådana som hare, sjakal, ökenräv och även gasell. Flertalet ökendjur är aktiva på natten och tillbringar de heta timmarna under markytan.
Nästan hela Egyptens befolkning, som ökar med en miljon om året, bor vid Nilen och i Nildeltat. Inte underligt att stora resurser satsas på att göra delar av öknen produktiva, i första hand i oassänkorna men även på andra håll där det finns nog med grundvatten och där marken är lämplig. Man räknar med att sju miljoner människor om femton år ska bo i de gamla oasområdena och i
de nya, konstgjorda.
Visa/dölj kommentarer
